Hur sker tillämpningen i praxis och vilka problem har återfunnits i domstolens bedömning?

Genom domstolens rättspraxis besvaras vissa viktiga frågeställningar för penningtvättsbrottslagens tillämplighet medan det i andra frågor kan önskas tydligare klargöranden. Avseende rättsfallen från Högsta domstolen så diskuteras inte brott eller brottslig verksamhet på grund av att gärningen redan är styrkt i någon av de lägre instanserna. I de fem målen som varit föremål för bedömning i Högsta domstolen har förbrottet bestått i bedrägeribrott. Mot bakgrund av det som återfinns i uppsatsens tidigare del som behandlar införandet av begreppet brottslig verksamhet och kopplingskravet mellan egendomen och den brottsliga verksamheten kan det önskas att Högsta domstolen uttalar sig om detta. Framförallt eftersom det rör sig om brott i obestämd form där lagrådet och regeringen var oense huruvida begreppet torde införas.

Det går genom domstolens bedömningar att knyta an till de otydligheter mellan vissa formuleringar avseende bland annat 3 §, 6 § samt 7 § penningtvättsbrottslagen som tidigare nämnts i denna uppsats.125 I NJA 2020 s. 545 ”15 000 kronor” var det diskussioner huruvida 3 §, 6 § eller 7 § skulle tillämpas i målet. Riksåklagaren önskade vägledande uttalande om vad som kan avses som ”klandervärt risktagande” i enlighet med 7 §. Ett förtydligande över vad som kan kvalificeras som ett ”klandervärt risktagande” vid penningtransaktioner ansågs behövas eftersom sådana är vanligt förekommande i dagens samhälle. Alltså om domstolen kunde klargöra för vilka omständigheter där transaktioner kan antas vidtagna i syfte att tvätta pengar.126 I underinstanserna önskas också vägledning avseende 7 § penningtvättsbrottslagen. Stark kritik riktades mot utformningen av paragrafen eftersom gränsen för gärningspersonens ansvar är svår att avgöra och då påverkar förutsägbarheten.127

Något sådant förtydligande har inte presenterats av Högsta domstolen, det konstaterandes endast i NJA 2020 s. 545 ”15 00 kronor” att sådan misstanke om att pengarna härrörde från brott inte var nog och att det inte fanns givna omständigheter för att döma enligt 7 § 3 st. andra meningen penningtvättsbrottslagen. Den nämnda paragrafen skiljer sig till sin konstruktion från de övriga penningtvättsbrotten, det finns inget krav på ett styrkt förbrott. Det är en bevislättnad för åklagaren som finns tillgänglig när det finns svårigheter att styrka att egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet. Utifrån lagstiftarens ambition att underlätta lagförandet av penningtvättsbrott är denna konstruktion fördelaktig utifrån ett brottsbekämpningsvärde.

Genom att tydliggöra för vilka omständigheter som kan tänkas inrymmas inom paragrafen ökar klarheten kring lagstiftningens tillämplighet. Det i sin tur underlättar för personer att kunna förutse hur tillämpningen av bestämmelsen kommer gå tillväga. Eftersom inte heller

125 _{Se avsnitt 2.3.} 126 _{Se avsnitt 4.4.2.} 127 _{Se avsnitt 4.5.1.}

förarbetena ger något svar på frågan hade vägledning varit att föredra. Synnerligen för att öka likformigheten och förutsägbarheten gällande tillämpningen av 7 § penningtvättsbrottslagen. Då även ta möjligheten i akt och tydliggöra hur skillnaden mellan ”skälig anledning att anta” som återfinns i 6 § och ”skäligen kan antas vidtagen” enligt 7 § 3 st. andra meningen skall förstås. En återspegling av penningtvättsbrottslagens till viss del otydliga utformning ges således i målen från domstolarna.

I bedömningarna om vilken paragraf som egentligen ska vara tillämplig finns det liknande omständigheter i målen när olika paragrafer bedöms. Exempel på sådana omständigheter rör just bedömningar av 6 § och 7 § penningtvättsbrottslagen som går finna NJA 2020 s. 545 ”15 000 kronor”, mål B 242-18 och mål nr B 1247-17. I målen så resonerades det om transaktioner mellan konton men inget klargörande om hur bedömningarna skulle kunna skiljas från varandra. Högsta domstolen uttalar sig dock om att den subjektiva bedömningen och att den ska utgå från varje enskilt fall men att individuella detaljer som ålder och mognad spelar roll. I hovrätterna konstateras det endast att det som skett inte varit klandervärt risktagande, inget om hur en sådan transaktion i sådana fall torde karakteriserats. Oklarheter riskerar att bedömningar i domstolarna skiljer sig, trots att omständigheterna kan likna varandra. Den här bristen i lagstiftningen hamnar på individen och dess möjlighet att utläsa vad för handlingar som kan tänkas falla in under respektive paragraf. Mot bakgrund av vad som anförts ovan är min mening att Högsta domstolen borde ha tagit tillfället i akt och uttalat sig framförallt om gränsen för individens ansvar enligt 7 § 3 st. andra meningen penningtvättsbrottslagen.

Justitierådet Herre framförde ett intressant resonemang om tillämpligheten av den 6 § där han menar att det inte går att tolka bestämmelsen som att oaktsamheten även omfattar penningtvättssyftet. Genom att läsa paragrafen utifrån sin ordalydelse blir tillämpligheten enligt honom begränsad och inte förenlig med legalitetsprincipen.128 Så som utformningen är i nuläget skall oaktsamheten täcka att egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet, utan att lagtexten uttrycker ett krav på ett fullbordat förbrott. Gärningspersonens uppsåt skall sedermera täcka penningtvättssyftet som utförts. Alltså är det inte endast i Brottsförebyggande rådets rapport, där bland annat åklagare har uttalat sig om problem med lagstiftningens konstruktion, som kritik framförs. Även ett justitieråd höjer ett varningens finger gällande utformningen av vissa delar i penningtvättsbrottslagen.

Det som Herre lyfter fram tyder på att den 6 § penningtvättsbrottslagen inte är en så bra slutprodukt som kan önskas. Bestämmelser som är svårtillämpliga riskerar att bedömningar i praktiken skiljer sig från varandra. Finns då även en risk att paragrafen inte används i den utsträckning som lagstiftaren hade tänkt sig. Kopplat till legalitetsprincipen så förhåller sig formuleringen inte optimalt till vad som fordras inom principens gränser. Framförallt för att det saknas tydlighet i paragrafens formulering. Oklar lagstiftning är som tidigare benämnt något som inte ligger i linje med kravet på legalitet.129 Självklart kan det inte förväntas att

128 _{Se avsnitt 4.3.3.} 129 _{Se svsintt 3.1.}

lagstiftningen tydliggör allt och att allt är språkligt klart, möjliggörande för tolkning behövs för att lagstiftningen skall träffa olika situationer som kan uppstå. Det är dock upp till lagstiftaren att se till att det blir en så bra slutprodukt som kan tänkas, alltså lagstiftning som håller hög kvalitet. Samtidigt som domstolen måste se till att tolkningarna utifrån den slutprodukt som finns i viss mån är förutsebara och rimliga för att få en rättssäker process. I de genomgångna domarna går det inte bara att finna resonemang som är otydliga eller som har mer att önska av. Ett betydande klargörande av hur gradindelningen av penningtvättsbrott och grovt penningtvättsbrott framkommer av NJA 2018 s. 1010 I-III ”Penningtvättshjälpen”. Då värdet på egendomen gällande penningtvättsbrott verkligen kan variera så är fastställandet om att utgångspunkten för grovt brott skall vara fem basbelopp viktig. Den utgångspunkten jämte en bedömning av övriga omständigheter i varje enskilt fall är fördelaktig utifrån ett förutsägbarhetsperspektiv som främjas genom tydlighet. Bedömningen av olika brotts klandervärdhet sker som bekant i ”Penningtvättshjälpen” något som är ett led i att upprätthålla proportionalitetsprincipen.130 Vad som kan sägas utifrån domstolens bedömning i de tre målen är att det är i högsta grad värdet som avgör i bedömningen, ju högre värde det rör sig om desto mindre spelar övriga omständigheter roll, och vise versa.

I målen som Högsta domstolen bedömer rör det sig i alla fem fall om bedrägerier som förbrott. Det kan finnas flera tänkbara förklaringar till att domstolen meddelat prövningstillstånd rörande penningtvättsbrott där förbrotten var bedrägerier. Att många sådana mål prövas kan vara en konsekvens av att andra mer komplexa fall inte når prövning i domstol. En ytterligare förklaring kan vara så att det är en vanlig brottstyp som begås och penningtvätt sedan sker för att egendom härrörande från bedrägeri skall omsättas i den regelrätta ekonomin.131 I NJA 2019 s. 305 ”Tavelbedrägeriet” inriktades domstolens bedömning på bedrägeribrottets fullbordanspunkt. Klargörandet underlättar för tillämpningen av 3 § penningtvättsbrottslagen i mål där prövningen riktar in sig på rådigheten över egendomen, det för att kunna konstatera ett fullbordat förbrott. Exempelvis där någon har vilselett annan att föra över pengar från ett bankkonto. Det framgår att brottet anses fullbordat redan när kontot hos den vilseledde debiteras och det mottagande kontot krediterats eller när ordern om betalning kommer till banken.