J U R I D I C U M
Penningtvättsbrott och brottslig verksamhet
En analys av penningtvättsbrotten och tillämpningen i rättspraxis utifrån ett
rättssäkerhetsperspektiv
Frida Israelsson
HT 2020JU101A Examensarbete inom juristprogrammet, avancerad nivå, 30 högskolepoäng Examinator: Erika Lunell
Handledare: Linus Pentikäinen
Sammanfattning
Penningtvätt innebär kortfattat att egendom som intjänats på ett olagligt sätt förs in i den legala ekonomin för att dölja vart medlen egentligen härrör ifrån.1 Definitionen kan variera beroende på vilket område som är utgångspunkt för definitionen, men i förevarande uppsats är det den straffrättsliga definition som används. Uppsatsen har undersökt tillämpningen av vissa utvalda delar av penningtvättsbrottslagen. Stort fokus har legat på vilka rättssäkerhetsaspekter som aktualiseras i domstolars bedömning och om den straffrättsliga regleringens utformning uppfyller rättssäkerhetskraven. Slutsatsen är att penningtvättsbrottslagen till stora delar går att tillämpa på ett adekvat och effektivt sätt. Det gäller särskilt grundbrottet som stipuleras i 3 § lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott (penningtvättsbrottslagen), när det är fråga om ett konkret förbrott. Detsamma har gått att finna vid tillämpningen av 5 § penningtvättsbrottslagen som avser karakteriseringen huruvida ett penningtvättsbrott skall anses som grovt eller inte.
Andra delar av lagstiftningen har vållat problem för rättstillämparen genom sin otydlighet i utformningen. När det varit fråga om penningtvättsförseelse enligt den 6 § penningtvättsbrottslagen har det framförts kritik att formuleringen inte ligger i linje med legalitetsprincipen.2 I samma paragraf uttrycks det att gärningspersonen ska ha haft ”skälig anledning att anta” att egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet, medan 7 § 3 st. andra meningen omfattar fall där någon medverkat till en penningtvättsåtgärd som ”skäligen kan antas” vara vidtagen i syfte att tvätta pengar. Hur skillnaden mellan dessa formuleringar ska förstås är inte klarlagt och något form av förtydligande torde stärka förutsägbarheten. Genom att vidare undersöka hur rättstillämparen argumenterar i sin bedömning har det framkommit vissa svårigheter avseende situationer där förbrottet inte är konkretiserat, alltså när åklagaren ska styrka att egendomen härrör från ”brottslig verksamhet”. Hur stark kopplingen mellan egendomen och den brottsliga verksamheten som krävs för att uppnå beviskravet är inte utrett varken i förarbeten eller rättspraxis. Ur förutsägbarhetssynpunkt är det en brist som faller tillbaka på individen och dennes möjlighet att förutse konsekvensen av sitt handlande.
Lättillämpade bestämmelser är ett led i en effektiv brottsbekämpning.3 Det förefaller dock som att vissa rättssäkerhetsvärden har fått ge vika genom lagstiftarens ambition om ökad effektivitet. Det blir då upp till domstolen att i tillämpningen upprätthålla de höga kraven på bland annat rättssäkerhet, legalitet och beviskrav. Av vad som framkommit i uppsatsens undersökning så upprätthålls kravet på rättssäkerhet i stora delar, framförallt av rättstillämparen i praktiken.
1 Ulväng, Magnus, Jareborg, Nils, Friberg, Sandra, Asp, Petter, Brotten mot allmänheten och staten, 2. uppl.,
Iustus, Uppsala, 2014, s. 74. [cit. Ulväng m.fl.]
2 NJA 2020 s. 545, skiljaktig mening st. 8-10.
3 Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik, Heuman, Lars & Pauli, Mikael, Rättegång Första häftet, nionde upplagan,
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 1
1.1 Bakgrund ... 1
1.2 Syfte och frågeställningar ... 2
1.3 Avgränsningar ... 2
1.4 Metod och material ... 3
1.5 Disposition ... 5
2. Det straffrättsliga regelverket avseende penningtvätt ... 7
2.1 Inledning ... 7
2.2 Lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott ... 8
2.2.1 Det uppställda kravet på penningtvättssyfte ... 8
2.2.2 Viss typ av åtgärd ... 8
2.2.3 Egendom härrörande från brott eller brottslig verksamhet ... 9
2.2.4 Kravet på uppsåt ... 10
2.2.5 Otillbörligt främjande enligt 4 § penningtvättsbrottslagen ... 10
2.2.6 Grovt penningtvättsbrott enligt 5 § penningtvättsbrottslagen ... 11
2.2.7 Penningtvättsförseelse enligt 6 § penningtvättsbrottslagen ... 11
2.2.8 Näringspenningtvätt enligt 7 § penningtvättsbrottslagen ... 12
2.3 Sammanfattande kommentarer avseende den straffrättsliga regleringen gällande penningtvätt . 13 3. Kopplingen till förbrott och införandet av begreppet ”brottslig verksamhet” ... 14
3.1 Rättssäkerhet ... 14
3.2 Något allmänt om bevisbörda och bevistema i brottmål ... 15
3.2.1 Beviskravet som avser brott eller brottslig verksamhet enligt penningtvättsbrottslagen ... 17
3.2.2 Sammanfattande anmärkningar av införandet av begreppet ”brottslig verksamhet” ... 18
4. Tillämpningen i praxis ... 20
4.1 Inledning ... 20
4.2 NJA 2018 s. 1010 I-III ”Penningtvättshjälpen” ... 20
4.2.1 Bakgrund ... 20
4.2.2 Högsta domstolens bedömning i målen ... 21
4.2.3 Något om Högsta domstolens bedömning i NJA 2018 s. 1010 I-III ... 22
4.3 NJA 2019 s. 305 ”Tavelbedrägeriet” ... 23
4.3.1 Bakgrund ... 23
4.3.2 Högsta domstolens bedömning i målet ... 23
4.3.3 Något om Högsta domstolens bedömning i NJA 2019 s. 305 ”Tavelbedrägeriet” ... 24
4.4 NJA 2020 s. 545 ”15 000 kronor” ... 24
4.4.1 Bakgrund ... 24
4.4.2 Riksåklagarens svar på överklagandet ... 24
4.4.3 Högsta domstolens bedömning i målet ... 25
4.4.4 Något om domstolens bedömning i NJA 2020 s. 545 ”15 000 kronor” ... 27
4.5 Mål från underinstanserna ... 27
4.5.1 Mål där det varit fråga om egendom som härrör från brottslig verksamhet eller fråga om näringspenningtvätt enligt 7 § penningtvättsbrottslagen ... 27
4.5.2 Några sammanfattande anmärkningar avseende domarna från underinstanserna ... 29
5. Analys ... 30
5.1 Hur sker tillämpningen i praxis och vilka problem har återfunnits i domstolens bedömning? .... 30
5.2 Lagmotivens betydelse för domstolarnas bedömning ... 32
5.3 Hur fungerar tillämpningen av rekvisitet som avser brott eller brottslig verksamhet? ... 33
5.4 Kopplingskravets konkretisering ... 34
5.5 Aktualiseras kravet på rättssäkerhet samt vissa straff- och processrättsliga principer som finns genom penningtvättsbrottslagen? ... 36
6. Avslutande kommentarer ... 41 Källförteckning ... 42
1. Inledning
1.1 Bakgrund
Överallt i media förs det debatter om den organiserade brottslighet som många menar breder ut sig i vårt samhälle. Politikerna verkar nästan tävla om vem som kan sikta högst vad gäller lagar och hårdare tag mot kriminaliteten.4 Mycket handlar om hur grupper ägnar sig åt kriminellt leverne och har genom det skaffat sig stora ekonomiska vinster. Vinsterna kommer bland annat från narkotikahandel, förfalskningar och bedrägerier.5 Ekonomisk
brottslighet kan te sig på många olika sätt och dessa brott har en lång historia bakom sig. Grunden till brotten är att på ett olagligt sätt komma över ekonomiska medel. Samhället i stort påverkas av ekonomisk brottslighet, verksamhet som är skattefinansierad får mindre medel och individer och företag utsätts för exempelvis bedrägerier. För staten är det därför angeläget att stifta lagar som är tillämpliga för att kunna lagföra dem som begår sådan brottslighet. Som en del i den ekonomiska brottsligheten går det finna brottet penningtvätt som en vanligt förekommande företeelse.6
Begreppet penningtvätt kan kortfattat beskrivas handlingar som vidtas för att dölja när någon anskaffat sig vinning genom brottslig verksamhet. Även att anta åtgärder för att omsätta egendomen omfattas av penningtvättsbegreppet.7 Brotten som föregår penningtvätten är vanligtvis bedrägerier eller narkotikaförsäljning.8 Genom penningtvätt förs pengar in i den legala ekonomin och blir väldigt svåra att spåra. Åtgärderna sker ofta via finansiella institut där pengar växlas, eller genom egendom så som smycken eller bilar som inhandlas med kontanter.9
Den lagstiftning som finns på ämnet är både straffrättslig och administrativ. Lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott (penningtvättsbrottslagen) infördes med syftet att utformningen av bestämmelserna skulle underlätta tillämpningen, tidigare fanns brottet penninghäleri. Bakgrunden var kampen mot organiserad brottslighet som ofta som en del i sitt sätt att livnära sig på utövar ekonomisk brottslighet. Därför krävdes fler insatser för att försvåra för kriminella att omsätta eller dölja vinsterna från brottsligheten. Förutom det ovan nämnda syftet fanns krav från åtaganden som Sverige har både internationellt och inom EU för att motarbeta penningtvätt. Införandet av lagen syftade till att uppfylla kraven som stipulerades i Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och
4 Martinsson, Dennis, Anderberg, Andreas, ”Hårdare tag i valårets tecken. Ett kritiskt inlägg om den senaste
tidens straffrättspolitik”, JT nr 4 2017/18 s. 921-938, på s. 921 f.
5 Träskman, Per Ole, ”Brottsligheten och dess bekämpande – en reflektion om verkliga hot och hotbilder”, SvJT
2007 s. 101-121, på s. 110.
6 Jacobson, Herbert, Svart, grått, vitt: en lärobok om ekonomisk brottslighet, 1. uppl., Studentlitteratur, Lund,
2012, s. 11 f, 191. [cit. Jacobson]
7 SOU 2012:12, s. 57. 8 Jacobson, s. 235 f.
9Träskman, Per Ole, ”Brottsligheten och dess bekämpande – en reflektion om verkliga hot och hotbilder”, SvJT
förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism.10 Det administrativa regelverket består i lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Ur förarbetena går det utläsa ett syfte om en lagändring för att implementera kraven som finns i flera av direktiven från Europaparlamentet och rådet.11
Således påverkas lagstiftningsarbetet till viss del av de internationella åtagandena. Utöver åtagandena har det funnits politiska intentioner och en vilja att fler lagförs för penningtvättsbrotten, särskilt utifrån debatterna om den organiserade brottsligheten. Mot den bakgrunden uppkommer frågor om det förekommer några motsättningar som påverkar rättstillämpningen. För att förtydliga, utifrån vad som framförts uppstår funderingar över hur rättsreglerna i praktiken speglar syftena som låg bakom politikernas ändamål med lagstiftningen. Vad sker vid lagöverträdelser, leder det till uppföljning och fällande domar i domstol eller är det bara tomma ord? Något som har inverkan på detta är exempelvis lagstiftningens utformning och hur den tillämpas i praktiken. Rättstillämparen har vid tillämpningen av rättsregler flera olika värden att ta hänsyn till. Därför är det intressant att undersöka om några rättssäkerhetsaspekter aktualiseras och påverkar bedömningarna av penningtvättsbrotten.
1.2 Syfte och frågeställningar
Uppsatsens syfte är att utreda vissa utvalda delar av tillämpningen av det straffrättsliga regelverket avseende penningtvätt samt de kriterier som krävs för en fällande dom. Förevarande uppsats tar sin utgångspunkt i hur domstolen tillämpar det straffrättsliga regelverket avseende penningtvätt samt vilka rättssäkerhetsaspekter som kan aktualiseras på domstolens bedömning och den straffrättsliga regleringen. För att uppnå syftet skall dessa frågeställningar besvaras:
• Under vilka förutsättningar aktualiseras penningtvättsbrottslagen?
• Hur sker tillämpningen av lagstiftningen i praxis och återfinns det några problem i domstolens bedömningar?
• Hur fungerar tillämpningen av rekvisitet som avser att egendomen ska härröra från brott eller brottslig verksamhet och hur konkret bör kopplingskravet vara?
• Aktualiseras kravet på rättssäkerhet samt vissa straff- och processrättsliga principer som finns inom svensk rätt genom penningtvättsbrottslagen?
1.3 Avgränsningar
Med hänvisning till uppsatsens syfte och frågeställningar har vissa avgränsningar genomförts. Utgångspunkten för uppsatsen är straff- och processrättslig, därför har det administrativa regelverket i form av lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism inte varit av relevans för att uppnå syftet. Sverige har även åtaganden både inom EU
10 Prop. 2013/14:121, s. 1. 11 Prop. 2016/17:173, s. 1.
och internationellt gällande bekämpandet av penningtvätt. Många av åtagandena riktar sig till verksamhetsutövare varför de inte kommer att beröras i förevarande uppsats. Dock kommer delar av det sjätte penningtvättsdirektivet kortfattat att presenteras för att ge en bakgrund till hur den straffrättsliga regleringen löpande påverkas av vissa internationella åtaganden. Avseende frågeställningen som rör aktualiseringen av rättssäkerhetsaspekter samt straff- och processrättsliga principer så har endast de som varit av störst betydelse lyfts fram. Utöver de som är nämnda i uppsatsen så finns det många andra viktiga principer som påverkar straff- och processrätten. De har inte tagit plats i undersökningen på grund av att de emellertid fordrar större utrymme än vad som varit möjligt i förevarande uppsats.
Utifrån de frågeställningar som ligger till grund för uppsatsens utredning har rättspraxis varit relevant. Med hänvisning till uppsatsens längd har avgränsningar krävts och endast vissa rättsfall har tagit plats i granskningen, varför ett klargörande om att undersökningen inte är empirisk fordras. Rättsfallen som har tagit plats i uppsatsen har valts utifrån att de ger viktiga perspektiv för att uppnå syftet. I penningtvättsbrottslagen finns ytterligare bestämmelser än de som behandlas i uppsatsen. De rör bland annat försök, förberedelse eller stämpling samt förverkande och penningbeslag.
1.4 Metod och material
För att uppnå uppsatsens syfte, att utreda tillämpningen av det straffrättsliga regelverket avseende penningtvätt och de kriterier som krävs för en fällande dom kommer den rättsdogmatiska metoden användas. Att lösa ett rättsligt problem genom att tillämpa relevanta rättsregler beskrivs ofta som metodens ändamål.12 Således består metoden i att systematisera och tolka gällande rätt i det rättsystem som är grunden för uppsatsens syfte.13
Utgångspunkten vid användandet av den rättsdogmatiska metoden är en framställning av ett konkret problem där det är av vikt att problemställningen är av relevans samt utformad på ett korrekt sätt.14 Syftet med metoden är att genom analys och beskrivning finna svar på frågan
vad som är gällande rätt.15 För att komma fram till ett svar på problemställningen används de auktoritära och övrigt allmänt accepterade rättskällorna vilka enligt metoden är lagstiftning, rättspraxis, förarbeten till lagen samt litteratur som är rättsdogmatisk orienterad. De källorna har således sin grund i gällande rätt.16 De nämnda källorna är hieratiskt ordnade där bland annat lagstiftning och praxis är inräknade. Förarbeten karakteriseras också som en del av de auktoritära källorna och anses vara en viktig rättskällefaktor, kravet på att strikt följa det som står i förarbetena är dock inte lika högt ställt som när lagstiftning används.17
12 Nääv, Maria, Zamboni, Mauro, (red.), Juridisk metodlära, Andra upplagan, Studentlitteratur, Lund, 2018, s.
21. [cit. Nääv & Zamboni]
13 Jareborg, Nils, Rättsdogmatik som vetenskap, SvJT 2004 s.1–10, på s. 4. 14Nääv & Zamboni, s. 21 ff.
15 Olsen, Lena, Rättsvetenskapliga perspektiv, SvJT 2004 s. 105–145, på s. 116.
16 Nääv & Zamboni, s. 21 ff., se även Olsen, Lena, Rättsvetenskapliga perspektiv, SvJT 2004 s. 105–145, på s.
113.
17 Strömholm, Stig, Rätt, rättskällor och rättstillämpning: en lärobok i allmän rättslära, s. 358 ff [cit.
Strömholm], se även Nordquist, Richard. ”Förarbetenas rättskällestatus – ett historiskt perspektiv”, Juridisk Publikation 1/2011 s. 141-147 på s. 141.
Vad som är gällande rätt kan emellertid förändras eftersom lagstiftning reformeras och rättstillämparen genom utfyllnad kan skapa ny rätt. Begreppet gällande rätt någonting som inte alltid är bestående vilket användaren av metoden ska ha med sig när de auktoritära rättskällorna nyttjas.18 Doktrinen anses inte ha en lika formell och auktoritär ställning som
lagstiftning, rättspraxis och förarbeten eftersom den inte är bunden av rättsnormer. Doktrin kan dock tillföra viss betydelse för argumentationen genom den inre giltighet som kan finnas.19
Kritik har riktats mot den rättsdogmatiska metoden med anledning av att den anses vara för teknisk och statisk i sin utformning. Läsning av doktrin från äldre författare på ämnet stärker bilden av att användningsområdet för metoden är väldigt snäv. Det uppställda kravet på auktoritära källor menar många försvårar möjligheten till analys och kritisk diskussion. Mot bakgrund av den kritiken finns det förslag att istället använda begreppet rättsanalytisk metod för att bättre redogöra för den analys av gällande rätt som flertalet jurister ägnar sig åt. Men åsikterna går isär, enligt bland annat Olsen kan den rättsdogmatiska metoden visst karakteriseras som analytisk framförallt vid frågor som rör rättssäkerhet och förutsägbarhet.20 Vidare har andra författare på ämnet menat att grunden till metoden är studerande och analys av rättsliga normer samt regler. Jareborg och Peczenik menar att värderingar är en förutsättning för att uppnå målet med användandet av metoden. Det är även den åsikt Ekelöf många år tidigare framhöll, juridiken utan värderingar är inte intressant utan blir endast deskriptiv. Därför innefattar metoden användande av argumentation som bygger på värderingar men som har sin grund och bundenhet i rättskällorna.21 Således finns det möjlighet till ett kritiskt och analyserande förhållningssätt under förutsättning att användaren av metoden stöder sin argumentation i de tillåtna rättskällorna. När en författare lägger in värderingar i juridiken torde det då krävas tydliggöranden när detta sker. En karakterisering av vilken typ av argumentation som används är då att föredra, vilket underlättar för både läsare och författare. Särskilt mot bakgrund av diskursen huruvida den rättsdogmatiska metoden tillåter användandet av analys eller inte samt för att hålla isär de auktoritära rättskällorna med författarens analys.22
Metoden är så kallad systemintern vilket gör författaren i allmänhet bunden till de auktoritära källorna. Som tidigare nämnts var rättsdogmatiken ursprungligen en metod för rekonstruktion av gällande rätt och metoden begränsades av det. Numera inryms argumentation inom rättsdogmatiken och utgör ett sätt att bredda perspektivet på gällande rätt samt möjliggöra för att hitta lösningar på uppkomna problem.23 Utifrån de förutsättningarna kommer användandet
18 Lindblom, Per Henrik, Rättegångssalens väggar – om domstolsprocessen i tid och rum, SvJT 2002 s. 1-11, på
s. 6.
19 Nääv & Zamboni, s. 35 f.
20 Nääv & Zamboni, s. 25 f. se även Olsen, Lena, Rättsvetenskapliga perspektiv, SvJT 2004 s. 105–145, på s.
112-116.
21 Mellqvist, Mikael, Litteratur, SvJT 2019 s. 979-1000, på s. 986.
22 Nääv & Zamboni, s. 36-38. se även Mellqvist, Mikael, Litteratur, SvJT 2019 s. 979-1000, på s. 986. 23 Jareborg, Nils, ”Rättsdogmatik som vetenskap”, SvJT 2004 s.1–10, på s. 4.
av den rättsdogmatiska metoden inte begränsa ett analyserande och argumenterande perspektiv på förevarande uppsats syfte.
Uppsatsen har sitt syfte och frågeställningar med utgångspunkt i straffrättsliga samt processrättsliga problemställningar vilket gör att den faller väl innanför en rättsdogmatisk analys. Metoden med delar av ett analyserande förhållningssätt kommer därför att användas för att besvara frågeställningarna. Mot bakgrund av hur diskursen kring användandet av ett analytiskt förhållningssätt kommer de delar innehållande sådan argumentation tydliggöras för läsaren. Analys kommer ske både löpande och inom ett eget kapitel. Analysen som sker löpande i uppsatsen återfinns framförallt under rubrikerna som innefattar ”sammanfattande kommentarer”, ”något om” eller ”avslutande kommentarer”.
Avseende användandet av källor i uppsatsen kommer framförallt de auktoritära rättskällorna att tillämpas, det vill säga lagstiftning, lagförarbeten och rättspraxis samt doktrin på ämnet. Det straffrättsliga regelverket genom penningtvättsbrottslagen kommer användas. Delar av materialet kommer också innefatta propositioner och statliga offentliga utredningar som behandlar ämnet. En genomgång och analys av relevanta rättsfall som behandlar penningtvätt kommer ske för att uppnå uppsatsens syfte. I delar av uppsatsen kommer till viss del mål från underinstanserna att användas. Mål från underinstanserna anses inte ha formell auktoritet som källa i enlighet med metoden, något som vissa betraktar som en svaghet inom rättsdogmatiken. Följaktligen värderas underinstansernas tillämpning av normer inte så högt men i uppsatsen fyller de ett syfte genom att belysa vissa problem inom ämnesområdet. Läsaren bör därför vara medveten om att underinstansernas domar inte är prejudicerande. Ett direktiv från europaparlamentet och rådet används för att exemplifiera att det finns internationella skyldigheter som påverkar straffrättsbestämmelser på området. Även källor som inte är accepterade inom rättsdogmatiken kommer att användas, vilka är rapporter från brottsförebyggande rådet samt rättspromemorior från åklagarmyndigheten. Sådana rapporter och promemorior har inte sin grund i de accepterade rättskällorna.24 Mot den bakgrunden kommer dessa inte användas för tolkning utan tillför ytterligare aspekter gällande frågor som uppkommit.
1.5 Disposition
I förevarande uppsats andra kapitel finner läsaren en redogörelse över det straffrättsliga regelverket som avser penningtvätt. Det ges en övergripande översyn av vad begreppet penningtvätt innefattar. Även under vilka förutsättningar som de straffrättsliga bestämmelserna avseende penningtvätt aktualiseras återfinns i detta kapitel.
Kapitel tre innefattar grundläggande beskrivningar av relevanta områden som diskuteras både löpande i uppsatsen och i det senare kapitlet som innehåller analys. En icke uttömmande definition av rättssäkerhetsbegreppet framställs så läsaren ska få en förståelse för vilka aspekter av begreppet som både författare på ämnet, domstolen och jag väljer att diskutera. Vidare i det tredje kapitlet finns en allmän förklaring om bevisbörda och bevistema i brottmål.
24 Korling, Fredric & Zamboni, Mauro (red.), Juridisk metodlära, 1. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2013, s. 24,
Det allmänna klargörandet leder in på diskussioner om begreppet ”brottslig verksamhet” som tillkom vid införandet av penningtvättsbrottslagen. Vidare förs resonemang om det breddade bevistemat införandet medförde. Tredje kapitlet avslutas med en presentation av sammanfattande anmärkningar avseende begreppet ”brottslig verksamhet”.
Det fjärde kapitlet innehåller genomgång och analys av rättsfall där penningtvättsbrottslagen varit aktuell för bedömning. Det undersöks vilka problem som går att finna när bestämmelserna tillämpas i praktiken. Första delen behandlar mål från Högsta domstolen med konkreta förbrott som bestått i bedrägerier. I flertalet av målen diskuteras straffvärdesbedömning och gradindelning vid penningtvättsbrott. Mål från underinstanserna genomgås även i det fjärde kapitlet för att bringa klarhet i vad som diskuteras kring begreppet ”brottslig verksamhet” samt hur domstolarna tillämpar bestämmelsen gällande näringspenningtvätt.
Kapitel fem är en analytisk del där författarens egna reflektioner presenteras. Utöver detta kapitel förekommer författarens analys löpande i uppsatsen, framförallt under rubrikerna som innefattar ”sammanfattande kommentarer” eller ”avslutande kommentarer”.
Avslutande kommentarer finns i det sjätte och sista kapitlet av uppsatsen.
2. Det straffrättsliga regelverket avseende penningtvätt
2.1 Inledning
I detta avsnitt ges en översyn av det straffrättsliga regelverket som avser penningtvätt. En bakgrund och översyn av regelverket fordras för att på ett adekvat sätt få en förståelse för hur och vad domstolarna grundar sina bedömningar på i de rättsfall som behandlas i senare delar av uppsatsen. Således ges en övergripande översyn av vad begreppet penningtvätt är samt under vilka förutsättningar som regelverken avseende penningtvätt aktualiseras. Begreppet penningtvätt är ett samlingsbegrepp över olika förfaranden som syftar till att inkomster som förvärvats genom brott eller brottslig verksamhet skall framstå som att de inkommit på ett legalt sätt.25 Begreppet används i många olika kontexter och har olika innebörd, därav kan betydelsen variera utifrån i vilket sammanhang det används.26
Penningtvättsbrott brukar vanligtvis karakteriseras som brott mot det allmänna. Det finns framförallt två anledningar till den karakteriseringen. Den första är att penningtvätt försvårar det allmännas arbete mot brottslighet när ursprung av pengar och egendom undanhålls. Andra anledningen är det faktum att svarta pengar hamnar i omlopp i den regelrätta ekonomin.27 De nämnda anledningarna är viktiga skyddsintressen som ligger till grund för kriminaliseringen. Utöver ett skydd för det allmänna finns det ett intresse att skydda den enskildes egendom.28 Brott som rör penningtvätt regleras straffrättsligt i penningtvättsbrottslagen och så finns det administrativa regler i lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Den sistnämnda är av mer administrativ karaktär och uppställer vissa krav på exempelvis banker och andra utövare av liknande verksamhet. Kraven gäller kontroll och översikt över transaktioner som går igenom verksamhetens system.29
Som medlem EU finns det många olika direktiv att ta hänsyn till. EU direktiven på området penningtvätt består bland annat av påföljder och minimiregler avseende brottsrekvisit.30 Genom det sjätte penningtvättsdirektivet om bekämpande av penningtvätt genom straffrättsliga bestämmelser går det finna i artikel 11 att medlemsstater ska ha kriminaliserat ”self-laundering”, alltså självtvätt. Artikel 12 stipulerar ett krav på att fällande domar ska kunna ske utan att fastställa ett preciserat brott som förbrott. Vidare går det utläsa av artikel 14 att det ska finnas ett maximistraff för penningtvättsbrott som är minst fyra års fängelse.31 I kapitlen avsnitten nedan går det finna att dessa minimikrav är uppfyllda genom penningtvättsbrottslagen. Bestämmelserna som uppfyller dessa krav fanns dock innan implementeringen av direktivet men detta påvisar att våra straffrättsbestämmelser påverkas av internationella åtaganden. 25 Jacobson, s. 191. 26 SOU 2016:8, s. 55. 27 Ulväng m.fl., s. 74. 28 Prop. 2013/14:121, s. 50. 29 Dir. 2010:80, s. 2.
30 Bergström, Maria, ”EU som lagstiftare inom straffrätten och reglerna mot penningtvätt”, SvJT 2011 s.
357-374, på s. 364.
31 Europaparlamentet och rådets direktiv (EU) 2018/1673 av den 23 oktober 2018 om bekämpande av
Utgångspunkten i förevarande uppsats är den straffrättsliga definition som finns. I penningtvättsbrottslagen definieras begreppet i den 3 § penningtvättsbrottslagen. Det stadgas att den som vidtar åtgärder med syfte att dölja att pengar eller annan egendom har sitt ursprung i brott eller brottslig verksamhet döms för penningtvättsbrott. Ett främjande genom att möjliggöra för annan att tillgodogöra sig egendom eller egendomens värde kan även det anses som ett brott enligt paragrafen. Som framkommer är det inte endast pengar som är föremål för penningtvätt utan det kan även vara andra medel. Gemensamt för dessa medel är att dess ursprung kommer från brott eller brottslig verksamhet, gör egendomen inte det saknas det ett syfte att tvätta den. Det som kan föranleda straffansvar vid penningtvätt är de handlingar som antas efter medel anskaffats på olagligt vis. När penningtvättsbrottslagen infördes framhöll regeringen att syftet var en förenklad tillämpning jämfört med tidigare reglering.32
2.2 Lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott
2.2.1 Det uppställda kravet på penningtvättssyfte
Det uppställs ett krav på att det finns ett visst syfte med den åtgärd som utförs, ett syfte att tvätta pengar. Som stipuleras i 3 § penningtvättsbrottslagen rör det sig om handlingar med avsikt att dölja det faktum att pengar eller egendom kommer från brott eller brottslig verksamhet. Eller situationer där syftet är ett främjande av möjligheter för någon att tillägna sig egendom eller värdet av egendom.33
Det krävs ett överskjutande uppsåt vad gäller åtgärden som vidtagits i penningtvättssyfte, det innebär kortfattat att kravet gällande uppsåt angående åtgärden finns uppställd i brottsbeskrivningen och prövas till rekvisiten för den otillåtna gärningen.34Det överskjutande uppsåtet måste inte föreligga hos den som utför en handlig med syfte att tvätta pengar utan kan föreligga hos annan, exempelvis en anstiftare. Det räcker således att anstiftaren har ett penningtvättssyfte när någon annan person utför handlingen, följden blir alltså att syftet är kopplat till själva åtgärden. Lagtexten hänvisar till ”någon” gällande ett tillgodogörande av egendom eller dess värde. Hänvisningen till ”någon” är i obestämd form vilket innebär att även självtvätt omfattas, alltså när någon själv begått en brottslig gärning och sedan vidtar åtgärder för att dölja vart pengar egendomen härrör ifrån. Detsamma gällande när syftet med åtgärden är ett döljande, då saknas det hänvisning till bestämd person.35
2.2.2 Viss typ av åtgärd
Den 3 § penningtvättsbrottslagen uppställer krav på vissa typer av åtgärder. Alltså måste det vara fråga om penningtvättsåtgärder med egendomen. Området för kriminalisering ställer upp krav att den eller de vidtagna åtgärderna omfattas av 3 § 2 st. punkten 1 eller 2.36 Åtgärder räknas upp i paragrafens andra stycke, punkten ett stipulerar: ”där den som överlåter,
32 Prop. 2013/14:121, s. 1, 22. 33 Ulväng m.fl., s.75.
34 Asp, Petter & Ulväng, Magnus, Kriminalrättens grunder, 2., omarb. uppl., Iustus, Uppsala, 2013, s. 60, 361.
[cit. Asp & Ulväng]
35 Ulväng m.fl., s. 75 f. 36 Ulväng, m.fl., s. 76 f.
förvärvar, omsätter, förvarar eller vidtar annan sådan åtgärd med egendomen” eller vidare enligt punkten två, den som ”tillhandahåller, förvärvar eller upprättar en handling som kan ge en skenbar förklaring till innehavet av egendomen, deltar i transaktioner som utförs för skens skull, uppträder som bulvan eller vidtar annan sådan åtgärd”.
Första punkten tar sikte på befattning med egendom. Det kan röra sig om någonting av fysisk art, exempelvis ett förvarande. Även indirekt befattning omfattas vilket kan vara insättning på ett bankkonto eller en elektronisk överföring. Avtal om köp omfattas av första punkten och ett förvärv anses fullgjort redan vid själva upprättandet av avtalet, något krav på besittning hos köparen finns inte. Punkten två omfattar situationer av åtgärder som leder till legitimering av egendom. Även åtgärder när någon döljer egendomens ursprung innefattas, exempelvis att förfalska äganderätt eller liknande. Det rör sig således om åtgärder av sådant slag som försvårar för den som vill ta reda på egendomens riktiga ursprung.37
Noterbart är att både punkten ett och två innehåller skrivningen ”vidtar annan sådan åtgärd”, det innebär att punkterna endast är normerande samt exemplifierande, det är alltså inte en uttömmande lista. Penningtvättsåtgärderna ska alltså vara sådana som återfinns i någon utav punkterna eller en jämförbar åtgärd.38Uppräkningen av exempel på åtgärder är upprättad för
att avgränsa det område som är kriminaliserat till att endast omfatta åtgärder som är av särskild kvalitet. Det innebär att penningtvättsåtgärderna ska ha varit av sådan betydande art att de har möjliggjort ett tillgodogörande av egendom eller dess värde. Eller att åtgärden varit bidragande till att dölja det ursprung som egendomen har.39 Straffet för penningtvättsbrott av normalgraden är fängelse i högst två år.
2.2.3 Egendom härrörande från brott eller brottslig verksamhet
Som tidigare nämnts så måste pengar eller annan egendom härröra från brott eller brottslig verksamhet för att de straffrättsliga reglerna gällande penningtvätt skall aktualiseras. Ett förbrott av något slag krävs alltså. Avseende brott och brottslig verksamhet innebär det gärningar som faller in under en brottsbeskrivning och som uppfyller kravet på uppsåt enligt 2 § Brottsbalken samt att gärningspersonen inte är ursäktad. Det skall enligt motivuttalandena röra sig om ett fullbordat brott. 40 Omfattas gör även gärningar som inte anses brottsbeskrivningsenliga enligt svensk lag men som utgjort brott i ett annat land. Förutsättningen är dock att gärningen väl motsvarar något som är kriminaliserat enligt svensk lag.41 Rekvisitet härrör från brott kräver inte att åklagaren visar allt kring det som skett, ett preciserande av exempelvis tidpunkt och vart brottet begicks fordras inte. Det kan röra sig om enskilt brott eller flerfaldig brottslighet och all typ av brottslighet omfattas.42 Vid brottslig verksamhet är det vanligt att medel från olika tillfällen av brottsliga gärningar sammanblandas. Det som då krävs att visa är inte preciserade detaljer eller brottslighetens ändamål och omfattning utan tydliga omständigheter som påvisar brottslig verksamhet av 37 Ulväng m.fl., s. 77. 38 Prop. 2013/14:121, s. 101. 39 SOU 2012:12, s. 452. 40 Prop. 2013/14:121, s. 109. 41 Ulväng m.fl., s. 78. 42 Prop. 2013/14:121, s. 22, 109.
visst slag. I propositionen ges narkotikabrott och ekonomisk brottslighet som exempel på vad som kan falla in under rekvisitet, något som vanligtvis kriminella gäng och mc-klubbar ägnar sig åt.43
2.2.4 Kravet på uppsåt
Inom det straffbara området förutsätts det att gärningspersonen har uppsåt till gärningen. Krav på uppsåtstäckning att pengar eller egendom kommer från brott eller brottslig verksamhet. Utformningen är som sådan att det räcker med att det förelegat misstanke hos gärningspersonen att egendomen har sitt ursprung från brott eller brottslig verksamhet samt att gärningspersonen varit likgiltig beträffande det faktumet. Ett krav på likgiltighet gällande ett förverkligande av risken uppställs, alltså att pengar eller annan egendom kommer från ett brott. Endast likgiltighet inför risken räcker inte för att uppsåt skall anses föreligga.44
Därtill fordras uppsåt till åtgärden avseende penningtvätt. Alltså sådana åtgärder som stadgas i 3 § punkten 1 eller 2, en förståelse att åtgärden avser någonting som exempelvis döljer eller främjar penningtvätt. En ytterligare förutsättning är att gärningspersonens uppsåt täcker det uppställda kravet på ett visst penningtvättssyfte. Finns sådant överskjutande uppsåt krävs det inte en prövning om handlandet skett med ett syfte att tvätta pengar. Prövningen skall ske om någon annan agerar med ett överskjutande uppsåt som en medverkande. Då ska gärningspersonen ha uppsåt till att den medverkandes handlande sker med penningtvättssyfte.45
2.2.5 Otillbörligt främjande enligt 4 § penningtvättsbrottslagen
Det finns ytterligare brottsbeskrivningar i penningtvättsbrottslagen som tillför utvidgande av brottets ansvarsområde. Den ena brottsbeskrivningen hittas i 4 § och syftar till att fånga in de situationer där någon otillbörligen främjar någon annans möjlighet att omsätta egendom eller pengar som har sitt ursprung i brott eller brottslig verksamhet. Den 4 § är subsidiär till grundbrottet som stadgas i 3 §. Vad som skiljer sig från grundbrottet är att det inte krävs ett penningtvättssyfte. Något som dock förutsätts är att åtgärden som vidtas otillbörligen främjar omsättningen av pengar eller annan egendom. Vidare uppställs ett krav på att egendomen kommer från brott eller brottslig verksamhet, det är samma förutsättningar som omfattas av 3 § penningtvättsbrottslagen och finns behandlade under avsnitt 2.2.3 i förevarande uppsats.46 Det här utvidgandet av penningtvättbrottets ansvarsområde genom kravet på otillbörlighet genomfördes mot bakgrunden av att vinster från brottslig verksamhet används för att bibehålla en viss levnadsstandard och kriminell livsstil. Det är vanligt förekommande att egendom härrörande från brott används för att finansiera exempelvis en bil utan ett egentligt syfte att dölja vart den ekonomiska vinsten kommer ifrån. Utan kravet på att otillbörligen främja omsättande av egendom skulle penningtvätt kunna genomföras genom att ta emot eller föra vidare egendom bara genom att det saknas ett syfte.47 Alla typer av omsättning av
43 Prop. 2013/14:121, s. 109.
44 Asp, Juno, kommentar till lag om straff för penningtvättsbrott 3 §, st. 9. 45 Asp, Juno, kommentar till lag om straff för penningtvättsbrott 3 §, st. 9 f. 46 Ulväng m.fl., s. 80.
egendom omfattas inte utan det rör sig om åtgärder som avsevärt underlättar att omsätta egendom som annars skulle vara svår att få i omlopp i den regelrätta ekonomin. Transaktioner som inte är av det normala slaget är vad otillbörlighetskravet tar sikte på men en bedömning utifrån alla omständigheter skall göras.48 I förarbetena ges exempel på omsättning av stora
mängder kontanter, ädelstenar eller guld. Transaktioner som vanligtvis sker alldagligt ska som utgångspunkt inte rymmas inom lagregeln.49
2.2.6 Grovt penningtvättsbrott enligt 5 § penningtvättsbrottslagen
Den 5 § stadgar vad som ska vara uppfyllt för att ett penningtvättsbrott skall anses som grovt. Straffskalan är fängelse i lägst sex månader och som högst sex år. Det är brott som avses i antingen 3 eller 4 §§ penningtvättsbrottslagen som kan rubriceras som grovt. När bedömningen ska ske skall det beaktas om värdet på egendomen i fråga varit betydande, om de penningtvättsåtgärder som vidtagits ingått som en del i systematisk brottslighet eller brottslighet som skett i stor omfattning eller på annat sätt ansetts av särskilt farlig art. Uppräkningen som finns i paragrafen är inte uttömmande så vid bedömningen av varje enskilt fall så är händelserna kring helheten av betydelse. Det innebär inte att ett penningtvättsbrott per automatik kan anses som grovt bara för att någon av omständigheterna som finns uppräknade i 5 § föreligger.50 Att egendomen i fråga skall vara av betydande värde hänvisar
till ett sådant värde som leder till att förbrottet i fråga skulle kvalificeras som grovt. Ett vanligt förbrott är narkotikabrott, avseende sådana brott är det inte värdet av narkotikan som endast är av betydelse, andra omständigheter kan var av relevans.51
2.2.7 Penningtvättsförseelse enligt 6 § penningtvättsbrottslagen
Den 6 § penningtvättsbrottslagen avser brottet penningtvättsförseelse. Paragrafen omfattar situationer där brott i enlighet med 3 eller 4 §§ är att anse som ringa. Det kan även röra sig om fall som avses i de paragraferna men där gärningspersonen inte insåg men han eller hon hade skälig anledning att anta att medlen kom från brott eller brottslig verksamhet.
Penningtvättsförseelse tillämpas när värdet av medlen som varit föremål för penningtvättsåtgärd är lågt. En annan omständighet som gör bestämmelsen tillämplig är om straffvärdet för själva förbrottet understiger två år, alltså har ett lägre straffvärde än penningtvättbrott som är av normalgraden. Att straffvärdet avseende förbrottet understiger två år är bara en antydan att brottet är av ringa art, bedömningen om ringa brott måste såklart avse själva gärningen. 6 § 2 st. penningtvättsbrottslagen omfattar situationer där någon varit medvetet eller omedvetet oaktsam i förhållande till det faktum att egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet. Det handlar då om uppsåt som avser vart egendomen kommer ifrån.52 48 Ulväng m.fl., s. 80 f. 49 Prop. 2013/14:121, s. 57, 115. 50 Ulväng m.fl., s. 81. 51 Ulväng m.fl., s 82. 52 Ulväng m.fl., s. 83.
2.2.8 Näringspenningtvätt enligt 7 § penningtvättsbrottslagen
Den andra kompletterande brottsbeskrivningen, utöver den i 4 §, finns stadgad i 7 § penningtvättsbrottslagen och behandlar näringspenningtvätt. Lagregeln är subsidiär till bestämmelserna som stipuleras i 3-6 §§ penningtvättsbrottslagen. Kriminaliseringen omfattar den som i näringsverksamhet på något sätt medverkat till en handling som skäligen kan antas vara i penningtvättssyfte. Det kan utöver näringsverksamhet omfatta verksamhet som bedrivs stadigvarande eller i stor omfattning. Till skillnad från brottsbeskrivningarna i 3 och 4 §§ syftar näringspenningtvätt till att fånga in de situationer i vissa verksamheter där en transaktion genomförs och det skäligen kan hållas för sannolikt att den haft ett penningtvättssyfte.53
Två rekvisit måste vara uppfyllda för att föröva näringspenningtvätt i enlighet med 7 § penningtvättsbrottslagen. Det första är att gärningen är avgränsad till att den måste ha skett i näringsverksamhet eller i verksamheter som bedrivs i stor omfattning eller vanemässigt. Ansvar kan utkrävas både om gärningar sker systematiskt eller vid enskilda tillfällen. Dock krävs det att det ska vara fråga om flera fall, vilket kan verka motsägelsefullt då ansvar kan utkrävas när gärning skett vid ett enstaka tillfälle. Vad som menas är att det inte uppställs ett krav på flera olika gärningar utan en gärning som genomförts med penningtvättssyfte som ingår i den vanemässiga verksamheten. Verksamhet som bedrivs i stor omfattning siktar in sig på situationer där vanemässig verksamhet inte kan visas men det kan röra sig om verksamhet i stor omfattning men inom en begränsad tidsram. Begreppet näringsverksamhet ska enligt förarbetena ha en bred mening, det kan förstås som verksamheter som har ett ekonomiskt syfte och drivs professionellt av juridiska eller fysiska personer.54 Det andra uppställda rekvisitet är att gärningen i fråga medverkar till åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i syfte att tvätta pengar, samma uppställda krav på penningtvättssyfte som återfinns i 3 § penningtvättsbrottslagen. Gärningspersonens uppsåt skall täcka att det skäligen kan antas att en åtgärd haft sådant syfte, det är således ett objektivt rekvisit.55
Bestämmelsen i 7 § 3 st. andra meningen penningtvättsbrottslagen skiljer sig från den övriga kriminaliseringen i 7 §. Det behöver inte röra sig om åtgärder som är vidtagna i näringsverksamheten utan det kan röra sig om åtgärder utförda av en privatperson. Det som är straffbart är att medverka till en åtgärd som syftar till att tvätta pengar.56 Hur gärningspersonen har handlat och omständigheterna kring handlandet skall vara av sådan art att ett klandervärt risktagande kan styrkas. Det kan röra sig om en stor andel kontanta medel eller andra förhållanden som uppstår vid transaktionen, en kvalificerad omständighet som kan anses ligga till grund för att transaktionen sker i syfte att tvätta egendom. Utkrävandet av ansvar är det klandervärda risktagandet, det innebär gärningen kan vara klandervärd trots att medlen i fråga är inkomna lagenligt.57 Beteendet som regeringen bedömt som klandervärt är
53 Ulväng m.fl., s. 83 f.
54 Prop. 2013/14:121, s 115. se även Ulväng m.fl., s. 85. 55Prop. 2013/14:121, s. 115.
56 Riksåklagaren angående penningtvättsförseelse, s. 12. 57 Ulväng m.fl., s. 85.
att uppsåtligen bidra till en transaktion där misstanke om penningtvätt finns, inte huruvida de rutiner för kontroll som funnits har efterföljts.58
2.3 Sammanfattande kommentarer avseende den straffrättsliga regleringen gällande penningtvätt
För att besvara frågan hur det straffrättsliga regelverket gällande penningtvätt aktualiseras så är det i 3 § penningtvättsbrottslagen som grundbrottet stipuleras. 4 och 7 §§ är subsidiära till huvudparagrafen. Ett penningtvättsbrott förutsätter att gärningen företas med ett penningtvättssyfte och med egendomen i fråga krävs det att det företas en viss typ av åtgärd samt att medlen i fråga härrör från brott eller brottslig verksamhet. Vad gäller rekvisitet ”härrör från brott eller brottslig verksamhet” är själva definitionen av brott är väldigt klar medan begreppet brottslig verksamhet öppnar upp för diskussion. Framförallt framgår det inte av bestämmelsen hur stark koppling mellan egendomen och den brottsliga verksamheten som krävs.
Formuleringarna i paragraferna är i vissa fall svårskiljaktiga. Det har uttryckts att skillnaden mellan ”skälig anledning att anta” som återfinns i 6 § och ”skäligen kan antas vidtagen” enligt 7 § 3 st. andra meningen är formuleringar som liknar varandra och skapar otydlighet. Detsamma gäller skillnaden mellan en gärningspersons oaktsamma beteende som faller in under 6 § och någon som agerar med ett likgiltighetsuppsåt i enlighet med stadgandet i 3 § penningtvättsbrottslagen.59 Den 7 § skiljer sig från övriga paragrafer i sin konstruktion. Det krävs endast ett klandervärt risktagande med egendomen och brott eller brottslig verksamhet behöver inte visas. I och med införandet av den aktuella lagen så har tillämpningsområdet breddats bland annat genom att självtvätt omfattas av kriminaliseringen.
Vad som framkommit visar att delar av rekvisiten i de olika paragraferna inte är speciellt tydliga och förarbetena inte heller ger svar på hur formuleringarna skall förstås. Det finns då utrymme för domstolen att tydliggöra det som inte lämnas svar på i lagtext eller förarbeten. Det uppkommer funderingar över hur dessa bestämmelser som är öppna för tolkning och som i viss mån skiljer sig från övrig lagkonstruktion ligger i linje mer rättssäkerheten.
58 Prop. 2013/14:121, s. 61.
59 Se bl.a. Brottsförebyggande rådet, BRÅ Rapport 2019:17, Penningtvättsbrott – En uppföljning av lagens
3. Kopplingen till förbrott och införandet av begreppet
”brottslig verksamhet”
3.1 Rättssäkerhet
En definition av begreppet rättssäkerhet fordras. Det för att undersöka vilka rättssäkerhetsaspekter domstolen applicerar på rättsreglerna som avser penningtvätt samt vilka rättssäkerhetsaspekter som förevarande uppsats diskuterar kring bestämmelserna. Definitionen som presenteras i förevarande avsnitt är inte på något sätt uttömmande men ger läsaren av uppsatsen en bild av vissa viktiga aspekter som finns när begreppet rättssäkerhet diskuteras.
Kravet på rättssäkerhet finns både gällande lagstiftning och själva brottmålsprocessen. Rättssäkerhet som begrepp är väl etablerat inom svensk rätt. Det råder ibland osäkerhet kring vad som innefattas inom rättssäkerheten. Någon form av konsensus kring den grundläggande betydelsen råder åtminstone. Grundläggande för rättssäkerhet är förutsägbarheten av de rättsliga bestämmelser som finns samt de beslut som tas av den rättsliga makten. Alltså att det finns en form av klarhet i rättens bedömningar. Ytterligare något som det råder konsensus gällande och som är en viktig del i rättssäkerheten är att den offentliga makten utövas under lagarna. Dock är begreppet rättssäkerhet och vad som innefattas inom begreppet under ständig diskussion. Åsiktsutbyten brukar framförallt blossa upp när det är fråga om rättspolitiska förändringar av lagstiftningen. Zila uttrycker att när sådan förändring ska ske är det sällan någon som skulle medge att en förändring i praktiken är det minst fördelaktiga utifrån rättssäkerhetssynpunkt. Istället kan då förändringar vara fördelaktiga för andra värden. Att rättssäkerheten försvagas menar han är en otillåten följd av åtgärder som sker.60
Det uppställda kravet på rättssäkerhet upprätthålls genom lagstiftning som håller bra kvalitet, det innefattar både reglerna om straffprocessen och lagstiftningens innehåll.61 För att upprätthålla så hög kvalitet som möjligt bör förändringar inom det straffrättsliga området ske med noggrannhet. Då upprätthålls rättssäkerheten och andra viktiga värden så som förutsägbarhet och legalitet. Vilket i sin tur ökar chanserna att både lagstiftning och förarbeten blir bra slutprodukter. På senare tid har det förefallit på så sätt att lagstiftaren genomfört reformer snabbt och utan hänsyn till kritik som framkommit från remissinstanserna under beredningen. Det här är någonting som riskerar att påverka slutprodukten i negativ riktning och tillämpningen i praktiken blir ojämn.62
Rättssäkerhet syftar således till att undvika eller i varje fall minska risken för felaktigt dömda domar. Staten vill samtidigt se till att så få friande domar sker i de svenska domstolarna eftersom staten har ett syfte att bekämpa brott. Avsteg från rättssäkerheten kan gynna brottsbekämpningen och vise versa. För att undvika att dessa två syften står i motsats till
60 Zila, Josef, ”Om rättssäkerhet”, SvJT 1990 s. 284-305, på s. 284 f.
61 Ramberg, Anne, ”Tvångsmedel, rättssäkerhet och integritet – går det att förena?”, SvJT 2007 s. 154-170, på s.
154.
62Martinsson, Dennis & Anderberg, Andreas, ”Hårdare tag i valårets tecken. Ett kritiskt inlägg om den senaste
varandra finns bestämmelser om bevisvärdering samt bevisföring, dessa ökar chanserna korrekt dömda domar.63 Frågan som då kan ställas är vad som kan anses som en korrekt dömd
dom. Det som företräder synen som allmänt finns är formellt riktiga domar, således en formell syn på rättssäkerheten. Det innebär att samhällets invånare skall utsättas för en lika behandling inför lagen, något som följer av likhetsprincipen. Utöver det skall bestämmelser vara skapade så att personer ska kunna förutse hur tillämpningen av en bestämmelse kommer ske. Legalitetsprincipen är att se som en grundsten i rättssäkerheten och innebär att det måste finnas lagstöd för domstolars beslut samt att de rättsliga regler som finns är tydligt utformade.64
När rättssäkerheten diskuteras omnämns ofta kravet på effektivitet. Ett avgörande i ett mål måste kunna ske skyndsamt och inte bli för kostsamt. Utifrån behovet av effektivitet så påverkas rättsäkerheten då dessa begrepp står i ett visst motsatsförhållande till varandra, vilket dock inte behöver vara negativt. Effektivitetskravet sätter en ram som ser till att strävan efter rättsäkerheten inte blir för kostsam och ineffektiv. Men även i sammanhanget syftar effektivitetskravet till möjligheten till minskad brottslighet.65 Förevarande uppsats utgår från den rättsdogmatiska metoden vilket gör det intressant att undersöka hur rättssäkerhet och effektivitetskrav inverkar på de frågor som skall besvaras utifrån den metoden. Så som nämns under avsnitt 2.1 var syftet bakom införandet av penningtvättsbrottslagen framförallt att förenkla tillämpligheten.
3.2 Något allmänt om bevisbörda och bevistema i brottmål
I brottmål i domstol har åklagaren bevisbördan. För att undvika domar som inte är korrekta uppställs ett högt krav på åklagaren gällande bevisskyldigheten. Utifrån det så är det domstolen som ska avgöra huruvida bevisningen som framlagts når upp till det beviskrav som finns uppställt i enlighet med praxis. Den värdering som rätten gör ska gå att utläsa i domskälen så den som läser en dom ska kunna få en förklaring över hur bevisvärderingen gått till. Det fungerar som en viktig kontrollfunktion för både parter och allmänheten.66 I stämningsansökan som inges till domstolen ska åklagaren ange specificeringar om den eller de brottsliga gärningarna i fråga, genom denna så skapas gärningsbeskrivningen. Stämningsansökan ska innehålla uppgifter om tid och plats för den brottsliga gärningen samt övriga uppgifter som fordras för kännetecknande av gärningen. Även bestämmelser som är tillämpliga ska finnas med. Bevistemat, alltså vad som i målet ska bevisas framgår av själva gärningsbeskrivningen.67 Gärningsbeskrivningen fungerar som sådan att den ger en ram för rättens bedömning av frågan om ansvar, alltså om rätten finner att det finns förutsättningar att döma en gärningsperson enligt ett lagrum.68
63 Ekelöf, Edelstam, Heuman & Pauli, s. 30 f.
64 Zila, Josef, ”Om rättssäkerhet”, SvJT 1990 s. 284-305, på s. 286, 298 f.
65Mellqvist, Mikael. ”Straffprocessuella principer och verkligheten – några skissade funderingar” [Elektronisk
resurs], Ny Juridik, (2018), s. 36, se även Martinsson, Dennis & Anderberg, Andreas., ”Hårdare tag i valårets tecken. Ett kritiskt inlägg om den senaste tidens straffrättspolitik”, JT nr 4 2017/18 s. 921-938, på s. 923.
66 Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik & Heuman, Lars, Rättegång Fjärde häftet, 7., [omarb. och rev]. uppl.,
Nordstedts juridik, Stockholm, 2009, s. 150, 162. [cit. Ekelöf, Edelstam & Heuman]
67 Ekelöf, Edelstam & Heuman, s. 150, se även 45 kap. 4 § 3 p. Rättegångsbalken (1942:740).
68 Dag, Victor, ”Den åtalade gärningen – några tankar om utformningen av gärningsbeskrivningar”, SvJT 2020 s.
Med ett högt uppställt krav på bevisning mot den tilltalade blir konsekvensen att åklagaren endast ska väcka åtal i de fall där det framstår tämligen sannolikt med en fällande dom. Ett krav på absolut säkerhet finns inte men kravet är väldigt högt ställt för att i möjligaste mån undvika att oskyldiga döms. Beviskravet ”utom rimligt tvivel” har fastslagits av Högsta domstolen i NJA 1980 s. 725, vilket numera är vedertaget att domstolen använder sig av. Det går att beskriva kravet som med hur stor säkerhet som åklagaren har gjort ett visst rättsfaktum sannolikt. Sannolikheten måste vara sådan att den kan ligga till grund för fällande dom. Kontentan i den juridiska prövningen av bevis är att komma fram till huruvida det som åklagaren påstått går att fastställa eller inte. Beviskravet är en del i bevisbördan som åklagaren har och är måttet på kvalitén som kan tillmätas bevisningen. Uppdelningen av bevisbörda och nivån av beviskrav finns till för att upprätthålla rättssäkerheten i brottmålsprocessen.69 Bevisningen som läggs fram ska vara kopplat till det bevistema som formulerats av åklagaren och det styrs av gärningsbeskrivningen. Den tilltalade får då möjlighet att förbereda ett adekvat försvar och domstolen får riktlinjer för prövningen av bevisen.70
Delade meningar råder om det finns en möjlighet att förenkla processen, det vill säga att sänka det högt uppsatta beviskravet. Således förenklas själva prövningen för domstolen av åklagarens bevisning men avseende bevisprövningen i sig sker det ju en försämring. Det har förts diskussioner kring avvikelse från det allmänna kravet vid exempelvis konkreta bevissvårigheter. Alltså olika beviskrav beroende på typ av mål det rör sig om, sådana av mindre allvarlig art eller om det finns särskilda svårigheter för domstolen gällande bevisningen. Diesen slår fast att utom rimligt tvivel inte kan tillämpas över ett helt spektrum av rekvisit för en gärning utan gällande beviskravet så finns det förutsättningar för lättnader. Beviskravet är således konstant i brottmål men kan skilja sig mellan olika rekvisit. Vad som kan påverka är exempelvis brottets komplexitet, alltså en lättnad av beviskravet vid rekvisit som är svårbevisade.71 Motsatt har Högsta domstolen i NJA 1982 s. 164 fastslagit att beviskravet inte får sänkas när det föreligger bevissvårigheter på grund av ovan nämnda skäl utan fullständig bevisning ska ligga till grund för en fällande dom.72
Den kontradiktoriska principen som finns i brottmålsprocessen innebär att parterna som ställs mot varandra ska vara likvärdiga, vilket är en viktig förutsättning för en rättssäker process. Principen är en del av rätten till en rättvis rättegång som finns stadgad i artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR), som är svensk lag. Principens ställning har i och med det stärkts i svensk rätt.73 Den kontradiktoriska principen anses av många vara den viktigaste för den som är tilltalad i ett
69 Schelin, Lena, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Omarb. [utg.], Norstedts juridik, Stockholm, 2007, s. 54
f, 58 f. [cit. Schelin], se även Diesen, Christian, Bevis 10 Bevisprövning i brottmål, 2. [rev. och utök.] uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2015, s. 51, 137. [cit. Diesen], NJA 1980 s. 725.
70 Diesen, s. 207.
71 Diesen, s. 97, 148 f, 154, se även Schelin, s. 58. 72 NJA 1982 s. 164, HD:s domskäl st. 5.
mål eftersom den föreskriver att parterna måste tillges möjligheter att bemöta åklagarens bevisning. Bevisningen samt bevistemat i målet ska parterna få ta del av, vilket är av stor vikt för att kunna förbereda ett adekvat försvar.74
3.2.1 Beviskravet som avser brott eller brottslig verksamhet enligt penningtvättsbrottslagen
Vilket framgått av tidigare avsnitt är beviskravet i brottmål väldigt högt ställt. Gällande penningtvätt finns beviskravet som avser att egendom i fråga ska härröra från brott eller brottslig verksamhet. Det ska vara styrkt att det skett något form av förbrott. Innan penningtvättsbrottslagen tillkom fanns brottet penninghäleri där rekvisitet var sådant att det skulle avse egendom som förvärvats genom brott, alltså inget rekvisit som avsåg brottslig verksamhet. Åklagaren kan alltså numera istället för att påvisa att ett specifikt brott har skett, visa att egendom härrör från brottslig verksamhet, vilket dock såklart förutsätter att något eller några former av brott har begåtts. En anledning till denna formulering är att bredda bevistemat vid situationer där det uppstått svårigheter att knyta an egendom till en särskild händelse. Kravet som uppställs är att egendomen i fråga kan återföras till verksamhet som är brottslig. Ulväng m.fl. uttrycker det som att vad finns är att bevisa det som framgår av paragrafen, inte mer än så.75
Av propositionen 2013/14:121 framgår att beviskravet som avser egendomens härrörande från brottslig verksamhet är samma som gäller generellt i brottmål. Införandet av rekvisitet syftar enligt regeringen till att öka chanserna att lagföra de som begår penningtvättbrott. Framförallt eftersom det ofta rör sig om egendom som tillkommit från olika brott och sedan sammanblandats. Det underlättar för åklagarens bevisföring med ett rekvisit som har ett bredare omfång.76 Åklagaren skall bevisa brottslig verksamhet genom att påvisa vissa
konkreta omständigheter. Precisering av gärningar behöver inte läggas fram, detsamma gäller detaljer som avser omfattningen och ändamål med brottsligheten.77
Att lägga till rekvisitet brottslig verksamhet har diskuterats mycket, bland annat redan i förarbetena till införandet av brottet penninghäleri i brottsbalken. Den diskussionen utmynnade dock i ett beslut att inte införa rekvisitet. Bakgrunden var att begreppet brottslig verksamhet inte var nog precist och svårt att tillämpa i praktiken.78 Vidare har det även uppkommit frågor om hur åklagaren skall visa att vissa medel härrör från brottslig verksamhet utan att särskilja ett visst specifikt förbrott och uppnå kravet ”utom rimlig tvivel” genom den bevisning som framläggs. Det leder således till vissa svårigheter att styrka att egendomen kommer från just brottslig verksamhet. 79 Liknande kritik fanns vid införandet av penningtvättsbrottslagen där bland annat både lagrådet och Svea hovrätt anförde att det inte var en självklarhet att begreppet skulle underlätta för åklagarens bevisföring. Utöver det ställde lagrådet sig frågande till huruvida begreppet faktiskt i praktiken skulle få en egen 74 Diesen, s. 207 f. 75 Ulväng m.fl., s. 79. 76 Prop. 2013/14:121, s. 47, 59. 77 Åklagarmyndighetens RättsPM 2016:2, s. 9, 16. 78 Prop. 1998/99:19, s. 38 f. 79 SOU. 2012:12, s. 166 f.
betydelse jämte rekvisitet brott. Regeringen menade då att behovet av ett utvidgande fanns för att omfatta all den brottslighet som föregår penningtvättbrottet samt att införandet av rekvisitet inte skulle medföra allt för stora skillnader i praktiken.80
Rekvisitet medför alltså inte någon bevislättnad utan endast utvidgning av bevistemat och möjligheter för fler sätt att föra fram bevisning i dessa mål.81 Detta följer inte vad Disen framhåller, att det ger möjligheter till bevislättnader på grund av svårbevisade rekvisit. Det här rör sig alltså om en vidare omfattning av det straffbara området samt möjlighet till ett bredare bevistema. Det handlar då mer om vilka krav det kan ställas på åklagaren i fråga om precisering rörande gärningsbeskrivningen.82
3.2.2 Sammanfattande anmärkningar av införandet av begreppet ”brottslig verksamhet”
I förarbetena till rättegångsbalken går det att finna betoningar på hur viktigt det är att en brottmålsprocess är rättssäker samt att domar som utdöms är formellt riktiga. Beviskravet måste vara högt ställda för att gynna det som faktiskt skett.83
I kritiken till utvidgandet av egendom som härrör inte bara från brott utan även brottslig verksamhet påtalades det att begreppet brottslig verksamhet är otydligt och kan därför vara svårtillämpat.84 Egendomen i fråga måste kunna kopplas till brott eller brottslig verksamhet för att det rekvisitet skall anses uppfyllt. Hur den kopplingen ska ske och vilka krav som ställs för rekvisitets uppfyllande finns inte stadgat, det är alltså upp till domstolen att bedöma. Risken med ett vagt begrepp är att det kan påverka den tilltalades möjlighet att förbereda sitt försvar och förutse utgången av sitt handlande. Osäkerhet om vad som faktiskt omfattas av begreppet och hur domstolen värderar bevisningen som rör ett obestämt brott kan påverka utgångspunkten för den tilltalade. Det eftersom det leder till svårigheter att förstå vad som ligger denne till last. Syftet med införandet ”brottslig verksamhet” var för att bredda bevistemat. Det är då av vikt att inte rätten låter åklagaren ha för oprecisa bevisteman. Rättssäkerheten för den tilltalade kan inskränkas vid bevisteman som är allt för oprecisa eftersom det försvårar möjligheten att förbereda sitt försvar. Följaktligen, med för oprecisa bevisteman påverkar det den tilltalade negativt, trots att beviskravet inte genom införandet av begreppet har sänkts. Lagstiftarens införande av begreppet brottslig verksamhet kan då underlätta för brottsbekämpningen och även effektiviteten i processen.
Mot den bakgrunden kan oprecisa rekvisit leda till problem vid rättegång. Åklagaren får en möjlighet att beskriva det som har hänt på ett mer generellt sätt. En förutsättning för att undvika problem är dock att åklagaren individualiserar samt tydliggör för försvaret vad som ligger till grund för åtalet mot den tilltalade.85 Det blir upp till rättstillämparen att se till att 80 Prop. 2013/14:121, s. 47, 247. 81 SOU. 2012:12, s. 167. 82 Diesen, s. 155. 83 Prop. 1931:18, s. 82, 92. 84 Prop. 2013/14:121, s. 26.
85 Dag, Victor, ”Den åtalade gärningen – några tankar om utformningen av gärningsbeskrivningar”, SvJT 2020 s.
förutsägbarhet och legalitet upprätthålls i processen när rekvisitet härrör från brottslig verksamhet tillämpas.
Min mening är förenlig med den som Diesen betonar, alltså vikten av att beviskravets tillämpning i praktiken bygger på tydlighet av framförallt Högsta domstolen. Vad gäller sänkta beviskrav och värdering av bevis måste domstolen ta ställning till risken för misstag och hur stor risk som skall accepteras. Utöver det uppkommer frågor om hur det påverkar förtroendet för rättsapparaten om det finns risk att skyddet för den enskilde sänks. Endast en minimal risk att en oskyldig döms är det som skall tillåtas enligt principen in dubio pro reo, oklarheter skall alltså vara till en tilltalads fördel. Således är beviskravet i brottmål högt ställt och domstolen måste hålla sig till processens principer avseende bevisvärderingen för att upprätthålla en kvalitet som är förenlig med rättssäkerheten.86
4. Tillämpningen i praxis
4.1 Inledning
I uppsatsens tidigare avsnitt identifierades vissa problemformuleringar gällande regelverket avseende penningtvätt. Under detta kapitel ska det därför undersökas om dessa vållar sådana problem i praktiken som kan tänkas samt om domstolarna identifierar ytterligare problemformuleringar. Framförallt ska det undersökas om domstolen finner några problem gällande begreppet ”brottslig verksamhet” och hur det resoneras kring detta i domarna. Även andra frågor som uppstått avseende tillämpningen av reglerna gällande penningtvätt kommer utredas i förevarande avsnitt så som hur domstolen väljer att rubricera penningtvättbrotten. Vid överklaganden till Högsta domstolen finns det svar från riksåklagaren på överklagandet. Ett utav dessa kommer genomgås i kapitlet eftersom det i det kan identifieras viktiga frågeställningar av åklagaren.
4.2 NJA 2018 s. 1010 I-III ”Penningtvättshjälpen”
4.2.1 Bakgrund
Penningtvättshjälpen gällde tre avgöranden i Högsta domstolen avseende gradindelning samt straffvärdesbedömning av penningtvättsbrott. Mål I avsåg EA samt AS som vilselett banken att utbetala cirka fem miljoner kronor till ett konto som tillhörde ett bolag vid namn Tovema AB och vid ett annat tillfälle betalade banken ut runt 30 miljoner kronor till bankkonton som tillhörde Coractic AB. EA hade varit delaktig i upplåtandet av alla bankkonton i målet medan AS endast åtalades avseende upplåtande av konto i bolaget Coractic AB. Tingsrätten dömde de båda till påföljden 2 års fängelse för grovt penningtvättsbrott enligt 3 § 1 st. samt 5 § penningtvättsbrottslagen. Hovrätten skärpte sedan påföljden till fyra års fängelse för EA och AS dömdes till tre år och sex månaders fängelse.87 Detta överklagades till Högsta domstolen. Gällande mål II så avsåg även det för Högsta domstolen att ge vägledning i en straffvärdesbedömning av ett penningtvättsbrott. I tingsrätten åtalades ES för grovt penningtvättsbrott alternativt penningtvättsförseelse. Någon hade vilselett en företrädare för ett bolag och förmått denne att föra över cirka 1,8 miljoner kronor till ES bankkonto. ES hade själv gått med på att upplåta sitt konto till annan person för att genomföra diverse transaktioner. Utifrån bakgrunden i målet ansåg Helsingborgs tingsrätt att den tilltalade borde ha insett den risk som förelåg att pengarna som sattes in på bankkontot härrörde från brott eller brottslig verksamhet. ES dömdes för grovt penningtvättsbrott i enlighet med 3 § 1 st. samt 5 § 1 st. penningtvättsbrottslagen88 I hovrätten blev straffet för ES ett års fängelse, vilket överklagades till Högsta domstolen.89
Mål III gällde den vid brottstillfället 17-åriga LC som åtalades för grovt penningtvättsbrott. Det hade inkommit 250 000 kronor på hans bankkonto. Pengarna kom ursprungligen från Medmera Bank AB som utsatts för ett bedrägeri. LC hade både lånat ut ett bankkort och
87 NJA 2018 s. 1010, I, st. 1-5.
88Mål nr B 5181-16, Helsingborgs tingsrätt, s. 3 f.
