Skolstarten och skolan idag

Pramling, Klerfelt och Williams Graneld undersökte 1995 hur barn kunde uppleva mötet med skolan, de menar att de flesta kände en spänning inför att börja skolan. De flesta såg fram emot att få lära sig skriva och läsa dock kunde de se en oro hos några barn. De fyra ungdomarna som jag intervjuade tyckte alla att det var spännande att börja i skolan. Lisa sa så här om att börja i skolan; ”Jag älskade att gå i skolan, jag började i förskolan och tyckte om det, det var så kul”. Erik, Kajsa och Karl började i klasser där de inte kände så många och var därför lite nervösa inför detta. Erik mindes sin första dag i sin nya skola med att han fick leka en lek, han kände sig lite nervös inför träffen med alla nya klasskamraterna. Han tyckte det var kul att gå i skolan till att börja med.

Karl kunde läsa och skriva innan han började i förskoleklass och hade jobbat en del med Bornholmsmodellen, i förskoleklassen; ”Vi hade rimmat och lekt med ord en del och det kunde jag ju redan, jag kunde också skriva och läsa”, berättade han. Hans möte med skolarbetet kändes därför inte så nytt för honom. Han hade hunnit ”träna” lite innan, som han uttryckte det själv.

4.3.1 Känslan av krav

När jag frågade ungdomarna hur de mindes sina första år i skolan framkom skillnaden mellan pojkarna och flickorna; känslan av krav. Pojkarna kände kraven ganska direkt, medan flickorna tyckte att de första åren var kravlösa. Deras problem började vid högläsningen i år fyra , det var då föräldrarna förstod att flickorna behövde hjälp.

Efter ett tag när man i skolan skulle börja läsa högläsning då gick det åt hundan… Då trodde de att det var synfel, min lärare kopierade upp bokstäverna på ett A3 papper och bokstäverna blev jättestora … då gick det bättre. Då trodde ju alla igen att det var synfel och jag skickades till ögonläkare och optiker och hela den biten. Men det framgick ju inget så … (Kajsa).

Båda flickorna berättade att deras klasser de första åren bestod av många barn som var i behov av särskilt stöd. Det var en del pojkar som hördes, syntes och även tog för sig. Psykologen och forskaren Svensson (pop, 2006, s: 86-87) menar att flickor förväntas vara duktiga och ”försvinner” lätt bland alla busiga pojkar i skolan, kanske är det därför som

flickorna upplever sina första år som kravlösa? Kanske kunde flickorna ”dölja” sina svårigheter bakom pojkar i klassen som tog uppmärksamheten? Pojkarna i min studie fick kanske däremot uppmärksamheten på sig och fick därför lägga ner mer energi på sina läxor? Enligt Svenssons undersökning i elevers läxläsning lägger flickor ner mer av sin fritid till läxläsning (pop, 2006, s: 86-87). Av de fyra ungdomar jag intervjuade var det pojkarna som oroade sig mest för läxorna. De tog genast upp läxorna när jag frågade om hur de upplevde sina första år i skolan. Minnena om hur de kunde sitta hemma länge med sina läxor redan från första året i skolan, lät inte så roliga.

Karl berättade; ”Vi satt länge med läxorna, ända tills det var mörkt och ibland på helgerna, men det märktes nog inte”. När jag frågade honom vad han menade med att det inte märktes så svarade han; ”Ja, trots att vi gjorde så mycket hemma så kunde jag inte alltid stava rätt när vi hade rättstavningsprov”. Varje vecka fick de tio ord att träna på, egentligen fick de hem orden på måndagen till tisdagen. Karls mamma menade dock att det var för kort tid så de tog hem boken redan på torsdagen veckan innan, för att ägna helgen åt träning. Åter igen knyter jag an till Asmervik, Ogden och Rygvold (1993/2001) som menar att det är viktigt att föräldrar får vara föräldrar och inte tar på sig en lärarroll, vad var det som fick Karls mamma att göra så här? Karls teori var att det enbart var för att hjälpa honom, än idag så gör de så här. Varje helg går åt till att plugga inför prov och övriga läxor menade han. De går också igenom hur veckan i skolan varit och hur följande vecka ser ut.

Erik tyckte också att läxorna var många och svåra; ”Det var alldeles för mycket läxor, mattetal … det var alldeles för många och jag kunde ju inte läsa dem”. Erik berättade att alla hade samma ”mattemål” som skulle nås under veckan. Man fick veta vilka sidor man skulle göra på måndagen och dessa skulle vara färdiga till torsdagen. Han hann aldrig med dem i skolan och fick därför alltid ta hem några sidor på onsdagarna. Erik berättade att han inte har några svårigheter när det gäller ämnet matematik; ”Ibland blir det fel för att jag läser fel … jag kan också vända på siffror, 143 blir 134”.

Ett av Kronobergsprojektets (Jacobson & Lundberg, 1995, s: 136) slutsats är att undervisningen i skolorna är ganska likartade oavsett vilka elever som finns i klassen, den bygger mycket på en lärobok, arbetsbok och prov vilket man menar kan slå hårt mot de svagaste eleverna. Deras förslag är att skolorna borde ändra på arbetssättet. De skulle låta

eleverna ta mer ansvar sitt lärande, att de får välja mellan olika alternativ och arbeta mer efter sina förutsättningar och intressen och sätta upp mål för sina läxor. Pojkarnas berättelser om sina läxor vittnade om att alla hade samma uppgifter, böcker och läxor oavsett förutsättningar.

Hur är det med kraven och läxorna idag?

Taube menar att det finns ett samband mellan barns upplevelser om läxor mellan de som läser bra och de som läser mindre bra (Taube, 1995 s: 118). De som läste mindre bra upplevde i hennes studie att de hade mindre läxor. Detta stämmer inte in på ungdomarna som jag intervjuat. När jag frågade dem hur de hade det med läxor idag så var allas svar detsamma; att de hade massor av läxor. De berättade att de såklart (ungdomarnas utryck) hade samma läxor som övriga klasskamrater. Därutöver försökte de också läsa in i förväg, få en förkunskap och ibland behövde de också gå igenom vad de gjort i skolan under dagen, återkoppling.