Att utgå från varje enskild elevs behov och förutsättningar

I läroplanen (Lpo94) står det att man som lärare ska utgå från alla enskilda elevers behov och förutsättningar, jag var nyfiken på hur ungdomarna tolkade detta och om de känner igen det hos sina lärare.

I svenska har jag en toppenlärare som kör individuellt. Vi har två invandrare i klassen, sen är det jag och två killar till i klassen som har andra svårigheter och med oss kör hon på ett annat sätt. Ska vi t.ex. skriva en uppsats så behöver vi inte skriva lika lång som alla andra, hon har varit tydlig här och gått ut i klassen med att det är individuell undervisning, så vi ska inte jämföra betygen med varandra. Inför varje ny kurs har hon skrivit ut Skolverkets kursmål och sedan går hon igenom med mig vilka mål som gäller för mig, jag tycker det är jättebra (Kajsa).

Ungdomarna menade att alla lärare arbetar på olika vis, dock upplevde de inte att många jobbade efter läroplanen när det gäller att utgå från elevernas förutsättningar och behov. Lisa sa att på Komvux är de bättre på detta. Där försöker lärarna ta hänsyn och genom att man får ut planeringsscheman för kursen så är det också lättare att planera och jobba undan i sin takt. Man får ta eget ansvar och kan därmed också jobba lite mer i sin egen takt på ett annat sätt, tyckte Lisa. Kajsa hade liknande uppfattning om gymnasiet.. Flickorna visste mycket väl vilka mål de skulle nå för att få betyget G, godkänt, de visste hur de skulle planera sitt arbete för att nå dem. De menade att deras lärare var bra på att informera om detta.

Pojkarna sa att en del lärare försöker visa hänsyn och hjälpa dem så gott de går, men de har samma uppgifter som de andra i klassen och ska vara klara samtidigt som de andra. Karl är borta en del av svensklektionerna, då går han till specialpedagog. När han är där gör han andra saker än de i klassen, berättade han. Ändå har han samma uppgifter i svenska som övriga klasskamrater. När jag frågade hur han hinner med det svarade han; ”Ja, jag får ta hem dem och göra dem hemma, annars når jag ju inte målen för svenska”.

Pojkarna menade att deras lärare inte gått igenom några mål med dem. Jag var nyfiken på vad de tänkte om vilka de uppfyllda målen kunde vara för att få G (betyget godkänt) i ett ämne. Karl trodde att man skulle ha många rätt på proven för att få G. Erik sa att han haft en del Ig varningar 13 men att de nog var borta nu. Jag frågade honom vilka mål han inte nått och hur han skulle nå dem; ”Jag vet inte … jag var inte aktiv på lektionerna … tror jag. Jag vet inte hur jag ska nå dem … vara mer aktiv”?

Kajsas berättelse om läraren i svenska, tycker jag visar på att det är möjligt att ha olika mål efter förutsättningar. I Undantagsbestämmelsen står det att en lärare har rätt att bortse från enstaka mål om det finns särskilda skäl för detta (www.skolverket.se, undantags- bestämmelsen 071012) . Dyslexi är ett skäl till detta, det är viktigt att man som elev vet vilka mål man ska nå. Detta visste inte pojkarna. Under utvecklingssamtalen ska läraren även göra en skriftlig utvecklingsplan där målen ska vara tydliga och hur man ska kunna nå dem. Pojkarna berättade att de inte har några IUP (individuella utvecklingsplaner), deras lärare hade svarat på ett föräldramöte att han inte tror på dem så han skriver inga. I grundskoleförordningen (Kap 7,2 § stycke 2) står det att läraren ska skriva en framåtsyftande individuell utvecklingsplan, där ska det sammanfattas vilka insatser som krävs för att eleven ska nå målen. Min tolkning är att om pojkarnas lärare hade fyllt detta krav så hade pojkarna förhoppningsvis haft mer kunskap om sina mål och hur de ska nå dem.

4.4.1 Diagnosen och stödinsatser

Tre av ungdomarna berättade att det var deras föräldrar som tog initiativet till att utredningen gjordes, de sa också att de upplevde det som att utan föräldrarnas påtryckningar på skolan skulle de inte ha fått sitt stöd, många gånger har föräldrarna fått komma till skolan för att prata med rektorer och lärare för att ungdomarna ska få den hjälp de behöver och har rätt till. ”Om jag inte haft min mamma som stred för mig, hade jag inte suttit här idag”, sa Kajsa, hon berättade också att hennes mamma många gånger kommit arg till skolan, ”då kunde man se hur lärarna suckade och försvann”. Karl sa ungefär samma sak, ”Min mamma stred för min diagnos och nu strider hon för mitt stöd, hon säger åt lärarna vad som gäller enligt skolverket och läroplanen”.

I sexan gjorde man tester … det var någon som gjorde olika tester ... jag vet vad det handlade om ... sedan fick jag diagnosen Dyslexi. När det blev bekräftat … så kunde man få hjälpmedel för de svårigheter jag hade. Den diagnosen var mycket viktig ... för att jag skulle få hjälp … utan den skulle jag inte få hjälpmedel … det var den som användes för att jag skulle få hjälp (Erik).

Ungdomarnas berättelser om hur deras föräldrar kämpade för ungdomarnas utredningar stämmer väl överens med Skolverkets egen granskning kring tillbudsanmälningar (1998). Den visade att det oftast var föräldrar som fick ta initiativet till att utredningar gjordes. Dessa utredningar gjordes även oftast utan att skolan medverkade, det vill säga att föräldrarna lät göra dessa privat och själva bekostade det (Myndigheten för skolutveckling, rapport 3,2005 s.13). Kajsa och Karls föräldrar hade själv bekostat utredningarna. Kajsas för att väntelistan var alltför lång och Karl har gjort en tilläggsutredning, en ”second opinion”, för att föräldrarna inte kände sig nöjda med den första.

Lisas föräldrar fick också trycka på skolan för att en utredning skulle göras, diagnosen blev dyslexi men i hennes fall tyckte lärarna att den var fel och lät därför göra om den. Även den andra utredningen visade på dyslexi. Lisa har sedan fått göra om den igen på grund av lärares misstro mot diagnosen, sista diagnosen är dyslexi/ADHD. Erik mindes inte vem som tog initiativet till hans utredning, han trodde att det var hans lärare i mellanstadiet.

Skolor har ofta svårt att sätta in rätt resurser till elever som behöver dem. Myndigheten för skolutveckling (rapport 3, 2005) menar att detta oftast beror på brist på resurser. De menar också att de elever som är tysta och intiativsvaga har allra minst stöd. Norrelgren (pop, 2006,

s: 47) säger att han har sett föräldrar blir frustrerade när diagnosen inte blir dyslexi, de upplever då att det blir svårare för barnen att få stöd från skolan. Ungdomarna sa alla att de upplevde diagnosen som viktig för att kunna få hjälp och stöd. De upplevde det, precis som Norrelgren säger, som att de efter diagnosen skulle få mer stöd än vad de hade innan. Karl berättade också om hur hans föräldrar blev oroliga när hans första diagnos blev språkstörning ”bara”. Men han sa också att hjälpen från skolan inte var likadan som när han nu även har en dyslexidiagnos. Han menade att han idag kände en större förståelse från en del lärare.

Däremot berättade Erik att han upplevde det som om hans stöd var större innan hans diagnos. När Erik gick i mellanstadiet hade han hjälp av en specialpedagog, han gick till henne och läste. Idag, två år efter utredningen, har han inte detta stöd; ”Nu har jag en läspenna. … men den är inte så jättebra, den går sakta ... man kan bara ta en rad i taget ”. Trots att Erik har en diagnos så har han inte något större stöd, kan detta bero på resursbristen som Myndigheten för skolutveckling (rapport 3, 2005) pekar på? Även Skolverket menar att det verkar vara svårt för skolorna att veta vad en lämplig stödinsats kan vara (Skolverkets aktuella analyser, 2007). Dock är det ju så att Karl och Erik går i samma klass.

4.4.2 Specialundervisning i klassrummet eller i annat rum?

Skolverket riktar idag kritik mot skolorna för att de låter elever gå i mindre undervisningsgrupper, vilketstrider mot principen om inkluderande undervisning. Även Adler och Adler kritiserar detta. De fyra ungdomar jag intervjuat hade dock en annan åsikt om detta. De upplever/upplevde det som skönt att få komma från klassen. Alla fyra går eller har gått i en del mindre undervisningsgrupper. Kajsa menade att det var först där hon kunde få koncentrera sig i lugn och ro. I klassrummet kunde det vara svårt för det fanns andra saker runt omkring som hon upplevde kunde störa henne; ”De andra kunde ibland vara avundsjuka på oss, jag hade även tur för min gamla lärare från lågstadiet blev lärare till oss som hade behov av stöd” . Lisa sa ungefär samma sak, i mellanstadiet var det skönt att få komma från klassen och jobba i mindre grupper. När hon började i högstadiet fungerade det inte på samma sätt längre.

Det var helt okey i mellanstadiet men sen blev det kaos, då fick man sitta med alla som behövde hjälp, det kunde vara gangstrarna på skolan blandat med barn som hade andra svårigheter. Vi var ju alla olika, så det funkade inte (Lisa).

Här får Lisa stöd av Adler och Adler som menar att elever med svårigheter behöver träna på olika sätt och på olika saker, därför är det fel att sätta ihop dem i mindre grupper. Även om grupperna består av ett fåtal barn/ungdomar.

Ungdomarna var ganska osäkra på vilket stöd de behövde, men alla nämnde att de haft tillgång till förlängd tid vid prov och muntliga prov. Detta tyckte det alla var bra och de hade då lättare för att klara både godkänt (G) och väl godkänt (VG). De var dock vana vid att behöva jobba utan stöd och uttryckte att de har varit med om att få stödinsats som sedan försvunnit igen eller så har man inte samma stöd i alla ämnen, stödet beror på pedagogen. Lisa och Kajsa sa att de idag kan ha svårt att använda sig av olika hjälpmedel, ingen av dem använde sig av talsyntesen som de numera har på sina datorer. Här ser jag en koppling till Adler & Adlers teori om elever som kan slå bakut i senare skede när det gäller hjälpmedel. De menar att det är viktigt att elever tidigt ska få rätt stöd från skolan när det gäller att arbeta självständigt med olika hjälpmedel. Detta gör det lättare för eleverna att ta till sig dem och använda sig av dem.