I denna uppsats har jag utgått ifrån barnen och hela tiden sett till barnets bästa i alla avseenden. Det är viktigt att barn kan känna sig trygga och omtyckta under hela sin uppväxt, ja till och med också när de har nått en högre ålder och flyttar isär från sin/sina föräldrar. Förhoppningsvis har då dock barnen en bra grund och
förutsättningar att klara sig i stort sätt på egen hand och behöver inte längre sina föräldrars fulla uppmärksamhet.
Det som ofta uppmärksammas är barn som far illa på olika sätt, exempelvis då det förekommer misshandel eller sexualbrott inom familjen. Denna uppsats har inte tagit upp dessa barn, dock är de inte att förglömma. Mellan 40 000 och 50 000 barn berörs årligen av att föräldrar väljer att upplösa samlevnaden. Det finns naturligtvis många skilsmässobarn som har bra kontakt med båda föräldrarna. Men det finns alltför många som inte har det. Det är först när barnen ur den tysta majoriteten inte är tysta längre, när de får problem, som vi uppmärksammar dem.
Lagstiftningen på detta område har de senaste årtiondena utvecklats till det bättre och den fortsätter att gå i positiv riktning. Från att barn förr i tiden i princip inte hade någonting att säga till om och att föräldrar fick göra som dem ville, till att det nu finns mycket som är lagreglerat. Samhället har börjat ta mer ansvar för hur den ”lilla befolkningen” har det och dess rättigheter. Detta är en viktig utgångspunkt. Det är de som skall växa upp i vårt samhälle, och att ha en bra grund att stå på ger bättre förutsättningar i framtiden.
Samarbetsavtal som infördes år 1991 som en skyldighet för kommunerna att anordna, var ett positivt framsteg. Även om det finns föräldrar som själva kan lösa hur barnen skall tas om hand i en förändrad livssituation, så är dessa samtal till stor hjälp för dem som inte kan komma överens. De föräldrar som är överens kan alltså utan offentlig inblandning skriva juridiskt bindande avtal mellan sig och sina barn, då enbart en registrering hos skattemyndigheten måste ske. I vissa fall är detta säkert en bra lösning men i likhet med det argument som ofta åberopas mot dessa avtal, tycker jag att för att utröna barnets bästa krävs att en oberoende bedömning görs. I dessa fall då ingen offentlig inblandning kommer till stånd får man ju lita på föräldrarnas förnuft vad som är barnets bästa, men det kan ju tänkas finnas fall då detta förnuft inte är till barnets bästa. Min uppfattning är därför att i stort sett alla familjetvister borde lösas genom samarbetsavtal eller andra konfliktlösningsmetoder.172 Detta för att samhället skall hjälpa till att se till att barnet verkligen får det bra, alltså till barnets bästa. Dock är detta en intressant gränsdragningsfråga hur mycket det offentliga egentligen skall ”lägga sig i” privata förhållanden.
Ibland är dock konflikterna så djupa mellan föräldrar att samarbetsavtal och andra lösningar inte är till någon hjälp, då är det bra att domstolsväsendet finns där för att hjälpa till att finna bra lösningar. Dock tycker jag, för föräldrarna själva men också
172 Andra konfliktlösningsmetoder har jag inte tagit upp i denna uppsats men ett exempel på det är medling.
inte minst för barnen, att det är av mycket stor betydelse om familjetvister kan undvikas eller i varje fall borde lösas i minsta möjliga mån inom rättsväsendet.
Lagändringarna som trädde ikraft år 1996, om barns rätt att komma till tals, var ett mycket viktigt framsteg, för därmed sattes det tydligt på pränt att vuxenvärlden måste lyssna och ta hänsyn till barnen.
Lagen om gemensam vårdnad är ur många synvinklar en bra lag. Den betonar bl.a.
barnets behov av att bli respekterat, att få älska båda sina föräldrar och att få ha kvar en fortsatt kontakt med dem efter en skilsmässa. Lagändringarna från 1998 markerar ännu starkare barns rättigheter när familjer upplöses. För makarnas del läggs vikt vid att båda fortfarande skall ha lika stort föräldraansvar även efter skilsmässan. Det är en klar markering av att barn, oavsett samlevnadsform, behöver både mor och far för att må psykiskt bra. För föräldrarna är det också ett steg mot ökad jämställdhet mellan man och kvinna.
FN:s konvention om barnets rättigheter som trädde ikraft år 1990 var ett viktigt steg för att Sveriges barn skulle få det bättre. I dag har den fått ett relativt stort genom-slag. Dock är det viktigt att hela tiden informera och ge utbildning om Barnkonven-tionen och vad barn har rätt till, så att den sprids både till vuxna och till barn, ut i samhället, till alla nivåer. Detta för att vuxna skall veta vilka skyldigheter de har gentemot barn likaväl som barn själva skall veta vilka rättigheter dem har. Det är också viktigt att just lagstiftare, domare och andra myndigheter får mer kunskap om barnets bästa för att kunna ”döma” till just barnets bästa.
Föräldrar skall alltid se till barnets bästa, vilket också genomsyrar hela uppsatsen.
Dock kommer man ibland till en gräns då jag tycker att man även måste ta hänsyn till sig själv som förälder. En förälder är ju trots allt också en enskild individ. Att man skall hålla ihop en relation enbart för barnens skull mår varken barnen eller en själv bra av. Att som barn se sina föräldrar som fiender och att se en kärlekslös relation mellan de människor som man älskar mest, gör mer skada än lycka för ett barn.
Därför bör föräldrar försöka komma fram till en bra lösning om vårdnad, boende och umgänge även om de beslutar att bo på skilja håll, det är ju trots allt föräldrarna som skiljs, föräldrarna skiljs inte från sina barn, och det är det som är den viktiga
utgångspunkten.
Det är inte angeläget med millimeterrättvisa i fråga om hur mycket separerade
föräldrar har hand om barnet, även om stridande föräldrar ibland försöker få till stånd en sådan uppdelning av vårdnad, boende och umgänge. Vanligt är att skilsmässo-barnet lider av att känna hur en eller bägge föräldrarna känner sig orättvist berövad umgänget med barnet. Med sin stora lojalitet till vardera föräldern och sin ibland riskabelt stora ansvarskänsla, försöker då barnet hjälpa till att skipa millimeter-rättvisa. Barnet kan dock slippa denna skuldproblematik om föräldrarna kan se till barnets behov av en stabil och konfliktfri hemmiljö, snarare än sina egna önskningar, och därför göra en fungerande överenskommelse om fördelningen av tiden med barnet. Då avlastas barnet, det är de vuxna, inte barnet, som har ansvaret.
En skilsmässa är en situation fylld av motsägelsefulla känslor och ställningstaganden.
Barn har en stark relation till båda sina föräldrar och vill inte ta ställning. De flesta barn vill att allt skall bli bra igen, att föräldrarna inte skall skilja sig. Föräldrarna å
sin sida vill ofta hålla barnen utanför eftersom de tycker att barnen är oskyldiga och har inget med det här att göra. Resultatet av detta kan dock ofta bli att barnen blir lämnade ensamma med sina tankar och känslor. Och det är ju inte till barnets bästa.
Det är inte barnet som är orsaken till tvisten. Föräldrarna har ansvar för att barnet får det så bra som möjligt. Ett barn både vill och har rätt till att få vara med och
bestämma i vissa frågor som rör barnet självt, exempelvis vart barnet skall bo, om barnet uppnått en sådan ålder att detta kan ske. Vuxna har advokater som bevakar deras intressen när de kommer i kontakt med myndigheter och rättsväsende. Men vem försvarar barnet när dess rättigheter inte blivit tillräckligt tillgodosedda?
Departementspromemorian 2000:13 där det bl.a. ges förslag att barnet skall ha rätt till ett särskilt biträde tycker jag verkar vara ett steg i rätt riktning. Om föräldrar befinner sig i en stor konflikt anser jag att det borde ligga i varje förälders intresse att deras barn får ett neutralt biträde som ombesörjer att barnets rättigheter och barnets bästa tillgodoses, oavsett vad som händer mellan föräldrarna.
Man skall ha i åtanke att det inte klart går att fastställa att ett sätt att ta hand om ett barn skulle var bättre än någon annan form. Det finns för- och nackdelar inom de flesta områden, så även här, och vissa förutsättningar måste var uppfyllda för att man skall lyckas att klara en viss vårdnad, boende och umgängessituation. Alla är vi ju olika och hänsyn skall tas till det enskilda fallet.
Den ”fasta punkten” för ett barn behöver inte vara att föräldrarna lever tillsammans under samma tak. Den kan likaväl vara vetskapen om två mycket engagerade föräldrar som de får fortsätta att leva tillsammans med i vardagen, fast under andra förutsättningar.
Barn är viktiga individer. Det är de som skall föra vårt arv och samhälle vidare.