V ID VÅRDNAD OCH BOENDE

Den 1 oktober 1998 ändrades föräldrabalkens regler om vårdnad, boende och umgänge.¹⁴³ Genom reformen vidgades domstols möjligheter att besluta om gemensam vårdnad. Domstol kan nu besluta om gemensam vårdnad även om en förälder motsätter sig detta. En förutsättning är dock att gemensam vårdnad är bäst för barnet (6 kap. 5 § FB). Vidare modifierades principen att föräldrar som har gemensam vårdnad skall kunna enas i frågor som rör barnet. Sålunda infördes en möjlighet för domstol att besluta om umgänge också när föräldrarna har gemensam vårdnad (6 kap. 15, 15 a §§ FB). Det blev vidare möjligt för domstol att vid

gemensam vårdnad besluta vem av föräldrarna barnet skall bo tillsammans med (6 kap. 14 a § FB).¹⁴⁴

Alla beslut om vårdnad, boende och umgänge skall sålunda fattas med utgångspunkt i barnets bästa. Prövningen av barnets bästa skall bygga på en bedömning av det enskilda barnets förhållanden och baseras på en prognos av de framtida förhållande-na.¹⁴⁵

I lagförarbetena har man strävat efter att förtydliga innebörden av barnets bästa.

Bland de faktorer i bedömningen av barnets bästa som diskuterats märks betydelsen av föräldrarnas lämplighet, föräldrarnas överenskommelser, barnets vilja, barnets umgänge och kontakt med den förälder som barnet inte bor med. Den mest

betydelsefulla faktorn är barnets behov av stabilitet och hit räknas ofta barnets behov av kontakt med sina syskon.¹⁴⁶

Exempel på förhållanden som tillmäts mindre betydelse är respektive förälders ekonomiska förhållanden och den materiella standard som de kan erbjuda barnet.

Föräldrarnas underhållsskyldighet gentemot barnet förväntas, åtminstone i teorin, leda till att barnet kommer att leva under likartade ekonomiska förhållanden oavsett vem av föräldrarna barnet bor med.¹⁴⁷

8.1 Vid vårdnad och boende

8.1.1 Ensam vårdnad

En förälder kan ha ensam legal vårdnad i tre typsituationer. Den första av dessa är när föräldrarna är ogifta och de inte ingått avtal om gemensam vårdnad. Modern är då ensam vårdnadshavare enligt 6 kap. 3 § FB. Den andra situationen är när modern eller fadern tilldömts ensam vårdnad av domstol enligt 6 kap. 5-6 §§ FB. Den tredje

142 De flesta av rättsfallen som har tagits upp här är hämtade från Schiratzki, J, Barnrättens grunder och Vårdnad och vårdnadstvister

143 Prop. 1997/98:7, bet. 1997/98:LU12

144 Wickström, A, Utövande av gemensam vårdnad s. 328

145 Saldeen, Å, Barn och föräldrar s. 100

146 Ewerlöf, G, Sverne, T, Barnets bästa s. 70

147 Schiratzki, J, Barnrättens grunder s. 107

situationen är när en av föräldrarna dött. Den andre föräldern blir då ensam vårdnads-havare enligt 6 kap. 9 § FB.¹⁴⁸

Enligt svensk rätt har en förälder som inte är vårdnadshavare, förutom underhålls-skyldighet, inga legala skyldigheter gentemot sitt barn. Däremot har en förälder som är skild från vårdnaden ett antal rättigheter, framförallt i förhållande till den legala vårdnadshavaren men även i förhållande till det offentliga och barnet. De viktigaste av dessa är rätt till umgänge med barnet och rätt att få upplysningar om barnet.¹⁴⁹ Utgångspunkten är dock att föräldrar efter en separation skall ha gemensam vårdnad om sina barn. Det skall också, som sagts innan, utgå ifrån barnets bästa och enligt den principen är inte alltid gemensam vårdnad den bästa lösningen.

Två situationer brukar nämnas när ensam vårdnad uppfattas som bättre för barnet än gemensam vårdnad.¹⁵⁰ Den första situationen är när en av föräldrarna är olämplig att ha vårdnaden om barnet, t.ex. på grund av att han eller hon har misshandlat barnet eller den andra föräldern. Vad är då en olämplig vårdnadshavare? Detta exemplifie-ras i 6 kap. 7 § FB med missbruk, försummelse eller andra brister i omsorgen om barnet, som kan medföra bestående fara för barnets hälsa eller utveckling.¹⁵¹ Den andra situationen är när föräldrarnas konflikt är alltför djupgående. Dock

exemplifierar inte förarbetena vad som krävs för att föräldrakonflikter skall utgöra ett skäl mot gemensam vårdnad.¹⁵² Empiriska studier visar emellertid att verbala

konflikter mellan föräldrarna inte tillmätts någon större betydelse i TR:s hand-läggning av vårdnadstvister.¹⁵³

I rättsfallet NJA 1999 s. 451 har Högsta domstolen tolkat 1998 års reform så att vårdnaden, förutom när båda föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad, skall anförtros åt en förälder ensam endast när det framkommer särskilda skäl som talar mot gemensam vårdnad. I rättsfallet fann HD att de skäl som modern anförde för ensam vårdnad inte var tillräckliga. Modern hävdade att det förelåg en allvarlig konflikt mellan föräldrarna, att de hade olika syn på hur deras tre barn skulle upp-fostras och att fadern behandlade henne nedlåtande. Fadern höll med om att de hade olika uppfattningar om hur barnen skulle uppfostras men hävdade att konflikterna inte var så stora att de var skäl mot gemensam vårdnad. HD dömde i enlighet med faderns yrkande.

I RH 1999:100 ansågs gemensam vårdnad vara olämplig med hänsyn till en lång-varig och bestående konflikt mellan föräldrarna. Av avgörande betydelse för utgång-en i målet var att det var visat i målet att fadern påverkat barnutgång-en att ta avstånd från sin mor. Modern bedömdes som lämpligast som vårdnadshavare bl.a. därför att hon var den som bäst kunde tillse att umgänget med den andre föräldern fungerade.

148 Schiratzki, J, Vårdnad och vårdnadstvister s. 203

149 Schiratzki, J, Vårdnad och vårdnadstvister s. 203

150 Se NJA II 1998 s. 251ff

151 Schiratzki, J, Barnrättens grunder s. 108.

152 A.a. s. 108

153 A.a. s. 110

I NJA 2000 s. 345 har vårdnaden om barn anförtrotts åt endast en av föräldrarna, eftersom det rådde en så svår och djup konflikt mellan föräldrarna och att det var omöjligt för dem att samarbeta i frågor som rörde barnen. Här tog HD hänsyn till att de under två års tid inte hade samrått med varandra i frågor som rörde deras barn och att inget tydde på att deras relation i framtiden skulle förbättras.

8.1.2 Barnets vilja

Barnets vilja och barns rätt att komma till tals har varit föremål för utredning sedan slutet av 1970-talet.¹⁵⁴ Numera har uttryckliga bestämmelser om rättens skyldighet att ta hänsyn till barnets vilja införts i lagbestämmelserna.¹⁵⁵

Vid avgörande av tvister om vårdnad, boende och umgänge skall hänsyn tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad (6 kap. 2 b § FB). Av förarbetsuttalanden¹⁵⁶ framgår att barnets vilja skall ges betydelse vid avgörandet av en vårdnadstvist. Men det framkommer också att barnet aldrig skall behöva välja en förälder och inte heller utsättas för påtryckningar. Det framhålls även att barnets vilja är en svårtolkad grund för bedömningen av barnets bästa. Den materiella betydelse barnets vilja skall ges vid avgörande av frågor om vårdnad och boende är således svår att klargöra. Det är t.ex. oklart hur barnets vilja bör bedömas om barnet har varit föremål för påtryckningar från en av föräldrarna eller om barnets vilja förefaller svårförenlig med barnets bästa. I viss mån sammanhänger bedömningen med barnets ålder och mognad. Huvudprincipen är, med stöd av verkställighetsreglerna i 21 kap.

5 § FB, att barnets önskemål bör respekteras från 12 års ålder eller från det barnet uppnått motsvarande mognad. Någon lägsta åldersgräns ges inte i 6 kap. FB. Vid avgörande av en vårdnadstvist skall enligt lagstiftaren således hänsyn också tas till små barns vilja.¹⁵⁷

I NJA 1988 s. 448 prövades betydelsen av yttrande som en snart trettonårig pojke gjort i vårdnadsfrågan. HD konstaterade att en trettonårings synpunkter i princip borde tillmätas stor vikt, men att pojken inte gett uttryck för någon entydig upp-fattning. Därför lades hans vilja inte till grund för avgörandet.

NJA 1995 s. 398 tillmättes en trettonårig flickas vilja avgörande betydelse för utgången av vårdnadstvisten. Vid åtskilliga tillfällen hade flickan klart och tydligt förklarat att hon inte ville leva med sin mor, utan ville att hennes far skulle ha vårdnaden om henne. Även om dennes lämplighet som vårdnadshavare av olika skäl kunde ifrågasättas, var förhållandena inte sådana att en lösning i enlighet med dotterns bestämda vilja kunde antas medföra bestående fara för hennes hälsa eller utveckling. HD konstaterade att vårdnaden om flickan skulle anförtros åt fadern.

I NJA 1992 s. 666 rörde vårdnaden om en nioårig flicka som bott den allra största delen av sitt liv med sin mor och endast träffat fadern vid ett fåtal tillfällen. Flickan hade uttalat att hon inte ville träffa sin far. KamR hade lämnat begäran om

154 Se t.ex. SOU 1979:63, SOU 1987:7

155 Schiratzki, J, Vårdnad och vårdnadstvister s. 203

156 Prop. 1981/82:168 s. 66, 78, Prop. 1994/95:224 s. 27, Prop. 1997/98:7 s. 105

157 Schiratzki, J, Barnrättens grunder s. 112

verkställighet av faderns umgänge utan bifall med hänvisning till ett barn- och ungdomspsykiatriskt utlåtande. Enligt detta förelåg det risk som ej var ringa för att flickans kroppsliga eller själsliga hälsa skulle skadas om verkställighet av allmän domstols dom ägde rum. HD tog fasta på att en överflyttning av vårdnaden av flickan skulle innebära en stor omvälvning med vissa följder för barnet.

I RH 1992:78 gavs en nioårings vilja avgörande betydelse för utgången av vårdnads-tvisten. Pojken som hade drabbats av svåra förluster i form av flera dödsfall i

familjen, visade symtom på att inte må bra. Vid tiden för HovR:s avgörande bodde han hos sin far, styvmor och flera halvsyskon. Till sin lärarinna sa pojken att han ville bo hos sin mor. I kombination med att modern kunde erbjuda en god hemmiljö som vara välkänd för pojken och där han hade väletablerade kamratkontakter fann HovR att det var mest förenligt med barnets bästa att modern fick vårdnaden. Rätten konstaterande även att han var moderns enda barn och att hon hade möjlighet att mera aktivt ta del av hans skolarbete, omvårdnad och uppfostran i övrigt.

Det är dock inte alltid som barnets egna tankar och känslor visar sig vara den rätta lösningen. Men även i sådana situationer där de vuxna anser sig veta bäst, kan

mycket vinnas på att verkligen lyssna till barnet. Ett exempel¹⁵⁸ från verkligheten kan nämnas i detta sammanhang för att belysa detta. En pojke bodde med sin mamma och träffade bara pappan varannan helg. Pojken ville bo hos pappan, vilket denne också ville, men mamman var emot det. Pojken hade rymt hemifrån flera gånger och kontakten med mamman blev allt sämre. I samtal i samband med familjerättssamtal visade det sig tydligt att pojken bar på ett våldsamt raseri mot mamman för att hon hindrade honom ifrån att bo hos pappan. I dessa samtal kom man fram till att pojken skulle flytta till pappan på prov i fyra månader. Nu insåg pojken att han hade haft ganska orealistiska föreställningar om att livet hos pappan inte var så roligt som de två hade haft tillsammans på helgerna, att det också blev vardag. Pojken blev mer ensam än han hade tänkt sig och efter prövotiden ville han flytta tillbaka till mamman. Nu var pojkens ilska mot att vara stoppad i kontakten med pappan, mot mamman borta och relationen till mamman blev bättre. Drömmen om pappan hade spruckit, men det var pojkens egen erfarenhet och då är det lättare för ett barn att acceptera ett beslut som andra människor gör för en.¹⁵⁹

158 Detta exempel är givet av Gunnel Sandblom som har 30-årig yrkeserfarenhet av att arbeta med familjer i skilsmässor, samarbetsavtal och vårdnadsutredningar, där det centrala i hennes arbete har riktat sig till barn och ungdomar.

159 Rädda barnen, Barnets rätt till båda föräldrarna s. 95f