V ID UMGÄNGE

Umgängesrätt enligt föräldrabalken kan ses som ett komplement till vårdnad eller som en inskränkning i vårdnadshavarens rättigheter. En förälder som är skild från den legala vårdnaden har normalt rätt till umgänge.¹⁶⁰

Före 1983 års lagstiftning hade en förälder, som var skild från vårdnaden rätt att umgås med barnet, om inte särskilda skäl talade mot detta. I första hand var det vårdnadshavaren som bestämde om detta umgänge. Utredningen om barnens rätt ansåg i sitt delbetänkande ”Om föräldraansvar m.m.” att dessa regler gav uttryck för en ensidig föräldrarätt och på deras förslag ändrades därför genom 1983 års lag-stiftning reglerna om umgängesrätt så att det framgår att det istället är barnet som har rätt till umgänge med sina föräldrar.¹⁶¹

1998 års lagstiftning innebär i fråga om umgängesrätt bl.a. att barnets rätt till

umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med ytterligare har lyfts fram i lagen.

När det gäller frågor om umgänge skall barnets bästa också komma i främsta rummet. I 6 kap. 15 § och 15 a § FB ges mer specifika bestämmelser om umgänge.

I 6 kap 15 b § FB regleras föräldrars ansvar för kostnader i samband med umgänge.

Det framgår av 6 kap 15 § FB att barnet skall ha rätt till umgänge med en förälder som det inte bor med. Barnets föräldrar har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av umgänge med bägge föräldrarna tillgodoses. Barnets vårdnadshavare har vidare ett särskilt ansvar för att barnets behov av umgänge med någon annan som det står särskilt nära så långt som möjligt tillgodoses. ”Någon annan” kan exempelvis vara en mor- och farförälder eller en före detta partner till föräldern.

Umgänge kan med likhet som vårdnad och boende fastställas av domstol eller avtalas inom ramen av gemensam eller ensam vårdnad. Avtalen är också här verkställbara om de är skriftliga, om socialnämnden godkänner dem och om det som

överenskommits är till barnets bästa (6 kap. 15 a § FB).

Frågor om umgänge kan väckas som en självständig fråga utan samband med andra rättsfrågor rörande barnet. Många gånger väcks emellertid umgängestalan i samband med tvister om vårdnad och boende. Finner rätten att barnet skall bo stadigvarande hos den ena föräldern kvarstår ofta att reglera hur umgänget med den andre föräldern skall utformas.

Umgänge beskrivs ofta som en rättighet för barnet. Men det är likaså en rättighet för umgängesföräldern och blir det fråga om verkställighet av umgänge, kan det endast begäras av umgängesföräldern (21 kap. 3 § FB). En förutsättning för umgänge är således att den förälder som inte bor med barnet vill att umgänget kommer till stånd.

Umgängesförälderns rättighet blir därmed påtagligt starkare är barnets, som inte har några legala möjligheter att kräva verkställighet av sin moraliska rätt att få träffa umgängesföräldern. Inte heller har den förälder som barnet bor med någon möjlighet

160 Schiratzki, J, Vårdnad och vårdnadstvister s. 208

161 Saldeen, Å, Barn och föräldrar s. 111

att föra talan om att den andre föräldern skall träffa barnet. Den bakomliggande tanken är att man ansett att en förälder inte med hjälp av tvångsmedel kan tvingas till ett meningsfullt umgänge mot sin vilja.

Boföräldern har däremot enligt NJA 1994 s. 128 rätt att väcka talan om inskränkning i den andre förälderns umgänge. I detta fall hänvisade HD till de äldre lagrum som fanns innan 6 kap. 15 § FB. Där konstaterade de att vårdnadshavaren enligt dessa hade talerätt och att inget i förarbetena till 6 kap. 15 § FB indikerade att lagstiftaren hade haft avsikt att inskränka talerätten för en vårdnadshavare, som ville väcka talan i fråga om fastställd umgängesrätt genom dom.

Huvudpresumtionen för att ett yrkat eller avtalat umgänge är till barnets bästa, är att umgänge är bra för barn. Av bedömningen som görs, i likhet med bedömningen av vårdnad och boende, är en grundläggande faktor om yrkat umgänge skall medges om umgänget på något sätt kan vara riskfyllt för barnet. Vid avgörande av umgänges-frågor skall också hänsyn tas till barnets vilja med beaktande av dess ålder och mognad (6 kap. 2 b § FB). Det anförs ganska ofta av den förälder som barnet bor med att barnet inte vill umgås med umgängesföräldern som ett skäl mot umgänge.

Det ställs dock stora krav på boföräldern för att motivera barnet att träffa den andre föräldern.¹⁶²

Hur omfattande ett umgänge bör vara är inte reglerat. I praxis har utvecklats begreppet ”sedvanligt umgänge”. Det brukar tolkas som att umgänge skall äga rum vartannat veckoslut, några sommarveckor, varannan större helg och skollov samt eventuellt ett vardagsumgänge per vecka. Enligt förarbeten skall också flexibilitet råda och det enskilda barnets specifika förhållanden styra umgängets utformning.¹⁶³ Det har riktats kritik mot svenska tingsrätter för att umgänge utdöms enligt standard-iserande ramar, utan att hänsyn tas till barnets behov.¹⁶⁴ Barnombudsmannen har konstaterat att TR:s domar i många fall inte är i linje med den allmänna kunskap som finns om små barns behov och utveckling. Särskilt barn under cirka tre år anses eftersatta. BO rekommenderar här korta och täta umgängen.¹⁶⁵ HD har dock i NJA 1988 s. 599 tagit avstånd från schablonmässigt bestämda umgängestider till förmån för vardagsumgänge.

Umgängesrätt kan upphävas om umgängesföräldern inte utnyttjar umgänget. I RH 1997:59 hade en umgängesförälder sedan drygt tre månader underlåtit att utnyttja sin umgängesrätt som TR:n beslutat om. HovR:n konstaterade att det inte var förenligt med barnets bästa att utsätta barnet för den anspänning och de besvikelser som det inställda umgänget innebar. HovR:n upphävde därmed umgängesrätten.

För det fallet att barnet inte lever med bägge sina föräldrar uppfattas umgänge och kontakt som synnerligen viktigt för barnet.

162 Se om det sagda Schiratzki, J, Barnrättens grunder s. 117ff

163 Schiratzki, J, Vårdnad och vårdnadstvister s. 210

164 Schiratzki, J, Barnrättens grunder s. 120

165 Barnombudsmannen, Små barn och umgängestvister s. 2

Är den legala vårdnaden gemensam förutsätts barnet träffa sina bägge föräldrar i godo enligt deras överenskommelse. Umgänge kan då inte fastställas av rätten och är heller inte verkställbart.¹⁶⁶

8.2.1 Umgängessabotage

Umgängessabotage kan vara ett starkt argument för en överföring av vårdnaden eller boendet, om omständigheterna är sådana att det kan finnas ett skäl för det.

I NJA 1989 s. 335 var fråga om en sexårig flicka som hade levt större delen av sitt liv tillsammans med bägge föräldrarna. Efter skilsmässa fick fadern ensam vårdnad i TR. Modern gick då under jorden med barnet och förhindrade kontakt mellan far och dotter. Hon fick vårdnaden i HovR. Därefter fungerade umgänget mellan far och dotter tillfredsställande. Med motiveringen att det inte kunde uteslutas att modern åter skulle sabotera umgänget och att barnet skulle klara den omställning en över-flyttning av vårdnaden skulle innebära tillerkände HD fadern vårdnaden.

I RH 1999:74 flyttades vårdnaden om en tioårig flicka som sedan sex års ålder bott med sin mor och endast haft sporadisk kontakt med sin far över på fadern p.g.a. att modern saboterat umgänget.

I NJA 1992 s. 666 (även refererat ovan) skedde ingen vårdnadsövergång, trots omfattande umgängessabotage. Det beaktades därvid att barnet och den umgänges-berättigade fadern endast haft synnerligen sporadisk kontakt. En överföring av vårdnaden skulle innebära en alltför stor omställning för barnet.

I NJA 1998 s. 675 gavs kontinuitetsaspekten företräde och modern fick behålla vårdnaden trots att hon aktivt motverkat alla möjligheter till umgänge mellan fadern och barnet. Detta utan att ange något annat skäl för sitt handlande än sin principiella övertygelse att barn i hennes sons situation endast bör få umgås med den förälder som det bor hos. Förhållandena i målet var dock mycket speciella och avgörandets prejudikatvärde torde därför vara begränsat.

166 Se om det sagda Schiratzki, J, Vårdnad och vårdnadstvister s. 209