I denna avslutande diskussion kommer jag att reflektera metodkritiskt samt etiskt över min roll som forskande subjekt och mitt tolkningsföreträde till denna studie. Därefter kommer jag att belysa och lyfta fram ytterligare aspekter och funderingar som inte kunnat ta plats i analysen. Slutligen kommer jag att framlägga förslag på hur framtida forskning skulle kunna utveckla hiphopfeminism som forskningsfält.
Studiens kvalitativa metod var både dess styrka och svaghet. Att vi valde en kvalitativ metod möjliggjorde för en djupare tolkning av musikvideorna, samtidigt som den var problematiskt då tolkningarna vi gjorde enbart var tolkningar och inte sanningar (Hall, 1997:16). Vår studie undersökte varken artisternas avsikter med musikvideorna, eller åskådarnas tolkningar av artisternas representation, således kunde de resultat som redovisats endast ses som speglingar av våra kulturella referensramar och reflektioner av våra tolkningar. Under detta examensarbete har vi genomgående analyserat musikvideor utefter artisternas handlande genom deras artistiska uttryck. Det är av vikt att påpeka att det som vi tolkat som artistens hexis i musikvideorna inte behövt vara hens habitus, utan det var enbart vår uppfattning.
I analysen har vi tolkat kvinnors handlande genom deras uttryck, och sedan kategoriserat handlandet. Det har varit problematiskt för mig specifikt när det gäller taktiker, jag upplevde flertalet gånger att kategoriserandet kunde snudda vid att värdera kvinnorna utefter vilken taktik de valde. Specifikt var jag orolig över att En av tjejerna i jämförelse med Hyperfemininitet kunde uppfattas som mer eftersträvansvärd ur ett elitistiskt förhållningssätt. Det som jag specifikt kämpade med gällde taktiken Hyperfemininitet, att vi dekonstruerade en artists musikvideo och sedan utläste att vi kunde se tendenser av
Hyperfemininitet ville jag inte, i linje med Lane (2011:789), skulle ta fokus från och förminska den feministiska kamp som var och en av artisterna kunde tänkas genomgå. Slutsatsen kring att alla taktiker kunde ses som överlevnadstaktiker att använda vid olika tillfällen och i olika kontexter har i min mening blivit ett våra viktigare resultat. För mig är det väsentligt att påpeka att ingen taktik är mer eller mindre feministisk än någon annan.
Det finns däremot en gynnsam aspekt med att vi genomgående bemötte denna problematik. Vi var konstant medvetna om problematiken om hur vi kategoriserade vilket har bidragit till ett reflexivt tänkande som såg förbi den uppenbara tolkningen. Genom vår reflexivitet har vi kunnat urskilja djupare betydelser av meningsskapande och
maktförhållanden som ligger utanför meddelandet, i linje med det Hall (1997:16) diskuterar. En analytisk aspekt som jag anser förtjänar mer utrymme är att kvinnor tydligt var underrepresenterade inom genren och låtarna av hiphopproducerande kvinnor hade inte i närheten av så många lyssningar som de hiphopproducerande männen. Vidare var det enbart kvinnor som sjöng om jämställdhet, medan ingen av de hiphopproducerande männen nämnde något om jämställdhet. Av de sex musikvideorna framförda av
hiphopproducerande kvinnor sjöng hälften av dem om en feministisk kamp. Kvinnorna framförde tydligt deras vilja att omförhandla de dikotoma könsnormerna, medan 5 av 6 musikvideor av hiphopproducerande män tydligt reproducerade könsnormerna och dikotomin inom hiphop.
Under studiens gång har vi genom Halls teoretiska begrepp föredragen läsning diskuterat hur mycket av artistens hexis som är hens föredragna läsning och vad som faktiskt är artistens habitus. Det hade varit intressant att komma åt var könsidentiteten och könsnormer reproduceras, omförhandlas och bryts ner. Under studiens gång har vi tillsammans diskuterat hur mycket och vilken typ av makt som de bakomliggande skivbolagen kan tänkas ha gällande artisternas representation. Som hiphoplyssnande kvinna med en vänskapskrets av hiphoplyssnande kvinnor vägrar jag tro att anledningen är så banal som att de som lyssnar på hiphop representerar representationen bland artisterna. För att undersöka detta vidare hade det varit intressant att addera en teori med ett ekonomiskt maktperspektiv. Således hade studien kunnat undersöka hur skivbolag fördelar ekonomin till artister av olika kön inom genren. Samt hur det kommer sig att branschen är
underrepresenterad av kvinnor, och undersöka vad det beror på.
Jag finner det av vikt att problematisera streams påverkan som kontext till vår empiri. En åskådare av musikvideorna har, vare sig den tycker att låten eller musikvideon är bra eller inte, påverkan på hur viral musikvideon kan komma att bli. Ju fler streams
musikvideon får, desto större framgång för artisten kan möjliggöras. Således kan streams ge en tydlig indikation på vad för typ av innehåll som premieras och inte. Utefter vad som
säljer bäst kan skivbolagen anpassa innehållet och den föredragna läsningen efter de preferenser som publiken verkar ha utefter streams. Att musikvideorna av de
hiphopproducerande männen som upprätthåller en dikotomi har betydligt fler streams kan således tänkas ses som ett resultat på att de har ett koncept som intresserar publiken.
Slutligen vill jag lyfta ett förslag till framtida forskning om representation och könsdikotomi i svensk hiphop. Medan en granskning av de strategier och taktiker som artister använder i musikvideorna kan ge oss åtskillig information om hur könsnormer reproduceras och omförhandlas av hiphopproducerande män och kvinnor, så hade ett fokus på artisternas egna perspektiv genom intervju kunna tillföra ett givande samtal och en större förståelse för vad som är artisternas agenda och vad som är större bakomliggande maktstrukturer.