Med hjälp av vårt analysschema kunde vi urskilja studiosamtalens speciella samtalsstruktur.
Det finns enligt Adelswärd (1995) fyra olika samtalstyper där vi ser likheter med den första typen. Den typ som Adelswärd kallar för den professionella, startar och styr lekmannen inom de ramar som den professionella skapar. I expertstudion är det samtalsledaren som är den professionella och expertkommentatorerna lekmännen. När vi studerade frekvensen av turfördelning såg vi att större delen av samtalet förhöll sig till det mönster vi kallar typiskt.
Adelswärd (1995) förklarar också att det finns en asymmetri i institutionella samtal där det alltid går att återfinna ett fråga-svara mönster. Samtalen i studion utgörs av många närhetspar.
Närhetspar är en struktur där någon säger något och att det förväntas att komma ett svar tillbaka (Norrby, 2014, s. 41). Samtalsledarna ger i detta fall frågor och påståenden till
experterna där det förväntas att någon utav experterna svarar. Detta betyder att samtalsledarna har makten att styra över vem som har och får turen. Det betyder också att de har ett ansvar att fördela turerna så att de fyra experterna får lika mycket samtalsutrymme.
Samtalsledarna har flest turer i båda samtalen, vilket betyder att de pratar flest gånger. S1 har turen 50 gånger och S2 har turen 48 gånger. Det intressanta i resultatet av turfördelningen är att båda samtalsledarna har gjort ett lika likvärdigt jobb i att fördela samtalsturerna jämt mellan samtalsdeltagarna, se tabell 8 och tabell 13. Det är även ett typiskt drag för den kvinnliga samtalsstilen att samtalet är mer jämlikt (Norrby, 2014, s. 241). Men det är
intressant att även det manliga samtalet var jämlikt fördelat. Detta betyder att S2 använde sig av en samtalsstrategi som egentligen anses vara mer kvinnligt. Intressant är att de strategier som användes för att ta makt i samtal från Adelswärds (1999, s. 42) tabell, nästan var identiskt för vad ett typiskt manligt samtal innehåller enlig Norrbys (2014, s. 241) tabell om manlig och kvinnligsamtalsstil. Exempelvis anses personer med makt ha längre turer vilket går att likställa med att ha långa monologer vilket är en manlig samtalsstil. Personer med mindre makt använder sig dessutom av fler uppbackningar vilket är ett drag från den
kvinnliga samtalsstilen. Det är på så vis problematiserande att ställa dessa samtalsstilar emot varandra där den ena samtalsstilen anses mer auktoritär, då det kan finnas olika strategier som ger samma resultat. Vi kunde se att samtal 2 med en manlig samtalsledare hade tendenser som innehöll mer av den manliga samtalsstilen och att samtal 1 med en kvinnlig samtalsledare innehöll mer från den kvinnliga samtalsstilen. Trots det lyckades de båda samtalsledarna
genom ett kvinnligt samtals drag styra ett samtal som var jämnt fördelat mellan deltagarna.
Därav stämmer inte föreställningar om hur män och kvinnor talar överens i praktiken.
Något som karaktäriserar den kvinnliga samtalsstilen är att den innehåller fler uppbackningar med funktionen jag hör på (Norrby, 2014, s. 241). Det är tydligt noterbart att S1 använder sig av flest uppbackningar av alla samtalsdeltagare från både samtal 1 och 2. Det stämmer också överens med att den manliga samtalsstilen använder sig av färre uppbackningar och i så fall oftare av typen, jag håller med (Norrby, 2014, s. 241). Denna typ använde sig S1 aldrig av.
Något som blir märkbart är att det i samtal 1 sker mycket fler uppbackningar är vad det gör i samtal 2. I samtal 2 återfinns också fler ansiktshotande situationer, till skillnad från samtal 1.
Edlund et al. (2007, s. 92) menar att män och kvinnor har olika mål med sitt språk i samtal.
Det kan vara en utav anledningarna till att samtalsstilarna skiljer sig i de analyserade samtalen.
Något som däremot är typiskt för den manliga samtalsstilen är längre monologer och
funktionen tala en i taget idealet (Norrby, 2014, s. 241). I samtal 2 sker det mindre samtidigt tal där det är tydligare att en person talar i taget. I samtalet förekommer också långa
monologer och märkbart längre än de monologer som sker i samtal 1 (tabell 14). En intressant upptäckt var att i samtal 1 använde sig E1 många gånger av samtidigt tal, vilket är typiskt för den kvinnliga samtalsstilen. Däremot hade E1 också flest avbrottsförsök vilket är typiskt för den manliga samtalsstilen. Detta är ett exempel på att även om dessa generaliseringen om hur köns samtalsstilar ser ut, fungerar de inte alltid att applicera i praktiken. Det finns en
problematik med att benämna något som mer kvinnligt eller manligt. Detta kan skapa en bild som inte stämmer då männen i samtal 1 använde sig en del av generaliseringen för vad som är en kvinnlig samtalsstil.
Under analysen har vi lyckats identifiera olika strategier för att ta makt som samtalsdeltagarna använder sig av. I samtal 1 är det S1 som har mest samtalstid och hon pratar i sammanlagt sex minuter, till skillnad från E1 och E2 som pratar i fyra respektive fem minuter (tabell 11).
Adelswärd (1995) och Linell (2011) menar båda att samtalsutrymme är kopplat till makt, där hon genom att ta mest samtalsutrymme framstår som maktfull. I samtal 1 är det däremot E2 som har längst samtalsturer vilket innebär att han i genomsnitt talar längst utav
samtalsdeltagarna. E1 var den som grep ordet flest gånger från S1 och på sätt tog turen. Vid
de tillfällen då E2 tog ordet använde sig E1 en del av samtidigt tal och avbrottsförsök för att ta tillbaka turen. Exempelvis hade E1 två lyckade turövertagningar och fem avbrottsförsök. Det är även han som använder sig mest av strategin argumentation. Detta gjorde E1 genom att han hävdar och backar upp sig själv. Exempelvis genom att använda sig av ord eller meningar i stil med ”så här är det”. Eftersom E2 inte hävdade sig lika mycket, upplevdes han inte lika säker i sitt sätt att tala. Däremot kunde vi se att E2 var den som hade minst uppbackningar om de båda typerna av uppbackningar slås ihop ifrån tabell 10. En strategi för att ta makt kan enligt Adelswärd, (1999) vara att använda sig mindre av uppbackningar då den personen anses sitta på makt. S1 har en konsekvent makt i sin roll som samtalsledare. Både E1 och E2 använder sig av olika strategier för att lyckas ta makt i samtalet och lyckas ungefär lika bra på olika delar. Därav lyckas ingen av dem behålla makten på samma sätt som S1.
I samtal 2 är det E3 och E4 som har mest samtalstid med sju minuter vardera. S2 hade mindre samtalstid och talade i sex minuter. E3 hade längst samtalsturer i samtal 2, men däremot var E4:s samtalsturer nästan lika långa. De var också jämna vid att vara den som tog turerna direkt. Något som däremot var noterbart var att E3 använde sig av strategin argumentation för att ta makt då han ständigt hävdade sina egna påståenden, vilket enligt Adelswärd (1995) görs med syftet att ta makt i samtal genom att visa att man redan har makt. En av de gångerna det skedde var vid en turövertagning då E3 avbröt E4 genom att påstå att ”så här är det”. E4 tappade här makt till E3 genom att låta sig avbrytas. Då E4 nästan aldrig backade upp sina påståenden lät han inte heller lika självsäker vilket gjorde att han inte ansågs ha lika mycket makt som E3. Vidare använde sig inte E3 av lika mycket uppbackningar som E4 och S2 vilket också är ett sätt att ta makt i samtal. Han var också den som använde sig av flest
tillrättavisande där han tog på sig rollen att kunna göra det. Som analysen visar var det E3 som använde sig av flest strategier för att ta makt vilket han också lyckades med. Det går också att se i tabell 16 där vi kan avläsa att den kvantitativa makten styrs av experterna då de har längre samtalstid än S2. Däremot finns det fler sätt att ha makt i ett samtal som oftast väger större för den som ska ha en ledande roll i samtalet. I stället för att prata mest använder sig S2 av frågor och ämneskontroll för att styra och ha makt i samtalet. Det är inte alltid den som pratar mest eller den som har längst samtalstid som har mest makt i samtalet, i stället är det den som kan sammanfatta och bidra till samtalet på ett intelligent sätt (Adelswärd, 1995).
Därför blir det i stället S2 som har makten då det är han som styr experterna och exempelvis bestämmer när det är dags för ett segment att avslutas och när han vill att diskussionen ska
I båda samtalen lyckades samtalsledarna behålla makten och styra över sitt samtal genom att ha ämneskontroll och sammanfatta det som sagts på ett professionellt och intelligent sätt. En anledning till att ingen av samtalsledarna tappade makt kan bero på att experterna främst använde sig av samtalsstrategierna mot varandra. Utöver detta gick det att identifiera vissa skillnader mellan de två samtalen där ett tydligare utövande av samtalsstrategierna gick att se i samtal 2. Det skulle kunna bero på det samband om makt och kön som vi såg mellan
Adelswärds och Norrbys tabeller eftersom samtal 2 präglades av den manliga samtalsstilen.