Vi kan inte uttala oss om huruvida lärarstudenter som varit verksamma på Örebro Universitet 2004-2006, kan agera utifrån Barnkonventionens intentioner. Däremot anser vi oss ha goda grunder för att anta att de faktiskt inte agerar i enlighet med artiklar i Barnkonventionen. Vi är övertygade om att brotten inte är medvetna och oftast begås av misstag och/eller oförstånd. Men varför handlar de oförståndigt efter en nästan fullgången lärarutbildning där Regeringen särskilt lagt vikt vid barnets rättigheter? Vi tror oss i alla fall kunna utläsa en orsak till det utifrån vår undersökning, och det är osäkerhet. Lärarstudenterna har överlag visat på tveksamhet och osäkerhet inför de givna fallbeskrivningarna och i resonemanget om hur de ska agera. Trots att en stor del av Det allmänna utbildningsområdet är normativt och syftar till att optimera möjligheterna för lärande och understryka barnets mänskliga och demokratiska rättigheter, så är lärarstudenter överlag väldigt osäkra på hur de ska agera i dilemma- situationer. Deras agerande vittnar om en osäkerhet i hur barns rätt bör uppfattas i jämförelse med vuxnas rätt, föräldrars rätt, lärares rätt, samhällets rätt och andra barns rätt. I och med det paradigmskifte som ratificeringen av Barnkonventionen inneburit, så upplever vi att lärares värdegrund har släpat efter. Vi tror att det främst berott på två faktorer: 1. förändring av attityder tar tid, 2. det finns en inneboende motvilja bland lärare, såväl som för andra yrkesgrupper, att släppa ifrån sig makt och därmed riskera att underminera sin egen roll. Kanske skulle lärarutbildningen kunna vara än mer normativ? Sverige har tidigare agerat väldigt kraftfullt för att införliva demokratiska värderingar i samhället. Vi avser då åtgärder som kvotering, föräldradagar, homosexuellas rätt till giftermål etc. Men vi anser också att det finns en bortre gräns för hur normativ en utbildning kan vara och ändå vara demokratisk.
Vi anser att vi lyckats relativt väl, med föresatsen att undersöka hur studenter tror sig handla i situationer där barns rättigheter riskerar att inte beaktas. Vi vill poängtera att de två ytor vi speglat lärarstudenternas utsagor mot, givit olika bilder och olika skarpa kontraster. Vi menar att barnrättsperspektivet har givit en ganska tydlig bild av lärarstudenternas utsagor och därmed har varit lättare att analysera och granska. Demokratimodellen har dock givit en betydligt diffusare bild av utsagorna och därmed varit svårare att tolka trots att vi sett konturerna och anat vad den föreställt. Vi vill därför påstå att vi belyser bilden av det deltagardemokratiska perspektivet snarare än att vi analyserar den. En stor del av varför vi anser att vi varit lyckosamma med undersökningen tillskriver vi valet av metod. Vi tror inte att vi skulle kunna mäta lärarstudenternas kunskap om Barnkonventionens intentioner bättre med någon annan metod. Vi skulle däremot med facit i hand, vilja utöka kategorierna av
utsagor, för att ytterligare kunna förstå bakomliggande orsaker till ett visst agerande. Vi önskar också att vi hade haft tid till att intervjua fler lärarstudenter. Vi ser en styrka i att självskattningsenkätens utfall motsvarar schablonbilden av normalfördelningskurvan och att de intervjuade lärarstudenternas utsagor inte avviker allt för mycket utan till stor del överensstämmer med deras självskattning.
Under uppsatsens har några ord och begrepp kommit att användas i större omfattning än andra. De har fungerat som fundament vilka vi kunnat fästa våra och andras resonemang på. Vi har försökt att visa på vad de tre begreppen Det bättre argumentet, Det deliberativa samtalet och Erkännandet innebär, för att bland annat försöka beskriva och förklara den ideala läraren ur ett deltagardemokratiskt perspektiv men vi har också försökt visa på de inneboende värden som begreppen gestaltar. De tre begreppen tillsammans med Den myndiga samhällsmedlemmen skiner ofta igenom resonemang och allmänna texter om demokratins roll i utbildning och inte minst i FN:s konvention om barnets rättigheter. Habermas och den deliberativa demokratiteorin har givits stort utrymme i uppsatsen. Vi måste här säga, att vi är synnerligen skeptiska till att demokratiteorins och Barnkonventionens intentioner, inom överskådlig framtid kommer att anammas av alla. Men, och det är viktigt att understryka, är de båda i våra ögon oöverträffade rättesnören och gedigna mål att sträva mot. Därför anser vi de vara utomordentligt bra raster att använda då vi ser på vårt samhälle, vår skola och oss själva.
När vi närmade oss undersökningsområdet hade vi erfarenheter av det och därmed förväntningar. Vi förmodade att lärarstudenter hade tämligen usla kunskaper om barns rättigheter, eftersom inte någon av oss kunde erinra sig att de läst Barnkonventionen i någon delkurs. Inte heller ansåg vi att konventionstexten varit föremål för några seminarie- diskussioner eller inlämningsuppgifter på de kurser vi genomgått. De förutfattade meningarna har under arbetets gång emellertid kommit på skam. I och med den grundläggande litteraturstudien av konventionstexten, som gjorts i samband med uppsatsskrivandet, har dess intentioner framträtt i mängder av dokument och texter som berör utbildningen. Vi har naturligtvis läst dem tidigare, men inte ur ett barnkonventionsperspektiv. Vi har därför varit tvungna att revidera vår uppfattning om Barnkonventionen i vår utbildning. Vi ser numera Barnkonventionen tydligt i vår utbildning. Med anledning av det anser vi att implementeringen av Barnkonventionen i högre utbildning är nödvändig och att arbetet med implementeringen bör intensifieras. Vi ser det som ett självklart och ofrånkomligt led i landets
demokratiutveckling och därmed en möjlighet för våra barn att möta en bättre rustad lärare än Den ofärdige i morgondagens klassrum.