Slutsats

Utifrån det material som har behandlats kan i huvudsak två olika metoder urskiljas för att bedöma huruvida en värdeöverföring har skett. Den fösta metoden som kommer till uttryck i rättspraxis torde vara praktiskt användbar medan den andra metoden som bygger på redovisningsrättsliga resonemang har ett mer teoretiskt angreppssätt. De två metoderna förefaller dock vara förenliga med varandra.

105 Nerep m.fl., Aktiebolagslagen: en kommentar: kapitel 17–24, s. 45 f.

106 Se Lindskog, Olovlig kapitalanvändning, JT 1992–93 s. 98, not 56.

31

Den första metoden, som kan härledas ur rättspraxis, har getts en något varierande innebörd i litteraturen. Sammanfattningsvis ger rättspraxis uttryck för uppfattningen att det är gäldenärens ekonomiska ställning vid lånetransaktionen som är avgörande för huruvida återbetalningsförmåga funnits. Om gäldenärens ekonomiska ställning är sådan att någon återbetalning av lånet inte kan påräknas har det långivande bolagets fordran hos gäldenären ansetts praktiskt taget saknat värde och lånet har därmed utgjort en värdeöverföring.¹⁰⁸

Precis som J. Andersson argumenterar tycks bedömningen av gäldenärens återbetalningsförmåga i rättspraxis grunda sig på insolvensrättsliga grundsatser. En inledande insufficiensprövning där gäldenärens skulder vägs mot dess tillgångar återfinns i NJA 1951 s. 6, 1976 s. 60 och 1990 s. 343. HD har sedan prövat om moderbolaget på grund av andra omständigheter ändå kan antas haft betalningsförmåga när lånet lämnades. Även denna bedömning kan noteras i NJA 1951 s. 6 I, 1976 s. 60 och 1990 s. 343. Precis som J. Andersson skriver torde frågan om gäldenärens insolvens vara av stor betydelse för den här bedömningen. När en insolvensprövning görs är emellertid gäldenärens eventuella insufficiens en väsentlig faktor. Om insufficiensen är betydande torde endast särskilda omständigheter kunna medföra att gäldenären inte anses insolvent. Således är gäldenären i praktiken ofta insolvent om gäldenären konstaterats vara insufficient. Detta förhållande kan tänkas förklara varför HD i Suecia-målet nöjde sig med att endast konstatera en kapitalbrist och avvisa gäldenärens påstående om att denna brist var av övergående natur. Även i andra fall förefaller HD:s slutsats att återbetalningsförmåga saknats till stor del grunda sig på gäldenärens insufficiens. Prövningen av huruvida gäldenären haft betalningsförmåga trots eventuell insufficiens har till stor del bestått av en bedömning av gäldenärens egna påståenden och det långivande bolaget har sällan lagt fram specifik bevisning för att så inte är fallet.109 Eftersom insufficiens avser ett absolut tillstånd torde det vara lättare för det långivande bolaget att bevisa än insolvens, vilket är relativt och

108 Se NJA 1951 s. 6 I och II, 1966 s. 475, 1976 s. 60 och 1990 s. 34.

32

måste grundas på en prognos över gäldenärens framtida betalningsförmåga. Att konstaterad insufficiens alltid skulle innebära att återbetalningsförmåga saknas är däremot inte fallet. Som ovan nämnts avgörs frågan huruvida även betalnings-förmågan påverkas av gäldenärens insufficiens av flera faktorer.¹¹⁰

Om avsaknad av återbetalningsförmåga konstaterats enligt den första metoden blir resultatet att fordran saknar praktiskt värde. Det leder till att en värdeskillnad motsvarande hela lånebeloppet föreligger mellan värdet av parternas prestationer och en förmögenhetsminskning enligt 17 kap. 1 § 1 st. fjärde punkten ABL är för handen. En värdeskillnad mellan lånet och fordran kan emellertid föreligga även om gäldenären inte helt saknar återbetalningsförmåga. Enligt förarbetena till 17 kap. 1 § 1 st. fjärde punkten ABL ska varje värdeskillnad mellan parternas prestationer beaktas vid bedömningen av huruvida en förmögenhetsminskning har skett.111 Därmed kan en förmögenhetsminskning föreligga även i fall då gäldenären endast kan återbetala en del av lånet. Det är i dessa fall som den andra metoden är intressant.

Nerep, Samuelsson, Adestam och Lindskog redogör för den andra metoden. Den innebär att fordran ska anses ha det värde som den enligt god redovisningssed får tas upp till i bolagets balansräkning. En rimlig bedömning av vad som kan beräknas inflyta på grund av fordran måste göras i enlighet med reglerna i 4 kap. ÅRL. Precis som Lindskog skriver torde det ha skett en kapitalanvändning ifall värdet som fordran högst får tas upp till är lägre än lånebeloppet. Mellanskillnaden utgör då en förmögenhetsminskning och en värdeöverföring är för handen. Vad som kan beräknas inflyta på grund av fordran, och följaktligen till vilket belopp fordran ska tas upp i bolagets balansräkning, torde i praktiken vara svårt för det långivande bolaget att bevisa. Det är lättare att bevisa att en fordran är värdelös vilket innebär att den inte får tas upp som en tillgång. Detta förhållande kan vara anledningen till att total avsaknad av återbetalningsförmåga är det som prövats i praxis.

110 Se ovan avsnitt 4.3.1.

33

Vidare förutsätts inte konstaterad insolvens för att en nedskrivning av fordrans värde ska göras som ett led i en försiktig redovisning. Att gäldenären är i det närmaste insolvent eller på god väg att bli det är det tillräckligt. Möjligtvis är detta förhållande förklaringen till HD:s bedömning i Nordland-fallet. HD konstaterade att moderbolaget under den aktuella tidsperioden haft svårigheter att med egna medel klara av redan löpande utgifter. Vidare bedömde HD att det förelåg en stor risk för att seriösa kreditgivare skulle säga upp sina krediter med följden att bolaget blev satt ur stånd att fullgöra löpande betalningar. Uttrycket insolvens används däremot inte av HD. Den teoretiska bakgrunden till den andra metoden som presenterats av Nerep, Samuelsson, Adestam och Lindskog tycks således ge stöd till Müllerns påstående om att endast risk för insolvens skulle vara tillräckligt enligt gällande rätt och att det inte skulle krävas bevisning om fullgången insolvens. Dessutom skriver J. Andersson att gäldenärens eventuella insolvens är en faktor av stor betydelse vid prövningen av huruvida gäldenären har betalningsförmåga oavsett eventuell insufficiens. Han uttrycker däremot inte att fullgången insolvens skulle vara en förutsättning i sig.

Det bör avslutningsvis uppmärksammas att förarbetena till ABL föreskriver att de effekter lånetransaktionen får på bolagets redovisning inte har någon avgörande betydelse för huruvida en förmögenhetsminskning anses föreligga. Det är, som ovan nämnts, enligt förarbetena marknadsvärdet som är avgörande. Som exempel anges att avhändelse av egendom till ett pris motsvarande bokfört värde kan utgöra en värdeöverföring om egendomens marknadsvärde är högre.112 Dotterföretagets fordran anses enligt den andra metoden ha det värde som den enligt god redovisningssed får tas upp till i dess balansräkning. Detta värde torde bestämmas av vad som kan beräknas inflyta på grund av fordran.113 Således bör fordrans värde vid en tillämpning av god redovisningssed i enlighet med andra metoden

112 Prop. 2004/05:85 s. 747.

113 Enligt 4 kap. 9 §§ ÅRL ska en fordran som är en omsättningstillgång enligt lägsta värdets princip tas upp till det lägsta av anskaffningsvärdet och nettoförsäljningsvärdet.Nettoförsäljningsvärdet, som i detta fall lär vara det lägsta värdet, består av försäljningsvärdet efter avdrag för beräknad försäljningskostnad. En fordran som är en anläggningstillgång ska enligt 4 kap. 3 § ÅRL värderas till anskaffningsvärdet men detta värde ska enligt 4 kap. 5 § ÅRL nedskrivas om tillgången anses ha ett annat värde.

34

överensstämma med marknadsvärdet och metoden förefaller därför ha stöd i förarbetsuttalandena.

Sammanfattningsvis torde den andra metoden som bygger på redovisnings-rätten ligga till grund för den första metoden som har utvecklats i rättspraxis. Resonemanget att en värdelös fordran enligt redovisningsrätten inte får tas upp som en tillgång i balansräkningen har i rättspraxis istället uttryckts som att fordran praktiskt taget saknar värde om återbetalningsförmåga inte finns. De två metoderna torde därför vara förenliga även om metoden som kommer till uttryck i rättspraxis är enklare att använda sig av ur bevishänseende och den andra redovisningsrättsliga metoden kan sägas vara mer teoretiskt korrekt eftersom varje värdeminskning beaktas. Oavsett metod är värderingen av gäldenärens tillgångar en central del i prövningen av fordrans värde. Huruvida moderbolagets aktieinnehav i dotterföretaget ska beaktas som en tillgång vid denna värdering är därmed av stor betydelse för frågan om en värdeöverföring föreligger eller inte. Aktieinnehavets betydelse utreds därför i det följande avsnittet.