Värdet av aktierna som avgörande faktor

Även om det inte uttryckligen angavs i Suecia-målet att gäldenärens aktieinnehav bortsågs från, brukar målet åberopas till stöd för att innehavet inte ska beaktas.120

Presentationen av gäldenärens tillgångar och skulder i målet är summarisk. Som tillgång nämns emellertid värdepapper och aktier. Däremot tillmättes gäldenärens påstående, om att hans ekonomi högst förbättrades genom förvärvet av aktierna i det långivande bolaget, inte någon betydelse av HovR. HD gör ingen egen utredning utan hänvisar i sina domskäl till underinstanserna. Följaktligen är det möjligt att dessa aktier de facto inte inkluderades i de tillgångar som upptogs av domstolen.¹²¹

115 Se Rodhe i Aktiebolagsrätt s. 78, 108 och 113, i Skalbolagen och låneförbudet Balans nr 3/1979 och i Förtäckt vinstutdelning

och lån från aktiebolag, 1973 2 uppl. s. 14 f.

116 Grosskopf, Vinstbolag, s. 46.

117 Posselius, Lätt trampa fel bland lånereglerna, Balans 11/1990.

118 NJA 1990 s. 343 på s. 350.

119 Nerep m.fl., Aktiebolagslagen: en kommentar: kapitel 17–24, s. 40.

120 Lindskog, Om aktiebolags anspråk på grund av olovlig kapitalanvändning, SvJT 1992. s. 94. Se särskilt Rodhe i Aktiebolagsrätt s. 78, 108 och 113, i Skalbolagen och låneförbudet Balans nr 3/1979 och i Förtäckt vinstutdelning och lån från aktiebolag, 1973 2 uppl. s. 14 f., men även Grosskopf, Vinstbolag, s. 45 och 47.

121 Se Nerep m.fl., Aktiebolagslagen: en kommentar: kapitel 17–24 s. 33 och Andersson, J., Om vinstutdelning från aktiebolag, s. 453.

36

Posselius menar att aktieinnehavet inte beaktades i Suecia-målet eftersom det inte representerade något värde.122 Uppfattningen grundar sig på antagandet att det långivande bolaget ofta totalt urholkas genom långivningen. Under sådana förhållanden saknar aktierna ofta värde om man bortser från fordran på låntagaren. Att medräkna aktierna skulle i så fall inte tillföra något.123

De aktuella aktierna i Suecia-målet tycks dock inte helt ha saknat värde när lånetransaktionen vidtogs. De lägre instanserna fann att det långivande bolagets tillgångar, även bortsett från fordran som uppkommit på grund av lånet i fråga, klart översteg dess skulder. Det var emellertid på grund av vissa skatteeffekter osäkert hur mycket tillgångarna översteg skulderna i målet. Omständigheten som resonemanget presenterat av Posselius bygger på, att det långivande bolaget totalt urholkats genom långivningen, förelåg således inte i Suecia-målet.

Ifall aktierna i det långivande bolaget, med bortseende från fordran på gäldenären, har ett reellt och substantiellt värde bör de däremot beaktas som en tillgång enligt Posselius. Följaktligen vore aktiernas värde i det enskilda fallet avgörande för huruvida de ska tas hänsyn till. Problemet skulle därmed reduceras till en fråga om aktievärdering.124 Det är dock oklart huruvida detta resonemang är fullt förenligt med Suecia-målet eftersom aktierna i Suecia torde ha haft ett visst värde, men vissa i litteraturen ändå menar att aktierna de facto inte beaktades vid bedömningen av gäldenärens återbetalningsförmåga. Att aktierna i Suecia-målet, mot denna bakgrund, troligtvis inte tillmättes något värde förvånar Nerep, Samuelsson och Adestam. De argumenterar för att en annan möjlig anledning till att aktieinnehavet inte tillmättes någon betydelse var att aktierna inte var värda tillräckligt för att påverka utgången i målet.125

Vidare är det enlig Nerep, Samuelsson och Adestam sannolikt att HD i Sveton-målet beaktade aktieinnehavet som en tillgång, men fann att det inte nämnvärt

122 Posselius, Lätt trampa fel bland lånereglerna, Balans 11/1990.

123 Posselius, Skyddet för aktiebolagets egna kapital, s. 66.

124 Se särskilt Posselius, Skyddet för aktiebolagets egna kapital, s. 66 men resonemanget behandlas även i Nerep m.fl.,

Aktiebolagslagen: en kommentar: kapitel 17–24, s. 33.

37

förbättrade gäldenärens ekonomiska ställning.¹²⁶ I målet sålde aktieöverlåtaren samtliga aktier i bolaget Sveton till aktieförvärvarna. Av köpeskillingen betalades 80 000 kronor kontant och 1,12 miljoner kronor genom att ett skuldebrev utfärdades. Till säkerhet för fullgörandet av betalningsskyldigheten för skulde-brevet jämte ränta, pantsatte förvärvarna tillgångar i det förvärvade bolaget Sveton. Genom pantsättningen erhöll Sveton en regressfordran mot förvärvarna. Efter att förvärvarna tillträtt aktierna överförde de avtalet på det av dem nyligen bildade holdingbolaget, Svetonia, som övertog betalningsskyldigheten för aktierna och blev regressgäldenär för pantsättningen. Samma dag pantförskrev Svetonia även samtliga aktier i Sveton såsom ytterligare säkerhet och de ursprungliga aktie-förvärvarna gick i borgen för Svetonias betalningsskyldighet. Nästan tolv år senare försattes Sveton på egen ansökan i konkurs. Aktieöverlåtaren gjorde i Sveton-målet gällande att han hade rätt till betalning och förmånsrätt i konkursen på grund av panträtterna.

I Sveton-målet konstaterade HD att pantsättningen skulle betraktas som vederlagsfri och att den därmed var underkastad de då gällande begränsningarna avseende värdeöverföringar.127 HD:s slutsats baserades på bedömningen att regressgäldenärerna inte var solventa för betalningen av regressfordran. Samtliga aktieförvärvare, såväl de ursprungliga två aktieförvärvarna som det nybildade holdingbolaget Svetonia, ansågs i detta sammanhang vara regressgäldenärer.128

Därmed får det anses fastställt att en pantsättning till förmån för någon som inte är betalningsduglig för regressfordran är en vederlagsfri disposition. Vidare tycks bedömningen av pantsättningens giltighet ha tagit sikte på förhållandena vid tidpunkten för pantens säkerställande. 129 Däremot framgår det inte av rättsfallsreferatet vad som legat till grund för aktieförvärvarnas insolvens. Följaktligen är det även oklart huruvida HD bortsett från regressgäldenärernas innehav av aktierna i Sveton.

126 Nerep m.fl., Aktiebolagslagen: en kommentar: kapitel 17–24, s. 38.

127 NJA 1980 s. 311 på. s. 316.

128 Nerep m.fl., Aktiebolagslagen: en kommentar: kapitel 17–24, s. 38.

38

I målet var Svetonias enda tillgång aktierna i Sveton som påstods ha ett värde av 1,2 miljoner kronor vid tiden för pantsättningen. Detta värde gjordes gällande av aktieöverlåtaren och vitsordades av konkursförvaltaren. Svetonia hade dessutom en skuld på 1,12 miljoner kronor till följd av aktieförvärvet, för vilken pantsättningen hade gjorts. Om ett aktieinnehav på 1,2 miljoner kronor beaktades i målet kunde Svetonia således antas kunna betala regressfordran till Sveton för det fallet att panten behövdes tas i anspråk. I teorin hade Svetonia då haft möjlighet sälja aktierna i Sveton för 1,2 miljoner kronor för att betala regressfordran på 1,12 miljoner kronor.

Däremot kom HD fram till att regressgäldenärerna i Sveton-målet var insolventa. Följaktligen får det antingen antas att aktieinnehavet inte beaktades av HD eller att innehavet beaktades men att det inte ansågs nämnvärt förbättra Svetonias eller de ursprungliga aktieförvärvarnas ekonomiska ställning. Hur det förvärvade bolaget Svetons ekonomiska ställning såg ut i Sveton-målet framgår dock inte klart av de i rättsfallet redovisade omständigheterna. Enligt Nerep, Samuelsson och Adestam är det möjligt att aktieöverlåtaren vid beräkningen av aktiernas värde inte tog hänsyn till den belastning som bolagets pantsättning utgjorde.130 I och med pantsättningen måste aktiernas värde anses vara mycket lägre än de 1,2 miljoner som de enligt parterna i målet var värda vid en försäljning i enlighet med förvärvsavtalet. Om den pantsatta egendomen i Sveton på grund av utebliven betalning hade realiserats redan kort efter aktieförvärvet skulle inte mycket tillgångar funnits kvar i bolaget. Om de pantsatta Sveton-aktierna som ägdes av Svetonia hade realiserats istället skulle aktierna förmodligen också ha minskat i värde. Detta på grund av att Svetons regressfordran mot Svetonia sannolikt hade minskat i värde eftersom Svetonias enda tillgång var aktierna och dessa i så fall hade realiserats. Nerep, Samuelsson och Adestam drar slutsatsen att det troligtvis inte skulle funnits någon köpare som var beredd att betala 1,2 miljoner kronor för aktierna i Sveton, sedan bolaget avhänts tillgångar

39

motsvarande 1,12 miljoner kronor. Panten måste således beaktas vid en värdering av aktierna i Sveton, vilket i sin tur påverkar regressgäldenärernas ekonomiska ställning, förutsatt att aktieinnehavet får beaktas.131

Aktierna i Sveton behöver emellertid inte ha varit helt utan värde. Detta eftersom en liten del av köpeskillingen för aktierna erlades kontant och det faktum att det fanns övervärden av olika slag i Sveton. Eftersom ingen detaljerad utredning av varken regressgäldenärernas ekonomiska ställning eller värdet av aktierna i Sveton presenterades i målet är det dock svårt att med säkerhet säga vilken betydelse som värdet av aktierna hade för domstolens bedömning av regressgäldenärernas ekonomiska ställning. Mot denna bakgrund konstaterar Nerep, Samuelsson och Adestam emellertid att HD sannolikt medräknade aktieinnehavet, men drog slutsatsen att aktierna inte var värda tillräckligt mycket för att påverka slutsatsen att regressgäldenärerna varit insolventa.132

Inte heller i Nordland-fallet redovisades någon utredning om aktiernas värde mot bakgrund av det långivande dotterföretagets ekonomiska ställning. Ordvalet, att tillgångarna "i synnerhet vid bortseende från aktierna"133, avsevärt understeg skulderna, tyder dock på att aktierna i det långivande bolaget haft ett visst värde. Vidare talar den i målet stadgade bevisbördan134 för att aktierna bör tillskrivas ett visst värde vid lånetidpunkten, om ingen annan utredning lagts fram och inget annat visats av det långivande bolaget själv.135

Av rättsfallsreferatet i Nordland-fallet framgår det inte vad moderbolagets samtliga tillgångar bestod av. Det är därför möjligt att en del av dessa utgjordes av aktierna i det långivande dotterföretaget. Mot bakgrund av att ett underskott hos moderbolaget om närmare 20 miljoner kronor konstaterades i Nordland-fallet argumenterar Nerep, Samuelsson och Adestam att frågan om aktierna skulle beaktas saknade betydelse. De menar att det är troligt att det relativt ringa värde

131 Nerep m.fl., Aktiebolagslagen: en kommentar: kapitel 17–24, s. 38 f.

132 Nerep m.fl., Aktiebolagslagen: en kommentar: kapitel 17–24, s. 39.

133 NJA 1990 s. 343 på s. 350.

134 Se avsnitt 4.2. I målet konstaterades att det enligt allmänna bevisgrundsatser är det långivande bolaget som ska att styrka sitt påstående om att gäldenären varit utan återbetalningsförmåga