- På vilket sätt användes kulturarvet som måltavlor i 1990-talets krig i forna Jugoslavien?
De domar denna uppsats fokuserat på visar tydligt att kulturarvet användes som militära objekt i
krigen i forna Jugoslavien. Dubrovnik bombades trots vetskapen om att det var ett kulturarv.
Moskéerna i Lašvadalen brändes ner till grunden som ett led i den etniska rensningen, och
förstörelsen av dessa var bara en liten del av planen för ett etniskt rent område. Med utgångspunkt i
denna uppsats går det inte att dra generella slutsatser om i vilken omfattning eller varför kulturarvet
användes som militära objekt i konflikterna i Jugoslavien under 1990-talet. Det finns inga fasta
sanningar för varför kulturarvet förstördes i så stor omfattning. Forskare som Robert Bevan har
menat att t.ex. Dubrovnik attackerades trots att det inte fanns något militärt intresse i staden. Detta
motsägs till viss del av domarna från ICTY, som visar att det egentligen inte var Dubrovnik som var
det militära målet, utan att det var berget Srđ. Bevisning i rättegången visar tydligt att det var berget
Srđ som var militärens mål, och att de skulle bli tvungna att besvara försvarseld från staden
inräknades i planerna. Varför de sedan även besköt de gamla delarna av staden är egentligen inte
något som tydligt framkommer i domen, om det ens fanns något uttryckligt motiv. Min tolkning är
att i Lašvadalen förstördes moskéer för att de var del av den andra partens kulturarv, i Dubrovnik
förstördes den äldre delen av staden trots att det var kulturarv. I Lašvadalen var det mycket tydligt
att det inte var av militär nödvändighet att attackera flera av moskéerna som förstördes. Bevisningen
visar förstörda moskéer i utkanten av de byar där strider förekom. I fallet med Dubrovnik så kom
striderna att flyttas från berget till staden, och det fanns militär nödvändighet att bomba staden.
Dock menar domstolen att detta inte gällde de gamla delarna av staden som kunde ha besparats så
omfattande förstörelse. I Dubrovnik går det inte att se att det hos militären fanns en så tydlig
urskiljning som det fanns i Lašvadalen.
- Hur ser det internationella skyddet för det byggda kulturarvet ut vid väpnade konflikter och
hur relaterar ICTY till detta skydd?
Byggnader skadas i krig. Väpnade konflikter är till sin natur förstörande och kommer, per definition,
att innebära skada och lidande så länge det pågår. Att kulturarvet skadas i krig är som jag har visat ett
historiskt problem som funnits i årtusenden och som kommer fortsätta vara aktuellt även i
framtiden. Att uttryckligen skydda byggnader vid väpnade konflikter har dock inte lika lång
kontinuitet. De äldsta skydden som fortfarande är relevanta är från mitten av 1800-talet. Ända sedan
dess har enskilda länder och världsomspännande organisationer försökt få till stånd ett skydd som
ska bevara det byggda kulturarvet vid väpnade konflikter. I vissa fall kan man tycka att det har
misslyckats, eftersom problemen består trots ett flertal juridiskt bindande traktat. Det är dock viktigt
46
att se att denna kontinuitet av internationella dokument är nog lång för att domstolar som t.ex. ICTY
ska kunna döma personer för brott mot kulturarvet. På grund av att skydden har växt fram under 150
år kan domstolen hänvisa till dem inte bara som juridiskt bindande utan också som en sedvanerätt.
ICTY hänvisar till denna utveckling av skydd, i fallet Strugar nämns både Lieber Code och
Brysseldeklarationen trots att de inte är juridiskt bindande för att visa på att det finns starka
internationella åsikter i dessa frågor. Det är problemets långa historia som gör att det har växt fram
ett lagskydd som idag är så väl förankrat inom internationell rätt att personer nu kan dömas för brott
mot kulturarvet. Det är först i vår tid som skydden verkligen kan användas. Det är först 100 år efter
att 1899 års Haagkonvention fastställer att förstörelse av kulturarvet ska leda till rättsliga åtgärder
som detta faktiskt är möjligt.
Flera av de frågor som lyfts fram i bevisföringen vid ICTY, t.ex. ifall kulturarvet användes för militära
ändamål vid attackerna och om det var av militär nödvändighet att attackera dem, regleras mer
tydligt och restriktivt i 1954 års Haagkonvention andra protokoll från 1999. Detta kan inte ICTY hävda
eftersom protokollet inte existerade då de aktuella brotten begicks. Det går dock att se att
domstolen med hjälp av de tidigare traktaterna kommer fram till i stort sett de regler som andra
protokollet fastställer. De kommer fram till samma ståndpunkter, men om ett likadant brott begicks
idag skulle det kanske vara lättare för en domstol att komma fram till samma sak tack vare andra
protokollet. Detta visar att skyddet för kulturarvet vid väpnade konflikter fortfarande utvecklas och
stärks.
- Vilka kriterier ställer ICTY för att en handling ska anses vara ett brott mot kulturarvet?
ICTY anser att brott mot kulturarvet är allvarliga. Det gör de oberoende av expertvittnen eller
människor från kulturmiljövårdssektorn. ICTY visar tydligt i sina uttalanden i domarna, speciellt i Jokid
dom, att förströelse av ett folks kulturarv är förstörelse av hela mänsklighetens kulturarv.
I rättsprocessen vid ICTY är utpekandet i internationell rätt viktigt. I Kordid och Čerkez fall ansåg
överklagandeinstansen att skolor inte omfattades av de internationella skydden för kulturarv
eftersom inget traktat uttryckligen inkluderat skolor i sina definitioner. Vad gäller Dubrovnik var alla
byggnader sedan tidigare utpekade som världsarv, och därför definierade domstolen dem som
kulturarv oavsett byggnadstyp. Flera av konventionerna fastställer också att de byggnader som ska
ha extra skydd ska meddelas andra stater i förväg eller uppföras på speciella listor. Här kan man dra
paralleller till annan kulturmiljövård, där det vid en förändringssituation är viktigt att en byggnad
sedan tidigare blivit utpekat som viktig eller värdefull, t.ex. genom inventeringar eller
bevarandeprogram, för att det ska få konsekvenser för förändringarna. I fallet med Lašvadalen så
förstördes ett mycket stort antal bostäder, som i en annan situation kanske skulle ha ansetts vara
47
värda att bevara ur ett kulturhistoriskt perspektiv. På grund av att dessa inte utpekats som
kulturhistoriskt värdefullt innan förändringen, i detta fall innan krigets förstörelse, kan inte
förstörelsen rubriceras som ett kulturarvsbrott. Detta upptas dock av lagar kring förstörelse av civila
objekt, och diskussionen kring vilka byggnader som ska anses vara kulturarv ligger utanför ramarna
för denna uppsats. Man kan dock fastställa att det är en fråga som skiljer sig mellan olika kulturer.
Detta leder in på andra frågor som väckts i arbetet med uppsatsen. Som uppsatsen visar har både
folkrätten och de internationella traktat som skyddar kulturarvet vuxit fram i en västerländsk kontext
med ett västerländskt perspektiv. I arbetet med de första Haagkonventionerna var t.ex. Afrika inte
alls med i förhandlingarna. Detta öppnar för vidare forskning kring skyddens utveckling, effekter och
verkan i länder utanför Europa och Nordamerika.
Bevisföringen är naturligtvis en fundamental del av rättegångarna vis ICTY. I Strugars dom är det
mycket tydligt att domstolen endast godkänner bevis som ger fakta utan minsta tvekan, och de kan
t.ex. bara döma Strugar för hälften av de byggnader han åtalades för, eftersom de andra inte gick att
bevisa att det förstörts just den 6 december 1991. I Lašvadalen är inte redogörelsen för bevisningen
lika tydlig, men domstolen godkänner en video som filmats tre år efter brotten ska ha begåtts. Detta
tycker jag är uppseendeväckande, men eftersom jag inte gått in i transkriberingarna så är det troligt
att domstolen har ett resonemang kring detta bevis som de inte redogör för i domen.
För att kunna fastställa exakt vilka kriterier eller krav ICTY ställer på en handling för att rubricera det
som ett kulturarvsbrott måste fler domar från ICTY undersökas. I de två fall som denna uppsats
hanterar framkommer det att några av de krav domstolen kan ställa är att egendomen måste utgöra
kulturarv för ett visst folk, kulturarvet får inte användas för militära ändamål, och att handlingen
måste ha ett nära samband med det faktum att det rådde en väpnad konflikt. Handlingen utfördes
t.ex. av militär eller paramilitära grupper i militärt syfte. Handlingen måste också ha syftat till att
förstöra kulturarvet. I de fall jag tittat på är de åtalade höga militära eller politiska ledare. Detta har
lett till många frågor kring ansvar och kännedom om handlingarna. Det är ingen av de åtalade jag
arbetat med som själva de facto förstört kulturarvet, men allihop dömdes därför att de inte hindrade,
stoppade eller straffade handlingen. Detta leder till frågan kring vem som ansvarar för att skydda
kulturarvet.
- Vem ansvarar för att skydda kulturarvet i väpnade konflikter?
Flera av de gällande skydden för kulturarvet innehåller någon form av märkning av kulturarvet, 1954
års Haagkonvention har även listor där speciellt skyddat kulturarv kan utses. I konventionerna kan
man få intrycket av att de preventiva åtgärderna är mycket viktiga. Huruvida detta stämmer är
ingenting denna uppsats gått djupare inpå. Däremot har uppsatsen visat att det är tydligt att när det
48
kommer till en väpnad konflikt så är det de val som tas av människor i stridande styrkor som får det
definitiva avgörandet för konfliktens påverkan på kulturarvet. Andra protokollet till 1954 års
Haagkonvention fastställer att alla fördragsanslutna parter ska utbilda sin militär i kulturarvsfrågor.
Lieber Code innehöll redan på 1860-talet sådana riktlinjer. Fallet Dubrovnik tycker jag visar vad viktigt
det är att även militären förstår värdet i vårt kulturarv. Att de som formar skydden tycker att det är
viktigt är en förutsättning för att skydden skapas, men att militären tycker att det är viktigt är en
förutsättning för att skydden ska fungera. Alla internationella skydd för kulturarvet fastställer att
skyddet endast existerar så länge kulturarvet inte används för militärt bruk. Detta gör att kulturarvet
inte går att ”skydda” i ordets mest fysiska bemärkelse. Det går inte att med militära medel skydda
kulturarvet, eftersom det juridiska skyddet då försvinner. Kulturarvet är i den bemärkelsen helt
oskyddat och bevaras endast genom att fienden inte attackerar det. Det är hos den andra partens
respekt för kulturarvet eller respekten för de internationella skydden som det faktiska, fysiska
skyddet finns. Därför är det mycket viktigt att militären utbildas i att förstörelse av kulturarvet är en
olaglig handling inom internationell rätt som kan leda till straffrättsliga konsekvenser. Att dessa
handlingar anses förkastliga av juridiskt bindande överenskommelser mellan ett stort antal länder.
Det är också viktigt att militären får en djupare förståelse för varför dessa handlingar anses
förkastliga, vilka effekter förstörelsen av ett folks kulturarv kan få. Om militären får förståelse för de
sociala och psykologiska effekter som förstörelse av kulturarv kan medföra kan man kanske förhindra
att kulturarvet i framtida konflikter utgör måltavlor för att det är kulturarv eller trots att det är
kulturarv.
49
In document
Kulturarvets skydd i väpnade konflikter
(Page 52-56)