Kulturarvets skydd i väpnade konflikter

Lovisa Smedberg

Uppsats för avläggande av filosofie kandidatexamen i Kulturvård, Bebyggelseantikvariskt program

15 hp Institutionen för kulturvård Göteborgs universitet 2009:02

Kulturarvets skydd i väpnade konflikter

Kulturarvsbrott vid ICTY

Kulturarvets skydd i väpnade konflikter

Kulturarvsbrott vid ICTY

Lovisa Smedberg

Handledare: Ola Wetterberg Kandidatuppsats, 15 hp Bebyggelseantikvariskt program

Lå 2008/09

GÖTEBORGS UNIVERSITET ISSN 1101-3303

Institutionen för kulturvård ISRN GU/KUV—09/02—SE

UNIVERSITY OF GOTHENBURG www.conservation.gu.se

Department of Conservation Tel +46 31 7864700

P.O. Box 130 Fax +46 31 786 47 03

SE-405 30 Göteborg, Sweden

Program in Integrated Conservation of Built Environments Graduating thesis, BA/Sc, 2009

By: Lovisa Smedberg Mentor: Ola Wetterberg

Protection of Cultural Property in Armed Conflicts – Crimes against cultural property at ICTY

ABSTRACT

This graduation thesis aims to give a survey of how cultural property is protected within international law and how these protections worked during the conflicts in the former Yugoslavia and later at the International Tribunal for the former Yugoslavia, ICTY.

Cultural heritage is important symbols for ethnicity, religion or political views. Because of this cultural property has been targeted in armed conflicts as long as can be remembered. The protection of cultural property within international law has developed from the midst of the 19

century up til today and is still developing towards stronger protection. One of the latest armed conflicts where the cultural property became targeted was the wars in Yugoslavia in the 1990’s. 1993 ICTY was founded to prosecute those responsible for war crimes committed in the former Yugoslavia since 1991. Among those crimes are crimes against cultural property as a crime against the laws or customs of war, or as a crime against humanity.

This thesis deals especially with three cases form ICTY, one concerning destruction of mosques in the Lašva valley in Bosnia-Herzegovina and two concerning the bombardments against the town Dubrovnik in Croatia.

The thesis concludes that the mosques in the Lašva valley was targeted because they were part of the cultural heritage of the Muslims, and the Old town of Dubrovnik was targeted despite the fact that it was part of the cultural heritage of the Croats. ICTY refers to the wide range of international treaties concerning the protection of cultural property in armed conflicts. Because of the long development of treaties the tribunal is able to convict crimes against cultural property as a crime against the laws or customs of war. The final responsibility for the protection of cultural property lies with the operational groups who refrain from attacking cultural property.

Title in original language: Kulturarvets skydd i väpnade konflikter - Kulturarvsbrott vid ICTY

Language of text: swedish Number of pages: 55

Keywords: armed conflicts, cultural property protection, cultural heritage, ICTY, Dubrovnik, Lašva valley, crimes against cultural property

ISSN 1101-3303

ISRN GU/KUV—09/02--SE

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING ... 1

1.1 Bakgrund ... 1

1.2 Problemformulering ... 1

1.3 Syfte ... 1

1.4 Målsättning ... 1

1.5 Frågeställningar ... 2

1.6 Tidigare Forskning ... 2

1.7 Avgränsning ... 3

1.8 Metod & Material ... 4

1.9 Teoretisk referensram ... 6

1.10 Definitioner... 7

2. KULTURARVET I VÄPNADE KONFLIKTER ... 8

3. KULTURARVETS SKYDD I INTERNATIONELL RÄTT ... 12

3.1 Folkrätt ... 12

3.2 The Lieber Code ... 13

3.3 Brysseldeklarationen ... 14

3.4 Haagkonventionerna ... 14

3.5 Konvention angående flygkrigföring ... 16

3.6 Roerichpakten ... 17

3.7 Konventionen om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt (Haagkonventionen 1954)... 18

3.8 Genevékonventionerna ... 23

4. BROTT MOT KULTURARVET ... 24

4.1 Krigen i forna Jugoslavien ... 24

4.1.1 Bakgrund till krigen ... 24

4.1.2 Kulturarvets roll i krigen ... 26

5. INTERNATIONAL CRIMINAL TRIBUNAL FOR THE FORMER YUGOSLAVIA ... 28

5.1 Lašvadalen ... 31

5.2 Dubrovnik ... 36

6. SLUTSATSER & DISKUSSION ... 45

7. SAMMANFATTNING ... 49

8. KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ... 51

Litteratur ... 51

Internetreferenser ... 51

Källor från ICTY ... 53

Bildförteckning ... 55

1

1. INLEDNING

1.1 Bakgrund

Jag har alltid intresserat mig för biståndsfrågor och frågor kring u-länder. I min utbildning till bebyggelseantikvarie har det varit naturligt att se på dessa frågor ur ett kulturarvsperspektiv. Många biståndsprojekt inom kulturarvssektorn handlar om restaurering och återuppbyggnad av kulturbyggnader som skadats i väpnade konflikter. Jag tyckte det skulle vara intressant att titta på de bakomliggande orsakerna till att kulturarvet förstörs och de internationella åsikterna om att använda kulturarvet som måltavlor i väpnade konflikter, åsikter som kan speglas i internationell rätt. Kriget i forna Jugoslavien utgör ett bra exempel för en djupare studie av dessa frågor. Detta på grund av att det är tydligt att kulturarvet utgjorde mål i striderna, samt att det är första gången på över 50 år som de anklagade har ställts inför rätta för brott mot kulturarvet vid en internationell domstol.

1.2 Problemformulering

Det finns ett flertal bestämmelser inom internationell rätt som fastslår att kulturarvet ska skyddas vid väpnade konflikter. Haagkonventionen slår fast att kulturarvet är något som angår hela mänskligheten och som vi alla har ansvar att skydda. Trots detta ser vi upprepade tillfällen då detta skydd inte fungerar och kulturarvet skadas, genom aktiva val som syftar till att använda kulturarvet som måltavlor. Ett tydligt exempel är krigen i forna Jugoslavien under 1990-talet. De folkrättsbrott som begicks där har hanterats av en speciell krigsförbrytartribunal för forna Jugoslavien i Haag, International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia, ICTY. Ett flertal personer har åtalats för brott mot kulturarvet, men ingen djupare utvärdering av tribunalens hantering av kulturarvet har gjorts. En utvärdering av detta skulle visa andra sidan av de förebyggande skydden, d.v.s. visa hur domstolen ser på ett redan begånget brott mot kulturarvet.

1.3 Syfte

Syftet med denna uppsats är att redogöra för hur kulturarvet skyddas i internationell rätt och hur dessa skydd fungerat under krigen i forna Jugoslavien samt hur brott mot kulturarvet hanterats i rättsprocessen vid ICTY.

1.4 Målsättning

Målsättningen med denna uppsats är att förstå tillämpningen av den lagstiftning som ska skydda

kulturarvet vid väpnade konflikter. Uppsatsen vill bidra till diskussionen kring hur lagstiftningen

fungerat under och efter krigen i forna Jugoslavien, samt hur brott mot kulturarvet behandlats vid

ICTY.

2

1.5 Frågeställningar

För att uppnå syftet ska följande frågeställningar behandlas:

- På vilket sätt användes kulturarvet som måltavlor i 1990-talets krig i forna Jugoslavien?

- Hur ser det internationella skyddet för det byggda kulturarvet ut vid väpnade konflikter?

- Hur relaterar ICTY till de internationella skydd som finns för kulturarvet?

- Vilka kriterier ställer ICTY för att en handling ska anses vara ett brott mot kulturarvet?

- Vem ansvarar för att skydda kulturarvet i väpnade konflikter?

1.6 Tidigare Forskning

Robert Bevan har skrivit The Destruction of Memory -Architecture at War

som är en överblick över konflikter där kulturarvet skadats. Bevan ger exempel från ett tjugotal länder och menar att förstörelse av kulturarvet bör jämställas med etnisk rensning och få samma rättsliga betydelse som folkmord. Bevan avslutar boken vid tidpunkten för åtalen vid ICTY, och behandlar inte resultatet av dessa rättegångar. Detta har han gemensamt med många andra som har forskat i ämnet.

Det finns ett flertal artiklar och rapporter som diskuterar huruvida lagskyddet fungerar med utgångspunkt i att förstörelse av kulturarvet ständigt upprepas i nutida konflikter. En av de som skrivit flera artiklar i ämnet är Patrick Boylan, professor vid London University. Han gjorde på uppdrag av Unesco en utvärdering av Haagkonventionen inför det andra protokollet 1999. Han har sedan följt upp sitt arbete med artiklar i bl.a. International Preservation Issues

och i boken Illicit Antiquities

. Det är få forskare som har tittat på hur rättsprocessen ser ut och hur lagstiftningen fungerat efter konflikterna. Ett undantag är Theodor Meron, tidigare president för ICTY som har skrivit en artikel i Museum International

där han redogör för vilka artiklar i ICTY:s statut som behandlar kulturarvet och tar upp exempel på fall där förstörelse av kulturarvet varit en åtalspunkt. Merons artikel är mycket juridiskt inriktad och han diskuterar hur skyddet kommer att stärkas inom internationell rätt.

Det finns en omfattande forskning kring internationell rätt och folkrättens styrkor och svagheter, men endast några få forskare har skrivit om folkrätt direkt relaterat till kulturarvet. En av dessa är Kifle Jote som 1994 färdigställde avhandlingen International Legal Protection of Cultural Heritage.

vid juridiska fakulteten i Stockholm. Boken är en översikt över de lagskydd som finns för kulturarvet, i både fredstid och krigstid, och behandlar hela det materiella kulturarvet d.v.s. både föremål och

1 Bevan 2006

2 Boylan 2003

3 Boylan 2002

4 Meron 2005

5 Jote 1994

3

byggnader. Jote redogör för de internationella traktat som finns och lite historia kring kulturarv som förstörts i krig. En stor del av avhandlingen hanterar skyddet i fredstid, kring naturkatastrofer och luftföroreningar. Då han hanterar både fasta och lösa kulturföremål handlar en stor del om lösa kulturföremål. Eftersom avhandlingen är från 1994 så har inte det andra protokollet till Haagkonventionen hanterats, som medfört ett ökat skydd för kulturarvet i väpnade konflikter. En annan forskare som skrivit om kulturarvets skydd i internationell rätt är Roger O’Keefe som 2006 gav ut The Protection of Cultural Property in Armed Conflict.

O’Keefe, som arbetar som lektor i internationell rätt vid universitetet i Cambridge, avhandlar ett stort antal traktat och dokument som innehåller skydd för kulturarvet vid händelse av väpnad konflikt. O’Keefe går in på de juridiska skillnaderna mellan traktaten, och analyserar dem på djupet. Boken avslutas med ett kapitel som behandlar andra lagsamlingar, där han bl.a. jämför statuterna och jurisdiktionen hos ICTY, Rwandatribunalen ICTR och internationella brottmålsdomstolen ICC. I detta kapitel hänvisar han till ett stort antal rättsfall hos de olika domstolarna.

Det har producerats ett flertal texter kring hur kulturarvet hanterades i krigen i forna Jugoslavien. Det är i de flesta fall NGO:s som Kulturarv utan Gränser och organisationer som Sida samt texter kopplade till åklagarkontoret vid ICTY som har framställt detta underlag.

Det finns mycket litteratur kring förstörelse och stöld av arkeologiska föremål och utgrävningsplatser kopplat till väpnade konflikter. Mycket litteratur behandlar också frågor kring konservering och restaurering efter en konflikt. Ett exempel är Destruction and Conservation of Cultural Property

redigerad av Robert Layton, Peter G. Stone och Julian Thomas. Denna typ av litteratur ligger dock utanför ramarna för denna uppsats, se vidare nedan.

1.7 Avgränsning

Denna uppsats är ett försök att redogöra för vad som skrivits om kulturarvets skydd i väpnade konflikter samt vilka teser världssamfundet har kommit överens om. I det avseendet ligger uppsatsen på en diskursiv nivå. Jag kommer inte att ge en heltäckande redovisning av de internationella instrumentens effekter eller efterlevnad, eftersom detta är ett mycket stort område. Uppsatsen kommer istället att ge ett bidrag till diskussionen kring instrumentens effekter och efterlevnad med krigen i forna Jugoslavien som exempel. Uppsatsen behandlar endast det byggda kulturarvet och inte det immateriella kulturarvet eller lösa kulturföremål. Inte heller arkeologiska lämningar eller

6 O’Keefe 2006

7T.ex. Kulturarv –försoning, återuppbyggnad, framtidstro

8Destruction and Conservation of Cultural Property 2001

4

utgrävningsplatser behandlas. ”Vanliga” bostäder, i domarna refererade till som ”civil objects”

behandlas inte heller.

Den historiska översikten av kulturarv i väpnade konflikter är på inget sätt heltäckande. De konflikter som tagits upp som exempel har valts ut för att visa på kontinuiteten av problemet, för att visa på att detta är ett problem med en lång historia som vi med största sannolikhet kommer fortsätta att se exempel på. Jag har bara hanterat konflikter där det finns minst två väpnade eller starka parter.

Därför har inte politiska reformationer som har medfört stor skada av eller förändring på kulturarvet hanterats, som t.ex. skett i Ryssland, Kina, Kambodja, Rumänien. Uppsatsen behandlar inte heller Israel-Palestina-konflikten, då jag gjort avvägningen att flera av komponenterna i den konflikten, som territorialitet och religion, representeras i konflikterna i forna Jugoslavien.

I översikten över de internationella dokument som finns är inte alla de existerande dokumenten som behandlar kulturarvet behandlade. Detta beror på att det finns ett flertal texter till traktat som aldrig blivit juridiskt bindande, samt att det finns ett flertal traktat som hanterar kulturarvet men som inte är dess huvudmotiv. De traktat som behandlas i denna uppsats är de som påverkat utvecklingen mest och alla de som är juridiskt bindande. Jag har inte gått in på djupet i de juridiska skillnaderna mellan konventionerna, en skillnad som ofta ligger i formuleringarna. Detta hanteras bättre av jurister. För den speciellt intresserade rekommenderar jag Roger O’Keefe The Protection of Cultural Property in Armed Conflict, se vidare under Tidigare forskning.

Eftersom tidigare forskning producerat material med översikter över hur kulturarvet behandlades i krigen i forna Jugoslavien, fokuserar jag på att gå djupare in i tre rättsfall vid ICTY. ICTY har hittills anklagat 160 personer. Ungefär 60 av dessa har dömts och 40 rättegångar pågår.

Ett knappt tiotal personer har uttryckligen åtalats för förstörelse av kulturegendom och ett flertal andra har åtalats för brott mot kulturarvet inkluderat i andra åtalspunkter. Inom tidsramen för denna uppsats har det inte varit möjligt att behandla alla fall. Istället har jag valt sådana fall som är avslutade och där en av åtalspunkterna uttryckligen varit brott mot kulturarvet. På grund av det mycket omfattande material som finns kring fallen har jag avgränsat mig till att arbeta med domarna, och har endast tittat på annat material för att tydliggöra information från domarna, se vidare under Metod & Material.

1.8 Metod & Material

Denna uppsats är skriven främst för personer inom den kulturmiljövårdande sektorn, och inte för personer inom områden som juridik eller inom militären, även om min förhoppning är att även

9 About the ICTY 2009

5

personer med denna bakgrund kan vara intresserade. Min styrka i detta ämne är att jag har en utbildning inom den kulturvårdande sektorn, och att jag därför kan föra en diskussion kring t.ex.

domstolens syn på kulturhistoriskt värde. Min största svaghet ligger i avsaknaden av en juridisk utbildning. Under uppsatsprocessen har min förståelse för de juridiska frågeställningarna utvecklats avsevärt, och jag har fått lära mig mycket under arbetets gång. Inriktningen mot den kulturmiljövårdande sektorn har gjort att jag i mina formuleringar tänkt på att en person utan stor juridisk förförståelse ska förstå. För att hjälpa läsaren finns en ordlista och en lista på förkortningar knuten till uppsatsen, se bilaga 1.

För att förstå de internationella överenskommelser och traktat som finns kring dessa frågor har jag ansett det viktigt att ha med ett kapitel som hanterar kulturarvet i väpnade konflikter ur ett historiskt perspektiv. Detta trots att det inte direkt upptas av syfte eller frågeställning. Det är viktigt att förstå att dessa problem är universella och kontinuerliga, och att det kommer komma framtida konflikter där kulturarvet skadas. Genom den historiska översikten sätts problemet in i ett vidare perspektiv och det är lättare att förstå utvecklingen av de internationella traktat som behandlar dessa problem.

I kapitlet presenteras också teorier kring varför kulturarvet används som mål i väpnade konflikter. Till detta kapitel har jag använt mig av andrahandskällor som Robert Bevan och Kifle Jote.

Genomgången av internationella traktat och överenskommelser är ett ganska långt och i vissa avseenden formellt avsnitt. Det kan upplevas som att avsnittet behandlar ett stort antal traktat.

Detta är dock viktigt då ett flertal länder inte ratificerat nyare traktat, vilket betyder att de äldre traktaterna fortfarande är i kraft. I detta kapitel förekommer också många citat, vilket har varit relevant eftersom de exakta formuleringarna är viktiga. Det är i formuleringarna som skyddet sitter, och dessa påverkar om stater vill ansluta sig eller inte. Till denna genomgång har jag använt mig av den databas med traktat och andra internationella överenskommelser som Röda Korset, International Red Cross Committee, har på sin hemsida www.ircc.org. I denna databas finns originaltexterna till en stor del av de dokument som hanterar humanitär rätt. Till traktatstexterna finns en kort introduktionssida knuten, samt listor på de fördragsanslutna staterna. Till de konventioner där Unesco har varit inblandade, t.ex. Haagkonventionen från 1954 och dess protokoll, har jag använt mig av Unesco:s hemsida för att få tillgång till originaltexten samt listor på de fördragsanslutna parterna. Avsnittet om Haagkonventionen från 1954 är det mest omfattande och speglar konventionens omfattning. Det har inte funnits möjlighet att redogöra för varje artikel, och till den läsare som vill ha mer information ger jag rådet att läsa konventionstexten i sin helhet.

I kapitlet om krigen i forna Jugoslavien har jag använt mig av andrahandskällor som hanterar kriget i

stort, utan ett särskilt kulturarvsperspektiv. Dessa är t.ex. Nationalencyklopedin och Christian Palmes

6

”Vägen mot rättvisan” som ingår i serien Världspolitikens dagsfrågor utgiven av Utrikespolitiska Institutet. Undantag är när jag refererar till Robert Bevan.

I arbetet med ICTY har jag uteslutande arbetat med texter och dokument från ICTY:s egen hemsida www.icty.org eller texter skrivna av personer med nära anknytning till ICTY. ICTY:s hemsida har ett mycket omfattande material som uppdateras dagligen. Här kan man söka efter enskilda personer och fallen delas in i olika kategorier där ”dömda” är en. Det är framförallt där jag har arbetat mest. I redovisningen av de olika fallen har jag framförallt använt mig av domen och åtalen som källor.

Domarna är mycket utförliga och innehåller redogörelse för hela rättegången och flera av vittnesmålen, samt händelser som ledde fram till och efterföljde det begångna brottet. De två fall jag valt att gå närmare in på är mycket olika varandra både till omfattning och till vilka brott personerna anklagas för. Fallen kring Dubrovnik fokuserar nästan uteslutande på bombningen av staden och det faktum att den var utsedd till världsarv av Unesco, även om åtalet även gällde andra brott som mord m.m. En stor del av de vittnesmål och bevis som lades fram i rättegången redovisas i domslutet.

Fallet kring Lašvadalen är ett större fall och fokuserar istället nästan helt på de brott som hör samman med den etniska rensningen av den bosniakiska befolkningen, och kulturarvsbrotten har inte getts lika stor plats i domen. Alla vittnesmål och bevis som använts för att fastställa kulturarvsbrottet redogörs inte i domen. Jag har tittat på de bevis; foton och videoupptagningar, som hänvisas till i domen, men har inte haft möjlighet att inom tidsramen för denna uppsats gå in i transkriberingarna från rättegången för att redogöra för vittnesmålen. Detta material är oerhört omfattande, flera av rättegångarna har pågått under flera år och producerat tiotusentals sidor transkribering. Detta har medfört att kapitlet om Dubrovnik hanterar händelserna kring handlingarna på ett mer utförligt sätt än kapitlet kring Lašvadalen. Båda kapitlen redogör dock för ICTY:s jurisdiktion i de förekommande fallen, och hur domstolen stödjer sig på olika lagar. Trots kapitlens skillnader är det möjligt att dra intressanta paralleller och jämföra på ett flertal punkter, se vidare under Slutsatser & Diskussion. I arbetet med materialet från ICTY undersöker jag domarna med ett kulturarvsperspektiv där jag tittar på hur ICTY hanterar kulturarvsfrågorna, hur de hänvisar till de skydd som finns inom internationell rätt samt hur domstolen i domen diskuterar kulturarvets värde.

1.9 Teoretisk referensram

Det finns inom juridiken diskussioner kring folkrättens giltighetsgrunder. Jag har utgått från det

synsätt som säger att folkrättens giltighet vilar på en ideologi om att det finns ett visst internationellt

regelverk av gemensamma överenskommelser mellan stater som är bindande. Dessa

7

överenskommelser påverkar staters handlande och folkrätten fungerar som en överstatlig rättsordning, en uppfattning som bl.a. Strömberg & Melanders bok ”Folkrätt” grundar sig på.

I arbetet med kulturarvets värde har jag utgått från den uppfattning som bl.a. Robert Bevan utgår ifrån, nämligen att arkitektur har ett värde genom sin funktion, men också genom sin plats i stadsbilden, sin form och genom att vara en symbol för mening och historia. Detta symbolskapade sker både på en individuell och kollektiv nivå och människor känner sig hemma i en miljö de kan interagera med. När kulturarvet skadas så skadas också det kollektiva medvetandet.

Skapandet av ett kollektivt medvetande och uppbyggnaden av en relation till den byggda miljön runt omkring oss gör att kulturarvet blir känsligt för yttre påverkan. Förstörelse av kulturarvet får sociala och psykologiska effekter. Denna uppsats ska inte behandla frågan kring kulturarvsbrottets effekter, men det är på grund av dessa effekter som det har skapats ett internationellt regelverk kring skydd av kulturarvet, där det fastställs formella krav och kriterier för att en handling ska anses vara ett brott.

Dessa krav och kriterier måste förhålla sig till folkrättens ramar och praxis. Det är bl.a. dessa krav och kriterier som uppsatsen har för avsikt att diskutera.

1.10 Definitioner

Begreppet väpnad konflikt används så som Röda Korset definierar ordet d.v.s. en konflikt där minst en av parterna använder våld och där det inte nödvändigtvis finns någon formell krigsförklaring.

I de fall där begreppet kulturbyggnad används menar jag en byggnad som utpekats som del av ett folks kulturarv, detta kan gälla såväl sakrala som profana byggnader. Här är själva utpekandet den viktiga faktorn, och bostäder som ICTY refererar till som ”civil object”, t.ex. bostäder räknas således inte som kulturbyggnader. Begreppet byggt kulturarv används som synonymt till kulturbyggnader.

Begreppet kulturarvsbrott syftar till en brottslig handling riktad mot ett objekt som anses, av t.ex.

ICTY, utgöra en del av ett folks kulturarv. Jag har använt detta begrepp som en sammanfattande översättning till brott riktade mot ”cultural property” eller handlingar som har syftat till att förstöra kulturbyggnader, där denna handling definieras som en överträdelse mot gällande lag. ”Cultural property” har översatts till både kulturegendom och kulturarv, varav den senare används mest då jag anser att begreppet är mer använt i svenskan än begreppet ”kulturegendom”.

10 Strömberg & Melander 2003, s.10f

11 Bevan 2006, s.15

12 Definition av väpnad konflikt, 2009-05-12

8

2. KULTURARVET I VÄPNADE KONFLIKTER

I alla länder utgör kulturarvet viktiga symboler för etnisk, religiös eller politisk tillhörighet. Många av de senaste årens väpnade konflikter har haft detta som utgångspunkt och kulturarvet har fått tjäna som måltavlor i striderna. Kulturarvet har använts för att stärka den egna gruppidentiteten samtidigt som den motstående gruppens identitet försvagas. Kulturarvet har använts som territoriella markeringar och historien har vinklats för att gagna den egna gruppens territoriella rättigheter.

Att kulturarvet skadas eller vanställs för att markera en seger eller förtrycka den besegrade parten vid en väpnad konflikt går långt tillbaka i historien. De anledningar som ligger bakom skadegörelse av fiendens kulturarv kan vara rena militära syften, som att utöka sitt territorium eller minska fiendens förmåga att slå tillbaka. Skadegörelsen kan också vara ett led i att dominera, terrorisera, splittra eller utplåna en fiende. I de fallen är inte målet en stor militär förlust för fienden, utan målet är etnisk rensning eller omskrivning av historien till sin egen fördel. I dessa fall får det byggda kulturarvet ett stort symbolvärde. Ett arkiv kan t.ex. symbolisera ett folks historia och legitimera dess boende i området.

Bevan skriver:

”This is the active and often systematic destruction of particular building types or architectural traditions that happens in conflicts where the erasure of the memories, history and identity attached to architecture and place – enforced forgetting – is the goal itself. These buildings are attacked not because they are in the path of a military objective: to their destroyers they are the objective”.¹⁵

Bevan menar att det är arkitekturens intryck av att vara beständigt som gör det så mottagligt för manipulation. Ett selektivt bevarande och utraderande kan förändra historien och det byggda kulturarvets betydelser. Ett folk som får se sitt kulturarv förstört blir inte bara upprörda av den materiella och estetiska förlusten. Förlusten av den materiella miljön och delar av ett folks kollektiva minne kan upplevas som att förlora en del av sin identitet. Att leva i en kulturmiljö bland det egna kulturarvet förstärker känslor av att passa in, att höra hemma. I inbördes konflikter är det inte den nationella identiteten som står på spel utan den personliga identiteten, och ofta blir etnisk eller religiös identitet viktigare i nationella konflikter. Lojaliteten till ett mindre samhälle eller folkgrupp kan också stärkas. Bevan menar vidare att alla konflikter, oavsett bakgrund och syften, framkallar åsikter om stora skillnader mellan sin egen grupp och den andra parten. Dessa åsikter leder till en nedvärdering av den andra gruppens kulturarv och är ett viktigt steg mot att legitimera skadegörelse

13 Omsorg om Kulturmiljön 2005, s.9-12

14 Bevan 2006, s.8

15 Ibid

9

på detta kulturarv. När ett folks byggda kulturarv utplånas försvinner en stor del av underlaget för folkets kollektiva minne, och de blir påtvingade en kollektiv minnesförlust.

Redan under antikens krig använde sig segrarna av de besegrades kulturföremål som monument och symboler för segern. Roms utplåning av staden Karthago år 146 f.Kr. är ett sådant exempel. Karthago hade redan besegrats, men trots detta jämnade romarna staden med marken. Kriget i Spanien mellan kristna och morer är ett exempel på religionskrig där båda parternas sakrala byggnader förstördes eller konverterades till kyrka/moské. Generellt sett har islam under historien varit mer flexibla i sin hantering av andra religioners byggnader, och byggt om kyrkor och andra religiösa byggnader till moskéer, medan kristendomen i fler fall förstört den andra gruppens sakrala arv.

Kolonialismens respektlöshet för urinvånarnas kulturarv ökade genom utnyttjandet av res nullius, d.v.s. att marken ansågs obebodd och fri att göra anspråk på. Det inhemska kulturarvet ansågs underordnat och ersattes med kolonialmaktens kulturyttringar. Detta var ett sätt att förneka folket dess identitet, religion och historia.

Conquistadorernas härjningar i Sydamerika åren efter 1492 ledde bl.a. till total ödeläggelse av den aztekiska civilisationen. Aztekernas huvudstad som bildade dåtidens största urbana område jämnades med marken. Inka- och mayafolkens städer behandlades på samma sätt. Det var inte förrän år 1863, då Capitolium i Washington uppfördes, som ett amerikanskt byggnadsverk uppnådde samma höjd som Mayafolkets högsta pyramid gjort 1000 år tidigare.

Åsikter om att kulturarvet skulle bevaras, även andra folks kulturarv, började formas under upplysningstiden. Samtidigt medförde upplysningstiden och franska revolutionen att stora delar av det sakrala kulturarvet stängdes eller omvandlades till ”Tempel of Reason”.

Under trettioåriga kriget under 1600-talet och Napoleonkrigen vid sekelskiftet 1800 togs över tusen kulturföremål som krigsbyten mellan de europeiska länderna.

Under första världskriget skedde många av striderna med flyganfall som hade förmågan att bomba sönder hela städer. Tyskland och dess allierade bombade ett flertal städer framför allt i Belgien, Frankrike och Italien. I Frankrike förstördes bl.a. Rheims katedral och teater. Ett stort antal italienska kyrkor från 1100-talet skadades också i kriget.

Förstörelsen av det byggda kulturarvet var speciellt

16 Bevan 2006, s.13f

17 Ibid, s.19

18 Jote 1994, s.29

19 Bevan 2006, s.20

20 Ibid, s.21

21 Jote 1994, s.25-28

22 Ibid, s.37f

10

stor i Flandern och nordöstra Frankrike, där många byggnader bombades med anledning av att geografin var flack och byggnaderna kunde användas som utkikstorn eller av prickskyttar. Detta slog hårt mot högre byggnader som kyrkor, stadshus och högreståndsbyggnader.

Före första världskriget fanns det få regelverk kring flyganfall i väpnade konflikter och det var svårt att avgöra anfallens legitimitet. Tyskland hävdade att alla flyganfall och attacker på historiska monument, kyrkor och kulturinstitutioner var av militär nödvändighet och menade att fransmännen använde tornet i Rheims katedral som observationstorn. Frankrike avfärdade anklagelsen och fäste en Röda Korset- flagga vid katedralen.

Kifle Jote menar att det faktum att Tyskland rättfärdigade bombningen av katedralen med att det var av militär nödvändighet i sig tyder på att landet ansåg det nödvändigt att försvara en handling som vid första anblicken verkade olaglig. Det fanns inga regelverk som definierade militär nödvändighet.

Förstörelsen av kulturarvet under andra världskriget saknade motstycke. I stort sett alla krigförande länders kulturarv skadades under kriget.

Bevan menar att kristallnatten i Tyskland var upptakten på det folkmord som skulle följa och att syftet med natten var att förvägra judarna både deras förflutna och deras framtid. Han menar att det finns ett starkt samband mellan utplåning av ett folks byggda kulturarv och dödande av människorna. Han kallar detta för kulturellt folkmord.

Under kristallnatten attackerades och brändes över 200 synagogor. I Wien klarade sig endast en av de 21 synagogor som fanns i staden. Även de ockuperade ländernas kulturarv skändades under kriget. T.ex.

i Sarajevo använde tyskarna en synagoga som garage. I Polen klarade sig endast 200 synagogor av de tusentals landet hade innan kriget.

Förstörelsen av byggnader eskalerade under hela kriget. Från att i början av kriget mest rikta in sig på militära objekt och industrier började alla stridande parter under krigets gång att rikta in sig på fiendens kulturhistoriskt värdefulla städer. Ju mer kulturbyggnader som skadades desto större blev repressalierna från alla sidor. Dessa attacker handlade ofta om bombning av hela områden som var kulturhistoriskt värdefulla, och riktades inte in på enskilda byggnader, även om detta också förekom. Några av de städer som led stor skada under andra världskriget var Rotterdam, Dresden och Warszawa. Bevan menar att dessa attacker bland annat skulle syfta till att demoralisera fienden men att det inte finns några bevis för att förstörelsen av kulturarvet ledde till någon militär resignation hos någon av de stridande parterna. Genom s.k. ”carpet bombing”

23 Boylan 2002, s.49

24 Jote 1994, s.37f

25 Ibid, s.38f

26 Ibid, s.41

27 Bevan 2006, s.8

28 Ibid, s.26, 29-31, 50

11

jämnades ca 26 000 tunnland av Tysklands urbana områden med marken.

I Polen förstördes ca 600 historiska städer, byar, kyrkor och andra kulturbyggnader under andra världskriget. I Ryssland förstördes mer än 1500 grekiskortodoxa kyrkor och nära 1000 andra religiösa byggnader.

Under krigen i forna Jugoslavien förstördes flera historiska städer och många byggnader med högt kulturhistoriskt värde. Största moskén i Sarajevo, bron i staden Mostar, och den medeltida staden Dubrovnik är några exempel. Många av de byggnader som skadades var från ottomansk tid, och det var religiösa byggnader samt kulturinstitutioner som bibliotek och museum som råkade mest illa ut.

Under de senaste tio åren har terrorismen medfört en utveckling av krigföring. Attentatet mot World Trade Center 11 september 2001 är ett tydligt exempel. Amerikanska medier rapporterade om att terroristattackerna mot skyskrapan och Pentagon var ett attentat mot fred och demokrati.

Terroristerna menade att det var en attack mot amerikansk militär, ekonomi och politiska ledning.

Terroristattacker genom skadegörelse av byggnader var inte något nytt. På Irland hade IRA sedan början av 1900-talet attackerat brittiska kulturbyggnader i sin kamp för ett enat Irland. Bevan menar att attacker på byggnader och transportsystem har blivit ”lingua franca” för nationalistiska och regionala terrorgrupper.

Irakkriget är en av de senaste väpnade konflikterna där kulturarvet har varit i farozonen. Irak har en 8000-årig byggnadshistoria, med Mesopotamien som huvudområde. Mycket av detta är arkeologiska utgrävningsplatser. Dessa samt flera museum plundrades under krigets kaos. Det finns exempel på att USA har använt en moskés minaret som utkikstorn för krypskyttar, något som är förbjudet enligt internationell lagstiftning.

Kulturarvet har alltså skadats i väpnade konflikter under årtusenden, och med all sannolikhet kommer det fortsätta skadas i framtida konflikter. Nästa kapitel redogör för hur världssamfundets åsikter i denna fråga har växt fram till ett system av internationella överenskommelser.

29 Bevan 2006, s.73-76, 79, 81.

30 Jote 1994, s.41

31 Bevan 2006, s.26

32 Ibid, s.62-65, 67

33 Ibid, s.92f

12

3. KULTURARVETS SKYDD I INTERNATIONELL RÄTT

3.1 Folkrätt

Internationell rätt behandlar regler mellan stater, internationella organisationer och internationella organ. Internationell rätt delas upp i internationell privaträtt och folkrätt. Internationell privaträtt behandlar internationella privaträttsmål och hur dessa hanteras av de nationella domstolarna, och innefattar handelsrätt, marknadsrätt m.m. Folkrätt behandlar regelverket mellan nationer.

Folkrätt kallas ibland också offentlig internationell rätt, som engelskans public international law.

Dagens folkrätt uppstod i Europa under 1500- och 1600-talen i samband med att påvens ställning försvagades och en ny struktur av politiska enheter växte fram. Folkrätten utvecklades under inflytande av den romerska rätten och katolska kyrkans moraliska normsamling. Vid westfaliska freden 1648 stärktes staternas anslutning till multilaterala avtal samtidigt som suveränitetsprincipen, d.v.s. respekt för staters självständighet, markerades. Under 1800-talet kom traktat och sedvana att tillämpas allt oftare i skiljedomstolar. Dagens moderna folkrätt har sin grund i konferensdiplomatin som startade med Wienkongressen 1815, och i det institutionaliserade statsamfund som stärktes genom grundandet av Nationernas Förbund 1920 och Förenta Nationerna, FN 1945.

Dagens folkrätt har två olika rättskällor. Dessa är traktat och sedvanerätt. Sedvanerätten har utvecklats under lång tid och består av regler som stater uppfattar som norm och som lett fram till en internationell praxis som efter hand kommit att ses som rättsligt bindande. Detta behöver alltså inte vara nedskrivna regler.

Traktat är nedskrivna mellanstatliga avtal som kan vara bilaterala (mellan två stater) eller multilaterala (mellan flera stater). Dessa traktat kan benämnas t.ex. konvention, fördrag, avtal, protokoll, pakt, stadga, konstitution m.m. med traktat som sammanfattande benämning.

Ingåendet av ett traktat är en process i flera steg. Först ska traktatets text antas av de förhandlande staterna. Sedan bestyrker staterna traktatstexten i sin slutgiltiga form. Det slutgiltiga traktatet ska sedan undertecknas av representanter från de förhandlande staterna. För att traktatet ska bli bindande måste det sedan ratificeras av staterna. Bestämmelser kring ratificering regleras i varje stats nationella lagstiftning. Om en stat inte själv varit med och förhandlat fram traktatet, och därför inte gått igenom ovan nämnda process, kan staten i vissa fall senare ansluta sig till traktatet.

34 Nationalencyklopedin 2009, sökord: internationell rätt

35 Strömberg & Melander 2003, s.10

36 Nationalencyklopedin 2009, sökord: folkrätt

37 Ibid

38 Strömberg & Melander 2003, s.14

39 Linderfalk 2006, s.69f

13

Folkrättens rättssubjekt är framförallt stater och regeringar. Även mellanstatliga organisationer, t.ex.

FN kan vara subjekt, om dess medlemmar består av suveräna stater.

Även stora NGO:s, t.ex. Röda korset, kan påverka folkrätten. Dessa kan dock inte betraktas som folkrättssubjekt, d.v.s. NGO:s har inte rättigheter eller skyldigheter inom folkrätten.

Folkrätten brukar delas in i fredens folkrätt och krigets folkrätt. Fredens folkrätt behandlar regler om mänskliga rättigheter, rymdrätt, havsrätt, kommunikationer m.m. Denna uppsats fokuserar på krigets folkrätt som behandlar de regler som förhandlats fram speciellt för väpnade konflikter,

bl.a. s.k.

humanitär rätt.

Till skillnad från nationell lagstiftning har inte folkrätten någon fast organisation som fungerar som lagstiftande och dömande organ. Detta beror på att folkrättens rättskällor till stor del består av olika traktat som blir bindande först när stater frivilligt ansluter sig till dem, till skillnad från tvingande lagar inom de nationella systemen.

Därmed har folkrätten inga tvingande procedurer.

Internationella domstolen i Haags stadgar är kopplade till FN:s stadgar, men staterna kan själva bestämma i vilken grad de vill tillåta domstolen. Detta gör att folkrätten inte alltid efterlevs. De regler som stater uppfattar som grundläggande och av gemensamt intresse brukar fungera väl, medan regler som upplevs som orealistiska eller oförenliga med statens säkerhetsintressen fungerar sämre.

En faktor som ökar efterlevnaden är den politiska kostnad och det förlorade internationella anseendet som en stat får betala vid ett folkrättsligt brott.

En faktor som i hög grad bidrar till att stater rättar sig efter folkrättsliga regler även om staten inte är motiverad är reciprocitetsprincipen, d.v.s. att stater vill ha en motsvarande respekt från andra stater, och att en stat som bryter mot folkrättsliga regler riskerar att andra stater inte heller rättar sig efter reglerna.

3.2 The Lieber Code

Den första moderna militära handboken skrevs i USA och gavs ut 1864, i slutskedet av amerikanska inbördeskriget. Handboken, den s.k. Lieber Code, behandlade de flesta av krigets lagar och var det första försöket att även reglera arméns förhållningssätt till kulturarvet. Lieber Code kom att inspirera europeiska regelsamlingar.

Artikel 35 är en av de artiklar som hanterar frågan om kulturarvet. Den

40 Strömberg & Melander 2003, s.31, 36f

41 Nationalencyklopedin 2009, sökord: folkrätt

42 Ibid

43 Nationalencyklopedin 2009, sökord: humanitär rätt

44 Strömberg & Melander 2003, s.11

45 Nationalencyklopedin 2009, sökord: folkrätt

46 Nationalencyklopedin 2009, sökord: reciprocitetsprincipen

47 Jote 1994, s.47

14

fastställer att lösa kulturföremål, de byggnader vars syfte är att bevara dessa samt sjukhus ska skyddas. Artikel 118 förklarar att det ibland är aktuellt att märka ut kulturarvet.

3.3 Brysseldeklarationen

Tio år efter Lieber Code utgavs hölls en konferens mellan 15 europeiska länder med syfte att enas om ett multilateralt traktat som hanterade krigets lagar. En deklaration antogs av konferensen, men eftersom alla länder inte var överens om ifall den skulle vara juridiskt bindande eller inte ratificerades den aldrig och Brysseldeklarationen är således inte bindande. Den var trots det ett första steg i utformningen av ett multilateralt traktat kring krigets lagar. Deklarationen innehåller några få artiklar som behandlar kulturarvet. Artikel 8 fastställer att institutioner tillägnade religion, välgörenhet eller utbildning ska betraktas som privat egendom och all skada vållad på dessa och historiska monument samt konstverk ska leda till rättsliga åtgärder. Artikel 17 hanterar speciellt kulturarvet och menar att alla åtgärder ska vidtas för att bevara byggnader tillägnade konst, vetenskap, välgörenhet samt sjukdom, och att dessa byggnader ska märkas ut av den angripna parten. I denna artikel utelämnas dock religiösa byggnader.

Denna deklaration pekar alltså uttryckligen på byggnader, till skillnad från Lieber Code som koncentrerade skyddet på lösa kulturföremål.

3.4 Haagkonventionerna

Haagkonventionerna från år 1899 och 1907 är de första juridiskt bindande multilaterala traktaten som reglerar krigets lagar. Första Haagkonferensen hölls sommaren 1899 och ledde fram till ett traktat som består av flera olika konventioner och akter. Konvention II behandlar frågor som rör kulturarvet; Convention (II) with Respect to the Laws and Customs of War on Land. 26 länder deltog i konferensen, med representanter från alla kontinenter utom Afrika och Sydamerika.

Konvention II har ratificerats av 49 stater men anses höra till internationell sedvanerätt och kan på detta sätt vara bindande även för stater som inte formellt antagit den.

Artikel 27 innebär samma skydd som Brysseldeklarationens artikel 17 med i stort sett samma formulering och fastställer att alla nödvändiga åtgärder ska tas för att bevara byggnader tillägnade

48 Instructions for the Government of Armies of the United States in the Field, 1863

49 Project of an International Declaration concerning the Laws and Customs of War, 1874

50 Jote 1994, s.49

51 Convention (II) with Respect to the Laws and Customs of War on Land and its annex: Regulations concerning the Laws and Customs of War on Land, 1899

15

religion, konst, vetenskap, välgörenhet samt sjukhus. Skyddet bortfaller om byggnaderna används för militära ändamål:

“In sieges and bombardments all necessary steps should be taken to spare as far as possible edifices devoted to religion, art, science, and charity, hospitals, and places where the sick and wounded are collected, provided they are not used at the same time for military purposes.

The besieged should indicate these buildings or places by some particular and visible signs, which should previously be notified to the assailant.”⁵²

Artikel 56 motsvarar Brysseldeklarationens artikel 8 och bestämmer att kulturarvet skall betraktas som privat egendom och skada vållad på denna ska leda till rättsliga åtgärder:

“The property of the communes, that of religious, charitable, and educational institutions, and those of arts and science, even when State property, shall be treated as private property.

All seizure of and destruction, or intentional damage done to such institutions, to historical monuments, works of art or science, is prohibited, and should be made the subject of proceedings.”⁵³

År 1907 hölls nästa Haagkonferens där 44 länder deltog från alla kontinenter utom Afrika.

Konferensen ledde fram till en ny Haagkonvention med nästan samma namn som föregångaren från 1899 med undantag för konventionens taltecken, Convention (IV) respecting the Laws and Customs of War on Land. Konvention IV som bl.a. reglerar frågor om kulturarvet har ratificerats av 35 stater.

För de stater som är anslutna till både konventionen från 1899 och 1907 ersätter den yngre konventionen den äldre. 17 stater som anslöt sig till den första konventionen anslöt sig inte till den senare.

Vad gäller kulturarvet är de två konventionerna snarlika varandra i formuleringarna och har samma artikelnummer. I stort sett har formuleringarna endast moderniserats.

I Artikel 27 är de största förändringarna att man använder ”must” istället för ”should” och ändrat begreppet ”edifices” till synonymen ”buildings” samt att ”historic monuments” lagts till:

“In sieges and bombardments all necessary steps must be taken to spare, as far as possible, buildings dedicated to religion, art, science, or charitable purposes, historic monuments, hospitals, and places where the sick and wounded are collected, provided they are not being used at the time for military purposes. It is the duty of the besieged to indicate the presence of

52 Convention (II) with Respect to the Laws and Customs of War on Land and its annex: Regulations concerning the Laws and Customs of War on Land, 1899

53 Ibid

54 Jote 1994, s.49

55 Convention (IV) respecting the Laws and Customs of War on Land and its annex: Regulations concerning the Laws and Customs of War on Land, 1907

16

such buildings or places by distinctive and visible signs, which shall be notified to the enemy beforehand.”⁵⁶

De nya formuleringarna förändrar inte skyddet nämnvärt, men att använda ”must” (måste) ger en vassare formulering än ”should” som kan tolkas både ”borde” och ”ska”. Att historiska monument också inkluderas av skyddet är en utveckling framåt, men detta begrepp fanns med i artikel 56 även 1899. Konvention IV specificerar inte hur emblemet som ska märka ut kulturbyggnaderna ska se ut, något som istället definieras i Konvention IX, Convention (IX) concerning Bombardment by Naval Forces in Time of War, som behandlar beskjutningar från marinen. I artikel 5 förklaras att emblemet

”shall consist of large, stiff rectangular panels divided diagonally into two coloured triangular portions, the upper portion black, the lower portion white.”

Även artikel 56 är snarlik den tidigare konventionen där den största skillnaden är att ”wilful damage”

har ersatt ”intentional damage”, alltså endast ordval som inte förändrar skyddet i någon större grad:

“The property of municipalities, that of institutions dedicated to religion, charity and education, the arts and sciences, even when State property, shall be treated as private property.

All seizure of, destruction or wilful damage done to institutions of this character, historic monuments, works of art and science, is forbidden, and should be made the subject of legal proceedings.”⁵⁸

Även om de dokument och traktat som hade formulerats fram till första världskrigets start inkluderade ett skydd för kulturarvet, var dess huvudmotiv att skydda civila och deras egendom. De var generösa i sina skydd för kulturarvet, men både första och andra världskriget skulle visa att kulturarvet hade ett minimalt skydd från fiendens offensiver. Haagkonventionernas verkningslöshet i världskrigen skapade ett behov av bättre och vassare traktat.

3.5 Konvention angående flygkrigföring

Under första världskriget fick världen bevittna hur den teknologiska utvecklingen av flygvapenföringen medförde en aldrig tidigare skådad ödeläggelse och förstörelse av kulturarvet.

Internationell lagstiftning omfattade inte denna typ av krigföring och det fanns ett behov av ett internationellt traktat. En konferens samlades i Haag under några månader vid årsskiftet 1923. En

56Convention (IV) respecting the Laws and Customs of War on Land and its annex: Regulations concerning the Laws and Customs of War on Land, 1907

57 Convention (IX) concerning Bombardment by Naval Forces in Time of War, 1907

58Convention (IV) respecting the Laws and Customs of War on Land and its annex: Regulations concerning the Laws and Customs of War on Land, 1907

59 Jote 1994, s.51

17

kommission av jurister sammansattes som fick i uppgift att utreda om de existerande lagarna om kriget kunde appliceras även efter den utveckling av krigsföring som skett sedan Haagkonferensen 1907. Den text som arbetades fram blev aldrig juridiskt bindande men ett viktigt försök att klargöra och formulera regler kring flygkrigföring.

Två av artiklarna behandlar kulturarvet. Artikel 25 fastställer att kulturbyggnader och sjukhus inte ska utsättas för attacker om de inte används för militära ändamål och att sådana skyddade byggnader ska märkas med ett särskilt emblem.

Formuleringarna känns igen från Haagkonventionerna, och emblemet verkar vara det samma:

“In bombardments by aircraft, all necessary steps should be taken /…/ to spare, as far as possible, buildings dedicated to public worship, art, science, and charitable purposes, historic monuments, hospital ships, hospitals and other places where the sick and wounded are gathered, provided that such buildings, objectives and places are not being used /…/ for military purposes. Such monuments, objects and places must be indicated, during the day, by signs visible from the aircraft. /…/ The signs of which the above mentioned use is to be made, shall be, /…/, a large rectangular panel divided diagonally into two triangles, the one white and the other black. /…/.

Artikel 26 fastställer att även ett område av 500 meters omkrets omkring en eller flera kulturbyggnader kan skyddas från flygangrepp. Detta område ska i fredstid meddelas andra stater.

Området ska markeras väl synligt från luften både dag- och nattetid. Dessa markeringar ska avgöras av varje stat och meddelas andra stater tillsammans med en lista över skyddade områden och monument. Byggnaderna markeras med det emblem som beskrivs i artikel 25.

Detta är den enda konvention som uttryckligen anger att ett område omkring kulturarvet som skall skyddas.

3.6 Roerichpakten

Det första internationella traktatet som skapades med enda syfte att skydda det byggda kulturarvet är den s.k. Roerich-pakten (Treaty on the protection of artistic and scientific institutions and historic monuments), ett regionalt traktat för Nord- och Sydamerika som undertecknades 15 april 1935.

Traktatet skapades på initiativ av Professor Nicholas Roerich och det första utkastet skrevs på begäran av The Roerich Museum i New York. Utkastet diskuterades av the International Museum Office vid Nationernas Förbund. Den slutgiltiga texten utformades av det styrande rådet (”the governing board”) i Pan American Union.

60 Rules concerning the Control of Wireless Telegraphy in Time of War and Air Warfare, 1923

61 Ibid

62 Driver 2000, s.4

63 Schindler & Toman 2004, s. 991, 993

18

Roerich-pakten består endast av åtta artiklar, och är inte särskilt långtgående i sina förklaringar och definitioner. Det är bara artikel 1, 2, 3 och 5 som behandlar det faktiska skyddet. De andra artiklarna behandlar frågor om anslutning till traktatet. Artikel 1 definierar vilka byggnader som ska skyddas;

monument, museum och olika institutioner. Även personalen i dessa byggnader omfattas av skyddet.

Skyddet gäller såväl i fred som i krig:

The historic monuments, museums, scientific, artistic, educational and cultural institutions shall be considered as neutral and as such respected and protected by belligerents.

The same respect and protection shall be due to the personnel of the institutions mentioned above. The same respect and protection shall be accorded to the historic monuments, museums, scientific, artistic, educational and cultural institutions in time of peace as well as in war.⁶⁴

Artikel 2 fastställer att skyddet gäller i alla territorier vars stater undertecknat och ratificerat fördraget, och artikel 3 förklarar att skyddade byggnader ska märkas med ett speciellt emblem, en röd cirkel med tre röda punkter placerade i en triangel.

De stater som även undertecknat Haagkonventionen använder istället den konventionens emblem.

Artikel 5 fastslår att skyddet inte gäller om objektet används för militära ändamål.

Trots att pakten skrevs under av alla Pan American Union 21

medlemsländer

ratificerades den bara av tio av staterna.

Även om pakten bara är ett regionalt traktat, finns det andra länder som uttryckt sin vilja att följa traktatets bestämmelser, bl.a. Indien.

3.7 Konventionen om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt (Haagkonventionen 1954)

Amerikas Roerichpakt och första världskrigets förstörelse inspirerade världssamfundet till ett mer omfattande globalt traktat som skyddade kulturarvet vid väpnade konflikter. Under 1939 arbetade International Museums Office fram en traktatstext som presenterades för den nederländska staten.

När andra världskriget bröt ut lades planerna på is. Efter kriget stod det ännu mer klart att det fanns ett starkt behov av ett traktat som skyddade kulturarvet. År 1948 presenterade Unesco ett nytt

64 Treaty on the Protection of Artistic and Scientific Institutions and Historic Monuments, 1935

65 Schindler & Toman 2004, s.992

66 Driver 2000, s.4

67 Schindler & Toman 2004, s. 992

68 Treaty on the Protection of Artistic and Scientific Institutions and Historic Monuments, 1935

69 Driver 2000, s.4

70 Boylan 2002, s.53

Bild 1. Roerich-paktens emblem

19

förslag för den nederländska staten och tre år senare bildade Unesco:s generalkonferens en kommitté som skulle arbeta fram en konvention. Kommittén lade fram ett förslag året därpå, som skickades ut för att ta in synpunkter från flera olika stater. En regeringskonferens med 56 stater antog texten under april-maj 1954.

Till konventionen hörde också tillämpningsföreskrifter och ett fristående protokoll. Konventionen trädde i kraft i augusti 1956, tre månader efter den femte ratifikationen. Hittills har 123 länder anslutit sig till konventionen, senast USA den 13 mars 2009.

Konventionen består av 40 artiklar indelade i åtta kapitel.

Haagkonventionen är den första och idag enda globalt omfattande juridiskt bindande traktat som har som enda syfte att skydda kulturarvet vid väpnade konflikter. Många anser att konventionen omfattas av internationell sedvanerätt, men att konventionen samtidigt försvagas av att få länder implementerat villkoren i sina nationella lagstiftningar.

Konventionen gäller för de fördragsanslutna parterna vid nationella och internationella väpnade konflikter och vid ockupationer, oavsett om krigstillstånd utfärdats och erkänts av alla parter.

Roger O’Keefe förtydligar att konventionen är applicerbar då en eller flera stater ingår i en väpnad konflikt, men för att en handling ska kunna strida mot konventionen, d.v.s. rubriceras som kulturarvsbrott måste handlingen ha ett nära samband med den väpnade konflikten.

Konventionens ståndpunkt fastställs redan i inledningen där de fördragsanslutande parterna fastställer att det nationella kulturarvet är av globalt intresse: “damage to cultural property belonging to any people whatsoever means damage to the cultural heritage of all mankind, since each people makes its contribution to the culture of the world”.

Konventionens första artikel definierar begreppet “kulturegendom” I tre olika kategorier nämligen:

- For the purposes of the present Convention, the term ‘cultural property' shall cover, irrespective of origin or ownership:

(a) movable or immovable property of great importance to the cultural heritage of every people, such as monuments of architecture, art or history, whether religious or secular; archaeological sites; groups of buildings which, as a whole, are of historical or artistic interest; works of art;

manuscripts, books and other objects of artistic, historical or archaeological interest; as well as

71 Schindler & Toman 2004, s. 995

72State Parties to Convention for the Protection of Cultural Property in the Event of Armed Conflict with Regulations for the Execution of the Convention, 1954

73Convention for the Protection of Cultural Property in the Event of Armed Conflict with Regulations for the Execution of the Convention, 1954

74 Driver 2000, s.4

75 Convention for the Protection of Cultural Property in the Event of Armed Conflict with Regulations for the Execution of the Convention, 1954

76 O’Keefe 2006, s.98f

77Convention for the Protection of Cultural Property in the Event of Armed Conflict with Regulations for the Execution of the Convention, 1954

20

scientific collections and important collections of books or archives or of reproductions of the property defined above;

(b) buildings whose main and effective purpose is to preserve or exhibit the movable cultural property defined in sub-paragraph (a) such as museums, large libraries and depositories of archives, and refuges intended to shelter, in the event of armed conflict, the movable cultural property defined in sub-paragraph (a);

(c) centers containing a large amount of cultural property as defined in sub-paragraphs (a) and (b), to be known as ‘centers containing monuments'.⁷⁸

Konventionen fastslår att alla fördragsanslutande parter i fredstid ska vidta åtgärder för att skydda kulturarvet vid händelse av väpnad konflikt och att i väpnade konflikter respektera kulturarvet genom att inte använda den på ett sätt som kan utsätta den för skada, samt inte rikta någon fientlig handling mot kulturarvet. I artikel 4 nämns dock att avsteg från skyddet kan göras vid militär nödvändighet. Konventionen är i flera artiklar tydlig med att skyddet inte gäller om kulturarvet används för militärt ändamål.

Artikel 5 hanterar frågan om ockupation och förbinder de fördragsslutande parterna att stödja de nationella myndigheternas åtgärder för att bevara landets kulturarv. Om de nationella myndigheterna inte har denna möjlighet ska ockupationsmakten så långt som möjligt vidta ta nödvändiga åtgärder för att bevara kulturarvet.

Andra kapitlet handlar om speciellt skydd för vissa kulturegendomar med högt kulturhistoriskt värde.

Särskilt skydd uppnås genom att kulturegendomen förs in i Internationella registret för kulturegendom under särskilt skydd. Detta kulturarv ska ha immunitet vid en väpnad konflikt och märkas med tre stycken av det emblem som beskrivs nedan.

Kapitel fyra hanterar personalfrågor och här konstateras att även anställda som har till uppgift att skydda ett bevarande av kulturarvet omfattas av konventionen. Artikel 15 fastslår att personalen ska tillåtas fortsätta utföra sitt arbete även vid en ockupation,

något som känns igen från Roerich- pakten.

78 Convention for the Protection of Cultural Property in the Event of Armed Conflict with Regulations for the Execution of the Convention, 1954

79 Ibid

80 Ibid

81 Konvention om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt, 1984

82 Convention for the Protection of Cultural Property in the Event of Armed Conflict with Regulations for the Execution of the Convention, 1954

21

Liksom tidigare traktat hanterar även 1954 års Haagkonvention frågan om märkning av kulturarvet. Emblemet hanteras i femte kapitlet.

Artikel 16 och 17 förklarar att emblemet skall ha formen av en vapensköld med en blå fyrkant vars ena hörn bildar sköldens spets med en blå triangel ovanför med två vita trianglar vid sidorna.

Emblemet kan användas både i freds- och krigstider för att märka ut speciellt skyddad kulturegendom och kulturegendom utan speciellt skydd, transporter av kulturegendom, improviserade skyddsrum för kulturegendom, personal som arbetar med skydd av kulturegendom samt dessa personers identitetskort. Landet får själv bestämma storlek på och placering av emblemet.

Detta är alltså ett helt nytt

emblem, och ingen variant av de tidigare symbolerna. O’Keefe påpekar att det är få stater som har spritt emblemet i någon större omfattning, och trots att utmärkning eller avsaknad av emblemet egentligen inte är avhängig konventionens skydd kan en selektiv utmärkning kan få följder av att vissa byggnader inte anses ha skydd.

Kapitel 8 som behandlar konventionens tillämpning, fastslår bl.a. att Unesco ska hjälpa stater vid behov, att staterna förbinder sig att sprida konventionstexten och utbilda försvaret samt att vart fjärde år rapportera till Unesco:s generaldirektör vilka åtgärder som vidtagits för uppfyllandet av konventionen. Kapitlet förbinder också staterna att väcka åtal eller andra straffrättsliga eller disciplinära åtgärder mot de personer som bryter mot konventionen, oavsett nationalitet.

De tillämpningsföreskrifter som avslutar konventionen förklarar att det hos Unesco ska finnas en internationell lista över personer som kvalificeras som generalkommissarie för kulturegendom. Vid en väpnad konflikt ska en generalkommissarie samt delegater från skyddsmakterna utses.

Delegaterna ska notera överträdelser mot konventionen och underrätta generalkommissarien som ska handlägga ärenden angående konventionen, leda undersökningar, vidta åtgärder för att konventionen efterföljs m.m.

83 Convention for the Protection of Cultural Property in the Event of Armed Conflict with Regulations for the Execution of the Convention, 1954

84 O’Keefe 2006, s.118

85 Convention for the Protection of Cultural Property in the Event of Armed Conflict with Regulations for the Execution of the Convention 1954

86 Ibid

Bild 2. 1954 års Haagkonvention emblem