Studiens första forskningsfråga vill undersöka huruvida det är horisontell eller semi-hierarkisk nätverksstyrning som i huvudsak brukas i Haninge kommun. Resultatet av analysen visar på att båda styrningsformerna är tydligt förekommande inom kommunen men att en mer semi-hierarkisk styrning ändå oftare är i bruk där den mer styrande parten ofta är en aktör från offentlig sektor. Den aktör som varit initiativtagare till samarbetet får oftast även en mer styrande roll. Ett intressant konstaterande av dessa resultat är att de offentliga aktörerna beskriver nätverksstyrningen som mer semi-hierarkisk medan de privata och den ideella aktören mer ser nätverksstyrningen som horisontell, förutom RPF1 som även lutar sin beskrivning åt det semi-hierarkiska hållet. De privata/ideella har visserligen bekräftat offentliga aktörers beslutsmandat i vissa delar av samarbetet men vill samtidigt tydligt poängtera att de inte på något sätt blir överkörda utan att de istället har stora möjligheter till att själva påverka samverkansarbetet.
Studiens andra forskningsfråga vill synliggöra de formella och informella maktförhållanden som råder inom samverkansarbetet. De formella maktförhållandena är tätt kopplade till styrdokument och avtal. Här är det återigen aktörer från offentlig sektor som besitter ett maktinnehav med anledning av detta. Studiens resultat visar på att informellt maktinnehav i form av modellstyrka inte behöver leda till faktiskt maktutövande då formella maktinnehav i form av styrdokument väger tyngre. Modellstyrka har dock funnits till grund för faktiskt maktutövande i kommunen och då främst från offentlig sektors håll. Kommunens spridning av idéerna kring social hållbarhet är ett exempel på maktutövning baserat på modellmakt och även Lukes tredje maktdimension. Maktutövande enligt Lukes andra maktdimension finner vi i kommunens exkluderande av privata företags yttrade missnöje kring kommunens varsamma
behandling av målgruppen samt även RIF:s åsikter som inte fått gehör av, enligt RIF själv, prestigefulla handledare.
Studiens tredje forskningsfråga vill undersöka hur dessa maktförhållanden påverkar
samarbetet. Av studiens resultat kan vi se att kommunens maktutövande, enligt Lukes tredje maktdimension kombinerat med Bråtens modellmakt, kring spridandet av social hållbarhet har förbättrat samarbetet mellan kommun och privata aktörer då en mer entydig målbild mellan dessa har framkommit. Företaget RPF2 och RPF3 jobbar för är väldigt engagerat i social hållbarhet och detta har lett till att företaget lovordats av kommunen som en väldigt god samarbetspartner. Ett maktutövande som istället kan leda till att samarbetet försämras är kommunens, enligt Lukes andra maktdimension, exkluderande av potentiella frågor. Här har privata företag yttrat missnöje om att kommunen agerat för varsamt med målgruppen men detta missnöje har inte fått gehör. Detta har påverkat kommunikationen mellan aktörerna där privata företag uttryckt en viss uppgivenhet kring kommunens ovilja till att lyssna och agera utefter detta missnöje.
Dessa resultat blir här intressanta att koppla ihop med studiens problemformulering samt tidigare forskning. I problemformuleringen redogör jag för hur aktörer i ett samverkansarbete är autonoma och hur detta kan leda till spänningar i arbetet då dessa bör åsidosätta delar av sitt självbestämmande för att istället inpassa sig till kollektivets vilja. I synnerhet inom heterogena nätverk där aktörer inom privat och offentlig sektor kan få problem med att komma överens om arbetsmetoder. I studiens resultat kan vi se hur Haninge kommuns arbete, och maktutövning, med att sprida social hållbarhet har resulterat i att den åsyftade spänningen dämpats och istället fått privata företag att anamma kommunens synsätt på ansvarstagande kring den ungdomsarbetslöshet som råder i Haninge. Maktutövning enligt Lukes tredje maktdimension kan alltså vara ett effektivt verktyg för att få nätverk och
samverkanskonstellationer att fungera. Litteraturen i studiens problemformulering och tidigare forskning förordar även semi-hierarkisk nätverksstyrning vid heterogena samverkanskonstelationer då horisontella nätverksupplägg kan leda till problem vid
intersektoriella samarbeten. Studiens resultat visar dock inte på att semi-hierarkiska nätverk undgår fler konflikter utan sådana existerar även, i ungefär lika stor grad, inom nätverk med en styrande huvudaktör.
I problemformuleringen diskuterar jag även vikten av informell maktutövning. David E.
Booher menar att ”Informell makt baserat på relationer är ofta av större vikt än formell makt.
Nätverksstrukturer förlitar sig till samma (eller högre) grad på utbyten baserat på dessa relationer som de gör på kontrakt och formella överenskommelser.”55 (min översättning). I studien kan vi se att informell makt visserligen har en stor påverkan på samverkansarbetet men jämfört med de formella regler, som ofta är baserade på offentliga aktörers
styrdokument, är de i detta sammanhang mindre viktiga. Anledningen till varför informell makt inte är mer betydelsefull i studiens utvalda fall är självfallet svårt att avgöra men en anledning kan vara att vi i Sverige, jämfört med många andra länder, har starka institutioner och en myndighetskultur där vi i så hög grad som möjligt eftersträvar till att följa lagar och förordningar. Offentlighetsprincipen ger även medborgare möjligheten till att granska myndigheters agerande och ställa tjänstemän mot väggen som inte följer de formella regler som den specifika myndigheten avser att följa. Den här ökade transparensen ger myndigheter incitament till att inte gå utanför de regler som är avsedda att följas och informell
maktutövning riktad mot offentliga aktörer blir således, inom denna kontext, mindre inflytelserik.
Studiens empiriska bidrag ger även stöd till den tidigare forskningens framhävande av enhetlig målbild som framgångsfaktor där den semi-hierarkiska nätverksstyrningen, baserat på formella maktrelationer, förenklar arbetet med att nå konsensus kring samverkansarbetets målbild då en aktör som exempelvis Arbetsförmedlingen eller kommunen innehar en
förbestämd makt att formulera delar av denna målbild. Studien visar även på att ett effektivt sätt att nå enhetlig målbild inom en horisontell nätverksstyrning kan vara att en (offentlig) aktör använder sig av informell maktutövning enligt Bråtens modellmaktteori och Lukes tredje maktdimension för att på så sätt influera övriga aktörer till att anamma den
modellstarka aktörens målbild. Studiens resultat bekräftar slutligen det potentiella problem som Rafael Lindqvist uppmärksammar i sin studie Att sätta gränser: organisationer och reformer i arbetsrehabilitering, där ett glapp mellan en myndighets politiska målsättning och en projektdeltagares faktiska behov kan uppstå, och därmed skapa destruktiva maktrelationer som riskerar att försvåra samarbetet.56 Detta tjänstemannadilemma illustreras i den här uppsatsen av den tjänsteman som RIF beskriver som prestigefull, och i högre grad blir
55 Booher, David E, (2004), Collaborative Governance Practices and Democracy, National Civic Review, Vol 93 Issue 4, s 39
56 Lindqvist, Rafael, (2000), Att sätta gränser: organisationer och reformer i arbetsrehabilitering, Umeå: Borea, s 187.
tvungen till att prioritera sin myndighets målsättning snarare än den faktiska deltagarens behov. Det formella maktinnehav tjänstemannen befogar över överträffar alltså här det
informella maktinnehav RIF har i form av modellmakt. Den svenska myndighetskulturen, ofta med knapphändigt utrymme till flexibilitet (som beskrivet av RAF på sid 35), blir här istället ett hinder för deltagarens vidare utveckling där tjänstemannen blir tvungen att följa
myndighetens policy i sammanhanget trots att det kanske inte är den mest givande lösningen för den projektdeltagande individen.