Uppsatsens syfte var att undersöka hur en kommun kan interagera med medborgare i åldern 18–45 på sociala medier. Genom en fallstudie av Luleå kommun och dess medborgare undersöktes i vilket syfte kommunen kommunicerar i sociala medier idag, vad medborgarna anser om att kommunen använder sociala medier, samt om interaktion mellan parterna i sociala medier kan öka medborgarnas delaktighet i det lokala samhället. Den övergripande forskningsfrågan var: “Kan en kommun öka medborgarnas delaktighet i det lokala samhället genom interaktion i sociala medier?”. För att uppfylla uppsatsens syfte och besvara forskningsfrågan genomfördes två informantintervjuer med anställda på kommunens kommunikationsavdelning samt en enkätundersökning riktad till medborgare i åldern 18–45 år.
Resultaten analyserades sedan utifrån temana representation, engagemang och nätverkande samt deltagardemokrati, som baserades på uppsatsens teoretiska ramverk (Mergel 2013a;
Strömbäck 2004).
6.1 Slutsatser
Luleå kommun använder främst sociala medier för representation, det vill säga för att sprida information och för att finnas tillgängliga i de kanaler som medborgarna använder (Mergel 2013a). Medborgarna är mycket positiva till att kommunen finns representerad i sociala medier, de använder i hög grad sociala medier för att ta del av information och skulle troligen besöka kommunens sociala medier för att finna kommunal information. Kommunens representation på sociala medier är ett sätt att öka medborgarnas delaktighet i det lokala samhället eftersom informationen möjliggör för medborgare att bilda sig åsikter om samhället och öka sitt samhällsintresse, vilket är en form av delaktighet (Strömbäck 2004; Framtidskommissionen 2013). Men eftersom kommunen främst använder sociala medier för representation medför det att interaktion förekommer i låg grad och att medborgarna inte aktivt utövar inflytande över kommunala frågor genom kommunens sociala medier.
Medborgares kommentarer på kommunens inlägg uppmärksammas alltid, vilket innebär att viss interaktion förekommer på kommunens sociala medier. Men kommunen uppmuntrar sällan till engagemang, vilket handlar om att aktivt försöka samla in feedback, idéer och åsikter från medborgare (Mergel 2013a). Luleå kommun menar att det är komplicerat att interagera med medborgare på sociala medier, dels på grund av bristande resurser och dels eftersom kommunen ska vara politiskt neutral i kanalerna. Om medborgare tar upp frågor som berör en politisk process så hänvisas de vidare till politiker eller andra plattformar. Kommunens
54 beslut om att de sociala medierna ska vara politiskt neutrala gör att kanalerna inte kan facilitera aktivt medborgerligt deltagande, och kommunen verkar inte ha några intentioner att ändra beslutet. Därför blir de sociala medierna informationskanaler med lågt deltagande trots att kommunens egna riktlinjer indikerar att kanalerna ska användas för att skapa delaktighet och dialog med medborgare (Luleå kommun 2011). Vidare är medborgarna mycket positiva till att kommunen vill engagera dem på sociala medier, men i praktiken är det färre som skulle interagera med kommunen där (Mergel 2013a). De vill i högre utsträckning ta del av information på sociala medier än att engagera sig i kommunala frågor. Vilket går i linje med kommunens syn på hur kanalerna bör användas.
I de fall då kommunen har ställt frågor till medborgarna på sociala medier har diskussioner medborgare emellan uppstått, vilket är en form av nätverkande och kan vara positivt eftersom det ökar samhällsintresset och skapar gemenskap mellan medborgare, vilket främjar demokratin (Mergel 2013a; Strömbäck 2004; Nord & Strömbäck 2012). Kommunen betraktar dock den typen av diskussioner som ett sätt att öka medborgarnas intresse för kommunen snarare än att öka deras inflytande. Enligt kommunen skulle Facebook-sidan idealt skötas av en kundtjänst, vilket innebär att det finns en tydlig syn på medborgare som kunder och kommunen som en tillhandahållare av service.
Medborgarna har även möjlighet att spontant interagera med kommunen genom att publicera egna inlägg på kommunens Facebook-sida och YouTube-kanal eller interagera med kommunen på Twitter, vilket är möjligheter till nätverkande, d.v.s. tillfällen då medborgare kan ta upp frågor de anser vara viktiga och eventuellt diskutera frågorna med andra (Mergel 2013a).
Men även i dessa fall hänvisas frågor som berör politiska processer vidare till politiker, vilket innebär att inlägg eller diskussioner på kommunens sociala medier har lågt inflytande hos kommunen. Detta innebär att de sociala medierna i mycket låg grad ökar medborgarnas inflytande i samhället. Men även respondenternas egna intresse för nätverkande är lågt (Mergel 2013a). Få är intresserade av att publicera egna inlägg eller föra diskussioner på kommunens sociala medier, även om diskussionerna kan påverka kommunala beslut. Den mest populära formen av nätverkande är att dela material som kommunen publicerat, det handlar då snarare om att medborgarna påverkar andra i sitt nätverk med hjälp av material som kommunen publicerat än att de har en direkt påverkan på kommunen (Mergel 2013a). Att försöka påverka andra är också ett sätt för människor att vara delaktiga och utöva inflytande i samhället, men då handlar det inte om direkt påverkan i kommunala beslutsprocesser (Framtids-kommissionen 2013).
55 Det framträder även en åldersrelaterad skillnad i medborgarnas åsikter. Resultaten visar att de äldre i populationen i högre utsträckning än de yngre är intresserade att bidra med åsikter om kommunen ber om det. Den yngre hälften av respondenterna är även de som är mest negativa till att delta i diskussioner som kan påverka kommunala beslut på sociala medier. Ju yngre medborgarna är, desto lägre är intresset för att utöva inflytande över kommunala frågor på sociala medier. Men generellt har medborgarna en positiv syn på Luleå kommun, även om kommunen i något högre utsträckning upplevs som ignorant än lyhörd och engagerande.
Sammanfattningsvis är svaret på studiens övergripande forskningsfråga att så länge en kommun anser att dess sociala medier bör vara politiskt neutrala, så kan medborgarnas delaktighet i det lokala samhället inte ökas genom interaktion i sociala medier. Delaktigheten kan till viss del ökas genom att kommunen når ut med information till fler medborgare med hjälp av sociala medier, vilket gör att fler medborgare kan skapa sig åsikter om samhället och engagera sig i politiska processer i övriga forum om de vill. Men kommunens informationsspridning leder inte till interaktion i form av politiskt deltagande på kommunens sociala medier. Dessutom är medborgarnas egna intresse för att interagera med kommunen i kanalerna lågt, vilket innebär att även om kommunen gjorde strategiförändringar för att öka medborgarnas inflytande på sociala medier så skulle troligen få medborgare engagera sig. Av dessa anledningar är det inte troligt att Luleå kommun kan öka medborgarnas delaktighet i det lokala samhället genom interaktion i sociala medier.
6.2 Diskussion
Uppsatsen visar att det finns en motstridighet inom Luleå kommun, eftersom kommunen å ena sidan vill främja dialog och engagemang, men å andra sidan måste hänvisa en mängd frågor och synpunkter vidare på grund av att kommunen inte vill bemöta politiska åsikter, fastän kommunens verksamheter i grunden baseras på politik. Kommunen förbiser därmed sociala mediers potential att underlätta medborgerligt deltagande och kanalerna blir moderna former av anslagstavlor där medborgare kan hämta information. Man bör dock inte underskatta kommunens informationsspridning i sociala medier. En stark majoritet av respondenterna är mycket positiv till att Luleå kommun informerar via sociala medier. Informationsspridning bidrar till ökad delaktighet i samhället, och den information som myndigheter sprider på sociala medier upplevs ofta som mycket tillfredsställande, vilket ökar medborgarnas tillit till myndigheten (Strömbäck 2004; Porumbescu 2016).
56 I uppsatsen framkommer även att kommunen ser på medborgare som kunder, snarare än samarbetspartners med inflytande. Detta stämmer överens med Linders (2012) forskning som pekar på att det finns ett marknadsperspektiv inom offentlig sektor vilket innebär att medborgare ofta ses som passiva kunder. Linders (2012) menar att detta perspektiv bör förändras, men denna uppsats visar att medborgarnas intresse för att utöva inflytande över politiska processer i sociala medier är lågt. Uppsatsen bekräftar Haro-de-Rosarios et al. (2016) resonemang om att sociala medier inte har någon revolutionerande effekt på människors politiska engagemang, eftersom majoriteten av respondenterna är relativt ointresserade av politiskt deltagande på kommunens sociala medier. Detta kan bero på att människor som inte är politiskt aktiva ”offline” sällan engagerar sig i politik på sociala medier, trots att kanalerna förenklar politiskt deltagande, och anledningen till detta kan vara att människor inte vill avslöja sina politiska åsikter inför sina vänner på sociala medier (Gustafsson 2012). Bilden av att sociala medier automatiskt skulle öka människors intresse för att påverka politik kan således dementeras.
I uppsatsen framkommer även att ålder kan påverka medborgarnas villighet att utöva inflytande i sin kommun via sociala medier, ju yngre medborgarna är desto lägre är intresset.
Vad detta beror på undersöker inte uppsatsen, möjligen stiger det politiska intresset med åldern.
Men om de yngre medborgarnas ointresse kvarstår när de åldras, och utvecklingen ser likadan ut i kommande generationer, kan det få stora konsekvenser för den framtida politiken.
Deltagardemokratin bygger på medborgares vilja att utöva inflytande över politik även mellan valen, men om ett sådant intresse inte finns måste de demokratiska idealen i Sverige omarbetas.
Det skulle innebära att politiker får större makt då medborgarna inte är intresserade av att involveras i politiska beslut. Ett sådant scenario kan möjligen skapa mer missnöje i samhället, då medborgarna i lägre utsträckning själva formar sitt samhälle.
I uppsatsens inledning nämndes att sociala medier tidigt ansågs ha potential för att främja demokratin (Gustafsson 2013). Denna uppsats bevisar att Luleå kommuns användning av sociala medier till viss del främjar medborgarnas delaktighet i demokratin, i enlighet med deltagardemokratiska ideal, men det sker genom information och inte genom interaktion. Idag har 74% av Sveriges kommuner en Facebook-sida, och stora mängder resurser läggs på att utveckla kommuners närvaro i sociala medier (SKL 2016c). Samtidigt fastslår statliga utredningar att sociala medier är effektiva verktyg för att öka medborgares delaktighet i policyprocesser (E-delegationen 2010). Men resultaten av denna uppsats innebär att satsningarna på kommuners användning av sociala medier kan ifrågasättas, eftersom medborgarnas intresse för att engagera sig i kommunala frågor på sociala medier är lågt. För
57 att en kommun ska kunna öka medborgares delaktighet i det lokala samhället genom interaktion i sociala medier måste kommunen acceptera politiska åsikter i kanalerna, dessutom måste det finnas ett medborgerligt intresse för det. Eftersom intresset bland medborgarna idag är lågt bör kanske resurserna som läggs på sociala medier-satsningar inom kommuner begränsas, åtminstone tills det finns forskning om hur medborgarnas intresse kan ökas.
Gällande uppsatsens metod är det möjligt att intervjuer med medborgarna skulle ha kunnat generera en djupare förståelse för varför medborgares intresse för att interagera med kommunen på sociala medier är lågt. Intervjuer hade dock inte gett ett lika generaliserbart resultat, vilket var viktigt i denna studie då det finns relativt lite forskning om medborgares åsikter i frågan. Svarsfrekvensen för enkätundersökningen är låg, men urvalet kan ändå bedömas som representativt, eftersom köns- och åldersfördelningen i undersökningen i hög grad stämmer överens med köns- och åldersfördelningen för medborgare i åldern 18–45 i Luleå kommun (se 4.5 Demografisk analys). Det hade även varit intressant att undersöka en större åldersspann, men på grund av begränsade resurser undersöktes enbart den åldersgrupp som är mest aktiv i sociala medier. En sista metodologisk reflektion är att vikten av påminnelser för enkätundersökningen förbisågs, det hade kunnat öka svarsfrekvensen och generera ett mer tillförlitligt resultat.
Uppsatsen fyller en lucka inom området samhällskommunikation, då den bidrar med kunskap om medborgares åsikter om interaktion med sin kommun i sociala medier, samt om interaktionen i sociala medier kan öka medborgarnas delaktighet i demokratin. Uppsatsen undersöker den åldersgrupp som är mest aktiv i sociala medier, men inte ens denna grupp är särskilt entusiastisk över möjligheten att utöva inflytande i sin kommun genom sociala medier, speciellt inte de yngre medborgarna (Internetstiftelsen 2015). Detta innebär att deltagardemokratins relevans i den svenska politiken kan ifrågasättas, eftersom intresset för att utöva inflytande är lågt även om det sker genom mycket populära kommunikationskanaler.
58