Erfarenheterna från landsbygdssekretariatet och ”rural lens” i Kanada ger ett antal viktiga lärdomar som bör beaktas i andra länder.
Det spelar roll var landsbygdsutvecklingsenheten och ”rural lens” är placerade Landsbygdsutvecklingsenheten hade sluppit sin ”jordbruksstämpel” om enheten och ansvaret för samordningen av ”rural lens” hade legat i en central regeringsbyggnad, till exempel Privy Council, i stället för ett sektorsbundet departement. Placering hos en enhet såsom Privy Council skulle dessutom ha främjat horisontell politisk samordning och underlättat starkare relationer mellan ”rural lens” och den federala regeringens övriga departement. För att ”rural lens” ska få ett meningsfullt stöd krävs också ett erkännande från administrationen (t.ex. vice ministrar såsom Deputy Minister och Assistant Deputy Minister) för att bedriva en horisontell verksamhet inom sektorsbundna departement.
Landsbygden behöver en talesperson
Under sin mandatperiod hade landsbygdssekretariatet antingen en inrikesminister eller en jordbruksminister med i kabinettet som en viktig röst i landsbygdsfrågor. Att tillsätta en landsbygdsutvecklingsminister skulle ge prioritet åt landsbygdsfrågor.
4 I Kanada finns det centrala myndigheter som har befogenhet över andra departement (t.ex.
premiärministern, Privy Council och Treasury Board) och sektorsbundna departement som inte har någon befogenhet att styra över andra departement.
”Rural lens” utan befogenheter blir en föreslagen metod
Som redan noterats var aldrig ”rural lens” obligatorisk för något departement, inte ens det kanadensiska jordbruksdepartementet, och landsbygdssekretariatet hade varken mandat eller verktyg att driva igenom ett deltagande. Erfarenheterna från Kanade visat tydligt att det krävs lagstiftning, personal och ekonomiska resurser för att landsbygdsäkring ska tillämpas effektivt och ha några befogenheter.
Landsbygdssäkringen ska visas upp i praktiken
Införandet av ”rural lens” var kulmen på många diskussioner, workshoppar och konferenser som ordnades av landsbygdssekretariatet. När ”rural lens” väl hade införts skedde dock det mesta arbetet bakom kulisserna. Inte många detaljer offentliggjordes om verksamheten, till exempel hur många initiativ som granskades, vilka departement som tillämpade ”rural lens” och vilka som inte gjorde det, vilka förändringar som föreslogs eller vilka förändringar som berodde på ”rural lens”. Genom att visa upp ”rural lens” i praktiken kan man demonstrera dess betydelse, både för regering och förvaltning och för allmänheten.
Partnerskap med central statistikbyrå är nödvändigt från första början
Över 60 analysbulletiner av landsbygds- och småstads-Kanada publicerades av Statistics Canada med ekonomiskt stöd av landsbygdssekretariatet. Statistics Canada hade tillgång till data och kunde göra analyser som uppfyllde högsta standard, och bulletinerna innehöll kritiska och aktuella data om landsbygdsfrågor, tendenser, möjligheter och utmaningar.
De data som genererades i analysbulletinerna av landsbygds- och småstads-Kanada var viktiga för att landsbygdssekretariatet skulle kunna rättfärdiga sina program och sin finansiering, och de användes även för att uppmuntra andra departement att tillämpa
”rural lens”.
Det är viktigt att skapa dialog mellan olika myndighetsnivåer
Landsbygdsgrupperna var värdefulla forum som förde samman alla departement på federal och regional nivå för diskussioner om landsbygdsfrågor. Under diskussionerna uppstod möjligheter till informationsutbyte och samfinansiering av projekt. Landsbygds-grupperna var olika framgångsrika i olika regioner, men det är tydligt att starka
landsbygdsgrupper var en bra investering för partnerskap, kunskapsspridning och sammankoppling av federala och regionala initiativ.
År 2016 finns det inte längre någon formell mekanism inom den kanadensiska regeringen för att kontrollera att nya politiska åtgärder och program är anpassade till landsbygds-orter. Landsbygdssekretariatet fick inte sitt mandat förnyat 2013 och inget federalt departement har tagit över dess roll. Beslutet ingick i en serie genomgripande
nedskärningar i federala statliga program och politik av det styrande politiska partiet i vad som har beskrivits som en reträtt från landsbygden. Vid samma tidpunkt hävdade
Agriculture Canada att den federala regeringen skulle fortsätta att använda rural lens, dock utan en formell mekanism. I uttalandet hävdades också att landsbygden kan dra nytta av möjligheterna på egen hand. Landsbygdsforskare och organisationer såsom Rural Caucus for the Federation of Canadian Municipalities har uttryckt djup oro över detta beslut (Wilson 2013). För närvarande finns det enheter inom federala departement som har tonvikt på landsbygdsfrågor, men dessa enheter inte har mandat bortom det egna departementet.
Referenser
Agriculture and Agri-Food Canada. (2003). Report on Plans and Priorities 2003-2004.
Tillgänglig på:
http://www.collectionscanada.gc.ca/webarchives/20060118022618/http:/
/www.tbs-sct.gc.ca/est-pre/20032004/aafc-aac/aafc-aacr34_e.asp#s32a Agriculture and Agri-Food Canada. (2008). Report on Plans and Priorities 2008–2009.
Tillgänglig på: http://www.tbs-sct.gc.ca/rpp/2008-2009/inst/agr/agr02-eng.asp#a2_3_3
Agriculture and Agri-Food Canada. (2011a). Part III – Report on Plans and Priorities 2011–12 Estimates. Tillgänglig på: http://www.tbs-sct.gc.ca/rpp/2011-2012/inst/agr/agr02-eng.asp#s2.3.3
Agriculture and Agri-Food Canada. (2011b). Kompletterande tabeller: Report on Plans and Priorities 2011-12. Tillgänglig på: http://www.tbs-sct.gc.ca/rpp/2011–
2012/inst/agr/st-ts04-eng.asp#a6
Bjork, K. (1974). Scandinavian migration to the Canadian prairie provinces, 1893–1914.
Norwegian-American Studies, 26, 3–28.
Bollman, R., & Reimer, B. (2010). Understanding rural Canada: Implications for rural development and rural planning policy. I D. Douglas (red.). Rural planning and development in Canada (s. 10–52). Toronto: Nelson.
Bryant, C., & Joseph, A. (2001). Canada’s rural population: Trends in space and implications in place. The Canadian Geographer/Le géographe canadien, 45(1), 132–137.
Caledon Institute of Social Policy. (2007). The Canadian Rural Partnership: Fostering Vibrant Rural Communities. Community Stories. Ottawa: The Caledon Institute of Social Policy.
Douglas, D. (red.) (2009). Rural planning and development in Canada. Toronto: Nelson.
Douglas, D. (1994). Community economic development in Canada. Toronto: McGraw-Hill Ryerson.
DuPlesis, V., Beshiri, R., Bollman, R., & Clemenson, H. (2002). Definitions of ‘rural’
(Agricultural and Rural Working Paper Series, Working Paper #61). Ottawa:
Statistics Canada.
Fairbairn, B. (1998). A preliminary history of rural development policy and programmes in Canada, 1945–1995. Montréal: New Rural Economy/Nouvelle economie rurale.
Fuller, A. & Pletsch, C. (2003). The Canadian and European experience: Comparing policy and practice in government sponsored rural development programs.
Guelph: University of Guelph.
Government of Canada. (n.d-a). The Rural Secretariat. Broschyr från viktig uppgiftslämnare.
Government of Canada. (n.d-b). Responding to Rural Canadians: Federal Framework for Action in Rural Canada. Broschyr från viktig uppgiftslämnare.
Government of Canada. (n.d-b). (2002). Canadian Rural Partnership Pilot Projects:
Success Stories and Lessons Learned. Ottawa: Minister of Public Works and Government Services.
Hall, H.M. (2012). For all regions, regional development agencies: the history and next generation of RDAs in Canada. I N. Bellini, M. Danson, och H. Halkier
(redaktörer), Regional Development Agencies: The Next Generation? Networking, Knowledge and Regional Policies (s.156–171). London: Routledge.
Markey, S., Breen, S., Gibson, R., Lauzon, A., Mealy, R., & Ryser, L. (redaktörer): The state of rural Canada: 2015. Camrose: Canadian Rural Revitalization
Foundation/Fondation canadienne pour la revitalisation rurale.
Mendelson, R., & Bollman, R. (1998). Rural and Small Town population is growing in the 1990s (Agricultural and Rural Working Paper No. 36). Ottawa: Statistics Canada.
OECD. (2002). Territorial Reviews: Canada. Paris: OECD.
OECD. (2006). The New Rural Paradigm: Policies and Governance. OECD Rural Policy Reviews. Paris: OECD.
Poetschke, L. (1968). Regional planning for depressed rural areas – The Canadian experience. Canadian Journal of Agricultural Economics/Revue canadienne de’agroeconomie, 16(1), 8–20.
Quinn, F. (1985). The evolution of federal water policy. Canadian Water resources Journal/Revue canadienne des ressources hydriques, 10(4), 21–33.
Rural Secretariat. (1998). Rural Canadians Speak Out: Summary of Rural Dialogue Input for the National Rural Workshop. Ottawa: Minister of Public Works and
Government Services Canada.
Rural Secretariat. (2000). Annual Report to Parliament. Ottawa: Minister of Public Works and Government Services Canada.
Rural Secretariat. (2001a). Annual Report to Parliament 2000–2001. Ottawa: Minister of Public Works and Government Services Canada.
Rural Secretariat. (2001b). What do YOU see when you look through the Rural Lens?
Guide to Using the Rural Lens. Ottawa: Minister of Public Works and Government Services Canada.
Rural Secretariat. (2002). Annual Report 2001–2002. Ottawa: Minister of Public Works and Government Services Canada.
Rural Secretariat. (2003). Annual Report 2002–2003. Ottawa: Minister of Public Works and Government Services Canada.
Savoie, D. (1992). Regional economic development (andra upplagan). Toronto:
University of Toronto Press.
Savoie, D. (2008). Reflections on rural development. Ottawa: Federation of Canadian Municipalities.
Simms, D. (1986). Rural development in Newfoundland: “A legitimate crisis”. St John’s:
Royal Commission on Employment and Unemployment.
Standing Committee on Natural Resources. 1998. “Think rural" and the Canadian Rural Partnership: the government's response to the "Think rural" report of the Standing Committee on Natural Resources. Ottawa: Government of Canada. (n.d-b).
Statistics Canada (1999). 1996 census dictionary. Ottawa: Statistics Canada.
Statistics Canada (2012). GeoSuite: 2011 Census (katalog nr 92–150). Ottawa: Statistics Canada.
Stephens, D. (1994). The Rural Renewal Secretariat in Agriculture and Agri-Food Canada. I J. Bryden (red.). Towards sustainable rural communities: The Guelph Seminar Series (s. 165–170). Guelph: University of Guelph.
5 Landsbygdssäkring i Storbritannien
5.1 Sammanfattning
1. I denna rapport granskas aktiviteter inom landsbygdssäkring i Storbritannien med fokus på England, Nordirland och Skottland. Det finns likheter och skillnader mellan de tre länderna beträffande hur de har genomfört landsbygdssäkring.
2. I England har det funnits ett krav på att landsbygdssäkring ska genomföras sedan 2000. Beslutsfattare i Nordirland har haft ett åtagande att landsbygdssäkra sedan 2002, men i maj 2016 introducerade Nordirland en lag som kräver att alla beslutsfattare ska beakta landsbygdens behov.
3. Skottland har haft ett annorlunda tillvägagångssätt och har hittills inte genomfört landsbygdssäkring med förklaringen att beslutsfattare alltid automatiskt har tagit hänsyn till landsbygdsfrågor (det vill säga att landsbygden är integrerad i den allmänna politiken). En ny tvärpolitisk politikergrupp har dock nyligen etablerats av skotska regeringens politiska grupp för landsbygden för att informera och öka kännedomen om landsbygdsfrågor. Under de kommande 1‒2 åren kommer sannolikt “ö-säkring” att bli ett lagstadgat krav i Skottland vilket kan resultera i lobbying för landsbygdssäkring.
4. De varierande stadierna av utveckling av landsbygdssäkringen i respektive land speglar, åtminstone i viss mån, de skilda förhållanden som de olika lands-bygderna präglas av. Exempelvis hävdar man i Skottland att man alltid har tagit hänsyn till landets rurala prägel (särskilt i högländerna och på öarna) i
beslutsprocesserna. England är dock annorlunda eftersom många landsbygds-områden ligger nära storstadsregionerna och landet som helhet är mycket mer urbaniserat, vilket innebär att större ansträngningar har krävts att förmå beslutsfattarna att “tänka landsbygd” när beslut ska fattas.
5. När det gäller att dra lärdom av andras erfarenheter behöver svenska besluts-fattare beakta att en politisk strategi som fungerar bra i ett land inte bara enkelt kan överföras till ett annat land. Den här analysen av landsbygdssäkring i Storbritannien har ändå några viktiga lärdomar som är lämpliga att överväga.
6. Trots att England gjorde sitt åtagande 2000 har genomförandet av landsbygds-säkring varit inkonsekvent i landet. Det finns inga påföljder för beslutsfattare eller ministerier som misslyckas med landsbygdssäkring. Samma sak gäller i Nordirland. Det är för tidigt att säga om det nyligen genomförda lagstadgade kravet på landsbygdssäkring kommer att leda till mer framgångsrika resultat för samhällen på landsbygden.
7. Det krävs tydlighet vad gäller förhållandet mellan landsbygdssäkring och en integrering av landsbygdsfrågorna i politiken. I England och Nordirland har det skett en förskjutning under de senaste åren från att säkerställa att landsbygds-säkring tillämpades till att integrera frågorna, det vill säga att göra anpassningar utifrån de lokala behoven, oavsett om det gäller landsbygder eller städer. Det gäller att man har förståelse för att alla landsbygdsområden inte är likadana och att man måste vara flexibel för att kunna möta upp de lokala förhållandena. Man hävdar nu att effektiv landsbygdssäkring är oerhört viktigt för att framgångsrikt integrera landsbygdsfrågorna i övriga områden inom politiken ‒ ett synsätt som mer liknar Skottlands, som har deklarerat sin strävan att hellre integrera behoven i sina landsbygdsområden i all lagstiftning, än att ha en speciell mekanism för landsbygdssäkring. I praktiken speglar detta en acceptens av att vissa frågor som rör landsbygden måste hanteras med en särskild landsbygdspolitik, men att fokus
bör ligga på att arbeta fram en bättre politik där landsbygdsperspektivet är integrerat, baserat på välgrundade fakta, och som passar alla orter.
8. Där det finns ett krav på landsbygdssäkring måste förväntade åtgärder och resultat vara tydliga, uppnåeliga och mätbara. De måste alltså innefatta mer än enkla kontroller om huruvida politiken har en avvikande inverkan på landsbygds-områden. Om sådant identifieras måste åtgärder vidtas för att anpassa politiken och arbeta bort eventuell negativ inverkan på landsbygden, för att förbättra utfallet för dem som bor och verkar där.
9. Landsbygdssäkring måste genomföras av statliga beslutsfattare med vägledning, underlag och löpande stöd från the Department of rural affairs samt med insatser från andra intressenter där så behövs. Åtgärder för landsbygdssäkring måste införlivas i departementens långsiktiga planering och årliga rapportering.
10. För mest effektivt resultat måste landsbygdssäkring tillämpas systematiskt och vara helt integrerat i beslutsfattandeprocessen från start via planering, genom-förande och utvärdering. Det är mycket viktigt att få till en acceptans för vikten av landsbygdssäkring inom departementen och det kan bli aktuellt med
sanktioner för departement som inte landsbygdssäkrar på adekvat sätt.
11. Åtgärderna för landsbygdssäkring måste följas upp, och fram- och motgångar samt de mekanismer som används ska registreras och rapporteras öppet och transparent. Om detta inte utförs av en oberoende part måste det utföras av det departement som ansvarar för landsbygdsfrågor som en del av deras årliga rapporteringskrav.
12. Andra viktiga intressenter bör engageras för att bistå regeringen med
landsbygdssäkringsarbetet på riksnivå. Det krävs mekanismer för att underlätta regelbunden dialog och för att säkerställa noggrannhet i underlag och data som läggs fram och används.
13. Landsbygdssäkring måste även göras på regional och lokal nivå, speciellt då ansvar och resurser delegeras till den lokala nivån. Här spelar lokala
beslutsorgan, även här bistådda av landsbygdsintressenter, en viktig roll,.
Anpassad rådgivning och stöd kommer att krävas så att landsbygdssäkringen sker på effektivt sätt.
14. Det kan även vara lämpligt att utförandeorgan åtar sig landsbygdssäkring, speciellt eftersom politiska funktioner i allt högre grad överlåts till sådana organ.
Ett bra exempel i England är Government Department of Health och dess utförandeorgan Public Health England och NHS England.
15. Åtgärderna för landsbygdssäkring måste klara tidens prövningar oavsett regering och styre samt skiftande politik och politisk agenda. De måste gälla alla
myndigheter i lika mån, och måste vara enkla och inte betungande att anamma.
De får inte leda till att landsbygdsfrågor marginaliseras.
16. Landsbygdssäkring måste presenteras som ett positivt initiativ. Den offentliga sektorn i Storbritannien (liksom överallt) står inför oerhörda nedskärningar ‒ personal, kapacitet och resurser blir alltmer begränsade. Men att genomföra landsbygdssäkring är inte resursneutralt. Ett tillräckligt stort antal analytiker kommer att krävas för att utföra det nödvändiga arbetet med befintliga och nya statistiska uppgifter. Landsbygdssäkring får inte uppfattas som en extra börda.
Istället ska det ses som ett sätt att bli mer effektiv i fråga om utgifter och allokering av allt knappare resurser. Andra politiska förändringar (t.ex. Brexit i Storbritannien) kan innebära att landsbygdssäkring i framtiden måste anta en
viktigare roll i att bistå med information vid utgiftsbeslut (t.ex. när europeiskt kapital försvinner och nationella myndigheter krävs på ersättningskapital).