Syftet med denna uppsats har varit att undersöka hur projekt och process kan utfromas, organiseras och styras för att främja samverkan och organisatoriskt lärande mellan kommunala förvaltningar för hållbar stadsdelutveckling. Vidare föreslås i en projektbeskrivning hur detta kan implementeras i ett projekt för stadsdelförnyelse. Utifrån uppsatsens frågeställningar kan följande slutsatser dras:
Vilka hinder finns för samverkan och organisatoriskt lärande inom stadsförnyelseprojekt och hur kan de hanteras?
Hur kan stadsförnyelseprojekt styras och organiseras för att främja samverkan och organisatoriskt lärande?
Hållbar utveckling i allmänhet och stadsutveckling i synnerhet karaktäriseras av komplexitet och kan beskrivas som wicked problems. Vad som är en hållbar stadsutveckling beror på hur och av vem samhällsproblem identifieras och förstås. Fokusen i stadsutvecklingsfrågor har skiftat från att ligga på enskilda frågor, till att röra matters concern. På så sätt handlar stadsutveckling snarare om att diagnostisera problemets kärna, istället för att se till redan synliga symptom. Förvaltningsöverskridande planering och förvaltning bidrar till ett bredare perspektiv på stadsutveckling, då flera aktörer inkluderas i policy- och genomförandeprocessen.
Förvaltningsöverskridande planering och förvaltning kan bidra till att skapa arenor för hållbar stadsutveckling. En arena i detta sammanhang innebär en möjlighet för olika förvaltningar och professioner att mötas utanför sin ordinarie verksamhet. Samtidigt kan en arena fungera som ett gränsobjekt för att synliggöra beroenden och synergier mellan förvaltningarnas verksamheter. Detta ger också utrymme för att testa nya innovativa arbetsformer som i bästa fall kan implementeras i de ordinarie verksamheterna och framtida projekt. Likt pilot- och demonstrationsprojekt är dessa arenor en viktig faktor för att finna nya långsiktiga, gemensamma arbetsformer och lösningar för hållbar stadsutveckling.
Samverkan i form av gemensam planering och förvaltning av stadsdelsförnyelse bidrar till en effektiv förvaltning av gemensamma resurser (resurser, kunskap, kompetens o.s.v.). Planering och förvaltning som präglas av fragmentering kan innebära att flera aktörer ägnar sig åt samma uppgifter, alltså dubbelarbete; att insyn och kunskap i varandras verksamheter brister, vilket innebär att deras verksamheter motarbetar varandra; att problem faller mellan stolarna, då det inte är tydligt vilken förvaltning som är ansvarig för dessa eller vilka gemensamma insatser som krävs; att förvaltningarna enbart utgår ifrån sin egen kunskap för att finna lösningar på komplexa problem, vilket minimerar kunskapsöverföring mellan olika förvaltningar och professioner samt möjlighet att finna gemensamma lösningar; att samarbete ses som ineffektivt då den fragmenterade förvaltningen är svåröverskådlig. Nätverksstyrning som koordineringsinstitution är en investering dels för det aktuella projektet, dels för de olika förvaltningarnas ordinarie verksamheter, dels för framtida projekt. Gemensam förvaltning tar till vara på lokal kunskap och främjar spridning av denna mellan deltagarna.
För att förhindra att resultat av och kunskap som skapats i ett projekt inte tas tillvara i framtida projekt och ordinarie verksamheter måste projektet främja organisatoriskt lärande. Det innebär att förståelse och reflektion blir en del av det organisatoriska ”minnet” och förhindrar risken för att denna kunskap bara blir en del av ett tillfälligt projekt och en viss grupp av deltagare. Att förvalta denna kunskap i de ordinarie verksamheterna är en förutsättning för att i framtida projekt kunna ta tillvara på nya arbetssätt och kunskap utan att behöva uppfinna hjulet igen. Detta bidrar till en effektivare förvaltning av gemensamma resurser och ett långsiktigt perspektiv på stadsförnyelse.
Governance, i betydelse av gemensam förvaltning, kan synligagöra samhällsstrukturer som är hinder för hållbar stadsutveckling. Governance kan därigenom verka som en normativ idé för hur planering och förvaltning av stadsutveckling kan styras och organiseras. Till exempel belyses stuprörsproblematiken som präglar de svenska kommunernas organisation som ett hinder för gemensam förvaltning och samverkan.
Governance i form av samverkansnätverk skapar möjligheter för flera aktörer att samlas för att gemensamt formulera de utmaningar de står inför och finna gemensamma lösningar för dessa. Samverkansnätverk skapar förutsättningar för kunskaps- och informationsutbyte mellan deltagarna, som i sin tur är grund för organisatoriskt lärande.
Skapandet av samverkansnätverk genom nätverksstyrning kan formas av metastyrning. Genom metastyrning på politisk nivå sätts de övergripande ramarna för den lokala utvecklingen. Detta ger utrymme för förvaltningarna att själva organisera arbetet och konkretisera målen i den lokala kontexten i förhållande till de övergripande målen. Detta främjas ytterligare genom idéstyrning, det vill säga där fokus ligger på det framtida tillståndet i stadsdelen som helhet, snarare än respektive förvaltnings enskilda mål- och resultatuppfyllelser.
Komplexa stadsutvecklingsproblem är svåra att härleda till en specifik förvaltning. Vilket kan innebära att politiska mål och visioner ofta inte realiseras och omsätts i praktiken. Med nätverksstyrning som koordineringsinstitution skapas en gemensam förståelse och en kollektiv ansvarskänsla för problemet. Nätverksstyrning som koordineringsinstitution synliggör vilka intressen de olika aktörerna har, vilka resurs- och strategiska beroenden som finns mellan dem samt behovet av gemensamma lösningar som är applicerbara i den lokala kontexten.
Områdesperspektiv som form av styrning och organisering bidrar till skapandet av en helhetssyn och helhetgrepp om staden med stadsdelen som arena. Områdesprincipen som styrningsstrategi möjliggör för aktörer med skilda mål och intressen att hantera konflikter och hitta nya arbetssätt inom ramen för en stadsdel. Områdesperspektivet bidrar till en helhetssyn samtidigt som den geografiska avgränsningen skapar en lokal kontext och hanterbarhet. Genom ett områdesperspektiv på stadsdelens utveckling möter den lokala stadsdelsförvaltningen med sin kunskap och kompetens förvaltningar som annars har ett mer övergripande strategiskt perspektiv på staden som helhet.