Precis som med kommunernas organisering generellt, finns det såväl skillnader som likheter i hur kommunernas socialtjänst valt att organisera stödet för de våldsutsatta kvinnorna som vi visade i förra stycket. Även Ekströms (2018) undersökning visar på en stor organisatorisk variation kommunerna emellan, med undantag från vissa likheter. Av de kommuner vi har intervjuat har två valt att bedriva egen öppenvård, två kommuner är kopplade till Kriscentrums öppenvård och två har valt att både vara kopplade till Kriscentrum samt bedriva egen öppenvård. Öppenvården beskrivs av samtliga respondenter vara avsedda för stöd i form av samtalsbehandling. Följande citat förklarar hur det kan komma sig att organiseringen av öppenvården skiljer sig mellan kommunerna:
“Nej vi ingår inte i Kriscentrum. Utan Kriscentrum är väl mer en verksamhet när man helt enkelt har valt att ha sin öppna… öppenvård så att säga, att det bedrivs externt. Och då använder man ju sig av dom så att säga. Utan vi bedriver ju egen öppenvård så därför har vi ju allting hos oss istället. Så hade vi inte kunnat erbjuda stödjande samtal eller praktisk hjälp eller vad det nu skulle kunna vara som man inte kan erbjuda då hade vi ju varit tvungna att ha någon form av annan extern resurs att hänvisa till. Men eftersom att vi kan erbjuda det på egen hand så behöver vi ju inte det” - Socialsekreterare och samordnare, kommun B
I ovanstående citat framstår det som att det är att föredra att bedriva öppenvård i egen regi, istället för att ta del av externa resurser. Ur det kulturella perspektivet, skulle citatet kunna förstås som att den interna öppenvården är en del av kommunens socialtjänst kulturella identitet. Eftersom att kommun B valt att organisera öppenvården i egen regi, anammas det i organisationens kulturella identitet vilket i sin tur gör öppenvården till något som socialsekreteraren och samordnaren i kommun B vill försvara och framhäva som att föredra (Christensen et al., 2012).
Kriscentrum fungerar som en extern resurs som är biståndslös och erbjuder samtalsbehandling utan journalföring. De har både individuella samtal och gruppsamtal. Inte sällan kommer våldsutsatta kvinnor till Kriscentrum utan att ha sökt sig till socialtjänsten först, vilket närmare beskrivs av samordnaren i kommun E i följande citat:
“...många som kommer till Kriscentrum har ingen övrig kontakt med socialtjänsten. Och man kan gå på den mottagningen utan att bli registrerad, det finns ingen journalföring, det syns inte att man har varit där. Så det är lite annorlunda jämfört med myndighetssidan på socialtjänsten” - Samordnare, kommun E
Till skillnad från kommun B, är kommun E kopplade till Kriscentrum. Med utgångspunkt i det kulturella perspektivet, kan således kopplingen till Kriscentrum bli en del av den kulturella identiteten inom socialtjänsten i kommun E. På så sätt kan ovanstående citat förklaras likt citatet från socialsekreteraren och samordnaren i kommun B. Samordnaren i kommun E lär troligen tala om Kriscentrum i positiv bemärkning då det är en del av den
kulturella identiteten på hens arbetsplats (Christensen et al., 2012). Genomgående i undersökningen framgår det varierade uppfattningar kring vad som anses vara det bästa sättet att organisera arbetet med våldsutsatta kvinnor.
Båda de kommuner som erbjuder öppenvård i kommunal regi samt är kopplade till Kriscentrum, uppger att de främst använder sig av Kriscentrum för samtalsbehandling. Deras egen öppenvård används i första hand för de fall då våldsutsatta kvinnor är ambivalenta och inte önskar att ta emot hjälp egentligen. Då kan samtalen fungera motiverande för att ta emot ytterligare stöd och hjälp. Även i de kommuner som valt att bedriva egen öppenvård framkommer den motiverande karaktären i samtalsbehandlingen:
“...pratar också väldigt mycket om den traumatiska bindningen, vilket är ett sätt då att faktiskt förstå varför det är så svårt att lämna. För man kan ju också ha en väldig skuld och skam i att man vågar inte berätta om allt för man förstår att det är illa, och ‘du kommer tycka jag är knäpp som inte vill lämna’ till exempel. Och får man då veta att nej du är inte knäpp för att du tänker så, så kanske det blir ännu lättare att våga öppna upp sig och vi kan jobba mer med de här, varje respektive band. Och kan man då börja, klippa ett band åt gången så till slut har man klippt så pass många band att man faktiskt klarar av att säga nu är jag redo att lämna” - Socialsekreterare och samordnare, kommun B
I ovanstående citat berättar socialsekreteraren och samordnaren i kommun B om hur hen arbetar med samtalsbehandling. En central del av samtalen är att skapa förståelse för våldet samt att lätta den skuld som det kan innebära att vara våldsutsatt. Samtalen kan också handla om att förbereda sig för eventuell avfärd om hotbilden mot den våldsutsatta kvinnan ökar. Socialsekreterare i Kommun D talar om att sådant behöver vara uttalat i förväg då det är lätt hänt att bli handlingsförlamad i det fall att kvinnan är tvungen att lämna för sin egen säkerhet. I akuta fall, där det finns en farlig hotbild, kan kvinnan placeras på ett skyddat boende. Skyddat boende är en tidsbegränsad insats som är reserverad för de allra värsta fall då en kvinna riskerar att dödas av en uppsökande våldsutövare. Samtliga intervjuade socialarbetare uppger att de kan erbjuda skyddat boende som insats. Inte sällan innebär dock en placering på skyddat boende att den våldsutsatta kvinnan kommer förflyttas till en annan del av landet för största möjliga skydd. I det fall att våldsutövaren inte beräknas vara uppsökande, kan samtliga intervjuade kommuner erbjuda boenden i olika former. Våldet förväntas då upphöra om kvinnan tar sig ur hemmet. Det finns däremot olika möjligheter för socialtjänsten att ordna boenden för våldsutsatta kvinnor inom kommunen. Såväl kommun B som kommun C, kommun D och kommun F talar om att de kan erbjuda tillfälliga lägenheter för våldsutsatta kvinnor att stanna i så länge som de behöver. Kommun A menar istället att de kan erbjuda tillfälligt boende på vandrarhem eller hotell då det finns en svårighet att hitta tillfälliga lägenheter till våldsutsatta kvinnor. Även kommun E talar om svårigheten att hitta tillfälliga lägenheter inom kommunen.
Socialsekreterarna i kommun F talar om att våldsutsatta kvinnor också kan få boendestöd i de tillfälliga lägenheter som kommunen kan erbjuda. Boendestödet kan då erbjuda allt det praktiska stöd som en våldsutsatt kvinna kan behöva. Samma typ av stöd kan också erbjudas av socialsekreterarna själva. Samtliga intervjuade socialsekreterare talar om att det praktiska stödet är en del av deras arbete, utöver att utreda. I vissa kommuner fungerar det praktiska stödet som en egen insats, medan i andra kommuner räknas det som en del av det utredande arbetet. Socialsekreterarna beskriver sig själva som att vara spindeln i nätet, där de kan individuellt planera det erbjudna stödet utifrån vad den våldsutsatta kvinnan kan behöva hjälp
med. Det kan röra sig om att sköta kontakt med andra aktörer, hjälpa kvinnan att hämta saker eller att finnas med som stöd vid rättegångar.
“Ja man kan väl säga att man blir lite spindeln i nätet därför att för våldsutsatt kvinna är det lite som att livet börjar om från noll. Problemet är bara att man inte är nyfödd och har en förälder som fixar allt åt en, utan man ska plötsligt fixa allt det själv. Och då kan det ju vara allt ifrån kontakt med polis, om man faktiskt vill polisanmäla och känner sig redo för det, då hjälper vi till med det. Det kan ju vara att man är i behov av en sjukskrivning för man kan faktiskt inte jobba, dels på grund av risken att utsättas för våld eller för att man faktiskt mår för dåligt i sin våldsutsatthet att man inte klarar av det” - Socialsekreterare och samordnare, kommun B
Ovan förklarar socialsekreteraren och samordnaren i kommun B de olika utmaningar som kvinnor möter när de lämnar en våldsutövande man. Citatet påvisar det paradoxala i att en kvinna möts av en helt ny vardag och förväntas kunna lösa allt på egen hand. På så sätt kan det vara avgörande att socialtjänsten kan erbjuda insatser för att matcha alla behov som kan uppstå. I kommun B kan våldsutsatta kvinnor också få friskvård som insats. Samordnaren och socialsekreteraren i kommun B menar att friskvården är bra för hälsan. Exempelvis kan öronakupunktur erbjudas för våldsutsatta kvinnor, vilket har visats vara ångestreducerande. Sammanfattningsvis framkommer det att socialtjänstens insatser främst består av skyddade boenden, tillfälliga boenden, och samtalsstöd. Vissa kommuner erbjuder praktiskt stöd som en egen insats, medan andra kommuner betraktar det praktiska stödet vara en del av det utredande arbetet som bedrivs av socialsekreterare. Även boendestöd och friskvård tas upp som insatser. Vidare förklaras också en stor del utsatta kvinnor beviljas ekonomiskt bistånd utifrån sin livssituation. Däremot beviljas det ekonomiska biståndet av en annan enhet inom socialtjänsten. Även Ekström (2016) och Keza (2018) påvisar liknande resultat om de insatser som socialtjänsten erbjuder. Båda undersökningar visar att de främsta insatser som används är boende, stödsamtal samt ekonomiskt och praktiskt stöd. Ekström (2018) menar däremot på att en våldsutsatt kvinna erbjuds olika stöd beroende på var i Sverige hon bor. Enbart kortsiktigt skydd, ekonomiskt bistånd och enkla samtal är sådant stöd som erbjuds lika i de olika kommunerna. Exempelvis visar Ekström (2018) på att vissa kommuner enbart erbjuder stöd för kvinnor som lämnat den våldsamma relationen. Till skillnad från Ekström (2018), visar vår undersökning på att varje våldsutsatt kvinnas behov bemöts med en insats från socialtjänsten, oavsett om kvinnan är kvar i den våldsamma relationen eller ej. I de fall där socialtjänsten i egen regi inte kan tillgodose kvinnans behov, ska hjälpen köpas in genom externa resurser.