Som tidigare nämnt är det många aktörer som arbetar med våldsutsatta kvinnor. På så sätt finns det också en mängd faktorer som påverkar socialtjänstens insatser, som står utom förvaltningens kontroll. Ett utav dessa är möjligheten till att erbjuda de våldsutsatta kvinnorna i kommunen sin egen trygga bostad. Fyra av de intervjuade kommunerna kan erbjuda tillfälliga boenden, till skillnad från kommun A och kommun E som talar om svårigheterna att få en lägenhet i kommunen. Även Ekström (2016) och Keza (2018) lyfter socialtjänstens svårigheter att möta våldsutsatta kvinnors behov med insatser. Särskilt det långsiktiga stödet från socialtjänsten är bristande, menar Kader (2019). Såväl Ekström (2016; 2018) som Keza (2018) påvisar att akuta bostadslösningar fungerar bra, men att långsiktiga boenden är svåra att lösa.
Samordnaren i kommun E förklarar att en egen bostad har en stor betydelse för den våldsutsatta kvinnan. Hen menar att det inte är ett alternativ att få våldsutövaren att lämna. Istället är kvinnan tvungen att flytta på sig, och finns det då inga lägenheter att flytta in förklarar samordnaren i kommun E att det blir ett moment 22 som inte ska underskattas. Kvinnan kan då tvingas stanna i den våldsamma relationen eftersom att hon inte har någon bostad att flytta till, vilket är en problematik som även Keza (2018) lyfter i sin studie.
Ytterligare en faktor som påverkar effekten av Socialtjänstens insatser är hur andra myndigheter bedriver arbetet med våldsutsatta kvinnor. Socialsekreteraren och samordnaren i kommun B berättar i nedanstående citat att på grund av rättsväsendets hantering av våldsutsatta kvinnor, fyller inte åtgärden skyddat identitet sin funktion:
“...det är jättebra skyddsåtgärd [skyddad identitet] när den fungerar men det är väldigt svårt när en kvinna till exempel har gemensam vårdnad fortfarande med sin före detta man och hon har skyddad identitet och barnen har skyddad identitet på grund av att hon har kanske faktiskt blivit våldsutsatt av honom, men så finns det en tingsrätt som har dömt gemensam vårdnad. Och hur ska man kunna bedriva det när han då inte borde veta var dom befinner sig, men han har rätt att veta var de befinner sig. Söker hon då hjälp till exempel för barnen på barn och unga och dom ska utreda, då är dom ju skyldiga att informera den andra vårdnadshavaren att dom utreder och då vet ju han plötsligt att hon befinner sig i den här kommunen, även om man kanske inte talar om hennes adress men vår kommun är ju inte så stor till exempel, så. Och
då är det ju också sådana ärenden där man känner att här räcker vi ju inte till liksom” - Socialsekreterare och samordnare, kommun B
Även socialsekreteraren i kommun D påtalar problematiken som uppstår när en kvinna vill lämna en våldsam relation och det finns barn med i bilden. Hen uttrycker att föräldrabalken är föräldrastyrd och att barnet kan användas som påtryckningsmedel av våldsutövare, för att nå åt kvinnan. På så sätt har även lagarnas utformning en inverkan på insatsers kapacitet till att tillgodose den våldsutsattas behov. En våldsutsatt kvinna kan inte flytta längre bort om pappan till barnet, tillika våldsutövaren, har umgängesrätt eftersom att hon då kan bli av med vårdnaden av barnet. Istället kan det resultera i att kvinnan väljer att stanna i den våldsamma relationen för barnets skull, som i nedanstående exempel:
“Alltså om det har varit ett allvarligt våld i familjen och hon måste lämna med barnen så är det nästan alltid så att han kommer att få rätt till ett umgänge. Och detta beslutas ju i tingsrätten efter en utredning oftast på familjerätten. Och även om utredningen på familjerätten beskriver ett barn som kanske till och med väldigt tydligt säger att ‘jag vågar inte vara hos min pappa’, så kan tingsrätten ändå besluta att barnet måste det. Och det här är ju, skulle jag säga, ett jättestort hinder. För det är ju också, alltså så smärtsamt att tvinga iväg en unge till ett umgänge, till en farlig person som dessutom mamma är rädd för. Så att det kan ibland vara så hemskt så att då kan det vara bättre att stanna kvar hos den här personen för då kan man åtminstone skydda barnet lite grann. Förstår ni. Och det här är ju en komplikation som, som inte på något sätt är en nyhet. Det här har man vetat i många år men det är svårt att få lagstiftningen att hjälpa oss i de här fallen.” - Samordnare, kommun E
Norén och Printz (2016) menar att ett av de främsta utvecklingsområden inom kvinnofridsarbetet är rättsväsendets hantering av våldsutsatta kvinnor, liksom citatet ovan påvisar. Socialsekreteraren i kommun D uttrycker att det är fruktansvärt hur systemet behandlar våldsutsatta kvinnor. Hen menar att en stor problematik är den dåliga kunskapen om våld i nära relation. Det behövs kunskap för att kunna ge våldsutsatta kvinnor rätt bemötande. I följande citat tar socialsekreterare från kommun D upp ett fall där rättsväsendet agerat felaktigt, vilket försvårar kvinnans möjlighet till uppbrott från våldsutövaren:
“Då berättade den här kvinnan då, bara som ett exempel, hon berättade att idag att hon, hon begärde skilsmässa då och fick äntligen den här mannen att skriva under papper på att de skulle skiljas. Inga barn, inga barn. Sen skickades väl de in och sen samma dag eller på eftermiddagen då skickade han in en lapp om att hon har, hon är psykiskt sjuk och att hon, ja hon, vad heter det, hon kan inte stå för sina åsikter liksom att hon inte förstår inte vad det är hon säger. Så tingsrätten beslutar om en prövotid på sex månader, alltså en betänketid på sex månader. De har inga barn, de behöver inte det, men de gör det utan att dubbelkolla, eller. I vanliga fall då när man har ett ärende, då behövs, och någon lämnar in ett meddelande, då har den andra personen egentligen tre veckor på sig att yttra sig på det meddelandet, men ingenting sånt. Det kom bara ett beslut om betänketid sex månader.” - Socialsekreterare, kommun D
Samordnaren i kommun E tar upp att insatser som skyddat boende och sekretessbeläggning endast är tillfälligt. Hen anser att man istället behöver arbeta mer långsiktigt, vilket kräver att hela systemet arbetar tillsammans. I följande citat ger hen ett exempel på en kvinna som har
gemensam vårdnad med sin förövare, vilket gör att umgängesrätten förhindrar henne att gömma sig:
“För att ska hon till exempel tvingas gömma sig, tvingas lämna med nytt namn och ha det skyddet för att han inte lämnar henne ifred. Om man har gjort den riskbedömningen och kommit fram till att det här är en person som aldrig kommer släppa taget. Han kommer jaga henne resten av livet. Då måste man ju flytta och söka skyddade uppgifter och så vidare. Och om man då inte har enskild vårdnad om sitt barn så blir det en omöjlighet. Så det är ett jättedilemma” - Samordnare, kommun E
Enligt kulturperspektivet befinner sig en organisation i beroendeställning till de organisationer som de ingår i koalition med (Christensen et al. 2012). Enligt ovanstående citat påverkar rättsväsendet socialtjänstens arbete med kvinnan och riskerar att hindra hennes process till separation från våldsutövaren. Även om socialtjänsten arbetar målrationellt, kan organisationer som de befinner sig i koalition med påverka arbetet i den grad att det hindrar utveckling, likt ovanstående citat. Vår undersökning tydligt på hur strukturella förutsättningar, i form av lagar och boenden, påverkar möjligheterna för socialarbetarna att utföra sitt arbete.
Socialarbetarnas drömvärld
Vid frågan om hur respondenterna skulle vilja arbeta i en drömvärld med oändliga resurser hade samtliga mycket att ta upp. Vissa uttrycker en önskan att kunna erbjuda sådant som inte finns inom kommunen, men som finns tillgängligt i andra kommuner. Möjligheten att erbjuda eget boende är ett sådant exempel. Ett flertal av de intervjuade kommunerna har möjlighet att erbjuda våldsutsatta kvinnor lägenheter, till skillnad från kommun A och kommun E. Socialsekreteraren i kommun A uttrycker att boende utgör en del av mycket stöd som hen önskat kunna bevilja våldsutsatta kvinnor. Socialsekreteraren i kommun C förklarar att det vore bra om våldsutsatta kvinnor hade kunnat erbjudas boende även utanför kommunen. På så sätt hade kvinnorna kunnat lämna kommunen men samtidigt ordna umgänge för eventuella barn. Både socialsekreteraren i kommun A och socialsekreteraren i kommun C uttrycker en önskan att kunna erbjuda en form av boendestöd, likt det som finns i kommun F. Önskan är att boendestödet ska inkludera praktiskt stöd, hjälp med barnen och traumabehandling. Socialsekreteraren i kommun C pratar även att det hade varit fantastiskt om våldsutsatta kvinnor hade kunnat erbjudas massage eller annan likvärdig behandling som gynnar den personliga återhämtningen. Både socialsekreteraren i kommun A och socialsekreteraren i kommun C uttrycker också en önskan av att kunna bistå med kontaktperson eller kontaktfamilj.
Ett flertal av respondenterna talar om en önskan att utveckla organiseringen av arbetet med våld i nära relationer. Bland annat önskar både samordnaren och socialsekreteraren i kommun B samt socialsekreteraren i kommun D en utökad och förbättrad samverkan. Samordnaren och socialsekreteraren i kommun B berättar att hen hade velat inta en samverkande roll i hela kommunen för att arbeta både utvecklande och strukturellt med våld i nära relationer. Det finns också en önskan hos ett flertal av respondenterna om att sprida kunskapen om våldsutsatta kvinnor för att underlätta för kvinnorna. Både socialsekreteraren i kommun D samt samordnaren i kommun E berättar om att kunskapen måste spridas för att fler ska kunna ta emot våldsutsatta kvinnor och kunna ha kompetensen att göra en första riskbedömning, oavsett vart i förvaltningen den våldsutsatta kvinnan först söker stöd. På så sätt hoppas socialsekreteraren i kommun D att det förenklar vägen till rätt stöd, som idag påstås vara för
omständig. Att hen kritiserar ett implementerat arbetssätt kan förklaras med att hen var relativt ny i tjänsten och därmed kanske inte lika medveten om de institutionella grunderna. För socialsekreterare som arbetat längre i tjänsten kan det vara svårare att vara kritisk mot implementerade arbetssätt. Det kan förklaras genom kulturperspektivet, som menar att socialsekreterare behöver beakta både implementerade arbetssätt och förutsättningar utifrån klientens behov (Christensen et al., 2012). Socialsekreterare som arbetat en kortare tid på tjänsten kan därför tänkas ha svårare för att identifiera de implementerade arbetssätten, vilket skapar distans till vad som är normativt handlande. Däremot skulle distansen kunna underlätta ett kritiskt tänkande av arbetssätt och framhäva professionella värderingar, vilket kan styrka klientens behov i arbetet.
Kritiken som framförs kring den aktuella organiseringen med specialiserade enheter kan antyda en önskan om en horisontell specialisering, likt den som det instrumentella perspektivet tar upp. Med horisontell specialisering menas att samtliga enheter hade arbetat med ett gemensamt mål om att stoppa mäns våld mot kvinnor, samtidigt som enheterna har olika arbetssätt (Christensen et al., 2012). Likt socialsekreteraren i kommun D och samordnaren i kommun E, tar också Norén och Printz (2016) upp vikten av ett integrerat kvinnofridsarbete i organisationen som helhet eftersom utbredd kunskap anses mer hållbart än kunskap som är bunden till enstaka eldsjälar. Med avstamp i ovanstående, hade tanken om att våld i nära relationer genomsyrar socialtjänsten i sin helhet kunnat vara en myt som är tilltänkt att implementeras i organisationen (Christensen et al., 2012).
Vidare uttrycker socialsekreteraren i kommun D att samtliga myndigheter som arbetar med våldsutsatta kvinnor måste underlätta för kvinnorna att förändra sina liv och inte bli dömda för hårt. Även socialsekreteraren i kommun C talar i nedanstående citat om önskan att underlätta för våldsutsatta kvinnor:
“Och att man kanske kunde se vissa lättnader för att kunna möjliggöra kvinnor att göra förändring i sina liv för att det inte ska vara en uppförsbacke hela tiden, för de är slut, de är trötta.” - Socialsekreterare, kommun C
Socialsekreterarna i kommun F talar om önskan att få tag på fler av de kvinnor som lever i våldsamma relationer. De menar att med ett större uppsökande och förebyggande arbete kan socialtjänsten nå ut till allt fler. Även samordnaren och socialsekreteraren i kommun B berättar om vikten av förebyggande arbete. Hen menar att våld måste vara fokus för alla, inte enbart för de som arbetar specifikt med våld, för att kunna arbeta innan läget är akut. Genom att sprida kunskap och arbeta förebyggande kan våldet upptäckas tidigare i våldsprocessen. Även fokuset på det förebyggande arbetet kan betraktas vara en myt som kan implementeras allt mer i organisationen för gott kvinnofridsarbete (Christensen et al., 2012). Att upptäcka allt fler våldsärenden listas utav Norén och Printz (2016) som ett utav de främsta framgångsfaktorer i arbetet med våldsutsatta kvinnor. Ekström (2018) tar också upp vikten av förebyggande arbete med våld. Hon menar att kunskapen kring våld i nära relationer behöver förbättras samt att offentligt anställda ska ges utbildningar i att våga fråga om våld (ibid.). Däremot uttrycker ett flertal av respondenterna att oavsett vilket arbete som förs med våldsutsatta kvinnor, måste de alltid förhålla sig till våldsutövaren. Socialsekreteraren i kommun D uttrycker i följande citat att hen inte vet vad mer socialtjänsten kan göra för våldsutsatta kvinnor än det som redan görs:
“Jag vet inte vad man ska göra. Vi skyddar dem, vi ger dem samtalsstöd, vi planerar med dem. Men hela tiden är ju fokus att förhålla sig till våldsutövaren liksom, det är hela tiden offret som behöver ta ansvar, hela hela tiden. (...) Alltså man jobbar med symtomen men man jobbar inte med problemen. Det är vad jag ser. De har, för vissa så är det antingen så dör mannen eller så hittar han en ny. Det är de två alternativen för att bli lämnad ifred liksom. Och det är ju fruktansvärt att gå omkring och hoppas att han hittar en ny för då vet man ju vad han utsätter henne, den personen för. Men de kan liksom inte göra, och det är väl det här och man pratar om det, just att våldet fortsätter på en systemnivå. Och det är väl det vi pratar om, att i våra system så fortsätter våldet. Alltså kvinnan kommer ju inte ifrån, kommer inte undan liksom.” - Socialsekreterare, kommun D
Både socialsekreteraren i kommun C samt socialsekreteraren i kommun D förklarar att arbetet måste bedrivas med våldsutövaren för att bryta våldsspiralen. Likt i ovanstående citat berättar socialsekreteraren i kommun C att de kan skydda den våldsutsatta kvinnan, men i många fall hittar våldsutövaren en ny kvinna som han utsätter för våld. Även Mattsson (2011) tar upp vikten av att arbeta med våldsutövaren i beskrivningen av arbetet i den enhet hon undersökt. Enheten tror på att arbeta både med den våldsutövande mannen och barnen i syftet att få en övergripande kartläggning av våldet och positiv utveckling (ibid.).
Vidare menar socialsekreteraren i kommun D att attityderna kring manlighet måste förändras. Hen uttrycker att det förebyggande arbetet måste påbörjas redan i skolorna. Norén och Printz (2016) skriver att ett stort utvecklingsområde inom kvinnofridsarbetet är att förhindra att våld uppstår från första början. Genom att förändra de samhälleliga normer som finns kring maskulinitet och våld menar Norén och Pritz (2016) att våldscykeln kan hindras. Samordnaren i kommun E uttrycker att socialtjänsten alltid kommer vara ett steg efter om arbetet enbart bedrivs med våldsutsatta kvinnor. Hen berättar i nedanstående citat om våldsutövarnas våldsspiral och möjligheten till ett mer hållbart arbete med våld i nära relationer:
“...många av de personer som använder våld vill egentligen inte göra det utan gör det för att man har dåligt med andra möjligheter. Det är ofta killar som, som har jättesvårt att känna svaghet och rädsla och sårbarhet och hamnar lätt i aggression för man har lärt sig det att det är så som killar ska vara och det liksom ligger väldigt nära till hands. Men om man, om man liksom jobbar med en sån kille som liksom vågar känna att ‘jag blir jätteledsen när hon har varit otrogen’ istället för att bara förbannad, så kan man göra jättestor skillnad. Och om man, om man inte gör det så kommer det ju bara fortsätta.” - Samordnare, kommun E
Vidare berättar samordnare i kommun E att ett kommande lagförslag säger att kommuner ska vara skyldiga att erbjuda behandling för våldsutövare.
Även de våldsutsatta kvinnornas rättssäkerhet behöver förbättras menar både socialsekreteraren i kommun D och samordnaren i kommun E. De båda uttrycker att såväl fotboja som kontaktförbud hade varit nödvändiga för att öka våldsutsatta kvinnors säkerhet. Socialsekreteraren i kommun D berättar att hen önskat se att våldsutövaren var den som tvingas göra förändringar och lämna hemmet, istället för den våldsutsatta kvinnan, för att freda såväl kvinnan som eventuella barn.
7. Diskussion
I följande avsnitt presenteras svar på undersökningens frågeställningar samt förslag till vidare forskning.