Socialtjänsten är inte ensam aktör i arbetet med våldsutsatta kvinnor. En fungerande samverkan, både intern och extern, kan därför vara avgörande för att erbjuda det stöd som varje våldsutsatt kvinna kan behöva. I vissa fall kan det vara otydligt med samtliga aktörers olika ansvarsområden. Även Ekströms (2018) artikel visar på att det finns en oklarhet kring var socialtjänstens ansvar börjar och tar slut. Risken blir att den våldsutsatta kvinnan blir omkringskickad och faller mellan stolarna. Socialsekreteraren i kommun D talar i nedanstående citat om vikten av välfungerande samverkan:
“Där det är, där det är tydligt att det finns en otydlighet vem som ska göra vad. För det är många som är inne. Det är flera, en familj där det är barnutredare inne, det är familjebehandlare utifrån barnen. Där det är en våldsutsatt som har en egen kontakt. Där det är liksom, det är så mycket så att den här mamman orkar inte riktigt med och där vi egentligen inte riktigt hjälper henne för att det är, det är lite ostyrigt. (...) Jag tänker att man måste bespara den enskilde så att det inte blir för mycket och speciellt de här kvinnorna som har varit med om så mycket och som det ställs väldigt, väldigt höga krav på. Det är otroligt vilka höga krav det ställs på de här kvinnorna, speciellt när det är barn. För då finns det egentligen inte så mycket utrymme för den enskilde att liksom, nä det ställs väldigt höga krav på mammorna.” - Socialsekreterare, kommun D
Likt Norén och Printz (2016), redogör ett flertal av de intervjuade kommunerna för att välfungerande samverkansgrupper är avgörande för att insatser ska fungera på bästa möjliga sätt. Norén och Printz (2016) menar att samverkan och tydliga ansvarsroller är viktiga komponenter för ett fungerande kvinnofridsarbete. På frågan om socialsekreteraren i kommun D kan berätta om ett specifikt exempel där insatserna fungerat avslutar hen med följande:
“...det var nog att gemensamt, att alla samarbetspartners var med på tåget och jobbade åt samma håll (...) det är ingen som har puttat, det där, utan det blir ju nästan som den här (...) att man liksom, man säger att det här är mitt bord det här ordnar jag med, det här är mitt bord det ordnar jag med. Och sen så har man avstämningar så att man ser bara så att det funkar. Och att man följer hela vägen, så det tror jag har varit nyckeln.” - Socialsekreterare, kommun D
Både kommun B och kommun F talar också om möjligheten att kunna agera snabbt vid samverkan. Socialsekreterarna i kommun F berättar att de olika aktörerna på området kan arbeta tillsammans och snabbt ordna en lösning för en kvinna som behöver lämna en våldsam relation. Även i kommun B kan samverkansgruppen snabbt samlas för att undvika att klienten ska falla mellan stolarna. Samordnaren och socialsekreteraren i kommun B berättar om svårigheten av att de olika aktörerna har olika perspektiv på ärendet. Med samverkan ges en chans till samsyn på våldet som annars inte varit möjlig. Vidare uttrycks också samverkan vara viktigt för att kunna driva arbetet framåt och göra kommunerna bättre på att arbeta med våld i nära relationer.
Samtliga respondenter talade genomgående under intervjuerna om insatser som fungerar bra samt sådant som kunnat förbättras för våldsutsatta kvinnor. Både kommun C och kommun F talar om problematik med skyddade boenden. Socialsekreteraren i kommun C berättar i nedanstående citat om att det är svårt att hitta bra skyddade boenden:
“Och det är ju synd, man måste verkligen veta vilket man väljer och liksom ta referenser på och så, innan man placerar för att alltså det man måste komma ihåg med skyddade boenden det är ju att dom inte är med i någon upphandling, alltså vi har ingen, vi har ingen, det finns ingen upphandling kring skyddade boenden så att man upphandlar ju dom separat alltså vid behov och då är det ju klart att våra chefer gärna ser att vi använder de billiga skyddade boendena, och det kan ju stå väldigt mycket bra saker om dom, att dom har liksom har det här och det här och det här stödet och sen har dom bostadsgaranti och sen så har dom ditten och datten och det kan ju se skitbra ut på papper liksom men sen, men sen finns det ju liksom ingen kvalitetssäkring på det sättet eftersom de inte är upphandlade, alltså dom har ju inte gått igenom någon, vi har ju inte sållat i dom på något sätt, så, så då, då kan det ju ibland vara att dom kommer fram och det är en oseriös verksamhet eller, eller så, eller som inte erbjuder dom saker som dom ska eller säger, och det är många som inte vågar säga det förens dom har kommit därifrån så det är ju ett stort problem tycker jag” - Socialsekreterare, kommun C
Att socialsekreterare i kommun C uttrycker att chefen föredrar att de använder sig av billigare boenden synliggör en eventuell komplex situation som socialsekreterare befinner sig i. Det kan möjligen förklaras med kulturperspektivet som påstår att medarbetaren förväntas vara lojal mot den politiska ledningen. Samtidigt ska socialarbetare göra professionella beslut grundat på klientens behov (Christensen et al., 2012), vilket socialsekreteraren i kommun C också uttrycker. Vidare kan också citatet förstås ur mytperspektivet. Myten om skyddade boenden som det bästa skyddet för en våldsutsatt kvinna kan ha anammats inom Socialtjänsten, för att sedan falla ur trend. Trots att skyddade boenden av flera socialarbetare förklaras vara bristfälliga, betraktas insatsen ändock vara den insats som ger bäst skydd för en kvinna som förföljs av en våldsutövare. Istället för att implementera en annan myt inom
organisationen, pressas socialarbetarna till att navigera sig i vilka skyddade boenden som fungerar bra och mindre bra.
Såväl socialsekreteraren i kommun A som socialsekreteraren i kommun D samt samordnaren i kommun E talar också om vikten av att kunna matcha rätt insatser till rätt tidpunkt. I annat fall kan insatsen ge motsatt effekt. En våldsutsatt kvinna kan i vissa fall inte vara redo för att placeras på ett skyddat boende, trots att hotbilden talar för att skyddat boende skulle vara nödvändigt.
“...och man gör bedömningen att här är det fara för liv, det är allvarligt våld och det är pågående våld. Och man gör en placering på ett skyddat boende, men kvinnan, men att man har ändå föregått kvinnan i hennes process på något sätt så de är ändå inte i fas riktigt, och väljer att lämna det skyddade boendet för att återvända till mannen. Och det känns ju inte sådär jättelyckat om jag får vara ärlig. Och då kan det ju vara så att vi har placerat på skyddat boende för vi kunde inte vänta men vi har ändå gått före kvinnan och då blir det inte så bra.” - Socialsekreterare, kommun A
Enligt kulturperspektivet tenderar offentlig sektor ge det historiska förtur i den bemärkelsen att socialarbetare söker sig till tidigare arbetssätt i nya situationer (Christensen et al. 2012). Som socialsekreteraren i ovanstående citat kan insatser få en oönskad effekt. Det kan bero på att socialarbetare har beviljat en insats som stämde överens med tidigare tillvägagångssätt. Det skulle även kunna grunda sig i att socialarbetare tidigare beviljat insatser med för lågt skydd och därför hellre skyddar för mycket. Om det historiska inte gavs förtur hade möjligtvis den oönskade effekten kunnat förhindras genom att alternativa insatser togs fram.
För de kommuner som är kopplade till Kriscentrum uttrycks väntetiden vara ett stort problem. Socialsekreteraren i kommun A menar att det kan ta veckor innan den våldsutsatta kvinnan får ett första samtal på Kriscentrum. Hen menar därför att det är bättre med behandlande samtal i kommunens egen öppenvård. Kommunens öppenvård har däremot begränsad personal. Även om personalen gör ett fantastiskt arbete menar socialsekreteraren i kommun A att de samtalstimmar som erbjuds inte räcker till för att bemöta de våldsutsatta kvinnornas behov. Socialsekreteraren i kommun D uttrycker också missnöje över att det är en för lång väg in i organisationen för att kunna få rätt stöd. Den våldsutsatta kvinnan kan tvingas berätta sin historia flera gånger för olika professionella. Socialsekreteraren i kommun D menar att det är tillräckligt jobbigt att söka hjälp från början. Norén och Printz (2016) fastställer även många vägar in i organisationen som en utav de faktorer som möjliggör ett framgångsrikt arbete med våld i nära relationer.
Det uttryckta missnöjet från socialsekreterare i kommun D kring den långa kön till Kriscentrum, skulle kunna förklaras med att de ingår i koalition med Kriscentrum. Det instrumentella perspektivet påstår att även om en organisation arbetar målrationellt påverkas resultatet av de organisationer som de befinner sig i koalition med (Christensen et al., 2012). En kommun som samverkar med Kriscentrum skulle därmed kunna bli påverkade om Kriscentrum har långa köer, vilket riskerar att förlänga vägen för socialtjänstens klienter att lämna en våldsam relation. Därmed kan Kriscentrums agerande påverka socialtjänstens arbete mot de nationella målen.
Socialsekreteraren i kommun C berättar också om svårigheten för våldsutsatta kvinnor att behöva berättar sin historia om och om igen, däremot i en mer positiv bemärkelse. Hen menar
att hen som råd- och stödkontakt erbjuder en kontinuitet och ett givet stöd som är värdefullt för den våldsutsatta kvinnan. I nedanstående citat redogör socialsekreteraren i kommun C för hur hens roll som råd- och stödkontakt kan se ut:
“...jag tror också att det har varit, alltså att dom långvariga kontakter som jag haft så har ju, har ju jag varit viktigt liksom i att alltså vara råd- och stödkontakt och att vara en person som kontinuerligt är med och står kvar som vet hela berättelsen ni vet, alltså från början till slut, alltså känslan av att inte behöva förklara om hela tiden, och kanske av att, så här ganska ofta så hjälper jag ju till i kontakten då med andra myndigheter och då kan jag i större utsträckning hjälpa till att förklara och berätta så att personen slipper berätta allting själv igen, då har ju det också varit värdefullt, men kanske också värdefullt att ha någon som, ja men nyligen så följde jag med på en vårdnadsbehandling till exempel och jag satt ju bara med om man säger, men, men för henne så har det ju varit jätteviktigt, för hon beskriver att, att ja men ‘om du inte hade varit med så hade inte jag kunnat prata’ liksom för att jag har ju varit med alltså ända sedan hon kom in till socialtjänsten fram tills liksom nu ett och ett halvt år senare och allting som har hänt däremellan med nya boenden, barnen, med vad våldsutövaren då har gjort och då och så, så jag tror också att kontinuitet liksom oberoende kanske av vilken insats är viktiga, eller vilken person, alltså jag tror att det, det har liksom inte nödvändigtvis med mig att göra eller så, utan att det finns en person och den här personen oberoende av alla de här andra bitarna så står den här personen kvar liksom, det tror jag har varit viktigt liksom” - Socialsekreterare, kommun C
Även samordnaren och socialsekreteraren i kommun B uttrycker att råd- och stödkontakt fungerar bra i kommunen eftersom att insatsen kan utformas helt utifrån vad kvinnan behöver. Samordnaren i kommun E talar också positivt om kontinuitet, regelbundna samtal och stödet av någon som både lyssnar och står på sidan av den våldsutsatta kvinnan över lång tid. Sekretess klargörs också av samordnaren i kommun E vara en hjälpande faktor till att kvinnan ska få all den hjälp som hon behöver. Det förklaras med att sekretessen möjliggör för den våldsutsatta kvinnan att våga berätta allt om sin livssituation, utan att den andra vårdnadshavaren ska nås av informationen. Ytterligare en insats som uttrycks vara givande för våldsutsatta kvinnor är samtalsgrupper, enligt både samordnaren i kommun E samt samordnaren och socialsekreteraren i kommun B. Samtalsgrupper möjliggör för kvinnorna att möta andra i samma situation där de kan motivera varandra och växa tillsammans. Samordnaren och socialsekreteraren i kommun B berättar att hen kan se hur alla deltagande våldsutsatta kvinnor växer som människor och vågar inleda nya relationer med hjälp av gruppbehandlingen. Även socialsekreteraren i kommun A berättar om hur nöjd hen är med kommunens öppenvård där personalen är duktiga på att stötta och motivera de våldsutsatta kvinnorna i deras uppbrottsprocesser.
Trots den tidigare kritiken mot vissa skyddade boenden, uttrycker både socialsekreteraren i kommun A och socialsekreteraren i kommun D att de har goda erfarenheter av skyddade boenden. Socialsekreteraren i kommun D berättar att hens ihärdiga arbete i kombination med ett skyddat boende som verkställt insatsen och ständigt återkopplat med uppdateringar resulterat en lyckosam situation för en våldsutsatt kvinna som nu befinner sig i en ny tillvaro. I allvarliga fall där insatsen om skyddat boende blivit aktuell, uppger socialsekreteraren i kommun A att mycket stöd tillsammans med hjälp att etablera sig på ny ort och försvinna fungerat bra. I de fall där hotbilden är mindre allvarlig och tillfällig lägenhet istället är mer
aktuellt, uttrycker socialsekreteraren i kommun C att insatsen fungerar bra. Den tillfälliga lägenheten möjliggör för den våldsutsatta kvinnan för att känna trygghet samt att lära sig värdesätta sig själv och sitt eget mående igen. Ytterligare insats som möjliggör god hälsa och fungerar ångestreducerande är den friskvård och öronakupunktur som erbjuds och fungerar bra i kommun B. Slutligen berättar socialsekreterarna i kommun F att det som fungerar bäst i kommunen är att allt stöd kan erbjudas genom snabba och smidiga lösningar.
Sammanfattningsvis anser socialarbetare att en fungerande samverkan mellan aktörer utgör en styrka i arbetet med våldsutsatta kvinnor. Skyddat boende framstår som en viktig insats som dessvärre är bristande i många fall, vilket gör att socialsekreterare behöver vara selektiva i valet av skyddat boende. Även Kriscentrum spelar en stor roll då det används som öppenvård för en del socialtjänster. Dock uttrycks väntetiden hos Kriscentrum vara ett stort problem. Vidare insatser som är välfungerande är samtalskontakt och praktiskt stöd.