Begreppet sociotekniska system framkom i samband med de kolgruveundersökningar som forskarna vid Tavistockinstitutet i London utförde i början av 1950-talet (Karlsson, 1979). Tavistockforskarna kom fram till att produktionsorganisationen måste betraktas som ett sociotekniskt system där systemets output kräver aktivitet både inom det sociala och tekniska systemet (ibid).
1 Abrahamsson, Lena. Forskarassistent vid institutionen för arbetsvetenskap vid Luleå tekniska universitet. Luleå. Lärande organisation. Föreläsning 2002-11-02, kl 13.00 - 14.35.
Med ett sociotekniskt system avser Karlsson (1979) ett sammansatt system bestående av två delar, det tekniska och det sociala systemet. Alla system där människor deltar är sociotekniska system. Så snart ett tekniskt system är konstruerat är också ett socialt system konstruerat. Enligt Lindér (1990) är effektiviteten i systemet beroende av hur väl det tekniska och det sociala systemet utformas och samverkar. Effektiviteten är dels en funktion av vilken teknisk potential systemet har och dels beroende av i vilken mån det sociala systemet förmår att svara upp till de anspråk individerna i det har. För ett maximalt resursutnyttjande krävs samtidig utformning av tekniskt och socialt system. Detta kallas gemensam optimering (ibid).
Det sociotekniska systemet bygger, enligt Lindér (1990), på att företaget betraktas utifrån den arbetsprocess som utförs. Det tekniska systemet har i tillverkande företag stor betydelse för hur arbetsprocessen påverkar arbetsorganisationen. Utifrån detta synsätt har Karlsson (1979) definierat ett antal begrepp som relaterar det tekniska systemet till det sociala.
• Arbetsuppgift. Definieras som en uppsättning arbetsoperationer eller aktiviteter som utförs av en individ.
• Arbetsroll. Är det beteende som följer av utförandet av en eller flera arbetsuppgifter.
• Arbetsorganisation. Definieras som hur olika aktiviteter kombineras till uppgifter och hur arbetsrollerna som hör samman med uppgifterna fördelas mellan individerna i en arbetsprocess.
3.3.1 Det tekniska systemet
Enligt Pasmore (1988) innefattar det tekniska systemet verktyg, tekniska färdigheter, apparater, metoder, konfigurationer, procedurer och kunskap som människor använder sig av för att skapa en vara eller tjänst.
Det sociotekniska synsättet skiljer på det sociala och det tekniska systemet men det saknas klara definitioner på vad som ingår i de olika systemen. Enligt Karlsson (1979) kan det tekniska systemet avse antingen
1. En samling maskiner, apparater och liknande, det vill säga en samling element utan definierade relationer eller
2. En redan strukturerad samling av dessa, det vill säga en konkret layout med specificerade geografiska och funktionella relationer.
I det första fallet saknas alla relationer till ett socialt system eftersom själva arbetsprocessen, det vill säga vad organisationen ska utföra, saknas. I det andra fallet är strukturen mellan de ingående maskinerna och apparaterna baserade på
ett antal sociala kriterier. Detta gäller inte bara arbetsuppgiftskriterier utan också sociala mått, såsom produktivitet och effektivitet. Layouten över maskiner och apparater har utförts under underförstådda antaganden om mänskliga beteenden i allmänhet och önskvärt beteende i organisationen. Detta medför att ett av människor skapat tekniskt system bygger på implicita antaganden om den mänskliga naturen och en viss social struktur (ibid).
Enligt Karlsson (1979) är en produktionsorganisation huvudsakligen ett socialt system och det så kallade tekniska systemet härstammar från det sociala systemet. Därför bör det tekniska systemet behandlas som ett undersystem och inte på samma nivå som det sociala systemet, dessa två är alltså inte likvärdiga. Karlsson menar vidare att det tekniska systemet inte är ett oberoende system utan att det bygger på uppfattningar om ett visst socialt system.
3.3.2 Det sociala systemet
Pasmore (1988) beskriver en organisations sociala system som de personer som jobbar där samt allt det mänskliga som de tillför. Exempel på detta är attityder, företagspolicys, arbetsutformning, reaktioner mot hur arbetet arrangeras och det outtalade kontrakt som finns mellan underordnad och överordnad.
De grundläggande behoven människor har på arbetet är i regel lön, bra arbetstid, skydd mot skador samt anställningstrygghet. För att vara nöjda med arbetet har de dock, utöver dessa grundläggande behov, också ett antal krav. Karlsson (1979) har utifrån E Huses analys av vad som menas med ett meningsfullt arbete tagit fram en modell över detta. Karlsson menar att arbetet, för att vara meningsfullt, måste innehålla
• Autonomi – vilket kan vara av två olika slag
1. Autonomi gentemot det tekniska systemet, vilket innebär att operatören inte är styrd av maskinutrustningen.
2. Autonomi gentemot det administrativa systemet, detta innebär att organisationen ska vara utformad så att individen eller gruppen kan styra sitt eget arbetsområde.
• Ansvar. För att individen, respektive gruppen, ska kunna vara autonom fodras även ett visst mått av ansvarstagande, främst i form av ansvar för kvalitet och kvantitet.
• Feedback. För att kunna ta ansvar krävs informationsåterföring. Information om resultat bör vid verkstadsarbete ske inom en dag, vara kopplad till kvantitets- och kvalitetsmål samt ha betydelse för operatören.
• Variation. Kan delas upp i objektvariation, som är beroende av antalet detaljer, verktyg och kontrollfunktioner och geografisk rörlighet, samt motorisk variation, som innebär graden av variation i rörelsemönstret.
Till dessa fyra punkter lägger Karlsson även möjlighet till sociala kontakter. En jämförelse kan göras mellan Karlssons teori och en undersökning som under 1970-talet gjordes av Nishibori. Undersökningen handlade om motivation i japansk industri och Nishibori kom då fram till att arbete alltid borde inkludera följande tre element:
• Kreativitet - nöjet av att tänka
• Fysisk aktivitet - nöjet av fysisk ansträngning
• Social kontakt - nöjet av att dela med- och motgångar med kollegor (Bergman & Klefsjö, 2001).
Trots att Nishiboris slutsatser var mer övergripande är innehållet i de båda modellerna i stort sett det samma.
3.3.3 Kritik mot sociotekniken
En mängd forskare (bl. a. Karlsson, 1979, Hackman & Oldham, 1980 samt De Zitter och Den Herzog, 1990) har riktat kritik mot sociotekniken. Kritiken gäller bland annat bristande teoretisk behandling av ingående begrepp, forskningsmetodiken som i hög grad bygger på aktionsforskning samt bristande utveckling av den tekniska analysen. Lindér (1990) menar att för att sociotekniken ska kunna leva upp till de krav som ställs på en teori krävs en systematisk utveckling av bristområdena. Genomgången av befintlig teori visar att det finns ett flertal områden där den behöver utvecklas (ibid).
Enligt De Zitter och Den Herzog (1990) är den traditionella syn som säger att det sociala och det tekniska systemet är subsystem, det vill säga en komplett uppsättning funktionella relationer i en undergrupp av systemets element, felaktig. De anser istället att systemen är aspektsystem, det vill säga en del av de funktionella relationerna mellan systemets alla element. De Zitter och Den Herzog menar att eftersom systemen är integrerade kan de inte ses som subsystem utan att i så fall bli formella system.
De Zitter och Den Herzog (1990) anser vidare att den traditionella sociotekniken skiljer på det tekniska och det sociala systemet i allt för hög grad. Detta får kompatibiliteten att mest handla om att se på vilket sätt de respektive systemen blir mest fördelaktiga, utan att hänsyn tas till relationen dem emellan.
De hävdar även att begreppet ”best match”, som kan översättas som den bästa matchningen av systemen och är en förutsättning för gemensam optimering, säger emot skolans grundtanke om ett öppet och odelat system.
Fokus inom den sociotekniska rörelsen har, enligt De Zitter och Den Herzog, i allt för stor utsträckning flyttats från arbetsutformning till att bygga in meningsfulla arbetsuppgifter. Författarna uppmärksammar att arbetsgivarna under slutet av 70-talet förlorade intresse för sociotekniken, särskilt i de norra och västra delarna av Europa. Detta berodde bland annat på det försämrade ekonomiska läget och socioteknikens ständigt återkommande universalmedel – de halvautonoma grupperna (ibid).