Utifrån vårt resultat i studien ser vi att specialpedagogens roll ännu inte är befäst utifrån de möjligheter hen har i att stödja arbetet i verksamheten. I examensförordningen (SFS 2017:1111)
40
ska specialpedagogen arbeta förebyggande och främjande för alla barns möjligheter att bli inkluderade i befintlig verksamhet utifrån sina förutsättningar. Vidare ska en specialpedagog även handleda pedagoger och samverka med olika yrkesgrupper. I resultatet påtalar flera av informanterna om att det finns samarbete i arbetslaget, bland kollegorna men även gentemot rektorn. I motsättning till det säger de även att de önskar fler forum att diskutera och reflektera tillsammans. Sett utifrån specialpedagogens roll skulle vi önska att samarbetet såg annorlunda ut. De berättar vidare att de också efter detta kan ringa specialpedagogen som ska komma med tips och idéer på hur verksamheten kan arbeta med barnet i behov av stöd. Vi ser annorlunda på det, utifrån ett specialpedagogiskt förhållningssätt. Vi skulle börja med att en specialpedagog blev tilldelade ett visst antal avdelningar/förskolor så att det finns möjlighet att skapa ett förtroende och tillit gentemot varandra. Vidare skulle vi arbeta gentemot att det är specialpedagogen som man vänder sig till i behov av stöd. Specialpedagogen ska arbeta mellan nivåerna, enligt den systemteoretiska modellen, vilket här skulle innebära att det utefter samtal med pedagogerna lyfts till rektorn vilka förutsättningar som krävs för att arbetet ska kunna utvecklas och vara en lärande organisation.
Att arbeta främjande och förebyggande innebär att det kontinuerligt skapas möjligheter för arbetslag att arbeta med specialpedagogiska frågor och där specialpedagogen kan ha en handledande roll. Genom dessa forum, tror vi, att många av de barnen i behov av stöd hade fått hjälp tidigare. Detta forum ska vara till för diskussion och reflektion, något som pedagogerna inte får tid till idag i den utsträckning som önskas. Ett sådant strukturellt problem på en organisationsnivå skapar problematik i alla led vilket i sin tur påverkar barngruppen, oavsett behov av stöd eller inte. Genom att hela tiden hålla forumen aktiva med aktuella frågor skulle kunna kan stötta pedagogerna att fortsätta utvecklas. Det framkom att när man arbetar med resurs ansågs detta vara behändigt eftersom resursen kunde stötta pedagogerna och skapa möjligheter för mindre grupper och organisering vid övergångar och vardagsrutiner. Att se sina problem lösta med hjälp av en resurs ser vi som högst beklämmande utifrån det specialpedagogiska synsättet. Vi menar att om det krävs en resurs för att få verksamheten att gå runt har man ett stort organisatoriskt problem. Med hjälp av pedagogiska utredningar skulle många problem sannolikt synliggöras och därmed också hitta andra strukturella lösningar på.
I Läroplanen för förskolan (Skolverket, 2018) står det att det är rektorns ansvar att skapa kompetensutveckling för sina medarbetare så att de professionellt kan utföra sina arbetsuppgifter och i förlängningen kunna utveckla utbildningen för barnen i verksamheterna. Även om det i läroplanen står rektorn anser vi att det även är en fråga för huvudmannen. En viktig aspekt i likvärdig skola och utbildning är att alla delar vision och innebörd av vissa
41
begrepp. Genom att skapa en samverkansgrupp för specialpedagoger skapas det en plan för hur dessa begrepp ska tolkas och vidareförmedlas till förskolorna i kommunen.
Resultatet visar delvis på förekommande nätverksforum i form av workshops, som kommunen anordnat, för förskollärarna där det fanns ett fokus på hur pedagogiska utredningar ska skrivas. Det visar att det finns en plan på hur arbetet skulle kunna starta och sedan kontinuerligt fortsätta på en kommunal nivå. Genom att sprida kunskap om hur upprättandet av pedagogiska utredningar kan gå till vill vi att förskollärarna ska äga sin verksamhet och fördjupa sin kunskap för att stötta barn som är i behov av stöd. Vi kan se genom resultatet att informanterna kategoriserar barnet i behov av stöd och att det är barnet som ska utvecklas till skillnad från verksamheten. Genom att få rätt stöd i förskolan skulle kanske många barns problematik inte bli lika markanta i övergången till skolan om förskollärarna också får en gedigen kunskap kring barn i behov av stöd. Som specialpedagog har vi den viktigaste delen i att handleda personalen mot att äga sin egen verksamhet. Workshops som ska generera långvarig kunskap tror vi behöver göras “hands on”. Det vill säga att pedagogerna får utifrån cases sätta sig in i arbetet och praktiskt förankra sina kunskaper, allt i ledning av specialpedagog.
Alla förskolor och skolor har en skyldighet att upprätta en likabehandlingsplan, där syftet är att identifiera risker samt hur dessa ska förebyggas. Ordet förebygga är något specialpedagogen ska arbeta med och hen har också en utbildning som fokuserar på att undanröja hinder för barn i behov av stöd. Därför anser vi, att det är en naturlig del av specialpedagogens roll att vara med i upprättandet av en sådan viktig plan. Eftersom informanterna ofta hamnar i ett kategoriserat läge utifrån vad som anses normalt är det av stor vikt att begrepp som inkluderande, barnsyn och likvärdighet diskuteras och reflekteras kring i arbetsgrupperna. Genom handledning i grupp skulle dessa begrepp kunna få en likvärdig innebörd. Som specialpedagog har vi det yttersta ansvaret när det kommer till att inom systemet tillsammans hitta de metoder som fungerar för att likabehandlingsplanen ska vara ett levande dokument även i det dagliga arbetet. Genom likabehandlingsarbetet är det därför av stor vikt att bjuda på tillfällen där all personal får möjlighet till reflektion. Inte bara utifrån det som från rektorn anses vara ett behov utan också utifrån önskemål från vad personalen säger sig behöva.
Vi tror starkt på fördelen med att arbeta systemteoretiskt och hade önskat att upprätta en nätverksträff på kommunal nivå där alla specialpedagoger i kommunen strävar mot en likvärdighet i arbetet med pedagogiska utredningar och åtgärdsprogram så att specialpedagogerna inte stagnerar kunskapsmässigt. På kommunal nivå kan begreppen befästas
42
och genom samverkan kunna arbeta förebyggande och främjande till fördel för likvärdiga förskolor inom kommunen.
Metoddiskussion
Studien har inspirerats av fenomenologisk metodansats (Bryman, 2018) vilket ansågs vara mest lämpad utifrån studiens syfte. I fenomenologin är forskaren intresserad av att lyssna till de berättelser informanten har om ett fenomen, en upplevelse. Genom intervjuernas transkribering kan det många gånger saknas en utfyllnad och en större berättelse gällande de frågor som ställs. Svaren som förekommer är sällan utsvävande eller långa utan snarare väldigt korta och koncisa. Eftersom det i undersökningen var upplevelserna som skulle få ta plats kan den som intervjuar inte göra mer än att ställa öppna följdfrågor, utifrån en så kallad halvstrukturerad intervjuform (Kvale och Brinkmann, 2014), lyssna och göra det bästa till att spegla det som sägs och därmed ett försök att säkerställa att intervjuaren förstått rätt. Stukát (2011) menar att en risk med kvalitativa intervjuer är att den som genomför intervjun feltolkar det som sägs, vilket en spegling undanröjer. En tanke hade kunnat vara en annan metodansats såsom fokusgrupper. Kanske hade just detta varit att föredra eftersom vi har ett tunt underlag i form av informanter i rådande pandemi och därmed kunnat tolka underlaget och fått ett större djup. Det hade också varit en möjlighet att fokusgruppsintervju hade skapat en trygghet och en möjlighet till diskussion. Bryman (2018) menar att en fokusgrupp kan framhäva ett större fokus på samspelet mellan deltagarna som diskuterar frågorna tillsammans. Bryman (a.a) lyfter också att det finns flera svårigheter med fokusgrupper. Dels kan det vara svårt under transkribering att hålla isär vilken av informanterna som säger vad men det kan också vara så att om det finns en stark deltagare, en opinionsbildare, så kan denna person få ett så pass stort talutrymme att dennes åsikter blir gruppens “sanning”.
Vidare reflektioner är att det skulle kunna bero på en osäkerhet kring ämnet och därmed också blir svårt att svara på frågorna och om huruvida en annan metod än intervjuer hade varit att föredra. En enkät skulle kunna få informanten att inte känna samma krav på att “svara rätt”, även om vi som intervjuare gjort allt för att förmedla att de inte finns rätt eller fel svar, och därmed haft en större tillförlitlighet. Stukát (2011) menar på att det inte alltid går att säkerställa att respondenten utgår från att säga upplevelsen i helhet utan istället lägger fram svaren utifrån vad hen tror att vi vill höra. Är det så som vi resonerat ovan, det vill säga att informanternas korta svar beror på brist på kunskap skulle inte en enkätstudie förändra resultatet utan snarare skapa en större möjlighet att svara “vet ej” på frågorna. I en kvalitativ studie skapas det
43
möjligheter till spegling vilket gör att tillförlitligheten av resultatet ökar, då det är ett försök att förstå det som sägs. För att även säkerställa svaren har flera av frågorna ställts om men på olika sätt för att se om svaren förblir desamma. Vi har haft flertalet diskussioner kring varför intervjuerna varit så korta och vad som kan vara anledningen bakom det. Någon av informanterna sa uttryckligen “räcker det så?” och andra har förmedlat den känslan under intervjuerna vilket vi kan fundera kring. I pandemin har det varit svårt att få tag på informanter dels för att det varit begränsningar kring människor som får lov att komma in i verksamheten men det är också en stor sannolikhet att det också berott på att det funnits ett stort personalbortfall och därmed skapar en stress under intervjun. Vi är såklart tacksamma för de informanter som ställde upp för denna studie men funderar kring om det är något man bara vill checka av för att vara snäll men att tiden inte finns. Är det så finns det en strukturell problematik på förskolan som bör ses över.
Vår urvalsgrupp valdes utifrån ett bekvämlighetsurval (Bryman 2018). Detta kan såklart vara problematiskt och kan skapa svårigheter under framställning av resultatet. Bekvämlighetsurval var inte det önskade urvalet utan blev så på grund av rådande situation i världen och vi fick arbeta utifrån de förutsättningar som gavs. Diskussionerna har blivit många för att se till att det som skrivs inte är tolkningar av det som sas utan ordagrant framställt i resultatet. Eftersom bara en av oss har haft arbetsrelation till fyra av informanterna har den andra kunnat vara kritiskt granskande med transkriberingarna som underlag. Sett utifrån genomförandet så är det alltid önskvärt med mer intervjuteknik samt vana för denna typ av situationer. Enligt Kvale och Brinkmann (2014) är det en teknik att intervjua någon annan och att det tar tid att lära sig och behärska, eftersom det inte finns tydliga steg att följa. Vidare har en av oss också uttryckt svårigheter inför detta och också en osäkerhet kring hur denne ska spegla samt föra samtalet vidare så att det inte upplevs krystat. Kanske hade intervjuerna kunnat bli djupare om vi båda medverkat vid dem men samtidigt ligger det en risk att den som blir intervjuad kan uppleva sig vara i underläge.
Bryman (2018) lyfter att kvalitativa intervjuer inte går att generalisera eftersom empirin är utifrån informanternas berättelse. Istället menar författaren att empirin ska kopplas till de tema som finns i studien
Precis som nämnt ovan kan den som intervjuar och sedan transkribera inte värja sig för att bli något påverkad av situationen. Nackdelen med transkriberingen är att risken bli att allt eftersom intervjun fortgår försämras lyssnandes förmåga och det som skrivs blir därmed inte representativt. Det finns också en risk att den samtalsanalys som skulle ligga till grund inte används likartat av oss båda när vi transkriberar - något som en extern aktör hade haft som
44
fördel. Däremot ser vi fördelarna med att vara två som genomfört studien. På detta vis har det skapats en ytterligare säkerställning av att det som sägs under intervjun också läses igenom för att se så det står rätt enligt samtalsanalysen och det som berättas. Härigenom kan även den som lyssnar på intervjun få en mer objektiv bild av livsberättelsen än vad den som intervjuade har. Eftersom intervjuerna är korta har vi åter lyssnat på intervjuerna för att höra om det funnits rymd för informanten att tala till punkt och även låta den “obekväma” tystnaden infinna sig eller om det är så enkelt att det är vi som skapat en stress hos informanterna. Vi kan med gott mod påstå att så är inte fallet utan det har funnits rymd i intervjuerna men också utifrån att vi i mail till rektorn informerade om att intervjun beräknades ta ca 60 minuter. Tyvärr finns där inte många grå nyanser eller motsättningar i det informanterna säger vilket en längre intervju sannolikt kunnat åstadkomma. Istället blir intervjun mer bekräftande även om små nyanseringar finns. Genom bristen på längd saknas det informantens inre tankar och visioner och vi kan ställa oss funderande kring huruvida det hade kommit fram ändå eftersom informanterna förmedlade en osäkerhet under intervjuerna. Denna osäkerhet kan vi inte sia om varför den finns och huruvida den handlar just om osäkerhet eller om det snarare är så att det inte är värt att lyfta för det kommer inte finnas gehör oavsett. Vi hoppas på det första av de två alternativen.