Uppfattningen kring betydelsen av att skapa relationer framkommer genom studien på ett påtagligt sätt. Samtidigt ger lärarna uttryck för att i de större kollegiala sammanhangen exponeras olika förhållningssätt inom området. En av lärarna uttrycker att det på hennes arbetsplats saknas den specialpedagogiska kompetensen som verksamheten kräver. Den utgörs idag av en speciallärare. Läraren uttrycker att hon önskat även en specialpedagog i verksamheten, som skulle kunna gå in mer och handleda, observera och stötta lärare. Min uppfattning är att ju mer systematiskt förebyggande arbete som finns desto färre
brandkårsutryckningar behövs det. I SOU (2010:800) uttrycks att elevhälsan ska arbeta förebyggande och hälsofrämjande. I den verksamheten som undersökts skulle ett förebyggande och hälsofrämjande arbete kunna vara handledning i grupp, där lärare får
möjlighet att dela erfarenheter med varandra och genom detta utvecklas ur ett yrkesperspektiv. Enligt Gjems (2016) är handledning i grupp att föredra framför individuell handledning. Hon menar att fördelarna består i att deltagarna får möjlighet att lära av varandra och tydliggöra sin yrkesprofession i en gemensam anda. Individerna i gruppen får också chansen att identifiera sig med andra och uppleva att de inte är ensamma om en känsla eller situation. Detta ger i sin tur ökad motivation och en ökad kunskapssyn, enligt Gjems. De intervjuade lärarna uttrycker att relationsarbete är viktigt men det behöver inte betyda att detta synsätt genomsyrar hela verksamheten. En av lärarna uttrycker kopplat till detta, att i stora kollegiala möten märks det tydligt att det finns olika förhållningssätt gällande relationen med eleverna. Här menar jag att handledning i grupp skulle kunna vara en väg att nå gemensamma förhållningssätt, där specialpedagogen med sin kompetens inom handledning kan agera samtalsledare. De intervjuade lärarna upplevs ha ett relationellt perspektiv gällande sitt yrke och sin undervisning men för att skapa en kultur behövs en kontinuerlig kommunikation med en rektor som ser det som viktigt och riktar ljuset på dessa frågor i de större sammanhangen. Gemensamt för alla de intervjuade lärarna identifierades utmaningen vara att nå elevers måluppfyllelse i relation till tiden relationsarbete tar. De ansåg att skapandet av relationer tar ofta mer av tiden än själva ämnesundervisningen, vilket resulterade i olika förutsättningar beroende på hur harmonierad grupp lärarna hade.
Utifrån UNESCOS (2017) rapport som visar att barn och ungdomar världen över inte lär sig de grundläggande färdigheterna i matematik och läsning leder tankarna till det
systematiska kvalitetsarbetet och vilka förhållningssätt som är rådande inom skola både lokalt och internationellt. Kopplat till Kocas (2016) artikel angående elevers nedåtgående
skolframgångar där lösningen söks i olika tester, blir det också synligt att skolframgångar i detta fall, inte kopplas till relationer mellan lärare och elever. För att förena UNESCOS rapport och Kocas artikel med verksamheten som deltagit i min undersökning så finns det inte heller i den någon tydlig systematik för en kollegial diskussion angående relationsarbete, trots att den delen av yrket så markant upplevs av lärarna utmanande gällande tid och resurser. Min övertygelse är att elevers skolframgångar och drivkraft är helt sammankopplad till relationen med läraren, i synnerhet med de elever som är i svårigheter på olika sätt. Ur ett
systemteoretiskt perspektiv kan nivån på det systematiska kvalitetsarbetet vara det som drabbar eleverna i längden.
Studien kan ses som ett ytterligare bidrag till betydelsen av den relationella pedagogiken och dess framgångsfaktorer bl.a enligt Aspelins (2005) resonemang angående elevens personliga utveckling vilken är beroende av lärarens personliga utveckling och vise versa. Killén (2011) vilken uttrycker att relationskompetens behöver vara en grundläggande kompetens inom sociala yrkeskategorier motiverar också betydelsen av lärarens sätt att
kommunicera med sina elever. Samtliga avhandlingar i studien har också visat på fördelar och framgångsfaktorer som kommer med en lärare som skapar relationer med eleverna.
I inledningen strävade jag efter att motivera betydelsen av skolmiljön enligt SOU (SOU 2010:79, 2010:800) där elevhälsans uttrycks betydande för att arbeta förebyggande och hälsofrämjande och där elevers relationer med lärare och relationerna eleverna emellan kan ses som betydelsefulla faktorer. I skollagen kap 3 (SFS 2010:800, § 3) poängterades vidare betydelsen av elevens lärande och personliga utveckling, vilket kan kopplas till vilken kommunikation och relation läraren har till sina elever. Genom UNESCOS hälsoprogram poängterades även här vikten av relationer kopplad till elevers hälsa och drivkraft i sitt skolarbete samt dess rapport om elevers dalande skolframgångar i matematik och läsning, kopplat till brist på investeringar i kvalitetsundervisning.
Jag vill förtydliga att min uppfattning är att relationen till läraren är viktig för alla barn, genom hela skolgången. Verktygen, bedömer jag, är att öka medvetenheten hos lärare och skolledare för den relationella pedagogikens framgångsfaktorer gällande elevers drivkraft i skolarbetet.
Metoddiskussion
Denna studie kan inte betraktas ge något generaliserande resultat gällande lärares
uppfattningar om relationsarbetet. Däremot kan den indikera och ge en förståelse för hur detta arbete kan uppfattas genom några lärares delade tankar inom området. Valet av deltagare, vilka valdes av skolans rektor, kan ha påverkat resultatet av studien. Alla deltagare uppfattades anse det viktigt med relationsarbete, vilket kan problematiseras utifrån ett medvetet deltagarval av rektor, i syfte att framtona skolans förhållningssätt på ett sätt som skulle kunna påverka resultatet. Metoden att intervjua fyra lärare på mellanstadiet, hade som syfte att spegla uppfattningar inom de åldrar där lärandemål blir alltmer betydande inom undervisningen. Därför var det relevant att välja lärare i de något högre klasserna. Att deltagarna var av kvinnligt kön skulle också kunna påverka resultatet, om vi betraktar det ur ett genusperspektiv. Det skulle kunna förefalla att relationer ses som mer betydelsefulla ur ett kvinnligt perspektiv men det behöver inte vara så. Vad som hade kunnat visa om det stämmer, hade varit om deltagarna bestod av hälften män och hälften kvinnor. Resultatet hade då kunnat ge en erinran om könet har betydelse i uppfattningar kring relationer. Mitt val att inte utföra några observationer motiveras av att jag inte uppskattar att det hade gett någon ytterligare reliabilitet till resultatet. Anledningen till det är att där var begränsat med tid till att göra åtskilliga observationer i samtliga av de deltagande lärares klasser, vilket därför blev ett hinder. Om jag hade utfört observationer kan det tänkas att lärarna skulle vara alltför medvetna om studiens syfte under dessa, vilket därför inte skulle medfört ett mer trovärdigt resultat än det som föreligger. Men hänsyn till intervjuguiden skulle det kunna vara så att mina frågor föreföll ledande och gjorde deltagarna alltför medvetna om studiens syfte och min egen förförståelse inom området relationsarbete. Om detta resonerade jag kring angående reliabilitet utifrån ledande frågor. Min strävan under intervjuerna var att vara noga med att inte leda dem åt något håll utan låta dem prata fritt. Hur deltagarna uppfattade frågorna och mitt sätt att agera, angående tillförligligheten i deras svar, är problematiskt att besvara men bör beaktas med hänsyn till resultatet. Jag menar ändå att det som har betydelse är hur deltagarna utvecklade sina svar, vilket de gjorde utförligt i min studie och detta ger då högre reliabilitet än om de endast svarat ja eller nej på frågorna.