6. Resultat och analys
6.4 Specifika händelser
Att de manliga respondenterna uttrycker att det är ”pinsamt” eller ”tecken på svaghet” kan tolkas som ett exempel på ett sådant könat manus. Wasshede m.fl. menar vidare att då en individ bryter mot det könade manuset känner denne skam, vilket speglas i de manliga respondenternas utsagor. Precis som Yvonne Hirdman (1998) menar att det manligas överordnad bidrar till att kvinnan förhåller sitt jag till det som ses som maskulint, så menar Wasshede m.fl. att kvinnans könade manus innefattar att balansera ut mannens känslor.
6.4 Specifika händelser
6.4.1 Resultat och analys
B-‐han berättar att sedan han blev tillsammans med B-‐hon har han anpassat sitt användande av sociala medier på ett sådant vis att han använder det mer frekvent samt att han försöker ”hålla ikapp” med B-‐hon som like:ar och kommenterar ofta. Det kan därför ses som att B-‐han:s
”onlineprofil” och relation till sina nätverksoffentligheter är direkt kopplat till B-‐hon:s användande av sociala medier. Samtidigt visar intervjuresultatet på hur genuskontraktet, som Yvonne Hirdman (1998) skriver om, kan problematiseras av de olika föreställningarna om könen.
B-‐hon beskriver en specifik händelse:
”B-‐han kommenterade på en av mina tjejkompisars bilder och skev att det var så kul när vi alla sågs sist och jag kan komma på mig själv med att tänka att varför är han så trevlig mot henne för…? Samtidigt som jag vet att han bara försöker vara artig, men jag kan inte hjälpa att jag blir svartsjuk. Den här tjejkompisen är typ övertrevlig och det känns som att han är mottaglig för det då, att han faller för att hon är så lättillgänglig och trevlig typ. Det känns som att killar har svårare att inte följa sina sexuella impulser eller nåt […]” -‐ B-‐
hon28
28 B-‐hon, intervjuperson, intervju 11 maj 2015
Som tidigare nämnts gör B-‐han ett försök att möta B-‐hon inom genuskontraktets ”gränser” men på grund av föreställningar om könen, blir det som Yvonne Hirdman beskriver en genuskoreografi som problematiserar hur paret ska göra förståelse av kontraktets gränser. Här kan det även ses som att könens emotionsregimer ytterligare spär på myter och föreställningar om vad som är feminint respektive maskulint. Wasshede m.fl. (2015) menar att en emotionsregim är ett system av tysta regler om vilka känslor som är lämpliga hur, var och för vem de bör uttryckas. Det kan tolkas som att B-‐hons känslor i relation till föreställningar om mannen som impulsiv och kvinnan som sexuellt lojal till mannen försvårar parets möjligheter att göra sin relation och sitt kön inom ramarna för kontraktet.
7. Slutsats
Denna uppsats har sökt svara på vilket sätt sociala medier används för att presentera kärleksrelationer, och hur män och kvinnors praktiker i detta avseende skiljer sig. Vidare har även föreställningar kring oskrivna regler, så kallade netiketter, undersökts i förhållande till hur ”han”
respektive ”hon” ska agera utifrån sin plats i kärleksrelationen. Slutligen har kärleksparens praktiker och normer för interaktion analyserats utifrån ett performativt perspektiv.
Resultaten visar att paren gör relation i förhållande till sitt kön, men även i förhållande till sin homogena grupp. Detta är i linje med det Raewyn Connell (1995) skriver om den hegemoniska maskuliniteten. Det uppfattas i denna studie som att männens tillhörighet till den “maskulina”
gruppen legitimerar deras interaktion online. De manliga respondenterna tycks vara relations-‐
orienterade i den bemärkelse att de uttrycker ett behov av en kollektiv identitet. Utöver det tolkas de manliga respondenternas utsagor i linje med autonomi-‐orienteringen. De kvinnliga respondenternas utsagor tolkades inte som avvikande från relations-‐orienteringen.
När det kommer till att presentera kärleksrelationen på sociala medier, tycks det vara kvinnorna som antagit den positionen. De manliga respondenterna frånsäger sig snarare denna uppgift, och i och med detta bekräftas Yvonne Hirdmans (1998) tankar kring att genussystemet är uppbyggd av dels isärhållandet av könen samt hierarki (det maskulinas överordning).
De föreställningar som Anja Hirdman (2008) och Raewyn Connell (2009) presenterar tycks vara återkommande genom hela det empiriska materialet. Både respondenternas sätt att resonera
kring sin egen användning av sociala medier, samt sin partners användning tycks reproducera de stereotypa föreställningarna om könen. Det har även tolkats som att de kvinnliga respondenterna legitimerar det maskulinas överordning genom att projicera sin parters eventuellt ”olämpliga”
beteende på sig själva, alternativt rättfärdiga det med föreställningar om maskulinitet.
Vidare tyder analysen på att Yvonne Hirdmans (1998) tankar kring genuskontrakt uppfyller samma funktion som de netiketter paren förhåller sig till på sociala medier. Paren menar att de oskrivna reglerna (netiketterna) inte är något de talar om öppet, utan något underförstått. De beskriver vidare att de är i ständig förändring och att de utvecklas i takt med förhållandet.
Hirdman menar på liknande vis att genuskontraktet är en tyst överenskommelse och att män och kvinnor bör förstås som föränderliga tankefigurer (ibid.).
Utifrån intervjuresultaten kan parens yttranden förstås som performativa och som Butler (1999) skriver så använder paren ofta språket som ett sätt att särskilja sig från “den andra”. Det tolkas som att männen definierar sitt jag från kvinnan, genom att särskilja sig från femininitet medan kvinnorna snarare tycks försätta sig i relation till männen för att påvisa skillnaderna.
Det är också av intresse att fundera kring varför kvinnorna och männen tycks tänka olika om varför de presenterar, eller inte presenerar, sin partner och relation på sociala medier. Helsper &
Whittys (2010) studie slår hål på myten om att par i en kärleksreation tenderer att ha lika värderingar och uppfattningar om vad som är accepterat/oaccepterat internetbeteende. Denna studie styrker detta då det här tolkas som att kvinnorna uttrycker ett större behov än männen då det kommer till att presentera relationen online. Männen tycks behålla sin autonoma position genom att avstå från att presentera relationen. Vidare är samtliga respondenter överens om att sociala mediers interaktionsfunktioner som exempelvis; likes och kommentarer, används och upplevs olika av män och kvinnor.
Clayton m.fl. (2013) menar i sin studie att svartsjuka hos internetanvändande par härstammar från låg självkänsla. Denna studie visar istället att osäkerhet hos framför allt de kvinnliga respondenterna tycks komma från föreställningar om maskulinitet. En sådan föreställning är den om mannen som offer för sin lust. Det kan därför tolkas som att könens emotionsregimer och könade manus bidrar till det Yvonne Hirdman (1998) kallar genuskoreografi. Det kan ses som att genuskoreografin försvårar parens sätt att göra förståelse av sitt kön samtidigt som det blir mer komplicerat för dem att göra relation online och offline.
Sammanfattningsvis visar alltså denna studie på att sociala mediers olika funktioner för interaktion både aktivit och passivt används för att presentera kärleksrelationer online. De kvinnliga respondenterna tycks vara mer aktiva då det kommer till att presentera relationen och partnern på sociala medier. De manliga responenterna tycks snarare ta avstånd från att presentera relationen online då de uppger att de är mer passiva i sitt användande.
Trots att männen visade sig vara mer passiva, kan det ändå ses som ett sätt att göra relation genom att anta en autonom position. Deras sätt att interagera på sociala medier kan därför tolkas autonomi-‐orienterat i förhållande till kvinnan, men relations-‐orienterat i förhållande till andra män. Utifrån sin “plats” i kärleksrelationen tycks kvinnornas interaktion bekräfta de rådande föreställningarna kring vad som är feminint, och deras utsagor tolkas som relations-‐orienterade.
Ur ett performativt genusperspektiv tolkas därmed respondenternas utsagor som att de omedvetet gör kön och relation utifrån den rådande genusordningen och föreställningar om femininitet och maskulinitet.
7.1 Reflektioner kring metod och genomförande
Jag är nöjd med hur studien genomfördes och anser att de resultat jag fick från det empiriska matieralet utgjorde en god grund för analysen. I samtliga frågeställningar samt intervjuteman upplever jag att en mättnad har nåtts och att svaren kan ses som uttömmande och giltiga. De resultat och antaganden som kan göras utifrån det empiriska materialet bekräftar att de kvinnliga respondenterna respektive de manliga respondenterna, tänker relativt olika i de frågor som diskuterades. I och med de olika åsikter och frågor som togs upp, kan studien ses som mångfacetterad. Vidare anser jag att de reflektioner och tolkningar som har gjorts i denna studie är transparenta samt icke generaliserande.
Det jag anser kan ha förbättrats vid denna studie, är intervjufrågorna. Samma frågor ställdes till alla respondenter, men trots detta ställdes mycket varierade följdfrågor vilket kan ha påverkat slutresultatet. De olika följdfrågorna är ett resultat av hur mycket eller lite respondenten utvecklade ämnet i fråga, och huruvida de tog upp ytterligare information som inte berörde intervjufrågorna. Trots detta anser jag att individuella intervjuer var rätt val av metod för denna studie och intervjuns semi-‐strukturerade form lämpade sig väl för studiens syfte.