Att språkkunskaper är av avgörande betydelse, såväl i skolan som i livet, poängterar samtliga lärare. Lärare B menar att språkkunskaper är oerhört viktiga för inlärning, men också för socialt umgänge och analytiskt tänkande. Lärare C utvecklar argumentet att språket är viktigt för inlärning med att säga att alla ämnen är uppbyggda på språket, till och med matematik som har en mer diskussionsartad form idag. Alla intervjuade elever anser också att det är viktigt att vara duktig i svenska för att få bra betyg. I enkät- undersökningen förklarar eleverna att ett bra språk behövs för att kunna läsa de texter som används, för att läraren ska förstå vad de säger och för att de inte kan klara sig utan svenska. Dessa tankar återkommer i djupintervjuerna. Elev A:1 och A:2 anser dock att vikten av ett avancerat språk är beroende av vilket program man går. På SP-programmet menar de att det krävs ett mer analytiskt språk än på NV-programmet där fokus är på att räkna. Elev A:1 tillägger dock att det vid textfrågor i matematik är viktigt att förstå vad man läser för att kunna lösa talet. Elev A:2 betonar att det inte är faktiska språk- kunskaper som är avgörande för ens skolframgång utan snarare det faktum att man är ambitiös och kämpar för sina betyg. Eleverna på skola B anser att svenska är ett av de viktigaste ämnena för att klara sig i arbetslivet. I skolan behövs också ett bra språk för att kunna läsa texter och elev B:2 tar även han upp att det i matte finns tal som kräver en
hög läsförståelse. Han utbrister att ”de som är svenskar borde få MVG i allting – de snackar ju svenska 24 timmar om dygnet, hemma, skola, jobb, träning – allting!”
Attityderna till ämnet SVA skiljer sig åt mellan skolor och mellan de olika grupperna på skolorna. Lärare A:2 upplever att den negativa syn som tidigare fanns på ämnet har förändrats genom en schemaändring. SVA är nu placerat parallellt med SV och inte före eller efter de övriga lektionerna, vilket gjorde att elever stämplades som annorlunda och därmed sämre. Lärare A:1 som arbetar på samma skola upplever dock situationen annorlunda. Hon menar att skolledningen ger sitt stöd men att ämnet har låg status bland övriga lärare och elever. Hon menar att den låga statusen beror på att ämnet saknar läromedel, har en bristfällig kursplan och att SVA-undervisningen för tillfället bara omfattar de svagaste eleverna. Lärare B uppfattar att ämnets status skiljer sig åt mellan skolans olika ”grupper”. Hos karaktärsämneslärarna har ämnet en låg status p.g.a. fördomar mot ämnet medan det hos kärnämneslärarna är likställt de andra ämnena. Skolledningen har lyssnat på lärare B:s kritik och förstår de direktiv som finns för ämnet men de tar inga egna initiativ. Lärare B menar också att elevernas åsikter skiljer sig åt beroende på om de följer SVA-undervisning eller inte. Bland dem som går SVA har ämnet ingen låg status men klasskompisarna har en tråkig attityd som lärare B antar beror på avundsjuka p.g.a. att de tror att det är lättare att få högre betyg i SVA. Lärare C har hört att SVA har låg status på gymnasiet men har inte sett några problem på komvux, varken bland elever eller bland lärare. Detta tror hon beror på att elever på hennes skola har ett annat fokus p.g.a. att de faktiskt tar lån för att finansiera sin ut- bildning och därmed har ett bestämt mål för sin framtid. Lärare C anser dock att statusen kommer bli svår att höja i och med att de nya kursplanerna inför GY-07 i stort sett är identiska med dem för SV.
Vad gäller elevernas attityder till ämnet SVA skiljer sig även deras åsikter åt. För det första finns det de som tycker att det är bra att läsa SVA även om kompisarna tycker att det är en ”CP grupp” som en elev uttrycker det. De menar att kompisarna tycker att SVA-elever är sämre på svenska och att undervisningen är lättare i en SVA-grupp. För det andra finns det de som inte vill läsa SVA utan kämpa som de andra i SV. Överlag är dock de positiva attityderna till SVA-undervisning fler än de negativa. Elev A:2 tycker att det är en rättighet för henne att läsa SVA eftersom hon bara har bott tre år i Sverige. Elev B:2 menar att vissa elever kan skämmas för att gå i SVA-grupp men att det beror på dåligt självförtroende. Han menar att de är rädda för att ”andra ska säga att han går i
sådan sär, kallas det för”. Han själv tycker att ”det är en ära att vara här – det är mycket bättre än där uppe [i SV-gruppen]”.
Svensson tycker att det är tråkigt att det på en del skolor anses finare att gå i SV än i SVA och påpekar att SVA har fått ”någon sorts anseende i stil med forna skolors hjälpklasser”.
5.7 Svenska som andraspråk i framtiden
Vad gäller förslaget om ett vidgat svenskämne är det ingen av lärarna som är positiv till detta utan samtliga menar att ämnet SVA måste finnas kvar som ett enskilt ämne. Lärare B tycker att båda ämnena måste vara kvar för annars är det omöjligt för den enskilda läraren att tillgodose alla elevers behov. Lärare A:2 påpekar att det måste finnas bra al- ternativ för utformningen av ämnet SVA innan det kan försvinna som eget skolämne. Lärare C poängterar att viktiga aspekter förloras om man slår ihop ämnena, speciellt för vuxna andraspråksinlärare som har ett behov av exempelvis uttalsundervisning. Elevernas åsikter är inte lika entydiga som lärarnas utan vissa är för och vissa är emot förslaget om ett vidgat svenskämne. De som är positiva till detta förslag uttrycker det likt elev A:1 ”att de kan slippa bli retade men ändå få samma hjälp”. En elev i enkät- undersökningen framhäver som kommentar till förslaget att ”alla elever vill vara lika” och en annan elev skriver att det är ”helt perfekt och rättvist”. Kommentaren från elev B:2 är ”det är ju ett ämne”. De andra eleverna i gruppen håller med och elev B:1 ut- trycker att undervisningen hade behövt fortsätta vara i små grupper, fyra och fyra, efter- som de har erfarenhet från karaktärsämnena att två lärare inte hinner hjälpa alla om gruppen är stor. De elever som är emot ett vidgat svenskämne säger att SVA-elevers problem inte kan tillgodoses i gemensam undervisning. I enkätundersökningen ger en elev som är emot en vidgning av svenskämnet ytterligare en aspekt, nämligen att alla ska få hjälp, men att elever som har bott två till tre år i Sverige inte ska blandas med dem som är födda i Sverige. Svensson menar att SVA måste finnas kvar som ett enskilt ämne och att alla undervisande lärare behöver en formell kompetens och förstå att ämnet inte är en förlängning av SV utan ett eget ämne med egen särart.
Förslaget att alla ämneslärare bör ha kunskap om hur det är att lära på ett andra- språk är både lärare och elever positiva till. Lärare C tycker att de inte behöver 20 poäng i ämnet utan att 5-10 poäng räcker för att få förståelse för andraspråksproblematiken, vad språksvårigheter kan leda till och hur synen på språket påverkar sättet att se på elever. Lärare B uttrycker att alla ämneslärare behöver ha förståelse för problematiken
för att elever inte ska bli ”dumförklarade” när de saknar begreppsapparaten eller kon- texten för undervisningens innehåll. Lärare A:2 tycker att skolledningen bör ta initiativ till en kompetensutveckling av alla lärare, inte för att de ska lära sig att rätta språkfel utan för att de ska förstå andraspråksdidaktik, dvs. vikten av att eleverna får använda språket så mycket som möjligt. Elevernas åsikter kring förslaget märks t.ex. i den för- klaring som elev B:4 ger till skillnaden mellan ett förstaspråk och ett andraspråk. Han påpekar att svenskar har lättare att förstå texter på svenska och att han själv har ”fler språk att hålla i huvudet”. Elev A:1 och A:2 tycker inte att de arbetar med språket på andra lektioner alls eftersom de mest räknar men menar ändå att det vore bra om alla lärare visste hur de kan hjälpa en andraspråkselev. I enkätundersökningen påpekas att förslaget är bra eftersom det finns lärare som inte förstår ”att kanske man har inte fått tillräcklig tid att lära sig språket” och ”att man inte kan språket så bra, betyder inte att man är dum”.
De lärare som kommenterat förslaget på hur ESL-undervisningen (English as a Second Language) är organiserad i Australien är positiva till den beskrivning av ämnet som gavs: att detta ämne har en stark ställning samtidigt som all undervisning genom- syras av medvetet arbete med flerspråkiga elevers språk- och kunskapsutveckling. Lärare A:2 ser detta som ett bra alternativ till en framtida utveckling av SVA-ämnet.
Förslaget om samarbete mellan modersmålslärare och SVA-lärare bemöts med positiva svar av lärarna men med invändningen att det inte är genomförbart i nuläget. När modersmålslärarna cirkulerar på olika skolor kan inte samarbete främjas. Lärare C tror att samarbetet skulle leda till bättre språkutveckling och helhetssyn på språk- inlärning. Eleverna anser tvärtemot lärarna att modersmålsundervisning och SVA- undervisning inte ska sammanblandas. Då detta inte är ett alternativ de har testat anser eleverna på skola B att de inte vet vad det skulle innebära.
Lärarnas åsikter kring de nya kursplanerna pekar alla i samma riktning. Lärare C menar att de näst intill är en utarmning av ämnet SVA eftersom de är så lika de för SV och inte innehåller några specifika inslag vad gäller andraspråksinlärning. Det är endast små nyanser som här skiljer SVA och SV åt och lärare C anser att andra aspekter måste in i kursplanen för SVA, t.ex. om hur det är berikande att få ännu ett språk. Hon ser ett problem i att kursplanen är så pass vag och otydlig och påpekar därför att den måste konkretiseras om den ska vara till någon hjälp för lärarna. Hon poängterar även att det i kursplanen för SVA inte står att det är ett kärnämne vilket hon ställer sig undrande till. Att kursplanerna är näst intill identiska är något lärare C tror att det finns en baktanke
med – att SVA och SV ska bli ett ämne. Denna tanke återkommer hos lärare A:2 som också är mycket kritisk mot likheten mellan ämnenas kursplaner i GY-07. Lärare A:1 har delvis en annan åsikt när hon anser att problemet måste analyseras i sin helhet. Hon är kritisk till ämnet som det definieras idag, eller som hon säger som det ”snarare inte är definierat i kursplanen idag”. Hon anser att detta ämne inte behöver en ny kursplan 2007 utan istället en ny form eftersom det både behövs språkkunskaper och kultur- kunskaper för att eleven ska kunna skapa sig en identitet i det svenska samhället. Då eleverna inte är insatta i vad de nya kursplanerna innebär framkom inga kommentarer av relevans till detta förslag. Svensson är inne på samma linje som de intervjuade lärarna vad gäller remissförslagen. Hon menar att ämnet SVA borde ”profileras mer mot den reguljära svenskan” och att de ”som skriver läroplaner i ämnet svenska som andra- språk borde veta lite mer om ämnet som sådant”.
Förslaget med en form av frivillig språkverkstad som komplement till den ”vanliga” språkundervisningen är lärare A:2 och B positiva till. Lärare B menar dock att den inte borde vara frivillig då elever ofta inte inser sina egna problem. Hon förklarar att eleverna ofta tror att så länge de är ambitiösa och arbetar på lektionerna kommer de att få godkänt. Lärare B liknar vid dessa tillfällen kursen vid ett 100-meterslopp. ”Eleverna kan inte få betyg för de 60 meter som de har sprungit bra hittills utan det är målet vid 100 meter det sätts betyg på eftersom betygen är målrelaterade.” På komvux på skola C finns det redan en studieverkstad som ett alternativ till den reguljära under- visningen. De elever som är motiverade kan välja att läsa kursen på detta sätt med till- gång till lärare och hjälp under dagarna och på så sätt själva tillägna sig kursens inne- håll. Lärare C kommenterar dock att det krävs att eleven är motiverad för att klara kursen på detta sätt. Elevernas kommentarer på förslaget om en språkverkstad är positiva men få. Elev A:2 menar att denna språkverkstad skulle finnas för alla och inte bara för elever som läser SVA. Elev B:2 tycker att språkverkstaden borde finnas för alla ämnen eftersom språket används överallt. Alla intervjuade elever på skola B hade gått dit om de hade behövt men erkänner att de bara hade gått om skoldagarna inte var så långa som det oftast är.
Det finns ytterligare kommentarer på en förändring av ämnet som inte ryms inom de givna förslagen. Lärare A:2 menar att undervisningen bör fortsätta bedrivas i mindre grupper för att ge möjlighet till individanpassad undervisning. Dessutom tycker lärare A:2 att det skulle ha en viss betydelse om man kunde ha en löpande diskussion med partnerskolor i grundskolan om andraspråksundervisningen. Lärare B menar att en
större styrning från Skolverket vore önskvärt vilket skulle kunna höja statusen på ämnet. Lärare C anser också att en tydligare styrning behövs men tycker att de nationella proven i alla fall ger en bra inblick i vilken nivå undervisningen bör ligga på. Hon tycker också att det behövs fler samhällsaspekter i undervisningen. Lärare A:1 menar att ämnet SVA idag har lastats för problem med segregation och kulturklyftor vilket det inte ensamt kan förväntas lösa. Hon menar att ämnet överhuvudtaget inte ska finnas i sin nuvarande form på studieförberedande program eftersom eleverna som går dessa program ska uppnå språkkunskaper som gör att de kan läsa vidare på högskolan.
Svensson föreslår i linje med tankarna hos lärare A:1 att det borde finnas ett mellansteg mellan gymnasium och universitet där SVA-elever kan utveckla sitt språk och också arbeta med de genrer som används i universitetsstudier. Lärare A:1 menar att man också behöver arbeta mer med språket i grundskolan och att stödinsatserna ofta kommer för sent. Den ideala formen av SVA på gymnasieskolan ger hon fem förslag på, nämligen ”1. både kurserna i SV och SVA fick mer resurser och timmar till sitt för- fogande, 2. alla elever läser SV men elever med ett annat modersmål har möjlighet att välja till SVA, 3. mindre SV-grupper överlag, cirka 15-20 elever per grupp, 4. utbilda personalen, 5. upprätthålla en ständig diskussion kring problematiken på skolorna”. Hon framhåller också att ”framförallt måste SVA förvandlas från en pappersprodukt till ett ämne som har en funktion i realiteten.”