Vilka strategier har eleven utarbetat till fjärr- och distansstudier i ämnet idrott och hälsa? . 46

I avsnittet ”Genvägar och undvikanden” så framkommer det att eleverna har utarbetat en strategi som går ut på att göra så lite som möjligt. Är det så att läraren begär in ett ”bevis” på elevens aktivitet så väljer många elever om möjligt att ta en genväg. De gör förvisso den uppgift de får, men inte fullt ut. Går det att ta en genväg och bara få det till att se ut som att de har gjort något så väljer eleverna det. Men emellertid så väljer eleverna det bara för att läraren kontrollerar dem.

Under avsnittet ”Ansvar och flexibilitet” framkommer det att eleverna, när de inte kontrolleras av läraren, bygger om schemastrukturen och arbetar med andra arbetsuppgifter än de som de har fått i idrott och hälsa. Detta ger då sammantaget ett utryckt för att det har saknats motivation till den typen av uppgifter som lärarna har tilldelat eleverna i idrott och hälsa. Här ser jag ett behov

47

av att lärare omprövar sin didaktiska överväganden och sina undervisningsmetoder. För att mer framgångsrikt motivera elever anser jag med stöd av Killian, Kinder och Woods (2019) att lärare bör ta SDT’s behov i beaktan för planering av undervisning i en digital lärandemiljö, så väl som en fysisk.

Sett till tidigare forskning så har inga liknande resultat återfunnits. Däremot så poängterar Østerlie (2018) att hon ser fördelar med ”flipped classroom” då hon menar på att denna metod skulle gynna elevernas kunskapsutveckling. Detta då denna struktur skulle bidra med att framföra syftet med de fysiska aktiviteterna tydligare och därmed skulle således också eleverna uppleva aktiviteterna som mer meningsfulla, vilket i sin tur skulle stimulera behovet av kompetens. Men dock så bygger ”flipped classroom”-metoden på att det bedrivs en blandundervisning.

Ser vi till Londos (2010) och Redelius (2004) så har ämnet idrott och hälsa tenderat till att ha varit ett populärt ämne på just grund av de fysiska aktiviteterna som ämnet ska bygga på. Och ämnet idrott och hälsa ska just bygga på fysiska aktiviteter I syftestexten för ämnet idrott och hälsa nämns det bland annat att kurserna ska syfta till att utveckla den kroppsliga förmågan (Skolverket, 2011). Eleverna har förvisso fått möjligheten till fysiska aktiviteter, vilket framgår av utsagorna.

Men under den period som eleverna har studerat idrott och hälsa i en digital lärandemiljö har ämnet, som jag ser det, ändå tenderat till att tillfälligt ha frångått sitt syfte. För man kan ifrågasätta vilka kroppsliga förmågor som utvecklas när eleven tilldelas en uppgift som går ut på hen ska ut och jogga en runda och sedan logga rundan med en app i telefonen. Tyvärr har fokuset på utvecklingen av kroppsliga förmågor inte uppnåtts. Just utveckling och lärande är något som Ryan och Deci (2000) poängterar är något som kan stimulera kompetensbehovet. Den avsaknad av utveckling anser jag med stöd av just Ryan och Decis (2020) resonemang var ett av skälen till att eleverna valt att ta genvägar eller undvika dessa uppgifter.

Med tanke på den förändrade lärandemiljön så anser jag att idrottslärarkåren har haft en möjlighet att frångå sina tidigare ämnestraditioner. Ämnestraditioner som enligt Londos (2010) och Ekberg (2009) har präglats av fysisk aktivering snarare än av ett kunskapsfokus. Men av Christians och övriga informanters utsagor angående stoffet i ämnet så har lärare tenderat till att ha försökt reproducera dessa gamla ämnestraditioner i den nya lärandemiljön vilket inte riktigt har fallit väl ut. I stället anser jag att lärarna som undervisar i en digital lärandemiljö behöver anpassa och förändra sin undervisning till den nya miljön.

48

7.3 Vad har den sociala samhörigheten för betydelse för elevens motivation till fjärr- och distansstudier?

Det råder inget tvivel om att den sociala samvaron inte ska underskattas när det kommer till vilken betydelse den har för motivationen. Den sociala samhörigheten har varit av positiv betydelse för eleverna då den bidragit till en närhet mellan eleverna då de har kunnat identifiera sig med varandra samt då alla elever har varit i samma situation. Men det är snarare så att det är den uteblivna samvaron med klasskamraterna som en av de punkter som har varit mest framträdande i intervjuerna.

Eleverna har genomgående uttryckt att de har saknat den sociala samvaron med sina klasskamrater och att de kommunikationskanaler som de startar upp inte fullt ut kan tillgodose behovet av samhörighet. Detta framkommer särskilt tydligt i avsnittet som behandlar

”Kommunikationskanaler”. Där bland annat Ellen lyfter fram att hon saknat det fysiska mötet och att videotjänsterna som används inte kan ersätta ett fysiskt möte. Vid samtalen om den sociala interaktionen har informanterna varit väldigt tydliga med hur de känner kring den uteblivna social kontakt som den påtvingade fjärr- och distansutbildningen medfört. Detta anser jag vara viktigt att beakta när elevernas utsagor målats upp. Att bli påtvingad social distansering och på så vis inte fått komma in till skolans närundervisning har varit ett myndighetsbeslut som eleverna inte har haft något inflytande över. Sett ur ett SDT-perspektiv så var detta beslut en tvingande åtgärd där fjärr- och distansundervisning bedrevs mot våra informanters vilja. Då kontroll och tvång leder till en minskad behovsuppfyllelse av autonomi enligt Deci och Ryan (2000) håller jag det som en rimlig förklaring att det också har varit avgörande för hur eleverna har upplevt sin situation. Jag menar på att eleverna har tvingats ifrån sina klasskamrater och den samhörigheten de känner tillsammans med dem. Detta har som jag ser det varit en stor bidragande orsak till att inte bara informanterna i denna uppsats har upplevt en bristande motivation. Utan att det även framkommer i studier som riktar sig mot ett bredare urval av informanter (t ex Sverige elevkårer, 2020; Skolinspektionen, 2020; Henning Loeb och Windsor, 2020).

Däremot är det intressant att poängtera att den uteblivna sociala samvaron inte tycks märkas av i Shah, Shah, Memon, Kemal och Soomros (2021) studie. Här anser jag att vi behöver väga in fler faktorer för att nyansera bilden en aning, till exempel bör vi beakta på vem studierna är gjorda, vilken skolform och hur länge informanterna har haft sin utbildning på distans. Shah, Shah, Memon, Kemal och Soomros (2021) studie baseras på informanter som är studerande på

49

högskola. Detta är det två olika skolformer. Högskolans utbildning innebär inte samma uppstrukturerade dagar och veckor med scheman så som gymnasieskolans och därav kan vi anta att mer av skolarbetet görs på egen hand. Således är inte högskolestudenten på samma sätt beroende av sina klasskamrater. Ser vi till gymnasieskolan finns det en regelbundenhet i att träffa sina klasskamrater på ett annat vis, vilket då blir en del av det gymnasieeleven förknippar med att gå i skolan. När detta uteblir så uteblir också en av de faktorer som medför att skolan blir en miljö som motiverar eleven.