5. Resultat och analys
5.2 Strategier för effektivitet
5.2.1 Ansvar och tillit
För ett gott samarbete krävs det tydliga rutiner för fördelning av arbetsansvar uttrycker flertalet av intervjupersonerna. För att ett gott samarbete ska uppnås menar en intervjuperson:
Att man försöker jobba mot samma mål, så att säga. Att vi gör lika, inte att någon går in och gör så för att det ska bli lättare för stunden. Det finns vissa [kollegor] man måste vara strikt mot och så, inte alla. Vi måste jobba likadant.
En annan menar att gott samarbete sker när personalen följer rutinerna, vilket gynnar de anställda men även brukarna. Rutinerna står nedskrivna i en rutinpärm som vikarier kan ta del av “Där står hur lunchen fungerar, vem som serverar lunchen, vem kastar soporna, vem tar hand om kaffet, det står inget om brukarna”.
Majoriteten av den ordinarie personalen upplever att arbete med tillfälliga vikarier ger en ökad arbetsbelastning. Vikarier som kommer in har inte alltid omvårdnadsutbildning där exempelvis delegering av medicin ingår eller när vikarier är nya hittar de inte alltid i byggnaden. Ordinarie personal får ta mer ansvar inom arbetet för att de inte kan förlita sig helt och hållet på vikarierna.
Det framkommer att det ibland tar tid att instruera nya vikarier. Tiden att instruera och att bli instruerad upplevs olika av ordinarie personal och vikarier. En vikarie från fokusgruppen förklarar känslan av “att kastas in i verksamheten” utan att få veta var hen ska hänga av sig ytterkläderna eller låsa in sina värdehandlingar. Några av intervjupersonerna upplever att de är måna om att ge vikarier tid för genomgång och att hälsa på alla boenden. En annan
uttrycker att det är ordinarie personals ansvar för hur vikarien får till sig sina arbetsuppgifter:
De [vikarierna] är ju jätteduktiga dem som kommer. Det handlar ju mer om hur jag som person delegerar ut så att det avlastar och ibland så är det ju ens eget fel att man känner att (suck) [/.../] nu är det nog bättre att jag tar det för det går nog (snabbare) annars har man så mycket. Men de [vikarierna] är bra. Det finns ju någon ibland som vi kanske inte har tyckt varit så bra. Det är ens eget fel när man ibland kanske flår på bara för att man känner att det tar sån tid ibland och instruera i vissa.
Citatet skildrar tydligt hur det inte handlar om huruvida vikarierna är ”bra” på sitt jobb utan hur den ordinarie väljer att delegera ut arbetsuppgifterna. En annan i den ordinarie personalgruppen förklarar hur situationer med nya vikarier påverkas hur villiga dessa uppfattas vara på att arbeta:
Det beror på hur de [vikarierna] är. De finns jätteduktiga vikarier som vill, och det finns några som bara vill tjäna pengar, och du måste säga till dem hela tiden. Även om de har jobbat inom vården så måste man säga till. Jag känner att jag har stort ansvar för medicinen.
Från diskussionen i fokusgruppen framkom olika perspektiv på hur vikarier kan uppleva situationer av att ta sig an arbetsuppgifter ute på fältet:
Det är inte så att jag känner ´wow´ vad jag tar initiativ när jag är vikarie, utan då är det mest att täcka upp typ. Jag brukar se det så här, att nu är jag här som en lyx, en present till de som jobbar, men använd mig då där ni behöver mig liksom. Jag kan ta det här, men nu när jag jobbade, jag jobbade inte så jättemycket, men då kan jag också göra det tråkiga liksom.
Man vill inte, eller det är klart du vill hjälpa till för mycket, men du måste vara smart och se till du är på din vakt annars får du göra allt. De testar vikarierna, folk som jobbar där ´Åh kan inte du ta det här, jag
Det första citatet skildrar hur vikarien förväntar sig ett visst stöd i att få tydliga
arbetsuppgifter då hen tar avstånd från att ta egna initiativ. Det andra citatet syftar på hur vikarien kan bli utnyttjad i sin roll som tillfällig arbetskraft.
Kareld och Persson (2008) förklarar att den offentliga sektorn hela tiden ställs inför nya arbetsuppgifter, nya förutsättningar, krav på effektivitet, förbättrad kvalitet och ökande arbetsvolym. Med bakgrund av detta tolkar vi att ordinarie anställdas inställning till att arbeta mot samma mål påverkas av logiker som kommer från New Public Management. Det är viktigt att alltid ha personal på plats för att säkra kvaliteten. För att erbjuda detta finns Vikariebanken. Det kan å andra sidan även ses som ett verktyg som underlättar utbyte av personal. Exempelvis skildrar det första citat i denna del hur viktigt det är att alla gör likadant vilket innebär att oavsett vem som arbetar blir arbetet gjort “rätt”. Ordinarie personal är alltså utbytbara mot varandra och vikarier. Med bakgrund av Ahrne (2014), tolkar vi att
äldreboendet har sina element organiserade, exempelvis hantering av vikarier, för att vara oberoende av enskilda individer. Genom att ha arbetsbeskrivningar och regler tolkar vi att äldreboendets rutiner är ett underlag för att ny personal utan svårigheter ska kunna arbeta och anpassa sig. Precis som Vikariebanken erbjuder utbildad personal, är det inte svårt för
äldreboendet att byta ut personal om det skulle behövas. Det finns alltså redan individer som kan utföra arbetet, vikarierna, utan att äldreboendet behöver investera stora resurser i att utbilda personal i exempelvis boendets rutiner och arbetssätt.
Uttrycken av att det finns ”jätteduktiga vikarier som vill” och de som “bara vill tjäna pengar” visar hur intrycket av vikariens uppträdande skapar en ökad arbetsbelastning för den ordinarie som upplever stort ansvar för att brukarna ska få sin medicin.
Den ökade arbetsbelastningen som intervjupersonerna upplever kan reflekteras i resultaten av Berg-Jansson och Engström (2016) studie om det gränslösa arbetet. Det verkar finnas skilda uppfattningar av vem som bär ansvaret för att arbetet med vikarier ska fungera bra, den ordinarie eller vikarien. Denna otydliga, oklara arbetsfördelning kan skildra Czarniawskas (1993) metafor av att se organisationen som ett nät av kollektiva handlingar. Då
Czarniawska (1993) som förklarar att aktörernas handlande begränsas vid en ostensiv blick kan talet om ansvarsfördelningen handla om den enskilda individen, intervjupersonen. Ur ett performativ perspektiv skulle ansvaret för hur vikarier introduceras i sitt arbete fördelas över hela samhället eftersom det enligt vår tolkning kan ses som att nätet av det kollektiva
handlandet sträcker sig utanför gränserna av den enskilda verksamheten.
Det kan enligt citatet av att “det finns jätteduktiga” vikarier också skildra en slags
förväntan på att vikarier ska uppträda på ett särskilt sätt när de kliver in i nya verksamheter. Upplevelser av hur arbetsuppgifter fördelas skulle kunna skildras genom vilken grad av tillit ordinarie personal och vikarier har för varandra. I den rationalitet som föds i viljan av att hantera en obegriplig och ohanterlig värld, som Czarniawska (1993) citerar Weber, kan vi tolka att en konsekvens kan vara att tillit mellan människor inte tas i beaktning i
arbetsbetsbeskrivningen. Som Weber ([1948]1991) förklarar med sin idealtyp av byråkratin, tas rationaliteten för given för att kollektiva handlingar ska uppstå för samhällets bästa. Genom att se på hur arbetsfördelningen upplevs från både vikarier och ordinarie kan enligt vår tolkning en förgivettagen rationalitet synliggöras. Eftersom vikarier kommer in tillfälligt och “rubbar ordningen” kan de rutinbaserade, vardagliga uppgifterna komma upp till ytan som vanligtvis inte får någon större reflektion då allt förväntas flyta på.
5.2.2 Tid för gemensam reflektion vs övervakning & isolering
Några av intervjupersonerna förklarar hur dessa har en tät kontakt med chefen eftersom denna har sitt kontor i boendets kärna, vid köket. När vi frågar om hur kommunikationen fungerar eller yttrar sig rent praktiskt svarar majoriteten i att chefen alltid finns tillgänglig. En berättar att de bett chefen sätta upp ett schema på sin dörr för att arbetslaget ska veta när denna finns på plats. Kommunikationen som sker mellan kollegorna på boendet är oftast i fikarummet eller rent praktiska rapporter vid arbetspassens överlappningar. De enda möten där hela arbetsgruppen är samlad är deras APT (arbetsplatsträffar) som är var sjätte vecka. På dessa möten finns en tydlig dagordning och chefen förväntas alltid närvara.
Det finns också sedan fyra år tillbaka en samordnartjänst. Samordnaren förklarar sin tjänst som “spindeln i nätet” eftersom tjänsten innefattar kontinuerlig kontakt med chefer, vårdarbetare och vikarier. Samordnaren förklarar att hen alltid har “ cheferna i ryggen” och
täcker upp vid deras frånvaro på arbetsplatsen. Samordnaren berättar också hur hen får agera som en form av kurator:
Om där är någonting som trycker folk ibland så kan de komma in och sätta sig här och snacka bara för att få det ur sig. Om man är irriterad över någonting eller om man är ledsen eller om det är jobbigt eller [/.../] man har fått lite sån här kurator roll.
De timanställda vikarierna från Vikariebanken diskuterar relevansen av samhörighet i arbetsgruppen. En vikarie i fokusgruppen säger “Som vikarie har jag inte stött på så många andra vikarier”. Det betonas också hur tröttsamt det kan vara att inte få vara en del av ett arbetslag genom att planera och liknande; “Man är med men man är ändå inte riktigt med.” Det diskuteras också känslor av anonymitet i fokusgruppen när en arbetar inom en sådan stor vikariebank.” Jag tror man blir mindre lojal också om man är mer anonym. Om du är en av hundra vikarier och du sjukar dej i en vecka- då är det ingen som märker något. Men om man är en av fem så….”
Chefens närvaro och bristen av möten där vårdarbetare kan diskutera fritt utan att förhålla sig till sin chef kan tolkas som en form av kontroll som skulle kunna liknas vid en form av övervakning. Utifrån Benthams ([1791], 2002 ) panopticon-modell skulle chefen och andra formellt uppsatta i organisationen ha posten av att vakta i tornet. Samordnarens dubbla roll är även intressant att belysa. I relation till panopticon-modellen så kan samordnarens roller av att vara chefens högra hand samt en förtroendegivande kurator skapa en otydlig
gränsdragning i vem det är som övervakar. Samordnarens uppfattning av att vara en spindel i nätet kan ses som Benthams förklaring i att den som övervakas inte vet när den blir
övervakad, vilket kan leda till en känsla av ständig övervakning. Samordnaren framhäver i sitt citat att det är “folket” själva som väljer att anförtro sig. Frågan är då om dessa ser det som ett fritt val eller ett nödvändigt tvång för att bevisa att de arbetar hårt såsom Standing beskriver med välja rätt i detta övervakningssamhälle.
Vikarierna upplever former av avskildhet. Eftersom vikarier inte arbetar på en gemensam arbetsplats träffas de aldrig och kan därför inte utbyta erfarenheter. Ute i verksamheterna kan de uppleva svårigheter att vara en av arbetslaget och det finns upplevelser att man som
och att inte få möjligheten att reflektera över gemensamma erfarenheter av sin
arbetssituation. Bentham ([1791], 2002) förklarar hur de övervakade befinner sig i varsin cell utan en chans till att skapa relationer till resterande fångar. En gemensam reflektion blir således omöjlig vilket också försvårar känslan av samhörighet. Denna “Panopticon-kontroll” kan kopplas till de osäkra arbetsvillkor som Standing (2011) menar prekariatet står utan. Standing (2011) påtalar svårigheten att definiera denna” nya” samhällsklass, men graden av samhörighet och gemenskap i sitt arbete kan liknas vid de timanställda vikariernas relation till sina temporära kollegor. Den som står utan säkra arbetsvillkor kan enligt Standing (2011) ses som ofullständiga människor. Såsom Bentham ([1791], 2002) önskade att Panopticon- modellen skulle användas för att bland annat sysselsätta de lata och fostra det uppväxande släktet, kan de som uppfattas som ofullständiga antas behöva en form av övervakning för att “få bukt med sitt beteende”. Isoleringen kan också ses i ljuset av den förtunnade demokratin som Standing (2011) förklarar är en konsekvens av en otydlig uppdelning av tiden. Även i Arendts ([1958]1998) vita activa så är handlandet, den politiska aktiviteten, den enda verksamhet som kräver mänsklig närvaro för att uppstå. Dessa former av kontroll;
övervakning och isolering som ska styra människorna in i önskvärda beteenden, kan ses som hinder för ett demokratiskt deltagande eftersom handlandet blivit ersatt.