Tacksamhet

5.1.1 Ställa upp, hjälpa till

Majoriteten av intervjupersonerna som arbetar inom äldreboendet beskriver att de alltid hjälper till och ställer upp för varandra inom arbetslaget men även för andra avdelningar. Att ställa upp är en tydlig faktor vid frågan om vad som är bra samarbete. En säger “ Vi hjälper alltid till” och “Bra samarbete är att hjälpa varandra, ställa upp, vara trevlig”. Ibland får ordinarie personal stanna kvar efter ett pass för att de som är lediga inte ska komma in och arbeta vid personalbrist. På morgonen är det två personer som arbetar tillsammans och två på kvällen men när det uppstår situationer där en person arbetar ensam får de hjälpas åt

avdelningar emellan. En intervjuperson berättar att hen ibland “hoppar in” och arbetar när det behövs: “ Jag hoppar in ibland. I helgen fick jag sms klockan 23.00 och jag sa att jag kunde jobba”.

Blir någon sjuk på helgerna, då samordnaren inte arbetar, behöver personalen hitta en så kallad “bokare” som kan ta sig in i Vikariebanken för att hitta en vikarie som kan bokas. Vissa av intervjupersonerna beskriver det jobbigt när de är ensamma att behöva gå från sitt arbete för att leta efter vikarier. Det finns inte alltid vikarier tillgängliga och då får chefen beordra in någon. En intervjuperson förklarar att “vi är en hyfsat ideal arbetsplats för att alla försöker göra sitt bästa för att få in bra vikarier men vi kan även ringa varandra om någon vill hoppa in. Vi hjälper och stöttar varandra”.

Det framkommer av intervjupersonerna att Vikariebanken inte alltid är tryggt eftersom det inte alltid finns vikarier tillgängliga när perioder av sjukskrivningar ökar. Det är även svårt när tillfälliga vikarier kommer då dessa måste få reda på vad de ordinarie personalen behöver hjälp med. En annan brist med vikarier är att det kan hända att vikarien ringer under de sista minuterna och sjukskriver sig och då får ordinarie personal ställa upp för varandra.

([1958]1998), Paulsen (2010) och Standing (2011, 2013) teoretiserar. Arbetets ideologi kan ses i ljuset av att bygga på legala grunder där arbetsmiljöverket som myndighet kan se till att arbetsmiljön upprätthålls och där exempelvis arbetsförmedlingen ska se till att förmedla jobb åt de sysslolösa. I Arendts ([1958]1998) argumentation kan arbetets ideologi synliggöras i en historisk tradition där nationalekonomin styr tänkandet av hur nationen kan ses som en enda stor familj. I denna tanketradition där alla ska arbeta för att livnära “samhällskroppen” skulle den som drar sitt strå till stacken, till stor-familjens gemensamma välfärd, kunna liknas vid en hjälte, en karismatisk auktoritet. Arbetet kan ur denna ideologiska aspekt, att livnära

nationen, vara en anledning till att det är en självklarhet att ställa upp för sin arbetsplats. Ytterligare aspekter av varför en ställa upp-logik ur intervjupersonernas perspektiv ses som självklar kan också förklaras i att det handlar om den typ av verksamhet som motsvarar Arendts ([1958]1998) definition av arbete; sysslor som är livsnödvändiga för människans överlevnad. Eftersom intervjupersonerna arbetar med människor som själv inte kan arbeta för att uppfylla sina akuta livsnödvändiga behov, kan det ses som självklart i denna kontext att inte låta någon lida om det inte finns personal att tillgå. Det kan även ses som en självklarhet att ställa upp för sina kollegors skull för att dessa sliter i nödvändighetens namn av att tillfredsställa basala behov. Att ställa upp och hjälpa till kan i dessa resonemang ses som en form av skyldighet vilket kan ge chefen en legitim röst i att beordra in personal när vikarier inte finns tillgängliga. Det kan då ses som helt rimligt att “hoppa in” och jobba efter klockan 23.00 en fredag eller lördagskväll.

Genom att ställa upp och hjälpa till så osynliggörs de kugghjul som Weber ([1948]1991) beskriver driver den allsmäktiga maskinen. Strävan att motverka kaos och istället bevara ordning och reda om vikarier inte finns att tillgå, kan i maskin-metaforen bli tydlig. Det kan i den byråkratiska idealtyp tolkas att intervjupersonerna hellre ställer upp så att maskineriet inte riskerar att stanna upp.

Med stöd i Ahrne (2014) kan ordinarie personals relation till varandra och organisationen ses som en förklaring till varför de gärna ställer upp när det är aktuellt. Ordinarie anställda, till skillnad från vikarier, har en kedja av relationer internt som bygger på att ställa upp och hjälpa varandra (Ahrne, 2014). Det är en del av deras identitet vilket vikarierna inte delar. Vikarierna kan sjukanmäla sig i sista minuten medan ordinarie personal kan stanna över

att följa beslut och arbeta mot samma mål genom att ställa upp och samarbeta. Vikarier upplever inte samma tillgivenhet, de finns inte alltid att tillgå för äldreboenden. Vikariernas identitet till organisationen skiljer sig från ordinarie anställdas därför att det inte alltid går att räkna med vikarierna. .

5.1.2 Nöjd och tacksam

En stor del av intervjupersonerna upplever tacksamhet över att det finns vikarier som vill komma och jobba. En person beskrev sin tacksamhet gentemot Vikariebanken: “Jag tycker att Vikariebanken behövs. Vi kan bli sjuka och det kan hända något inom familjen. Utan Vikariebanken hade det inte funkat, vi hade gått på knäna och det är inte meningen. Vi ska vara friska här. Vi är jättetacksamma.”

Trots tacksamheten gentemot Vikariebanken försöker ordinarie anställda påverka, i den mån det går, vilka vikarier som kommer. På grund av olika omständigheter kan många ordinarie anställda vara sjuka samtidigt, vilket medför att flera vikarier kommer i följd efter

varandra. Ordinarie personal försöker göra det bästa av situationen, en intervjuperson berättar:

Det är jobbigt när det sker [att olika vikarier kommer efter varandra] men man måste göra det bästa av situationen. Är man själv halvkrasslig, som en del var under förra hösten, är det ännu jobbigare. I dessa situationer är det inte enkelt när det kommer en person som aldrig jobbat inom äldrevården utan arbetar inom hemtjänsten. Den personen vet inte vad den behöver göra hos oss, det är varken lätt för dem eller oss. Vissa boenden bokar långt i förväg och när vi behöver vikarie akut då finns det ingen vi känner igen. Till slut kommer nya vikarier som inte jobbat mycket och som inte har mycket erfarenhet.”

Majoriteten av intervjupersonerna berättar att de uppskattar vikarierna som gör sitt bästa. Det finns en förståelse från både ordinarie personal och vikariernas sida angående

svårigheterna som kan uppstå när temporär vikarie träder in i verksamheten. En av vikarierna i fokusgruppen säger “hellre en vikarie än ingen vikarie”. Vikarierna upplever dock att brukare inte alltid litar på “nya ansikten”, vilket kan upplevas som jobbigt.

I rollen som vikarie lyfts även det faktum fram att de har ork att lyssna och umgås mer med brukarna än vad ordinarie personal har. En av personerna i fokusgruppen berättar: “Det är en skillnad om man är vikarie eller inte, jobbar du för att tjäna pengar eller har du valt yrket med

Fokusgruppen håller med om att en del vikarier jobbar för att tjäna pengar och är ointresserade av brukarna:

Det finns så mycket jobb, det är så lätt att få jobb och därför blir det regelbundet som vikarier kommer. De vill tjäna pengar men är egentligen ointresserade av brukarna. Målgruppen har svårt att försvara sig själv, därför går det att hålla den låga kvaliteten för att de inte säger ifrån. Det är noll kvalitetskoll överhuvudtaget.

För majoriteten av intervjupersonerna är en viktigt komponent att de känner sig nöjda med sin arbetsinsats efter dagens slut. De förklarar att det är mycket att göra att, de tar mycket ansvar men att de trots det är nöjda och trivs med sitt jobb.

I tacksamheten över att Vikariebanken finns för att ingen ska behöva gå på knäna eller vara sjuk när en arbetar kan ses som en del av hur lönearbete har blivit till en “naturlig” del av människans tillvaro. I citatet där det framgår att det är jobbigt men att det bara är att göra det bästa av situationen kan också spegla den arbetsmoral som finns kring lönearbetet idag, där enligt Paulsen (2010) spår av kristna traditioner ligger dolda. Såsom Paulsen (2010) förklarar hur arbetssamhället skapar en gränsdragning mellan människor som kan integreras i en gemenskap och de som förpassas till kategorin “misslyckade” skulle kunna skapa rädslor i att inte förlora sin plats i arbetsgemenskapen. Den tacksamhet och nöjdhet som

intervjupersonerna ger uttryck för kanske egentligen är ett försvar för att inte hamna i ett utanförskap.

Att vara nöjd och ha en god balans i sitt arbete kan också ses i Standings (2013) begrepp den

tertiära tiden. I denna flytande tidsindelning krymper tid för fritid och reflektion, vilket

skulle kunna vara en anledning till att det inte finns utrymme för kritiskt tänkande kring den nuvarande tillvaron. Genom att uttrycka svårigheter men inte direkt klaga på situationer som uppstår med hög omsättning av vikarier så kan det enligt vår tolkning vara ett tecken på minskad tid för att reflektera över att kunna kräva något annat än det som redan existerar. Nöjdheten skulle enligt vår tolkning också vara ett tecken på att det finns en prekär

arbetsmarknad som ger upphov till rädslor av att hamna i dess förvärv. Att tacka och ta emot

med nöjda miner skulle kunna vara en strategi för de fast anställda att inte hamna i en tillvaro av osäkra arbetsvillkor. Även kan det i Lundqvist (2001) argumentation om den politiska demokratins motsättning till ekonomismen finnas svårigheter för den enskilda individen att säga emot (den högre ledningen) eftersom risker att marginaliseras och hamna utanför är stor.

Med stöd i Ahrne (2014) tolkar vi att Vikariebanken uppkom i en tid där det behövdes ett verktyg som underlättar hantering av vikarier. Hur verksamheten, äldreboendet, är

konstruerat kännetecknas av förhållanden som rådde vid en specifik tidpunkt. Ordinarie anställda är förstående och uppskattar vikarier för att de finns därför att verktyget inte tas för givet. Ordinarie anställda uttrycker sin tacksamhet och nöjdhet för att de fortfarande är medvetna om hur det är när vikarierna inte finns eller hur det var “en gång i tiden”.

Vikarierna å andra sidan upplever hur beroende verksamheten är av deras närvaro och kan välja att arbeta endast för pengar istället för engagemanget, till skillnad från ordinarie anställda. Med bakgrund av Ahrne (2014) tolkar vi att vikarierna inte påverkas av kedjan av relationer som tillkommer i en organisation. Vikarierna upplever inget behov av att ställa upp och hjälpa till liksom ordinarie anställda. Det kan ses i ljuset av att vikarierna “jobbar för att tjäna pengar” istället för att jobba med “engagemang” eller att de egentligen inte är

intresserade av brukarna. Vikarierna är även medvetna om att det finns ett behov av deras närvaro och kan därför ställa krav, exempelvis att sjukskriva sig sista minuten. Med stöd i Ahrne och Hedströms (1999) förklaring, att ju mer en organisationen är beroende av en viss person desto större krav kan den ställa på organisationen, kan vi göra tolkningen att ordinarie anställda inget annat kan göra än att vara nöjda med den hjälp de får för att inte riskera att förlora hjälpen. Till skillnad från vikarier som kan välja när och var de vill arbeta genom att sjukskriva sig eller inte alls lägga upp arbetstimmar.