STUDIEVARDAGEN FÖR STUDENTER MED AS I HÖGRE UTBILDNING

R

Goffmans (1972) teori stigmatisering är användbar när man studerar fenomen som identifiering, kommunikation och social interaktion. Des- sa tre fenomen skapar svårigheter enligt det som alla tre studentgrup- perna beskriver i enkäten. Genom de dramaturgiska begreppen scenen, kulissen, aktör och åskådare kan bilden av studenternas studievardag åskådliggöras och förståelsen för studenter med AS öka.

När det gäller studenterna med AS, så antyder resultatet i både studie I och II att de känner sig stigmatiserade och alienerade och därmed ställda utanför scenen utan möjligheter att bli aktör. Kampen, som studenterna beskriver, handlar om att få känna en tillhörighet som student och en gemenskap med övriga studenter på högskolan/universitetet. Dessutom handlar den om att kunna få en självkänsla och ett självförtroende som

105 gör att de, trots medvetenhet om att de är udda, kan och vill delta på scenen. Goffman (1972) beskriver att de som blir stigmatiserade ofta blir diskriminerade på ett eller annat sätt och att diskriminering inte all- tid görs medvetet. Men i stigmatiseringsprocesser drar vi oss undan från det som är okänt och främmande och ser därmed till att de som repre- senterar det okända, i detta fall studenter med AS, får kämpa ännu mer för sin tillhörighet och för att få det stöd som de behöver. Det kan där- för betraktas som dubbelverkande processer som ligger bakom att stu- denter med AS inte tar plats på scenen: dels deras egna tillbakadragan- den, men också genom ett uteslutande genom diskriminering, vilket le- der till en negativ spiral. Funktionshindrets karaktär leder också till att dessa motstånd blir alltför svåra att överbrygga: strategierna från att vara en passiv åskådare, eller i bästa fall statist i kulisserna, till en aktiv aktör finns ofta inte. Berättelserna i fallstudien och de kommentarer som stu- denter med AS skrivit i enkäterna handlar om detta utanförskap och denna kamp. Studenterna i studie I beskriver sina erfarenheter av utan- förskap redan som barn och studenterna i studie II beskriver att de har svårt att ”förstå sociala sampel” och svårigheter att delta i socialt samliv, vilket kan relateras till stigmatisering. Studenterna i studie I beskrev ock- så att de hade en känsla av utanförskap, de kände sig alienerade. Till ex- empel hade Adam en önskan om att, som han säger, inte vara så ”jävla handikappad”. Han ville passa in och gav uttryck för att det var viktigt för honom. Känslan av utanförskap, att inte få känna en tillhörighet i systemet och inte vara en av de andra studenterna gör att det kan bli svårt att hitta sin roll som student utan adekvat hjälp och stöd att bryta den negativa spiralen.

Båda studiernas studenter har sökt pedagogiskt stöd på sina respektive högskolor/universitet för att deras studier inte har fungerat och att de inte fått godkänt på de kurser de läst. De har sökt det stöd som diskri- mineringslagen, högskolelagen och förordningen ger dem rättigheter att få. Det finns en förhoppning från studenterna att det pedagogiska stödet kommer att hjälpa dem att bli framgångsrika i sina studier, att kunna ta en examen. När studenterna söker stödet upplever många att det finns en dubbelhet, speciellt för studenter med AS. För att få stöd, måste man

106

visa upp sitt stigma – sin funktionsnedsättning/diagnos – det som man försöker undvika att visa upp. I detta möte sker alltså en öppen förhand- ling på scenen om saker studenten helst vill hålla i kulissen, för att utrö- na vilken roll studenten kommer att få, det vill säga identitet som stu- dent eller som person med funktionshinder. Goffman (2004) anser att man av förhandlingen i sig kan bli stigmatiserad, vilket påverkar perso- nen/studentens egenskaper och leder till att kampen för att definiera sig som student kan bli än svårare. Har man svårt med sitt självförtroende, vilket studenterna beskrivit, så blir det lätt att ta på sig rollen som avvi- kare (det vill säga att blir stigmatiserad) och att bli en alienerad person. Kommunikationen och den sociala interaktionen (Goffman, 2001, 2004) mellan studenter och samordnare blir störd och det blir svårt för båda två att hitta ett bra sätt att prata om de pedagogiska stöden; vilka som finns, vad studenten behöver och hur stödet fungerar. Scenen, vilken i detta fall utgörs av samordnares väntrum och kontor, är inte heller alltid utformad för att möta en person som redan har svårt att befinna sig på scenen och därtill inte heller har sin roll som en student i behov av stöd för att klara sina studier helt klar. För att interaktionen skall fortlöpa behövs också ett tydligt manus, till exempel någon form av tydlig infor- mation om vilka stödformer som finns, hur dessa fungerar och hur man kan få dem, tillsammans med riktlinjer baserade på erfarenheter av tidi- gare studenter med AS. Ett sådant manus skulle kunna vara ett code set, med en tydlighet som visar på vilka svårigheter man som student med AS kan ha, vad man kan få för stöd för att kompensera detta, på vilka sätt man kan få användning av stödet och vilka frågor som kan tas upp av student och samordnare vid mötet.

107

7. DISKUSSION OCH SLUTSATSER