Svensk tillhörighet

I kapitlet Individen, samhället och kulturen i läromedlet Samhällskunskap 1,2 och 3 (West & Hedengren 2013, 69) så framkommer i nedanstående utdrag ett exempel på hur “vi och dem” konstrueras i reflektioner över ett “vi och dem”-tänkandet genom att uttryckligen beskriva att dessa i “många fall” inte är problematiska. Dessa fall exemplifieras sedermera utifrån diverse idrottssammanhang:

”I många fall är “vi och dem” -tänkandet inget större problem. Ett exempel kan vara den gemenskap många svenskar känner när det är OS eller VM och man håller på “våra” svenska idrottare och håller tummarna för att “de andra” ska misslyckas” (ibid, 75)

I ovanstående utdrag så får den flytande signifikanten “svenskar” sin betydelsefixering genom att ekvivaleras med elementen “svenska idrottare” och “gemenskap” som båda fyller en positiv funktion i ekvivalenskedjan samt att detta förstärks genom artikulationen “våra”. “De andra” intar en opposition i ekvivalenskedjan mot tidigare nämnda element och får en negativ funktion, vilket innebär att genom att benämnas “de andra” vilket uttryckligen särskiljer sig från “svenskar” så faller dessa utanför nationell diskurs.

Några sidor senare i samma kapitel så återkommer en “vi och dem”-framställning i texten. I detta fall handlar det om reflektioner kring seder och bruk och att dessa ser annorlunda ut. Det intressanta i nedanstående utdrag är att man utgår från “vi i Sverige” i exemplifieringen av hur seder och bruk kan uppfattas. Detta visar möjligen på ett något etnocentriskt förhållningssätt i texten.

“På samma sätt som vi i Sverige kan tycka att andra har konstiga seder och bruk, tycker andra, med samma självklarhet att det är vi som är de konstiga”. (ibid, 80)

Den flytande signifikanten “Sverige” får sin betydelsetillskrivning genom att artikuleras med “vi” som förstärker att det utgör Sverige samt i opposition mot “andra”, vilka utesluts i den nationella diskursen. Det exemplifieras dock inte vilka “andra” är, men det är en tydlig gränsdragande linje kring vilket som faller utanför den nationella diskursen. Artikulationen “konstiga” med avseende på seder och bruk, visar en förstärkning i tillslutningen. I läromedlet Vårt samhälle - Samhällskunskap 1,2 och 3 av Rundblom & Berg (2014) så förekommer likväl aspekter av “vi och dem”-teman i kapitlet - Att leva i samhället (ibid, 150) där invandrare och dess etablering i det svenska samhället diskuteras. Trots att det konstateras i nedanstående redogörelse att personer som har invandrat till Sverige, bildat familj och fortfarande bor kvar i Sverige, så förekommer alltså tendenser till “vi och dem”-aspekter i texten. Detta framkommer i nedanstående utdrag:

”Så småningom lärde de sig svenska. Många bildade familj och bor fortfarande kvar i Sverige. Dessa invandrare blev till stor nytta för industrin och hela ekonomin i Sverige, som nu utvecklades snabbt.” (Ibid, 184)

Genom att den flytande signifikanten “de” ekvivaleras i samstämmighet med “invandrare” sker här en betydelsetillskrivning som något som inte tillhör nationell diskurs. Det nämns dessutom att de fortfarande bor kvar, men inget om någon form av uttrycklig inkludering av dessa element med avseende på svenska aspekter, utan de särställs således istället som något nationell diskurs. Med avseende på gruppbildning så är det likväl som “vi och dem”-tänkandet något som förekommer återkommande i det undersökta materialet, framförallt i relation till aspekter som rör invandring. Dessa två teman påminner om varandra i stor utsträckning. Gruppbildning är dock något som kan förekomma i fall där ett uttryckligen “vi och dem”-fenomen saknas. I nedanstående utdrag som framkommer lite längre i texten så får afrikaner som en homogen

grupp representera “vissa invandragrupper” genom att de exemplifieras inom den gruppbildningen:

”Bland vissa invandrargrupper är arbetslösheten mycket hög. Afrikaner har till exempel svårt att få arbete, trots att många är välutbildade.” (Ibid, 187)

Ovan så ekvivaleras “invandrargrupper” i relation till “afrikaner” och får en negativ funktion i ekvivalenskedjan i relation till nationell diskurs. “Invandrargrupper” hade kunnat tillskrivas något i form av en annan definition som inte särskiljer det mot “svensk” men ekvivaleras och får således en betydelsefixering genom att särskiljas från nationell diskurs. Dessutom så tillskrivs gruppen “afrikaner” som en homogen grupp som är särskilt utsatta för en exkludering på arbetsmarknaden av invandrargrupperna. Under nästa sidouppslag i läromedlet så blir gruppbildningsprocessen tydligt levandegjord. I nedanstående utdrag så förekommer svenskar och främlingarna i relation till varandra. Dessutom förekommer “Vi och dem”-aspekter även i detta avseende för att vissa på skillnader mellan grupperna men även att dessa uppfattade skillnader succesivt avtog:

“En del svenskar var först lite misstänksamma mot de mörkhåriga främlingarna, men det gick över. Invandrarna kom ju hit för att arbeta och var till nytta för Sverige. Att de var lite annorlunda gjorde inte så mycket. Vi är ju allihopa européer och är i grunden lika, kunde man säga.” (Ibid, 188)

I ovanstående utdrag ges ett historiskt perspektiv som handlar om arbetskraftsinvandringen till Sverige från europeiska länder under 1950-1960-talen. Ovan så får “svenskar” en betydelsetillskrivning genom att sättas i ekvivalent opposition mot “de mörkhåriga främlingarna”. Detta artikuleras vidare genom utsagorna “att de var lite annorlunda gjorde inte så mycket” och “vi är ju allihopa européer och är i grunden lika, kunde man säga.” I detta fall så sker en tillslutning av “svenskar” inom ramen för nationell diskurs medan “invandrarna” tillskrivs en uteslutning ur densamme. Dock är det intressant i ovanstående utdrag att en tendens kring en “europeisk nationell diskurs” förekommer i utsagan i sista meningen, vilket möjligtvis visar på någon form av närmanden kring dessa två element emellan, dvs. svenskar och européer, trots att de särskiljs.

I läromedlet Reflex 123 - Samhällskunskap för gymnasieskolan (Almgren, Höjelid & Nilsson 2014) så förekommer, likväl som i tidigare läromedel, aspekter av gruppbildning och hur sådana processer

kan illustreras i texterna. I nedanstående utsaga så diskuteras den svenska bostadsmarknaden och i relation till att denna är segregerad:

“Det finns exempelvis belägg för att invandrare med arabiskklingande namn inte blir inbjudna till lägenhetsvisningar i samma utsträckning som personer med svenskklingande namn. Vissa personer bedöms alltså som mindre attraktiva hyresgäster och möter därför hinder när de vill flytta.” (ibid, 52-53)

“Svenskklingande namn” sätts i opposition till “arabiskklingande namn” när det handlar om inbjudande till lägenhetsvisningar. Genom artikulationerna “svenskklingande” och “arabiskklingande” i relation till elementet namn så uppstår ett oppositionellt förhållande och tillsluter dessutom att namn som är “svenskklingande” faller inom ramen för nationell diskurs och “arabiskklingande” faller utanför denna. Detta förstärks också genom att elementet “invandrare” i första meningen artikuleras med “arabiskklingande” med avseende på namn. I relation till det tidigare utdraget ur empirin så förekommer nästkommande utdrag på samma sida i läromedlet. Även här diskuteras den svenska bostadsmarknaden men i detta avseende fokus på i synnerhet invandrartäta områden och de Sverigefödda invånarna i området i relation till invånare med invandrarbakgrund:

“Det ska tilläggas att Sverigefödda invånarna i dessa stadsdelar/bostadsområden är en grupp som kännetecknas av att de ofta är ensamboende, har låga inkomster och ännu lägre utbildningsnivå än de invandrade invånarna i området”. (ibid)

I relation till utdraget ur empirin så nämns att vissa områden i Sverige är segregerade. “Sverigefödda invånare” sätts i ekvivalent opposition till “invandrade invånare”. Således fyller den sistnämnda en negativ funktion i ekvivalenskedjan och en distinktion sker här där tillslutning inom nationell diskurs är tydlig.

I likhet med teman om gruppbildning och “vi och dem”-framställningar så förekommer även identitetskonstruktioner i det undersökta materialet. I läromedlet Vårt samhälle - samhällskunskap 1,2 och 3 av Gunilla Rundblom & Leif Berg (2014) så kan en sådan konstruktion utläsas ur kommande utdrag. I kapitlet Att leva i samhället så beskrivs hur “nya svenskar” har upplevt diskriminering i Sverige:

“Många av dessa nya svenskar har känt sig diskriminerade i Sverige. De säger ofta att svenskarna är svåra att få kontakt med, att svenskar är föraktfulla och inte släpper främlingar inpå sig.” (ibid, 188)

Ovanstående exempel torde dessutom vara ett unikt utdrag ur empirin. De två flytande signifikanterna “svenskar”, som artikuleras med “nya”, samt “Sverige” ekvivaleras i relation till varandra, vilket inkluderar dessa i nationell diskurs. Det sker ingen tillslutning eller uteslutning ur diskursen vilket indikerar att båda tillskrivningarna faller inom ramen för diskursen i detta utdrag. I läromedlet Arena 123 - samhällskunskap för gymnasiet (Karlsson 2011) så framställs även aspekter som kan relateras till identitetskonstruktioner i kapitlet individen i samhället (ibid 14) och utdraget visar kulturella aspekter som ligger till grund för att forma individen i ett avsnitt som behandlar individen i samhället Sverige:

“Vi är inte födda med vår kultur, den lär vi oss genom att växa upp i. Man brukar säga att individen genomgår en socialisering, blir en del av kulturen och samhället. Kultur är ett ord som från början betyder odling. Det är alltså motsatsen till natur, det som människan inte har påverkat, det som är vilt. Vårt sätt att leva, vår kultur är en av de faktorer som knyter oss till ett samhälle.” (ibid, 19)

I ovanstående exempel så uttrycks “vår kultur”, vilken rimligtvis syftar på en svensk kontext utifrån att utsagan använder pronomen “vår”, vilken sedan beskrivs genom att vi lär oss den genom en process vilken är uppväxten. “Vårt” knyts samman med flytande signifikanter som kultur och levnadssätt och tillskriver dessa i en svensk kontext genom att använda pronomen vid återkommande tillfällen. Lite senare i texten så diskuteras majoriteten och kultur kring vad som utgör normen. Detta visar på en identitetskonstruktion som framträder i dessa utsagor. Dessa aspekter förekommer i tre nedanstående utsagor och verkar vara ett genomgående tema i denna del av det undersökta materialet. Nedanstående utdrag ur empirin åskådliggör detta genom följande utsaga:

“Majoritetens kultur brukar man säga utgör normen, dvs. det normala i betydelsen det vanliga, det man först tänker på. Om man är utomlands och får frågan: Hur är en typisk svensk? skulle de flesta av oss beskriva normen. Det är dock inte alltid självklart vad som utgör normen.” (ibid, 20)

I det ovanstående utdraget får den flytande signifikanten “svensk” sin betydelsetillskrivning genom att artikuleras ”typisk” och ekvivaleras med elementet “normen”. I detta fall ekvivaleras således “normen” som har en positiv funktion och “svensk” i samstämmighet. Detta förstärks och framträder ytterligare i nedanstående utdrag ur empirin:

“Den etniska normen i Sverige är svensk. För 50 år sedan tänkte man på en till utseendet ljus person som talade svenska utan brytning och hade ett traditionellt svenskt namn. De andra, de som inte uppfyllde normen, de som talade med brytning, hade ett ovanligt namn eller mörkare utseende än det traditionellt svenska, betraktades ofta som etniskt annorlunda.” (ibid, 29)

Ovan så utvecklas normen (utifrån redogörelsen i det tidigare utdraget ur empirin) och de flytande signifikanterna “Sverige” och “svensk” får sin betydelsefixering genom att ekvivaleras med den “etniska normen”. Den etniska normen framträder i ekvivalenskedjan med en positiv funktion i relation till dessa två flytande signifikanter. Den flytande signifikanten “svensk” ekivalerades som sagt med den “etniska normen” men detta samstämmiga förhållande förstärks genom en rad artikulationer, nämligen “ljus person”, “svenska utan brytning” och “traditionellt svenskt namn” i relation till ytterligare en flytande signifikant “utseende” som således tar en plats i ekvivalenskedjan. Detta förhållande stärks ytterligare när elementet “de andra” sätts i opposition till elementet “traditionella svenska”. På liknande vis framställs detta utifrån nedanstående redogörelse:

“Troligen får människor i Sverige med någon egenskap i form av utseende, brytning eller namn som verkar annorlunda räkna med att bli påminda om att de inte fullt ut uppfyller den etniska normen länge än.” (ibid, 31)

Här tillskrivs den flytande signifikanten “Sverige” en betydelsetillskrvining genom att ekvivaleras med “människor”. Den flytande signifikanter “människor” i detta avseende artikuleras genom att vissa egenskaper som “verkar annorlunda” inte klassificeras inom nationell diskurs, då dessa “människor i Sverige” inte uppfyller den etniska normen fullt ut. Det diskuteras emellertid inte vad dessa egenskaper uttryckligen betyder, eller vilka dessa människor i Sverige är, vilket möjligen kan innebära att dessa egenskaper betonar en undermedveten föreställning om vad dessa egenskaper egentligen innefattar. En tillslutning sker alltså genom artikulationerna som faller inom ramen för att vara annorlunda än vad som betecknas som den etniska normen, vilken är svensk.

I ovanstående tre utsagor så framkommer således aspekter om identitetskonstruktion vilket är vanligt inom nationell diskurs (Winther Jörgensen & Philips 2000, 48). Dessa identitetskonstruktioner blir relevanta i hur texterna tillskriver vissa identiteter i relation till olika andra identiteter. I läromedlet Reflex 123 - Samhällskunskap för gymnasieskolan av Hans Almgren, Stefan Höjelid & Erik Nilsson (2012) så sker även identitetskonstruktioner. I kapitlet Individen och identitet (ibid, 47) så inleds detta med en redogörelse om en elev som går första året på gymnasiet och heter Mirela:

“Jag är svensk, jag är född i Sverige och har svenskt medborgarskap, så min nationalitet är helt klar. Men etniskt är jag kosovoalban.” (ibid)

I denna utsaga så tillskriver sig personen som att inkluderas i den flytande signifikanten “svensk” genom att ekvivalera detta med “nationalitet” “född i Sverige” samt “svenskt medborgarskap”. Dessa element fyller en positiv funktion eftersom de tillskriver i ekvivalenskedjan att de samtliga faller inom ramen för nationell diskurs samt att de tillskriver “svensk” i densamme. En uteslutning ur den nationella diskursen sker dock också vilket är intressant, där den flytande signifikanten “etnicitet” får sin betydelsetillskrivning genom att ekvivaleras med “kosovoalban”. Fortsättningsvis så diskuteras det svenska medborgarskapet på samma sida i läromedlet:

“Den svenska medborgarskapsrätten grundar sig på härstamningsprincipen. Svensk medborgare blir den vars mor är svensk medborgare eller vars far är svensk medborgare och gift med barnets mor. Utländska medborgare kan efter en ansökan bli svenska medborgare”. (ibid)

Den flytande signifikanten “svensk” får sin betydelsetillskrivning genom att ekvivaleras med den “svenska medborgarskapsrätten” och “medborgare” i ovanstående utdrag. Detta artikuleras vidare genom att svensk medborgare blir den som har en släktmässig anknytning, närmare bestämt enligt härstamningsprincipen. I sista meningen får dock “svensk” sin betydelsetillskrivning genom att ekvivaleras med “utländska medborgare” och att dessa kan få medborgarskap efter en ansökan.