Svenska folkets underbara öden

I sin beskrivning av Gustav II Adolfs som person så använder sig Grimberg, likt många av det föregående författarna, av anekdoter från kungens barndom för att lyfta fram de karaktärsdrag som kom att definiera hela kungens livstid. Han noterar många olika kännetecken som definierade kungens person men pekar tydligt på Gustav Adolfs särskilda intresse för allting krigsrelaterat. Grimberg liknar denna fascination med krigets konst och vapen med den tysk- romerska kejsaren Karl V. Genom sina konversationer med krigare från Europas alla länder så fick Gustav Adolf sin skolning inom krigskonsten. Dessa samtal fick honom också att bli upphetsad på att ge sig ut i fält och uppleva krig på riktigt och vid 15 års ålder begärde han att delta i det pågående fälttåget mot ryssarna men han fick avslag på sin begäran. Kungens intresse för krig sträckte sig också till berättelser om människors upplevelse av krig.

27

Enligt gamla muntliga traditioner ska kungen gärna ha samtalat, särskilt med äldre soldater, om deras upplevelser av krig.57

Kungens stränga uppfostran ledde enligt Grimberg att han tidigt blev en mogen och ansvarsfull person. Han tvingades dessutom leva genom enkla vanor vilket senare ute i fält gjorde så att kungen kunde uthärda samma, ofta dåliga, förhållande som en vanligt soldat. Andra karaktärsdrag som nämns av Grimberg är kungens frikostighet och hans orädda natur. I beskrivningen av Gustav Adolfs utbildning lyfter Grimberg bland annat fram dennes studier av romarnas och grekernas främsta författare vars ”höga anda och manliga kraft genomsyrande ynglingens själsliv”. Men Grimberg pekar även på brister i kungens person då han ibland kunde låta ilskan ta över vilket kunde leda till både slag och hugg men att i takt med att kungen blev äldre och mer erfaren så lärde han sig konsten att behärska sig själv. Däremot om det var någon underbefälhavare eller ämbetsman som skött sitt arbete på ett oskickligt eller slappt sätt så visade kungen ingen nåd vilket kunde leda till regelrätta utskällningar med en del valda ord om bland annat ”tanklöshet, dumdristighet och pliktförgätenhet” och när detta skedde så var kungen fruktad av omgivningen. Men Grimberg poängterar att vreden oftast gick över lika snabbt som den kommit vilket tycks visa att kungen i grunden hade en försonande natur.58

I Grimbergs framställning av kungens person återkommer många av de klassiska karaktärsdrag som ofta tillskrivits Gustav Adolf i föregående verk däribland hans mogna, modiga och ansvarsfulla person. Även kungens intresse för krig och litteratur är saker samt hans häftiga temperament är andra saker som ofta har lyfts fram i andra framställningar. Däremot upphöjs och idealiseras inte kungens person av Grimbergs i samma utsträckning som har gjorts i Fryxells och Weibulls verk. Sammanfattningsvis kan man konstatera att Grimberg inte tillför något nytt i sin framställning utan upprepa mest vad andra författare redan tillfört.

Politiska gärningar

I ett av verkets kapitel beskriver Grimberg hur den svenska befolkningen fick kraft att bära de tunga krigsbördorna och pekar på vad han kallar för Gustav Adolfs fredliga fälttåg. Mer specifikt har han bland annat tittat närmare på kungens närings- och handelspolitik samt den förda utbildningspolitiken. Även kungens reformer inom statsförvaltning och rättskipning behandlas.

57 _{Grimberg, Carl, Svenska folkets underbara öden. D.3, Gustav II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid,}

Stockholm: Norstedt & Söners Förlag, 1915, 5-14.

28

Grimberg beskriver att Gustav Adolfs organisatoriska förmåga i det civila styret var lika storartad som den han visade upp på slagfältet och att i hans person uppnådde Vasaättens härskarbegåvning sin absoluta höjdpunkt.

Bara en person med Gustav Adolfs ordnande och nyskapande kraft skulle, mitt under rasande krig, kunna förvandla landet som kungen senare kom att göra. Grimberg skriver att bara genom kungens arbete i fredens tjänst kunde medlen skapas för det svenska folkets ärofulla uppträdande utrikes, samtidigt som det svenska samhället för första gången fick en ordentligt fastställd inre organisation som blev bestående. Gustav Adolfs fredliga verksamhet bestod, enligt Grimberg, till stor del av ett ständigt fälttåg för att motverka lata och slapphänta undersåtar samt ohederliga och förtryckande ämbetsmän och fogdar. Mot fogdarna fick han i många fall använda sig av hot och i de fallen där fogdarna fört våldsamheter mot allmänheten eller på annat sätt överskridit sin befogenhet så dömdes de till döden. Kungen försökte i så stor utsträckningen det var möjligt att göra sig oberoende av fogdarna och försökte göra detta genom att bortarrenderade bland annat bergslag och bruk till privatpersoner och bolag i utbyte mot en överenskommen inkomst. Systemet lede lätt till utpressningar då arrendatorerna försökte göra så mycket vinst som möjligt på sitt arrende under den begränsade arrendetiden. Men kungen såg inte mellan fingrarna och Grimberg beskriver en incident år 1622 då Gustav Adolf låtit kalla arrendatorer till sig och gett dem en skarp utskällning och ska ha bland annat kallat dem för ”judar, skinnare och landsfördärvare”.59

Grimberg skriver att genom sina resor i landet fick Gustav Adolf lära känna både sitt land och folk och hade fått erfara att Sverige var ett fattigt land. Kungen konstaterade att problemet låg i sin farfars, Gustav Vasas, upparbetade system för handel och sjöfart som var i stort behov av reformer. Grimberg beskriver hur vid Gustav Adolfs trontillträde så var läget för näringsliv och handel i landet, särskilt städerna, väldigt illa. Det bedrevs väldigt liten handel städerna, de var ruttna och närmast fallfärdiga. Stockholms köpmän hade inte tillgång till ett enda havsgående fartyg och all utrikeshandel hade gått i händerna på utlänningar som köpt in råvaror, bearbetat dem och sedan sålt i Sverige till mångdubblat pris.60

59 _{Ibid, 219-223.} 60 _{Ibid, 223-224}

29

Gustav Adolf försökte råda bot på detta genom att vidta en rad åtgärder för att rycka upp näringslivet i städerna genom att ge dessa rika privilegier. Utöver detta fick utlänningar bara sälja sina varor i utvalda städer och då bara under sex veckors tid varje år och bara i större mängder. Dessutom förbjöd kungen de svenska köpmännen att verka som legoknektar åt utländska köpmän. För att få igång företagsamhet i städerna tvingade kungen hantverkare inom fyra mils avstånd från en stad att flytta in i denna, med tvång om nödvändigt.61

När några dussin vapensmeder i närheten av Örebro vägrade lyda regeringens befallning fick landshövdingen i Örebro en order från den kungliga regeringen om att fördärva och ödelägga smedernas verksamhet ifall dem fortsatte att vägra. Gustav Adolfs regering uppmuntrade städernas borgare att anlägga bland annat sämskmakerier och stora väverier genom att nyttja landets existerande naturresurser. Privilegier utfärdades för en rad olika typer av väverier, färgerier och garverier men det var sällan dessa rättigheter utfärdades till svenskar då byggandet och bedrivandet av sådana anläggningar krävde kapital, något det var stor brist på inom landet, ett problem som Gustav Adolf avhjälpte genom att locka utländska investerare att satsa i Sverige.62

Till skillnad från Grimbergs framställning av Gustav Adolfs person så framkommer en betydligt mer idealiserad bild av kungens politiska gärningar. Kungen blir här den närmast perfekta statsmannen och organisatören som hade förmågan att både identifiera och sedan implementera lösningar på samtliga politiska problem och utmaningar han ställdes inför. Likt Geijer, beskriver Grimberg hur kungen agerade finanspolitiskt för att säkra rikets finanser genom att exempelvis förlita sig på arrendatorer. Men till skillnad från Geijer, som skarpt kritiserar kungens styrelse för att den gjorde sig beroende av dessa ”mellanmakter”, så riktar Grimberg ingen kritik mot kungen för detta. Istället visar Grimberg på kungens allmänna avsky för ohederliga personer. En likhet finns dock med Starbäck & Bäckströms samt Weibulls respektive skildringar där kungen var beredd att använda sig av ibland drastiska och hårdhänta metoder för att få sin vilja igenom, ett karaktärsdrag som synts i Grimbergs exempel om vapensmederna. Det är tydligt i Grimbergs framställning att han inte anser att kungens storhet kommer från hur han var som person utan istället från hans politiska agerande och gärningar.

61 _{Ibid, 255-256.} 62 _{Ibid, 255-256.}

30

3.6 Svenska folket genom tiderna