Typer av historiebruk

Varje verk som har undersökts i denna studie har uppvisat i en mer eller mindre utsträckning på vetenskapligt historiebruk. Det vetenskapliga historiebruket kan utläsas genom att samtliga författare försöker fastställa och tolka historiska fakta och skeenden samt att författarna diskuterar bakgrunder och konsekvenser till historiska och politiska förändringsprocesser under Gustav II Adolfs regeringsperiod. Det vetenskapliga historiebruket i framställningen av Gustav II Adolfs person är inte helt självklart då flertalet av författarna i de undersökta källorna, särskilt från 1800-talet, i stor utsträckning förlitar sig på olika berättelser och anekdoter för att visa på Gustav Adolfs karaktärsdrag.

Det vetenskapliga historiebruket är särskilt framträdande i författarnas respektive analyser och jämförelser av kungens politiska gärningar. I framställningarna av Gustav Adolfs förvaltningspolitik bygger analyserna på en jämförelse med det han lyckades uppnå och hur läget var i landet när kungen tillträde tronen. Ett annat exempel på ett område där det vetenskapliga historiebruket framträder är i skildringen och diskussionen om kungens övergripande ekonomiska politik där Gustav Adolfs närings-och handelspolitik tenderar att ta upp mest utrymme. Här tenderar författarna att följa ett tydligare vetenskapligt analysmönster. Först presenteras bakgrundsfakta om Sveriges ekonomiska förhållanden vid tiden för Gustav Adolfs trontillträde. Därefter presenteras fakta om kungens reformer och sedan görs en analys om vilka effekter reformerna fick för rikets ekonomi och finansiella stabilitet. Även om kungens politiska gärningar överlag ses som positiva så har författarna ett mer kritiskt och granskande förhållningsätt som gör att även kungens misslyckade politiska gärningar får utrymme att synas i författarnas berättelser.

Existentiellt historiebruk

Det existentiella historiebruket kan urskiljas i många av författarnas framställningar av Gustav Adolf men är särskilt framträdande i källmaterialet från 1800-talet och 1900-talets första hälft där kungens person ofta ligger i fokus för förmedlingen av händelseutvecklingen under den tidiga stormaktstiden.

39

Vissa tendenser till ett existentiellt historiebruk kan urskönjas i många av författarnas framställningar av Gustav Adolf, kanske tydligast i de verk där kungens person ofta ligger i fokus för förmedlingen av händelseutvecklingen under den tidiga stormaktstiden. Det existentiella historiebruket lämnar dock inte tydliga spår i det historiska källmaterialet, vilket även är fallet för det källmaterial som analyserats i denna studie. Därför kan inte heller några säkra slutsatser dras om detta historiebruk. Däremot kan en mer allmän diskussion om bruket föras. Det existentiella historiebruket kan aktiveras under flera olika omständigheter. Vanligtvis när det finns ett behov av att antingen minnas eller glömma eller när människor är i behov av stabilitet och orientering i ett samhälle som är under snabb förändring eller satt under stark press. Verken från 1800-talet fram till 1900-talets första hälft präglas av författarnas egen samtid då nationalismen och nationalromantiken som en politisk, ideologisk, estetisk och intellektuell kraft i Sverige och Europa var som starkast.

Det var även under denna tid som den svenska nationalstaten var under uppbyggnad vilket gjorde att det fanns ett behov av att skapa en gemensam nationell och kulturell identitet hos majoritetsbefolkningen i Sverige. Här blir det existentiella historiebruket ett viktigt och nödvändigt verktyg i målet att skapa denna identitetsbild. Särskilt förlusten av Finland till Ryssland år 1809 och unionsupplösningen 1905 skapade nationella trauman som gjorde att det i Sverige fanns ett starkt behov för människor att både minnas sin gemensamma historia och att orientera samt förankra sin nya position i omvärlden. Ett kännetecken för historiskt källmaterial som präglas av ett existentiellt historiebruk är att dem tenderar att rikta sig mot alla människor.76

Det förefaller tydligt, baserat på den idealiserande personteckningen av Gustav II Adolf person och hans politiska gärningar som förmedlas fram till 1900-talets första hälft, att verken riktar sig till hela befolkningen och inte endast till exempelvis historiker eller andra politiska och intellektuella grupperingar i samhället. I mer moderna tider har det existentiella historiebruket, i en strikt nationell kontext, gradvis avtagit. Detta inte minst eftersom historieskrivningen i Sverige har förlorat sin funktion som ett redskap för nationens och statens sammanhållning och legitimering. Det finns olika förklaringar till detta som forskare pekar på.

40

En teori hävdar att historia under de senaste decennierna i allt högre utsträckning har både privatiserats och individualiserats i takt med att det moderna samhället successivt tagit avstånd från den offentliga förmedlingen av historia som tidigare har skett i alltifrån historieundervisningen i klassrummen till historiska ritualer. En annan föreslagen teori menar på att det existentiella minnet istället bara har blivit mer globalt, lokalt eller individorienterat och att det minnet numera existerar framförallt på geografiskt avlägsna platser som exempelvis Auschwitz och Hiroshima. Minnen av dessa platser och vad som utspelade sig där är till stor del beroende av personliga minnen. I båda fall sker utvecklingen på bekostnad av det nationella minnet. I de delar av västvärlden där det materiella överflödet tillfredsställer människors behov finns det inte en lika stor efterfrågan på kulturella värden som kan förmedlas genom historien som exempelvis tillhörighet och identitet. 77

Ideologiska historiebruket

I författarnas respektive verk finns det vissa tendenser till ett ideologiskt historiebruk. I sina respektive framställningar förekommer det visserligen inte explicita försök av författarna att använda historien för att legitimera sina egna eller andras politiska uppfattningar. Dessa tendenser är tydligast i verken från 1800-talet och till viss del även från 1900-talets första hälft. Författare från denna tidsperiod har en tydlig uppfattning om Gustav Adolf är tydligt som en av de främsta kungarna i svensk historia, ibland även i världshistorien. Här blir ett outtalat syfte med författarnas framställningar att både rationalisera och legitimera den upphöjda ställning som Gustav Adolf har i den svenska historieskrivningen. Vad författarna menar på är storheten hos kungen kan skilja sig åt.

Författarnas framställningar kan också säga något om hur författarna såg på det svenska statsskicket. Författarna problematiserar och ifrågasätter inte Gustav Adolfs personliga maktutövning i sin roll som kung och någon kritik mot det monarkiska statsskicket förekommer inte överhuvudtaget. Monarkin framstår snarare i flertalet av författarnas framställningar som en viktig och självklar del av det svenska statsskicket vid sidan av andra maktinstitutioner som riksrådet och riksdagen. Författarna under 1800-talet levde under en tidsperiod där kungen i allra högsta grad fortfarande var en aktiv aktör i rikets styrelse och det är kanske därför inte konstigt att författarna mer eller mindre medvetet bidrar till att legitimera monarkins roll i det svenska samhället.

41

I författarnas framställningar är det tydligt att det finns underliggande vördnad och respekt för Gustav Adolf. Detta är särskilt tydligt hos författarna från 1800-talet som ofta ger positiva och målande porträtt av kungens ideala egenskaper. Dessa målande personteckningar av kungen återfinns bland annat i Geijers, Fryxells och Weibulls respektive verk. I källmaterialet tillskrivs kungen ofta en rad positiva och personliga abstrakta och fysiska egenskaper samt värderingar som bidrog till kungens framgångsrika styre av Sverige. I nästintill samtliga av författarnas framställningar beskrivs Gustav Adolf i mer eller mindre utsträckning som den ideala ledaren och statsmannen. Många av de tillskrivna egenskaperna som kungen ska ha innehaft har kopplingar till både ledarskap och statskonst men författarna lyfter fram och hyllar många andra egenskaper och dygder. Här blir Gustav Adolf en representant för ett högre ideal.

Några av de vanligaste förekommande kvalitéerna som tillskrivs kungen är exempelvis hans flitighet, ordningsamhet, mod, lyhördhet, frikostighet samt initiativkraft. Att flera av författarna väljer att lyfta fram samma egenskaper behöver nödvändigtvis inte betyda något särskilt då författarna ofta hänvisar till samma ursprungskällor. Men det faktum att många av författarna har valt att lyfta fram samma eller likartade personliga kvalitéer hos kungen i sina respektive framställningar kan indikera vilka kvalitéer författarna själva tyckte är ”bäst” och mest åtråvärda att inneha. I flertalet av framställningarna kan man notera att vissa aspekter/kännetecken på det ideologiska historiebruket är närvarande.

Historieideologer tenderar att bland annat använda sig av personteckningar, svart-vita analyser och föga problematiserade framstegsperspektiv, tre aspekter som återfinns regelbundet i författarnas framställningar. Personteckningar som omgärdar kungens person har vi redan talat om och de svart-vita analyserna framträder i den relativt okritiska positiva bild av kungens styre som målas upp i författarnas framställningar. Författarna lyfter också ofta fram de många framsteg Sverige som land gjorde under Gustav Adolfs styre men problematiserar sällan detta och ställer sig inte frågor om exempelvis eventuella negativa konsekvenser som följde med dessa framsteg. Ett annat kännetecken hos det ideologiska historiebruket är att misstag och problem som har uppstått.78

42

Övriga historiebruk

I författarnas framställningar kan vi visserligen finna moraliska och politisk-pedagogiska dimensioner och aspekter. Däremot har inte historiebruket av dessa slag kunnat styrkas i någon större utsträckning i källmaterialet. Därför förs heller ingen diskussion om dessa historiebruk i denna analys.