Gustav II Adolf – ”I
idealitetens
skimmer”
HUVUDOMRÅDE: Historia 61-90, 30 hp FÖRFATTARE: Rick Ling
EXAMINATOR: Radu Dinu
JÖNKÖPING HT 2020
- En studie om framställningen av Gustav II Adolfs
person, politiska gärningar samt historiebruk i
allmänna översikter om svensk historia
Abstract
This study shows how the image of Gustavus Adolphus's personality and his political deeds have been portrayed in historical works dealing with the overall history of Sweden. The study has also, with the help of analytical tools on uses of history, examined how the memory of Gustavus Adolphus's personality and political deeds has been used by focusing on the scientific, existential, moral, ideological, and political interests. A total of eight works have been examined during a period stretching from the years 1830-2000.
Based on the historical cultural perspective, the analysis of the historical works shows a consistently positive and idealised portrayal of both Gustavus Adolphus's personality and political deeds. This idealised portrayal of the king is especially visible in the sources from the 19th century where he is ascribed several leadership characteristics and personal qualities. From the 20th century onwards Gustavus Adolphus continues to be described in positive terms,
however the idealization aspects in the author’s portrayal are gradually diminishing. Throughout the 20th century a gradual shift in focus from Gustavus Adolphus's personality and
his role in political affairs can be observed. Instead, the authors start focusing more on describing the overall course of historical events.
In the examination of the different uses of history, the scientific and ideological uses of history are the most visible and dominant elements in the authors portrayal. It has been observed that the scientific use of history over the course of time become a stronger and more dominant at the expense of the other uses of history. In summary, the authors portrayal has shown that Gustavus Adolphus has consistently been viewed in a positive light, however the extent to which he is featured in and the role he plays in the authors depiction has gradually diminished with time. A clear trend towards a more scientific use of history has also been observed.
Sammanfattning
Syftet med denna studie är att undersöka hur bilden av Gustav II Adolfs person och hans politiska gärningar har framställts i allmänna översikter om svensk historia. Studien ska därtill med hjälp av en historiebrukstypologi undersöka hur historien om Gustav II Adolfs person och politiska gärningar har använts genom att fokusera på vetenskapliga, existentiella, moraliska, ideologiska och politiska intressen. Totalt har åtta verk undersökts under tidsperioden 1830-2000.
Med utgångspunkt i ett historiekulturellt perspektiv visar analysen av författarnas framställningar på en konsekvent positiv och idealiserad bild av både Gustav Adolfs person och politiska gärningar. Denna idealiserade porträtt av kungen är särskilt märkbar i källor från 1800-talet där han tillskrivs ett antal olika ledarskapsegenskaper och personliga kvalitéer. Från och med 1900-talet så fortsätter Gustav Adolf att beskrivas i positiva ordalag men det ideala porträttet av kungen har gradvis avtagit med tiden. Genom hela 1900-talet ser vi ett successivt skifte i fokus från Gustav Adolfs person och hans roll i den politiska händelseutvecklingen. Istället börjar författarna fokusera mer på att beskriva översiktliga händelseförlopp och utvecklingslinjer.
I undersökningen och analysen av historiebruket så är det de vetenskapliga och ideologiska historiebruket som utmärker sig som dem mest synliga och dominanta historiebruken i författarnas framställningar. En utvecklingslinje har observerats där det vetenskapliga historiebruket successivt blivit ett starkare inslag i författarnas framställningar på bekostnad av andra historiebruk. Sammanfattningsvis så har författarnas framställningar visat på en konsekvent positiv bild av Gustav II Adolf. Men det utrymme kungen får och den betydelse han tillskrivs av författarna har minskat med tiden.
Innehållsförteckning
Innehåll
1. Inledning... 1 1.1 Bakgrund ... 2 1.3 Syfte ... 3 2. Tillvägagångssätt ... 3 2.1 Teoretiskt ramverk ... 32.1.1 Historiedidaktik och historiekultur ... 3
2.1.2 Historiebruk ... 5
2.2 Material, metod och källpresentation ... 6
2.3 Källpresentation ... 8
2.4 Tidigare forskning ... 11
3. Undersökning ... 13
3.1 Svenska folkets historia ... 13
3.2 Berättelser ur svenska historien (Fryxell) ... 16
3.3 Berättelser ur svenska historien (Starbäck & Bäckström) ... 19
3.4 Sveriges storhetstid, från år 1611 till år 1718 ... 22
3.5 Svenska folkets underbara öden ... 26
3.6 Svenska folket genom tiderna ... 30
3.7 Svensk historia ... 32
3.8 Sveriges historia 1521-1809: Stormaktsdröm och småstatsrealitet ... 35
4. Analys ... 38
4.1 Typer av historiebruk ... 38
4.2 Förändringar i historiebruket ... 42
5. Slutdiskussion ... 44
1
1. Inledning
Genom historiens gång har vi kunnat bevittna många svenska regenters uppgång och fall. Många av dessa regenter har fått en liten eller ingen plats alls inom den svenska historieskrivningen medan ett fåtal har lyckats befästa en närmast permanent ställning i historieböckerna. Några av de mest kända namnen inom denna skara av regenter inkluderar exempelvis Gustav Vasa, Karl XII och på senare år även drottning Kristina som är eller har förblivit föremål för intensiv skildring under hundratals år ända fram till vår samtid. Under den nationalromantiska eran som svepte över Europa, inklusive Sverige, under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet så lyftes många historiska figurer fram i rampljuset i syfte att stärka den nationella identiteten samt öka lojaliteten och samhörigheten till nationen och staten. I Sverige hämtades många av de historiska gestalter som fick stå i centrum för den svenska nationalromantiken ur stormaktstiden där särskilt gamla krigarkungars liv och gärningar förskönades och där kungarna själva ikläddes i hjälteroller. De förvandlades till nationella symbolfigurer som representerade ärofyllda ideal som människor skulle eftersträva att leva efter och som i sin tur skulle forma den svenska nationella identiteten.
Men historieskrivningen kring historiska händelser och figurer är sällan statisk och förändras kontinuerligt då historiker influeras av det samhälle och den samtid de lever inom. Olika grupper och personer använder ofta gestaltningen av historiska objekt för att uppnå olika syften, det är detta som vi kallar för historiebruk. Således är det naturligt att det med tidens gång framträder olika bilder av det historiska objektets eftermäle. Det är inte sällan att gestaltningen av händelsen eller personen blir kontroversiell, vilket i sin tur leder till motsättningar kring hur samtiden ska förhålla sig till det berörda objektet. Minnet av Gustav II Adolf utgör i denna bemärkelse inget undantag och minnet av hans eftermäle har förändrats över tid. Svenska historikers framställningar av Gustav II Adolf utgör här en viktig del i hur minnet av kungen har och fortsätter att formas över tid. Därför är det av intresse att studera hur kungens person och gärningar har framställts i svenska historieböcker. Men det är också intressant att undersöka hur respektive författare har brukat Gustav II Adolfs minne och hur framställningen av Gustav II Adolfs minne för specifika moraliska, politiska, ideologiska och vetenskapliga intressen samt så kommer undersökningen belysa hur dessa historiebruk har förändrats över tid.
2
1.1 Bakgrund
Den 9 december 1594 föds Gustav Adolf på Stockholms slott. Han var son till hertig Karl och Kristina av Holstein-Gottorp. Från början var alltså Gustav Adolf en hertigson och var därför inte tronarvinge vid födelsen, det var inte hans far heller. Vid tiden för Gustav Adolfs födsel hette Sveriges kung Sigismund som var son till Johan III. Sigismund var sedan några år tillbaka även kung av Polen-Litauen. Hertig Karl och Sigismund kom till slut att hamna i konflikt med varandra och i det efterföljande inbördeskriget avsattes Sigismund från den svenska tronen och hertig Karl besteg tronen under regentnamnet Karl IX. Först år 1604 bekräftades Gustav Adolf som tronföljare. När Gustav Adolf endast var 16 år gammal dog Karl IX år 1611. Under normala omständigheter hade en förmyndarregering tagit över styrelsen av landet tills det att tronarvingen hade blivit myndig. Gustav Adolf hade dock inga intentioner att vänta och i utbyte mot att han avlade en kungaförsäkran där han gick med på att begränsa sina maktbefogenheter och dela makten med riksrådet och ständerna fick Gustav Adolf tillträde som fullmyndig kung. Särskilt högadeln gynnades väl av 1611 års kungaförsäkran. Genom sin ledarskapsförmåga och viljestyrka satte Gustav Adolf en tydlig prägel på landets styrelse och han lyckades oftast driva igenom sin vilja. Kungen hade också förmånen att ha skickliga medhjälpare och rådgivare vid sin sida, framförallt rikskansler Axel Oxenstierna och hans tidigare lärare Johan Skytte.1
Under Gustav Adolfs ledning byggdes centrala ämbetsverk upp, riksdagens arbete reglerades genom 1617 års riksdagsordning och 1614 års rättsordning reformerade rättsväsendet och domstolar. Andra viktiga reformer var utbyggnaden av Uppsala universitet och inrättandet av gymnasier i städerna. Gustav Adolfs regering utfärdade stadsprivilegier för inte mindre än 14 nya orter och näringslivet förbättrades tack vare invandring av främst valloner. Gustav Adolf är kanske mest känd internationellt för sina militära innovationer och reformer. Han utmärkte sig särskilt genom att göra sitt infanteri, kavalleri och artilleri betydligt mer rörligare på slagfältet. Han drog Sverige in i det Trettioåriga kriget (1618-1648) där han framgångsrikt ledde svenska och tyska trupper till många segrar. Vid slaget i Breitenfeld 1631 vann han ett stort slag mot de kejserliga tysk-romerska trupperna men vid slaget i Lützen året därpå stupade han i strid 37 år gammal. Hans militära framgångar och inre reformer markerade inledningen på den svenska stormaktstiden. Kungens liv och gärning har varit föremål för intensiv diskussion genom århundranden inte bara i Sverige men också internationellt.2
1 Oredsson, Sverker. Gustav II Adolf. Stockholm: Atlantis, 2007, 15-56 2 Ibid, 107-143, 243-289
3
1.3 Syfte
Syfte med denna studie är att visa hur Gustav II Adolfs person och politiska gärningar har framställts i allmänna översikter om svensk historia och hur framställningen har förändrats under perioden 1830 – 2000. Studien syftar även till att undersöka hur kungens minne har brukats av författarna samt ge en bild över hur bruket av Gustav II Adolf har förändrats över tid med hjälp av en utvecklad historiebrukstypologi. Studiens undersökningsperiod är mellan åren 1830-2000.
Frågeställningar:
- Hur framställer författarna Gustav II Adolfs person?
- Hur framställer författarna Gustav II Adolfs politiska gärningar?
- Vilka olika historiebruk kan utläsas i författarnas beskrivningarna av Gustav II Adolf och hur har detta förändrats över tid?
2. Tillvägagångssätt 2.1 Teoretiskt ramverk
2.1.1 Historiedidaktik och historiekultur
Det forskningsfältet som behandlar förmedlingen av historia är historiedidaktiken. Christer Karlegärd, som introducerade historiedidaktiken i Sverige på 1980-talet, definierade historiedidaktik som vetenskapliga studier av människors möte med historien. Historiedidaktiken intresserar sig med andra ord för vilken historia som förmedlas. Vem är det som förmedlar? Vad är det som förmedlas? Vem riktar sig förmedlingen mot? Detta gör följaktligen att historiedidaktiker även intresserar sig för hur historia produceras och konsumeras. Den historiedidaktiska kommunikationskedjan består således av en avsändare, förmedlare och mottagare av historia. Den senare aspekten, som behandlar hur människor tar till sig och tillgodogör historia, är en svårutforskad fråga då människors egna erfarenheter, kunskaper och upplevelser är faktorer som påverkar hur man tar till sig historia.3
3 Klas-Göran Karlsson & Ulf Zander. Historien är nu: En introduktion till historiedidaktiken. Lund:
4
Historiedidaktiker intresserar sig även i vilka olika kanaler som historia förmedlas, från traditionella kanaler som utbildningsystemen till mer moderna informationsförmedlare som exempelvis film och TV. Dessa kommunikationskedjor som är uppbygga kring historia kan kallas för historiekultur.4
Historiedidaktiker intresserar sig numera inte bara för vad som händer i klassrummet utan även hur historia förmedlas ute i samhället, vilket gör att historiedidaktiken har inkorporerat historiekulturella perspektiv. Den historia som står i centrum för historiekulturen kan betraktas som artefakter eller kulturprodukter som har konstruerats, används och uppfattas av olika individer, grupper samhällen i olika syften. Historiekulturella artefakter kan användas för att tillfredsställa specifika intressen och behov som ligger utanför de traditionella vetenskapliga och pedagogiska intressena som är mer orienterade till att förmedla kunskap, tolkningar och förklaringar av historien. Men det kan likväl finnas existentiella, moraliska, politiska, ideologiska och kommersiella intressen och behov där historiekulturella artefakter kan tjäna ett bredare syfte och funktion, både för individer och samhället i stort.5
Historiekulturen har, av den tyska historiken Jörn Rüsen, delats upp i tre olika historiekulturella arenor eller dimensioner: de estetiska, politiska och kognitiva dimensionerna. För de som undersöker det historiekulturella forskningsfältet kan denna uppdelning användas för att sortera och sedan jämföra olika historiska artefakter med varandra.6 Historiken Anders Dybelius har omarbetat dessa dimensioner och använder istället termerna utbildningskultur, populärkultur och minneskultur och jag kommer hädanefter hänvisa till dessa termer. Denna studie kommer att fokusera på att undersöka olika typer av historiskt material inom den utbildningskulturella dimensionen. Inom utbildningskulturen finner man vetenskapliga verk som har framställts i syfte att försöka sprida kunskap om en historisk figur, händelse eller skeende.7 Exempel på sådana verk skulle kunna vara avhandlingar, läromedel och andra texter som har vetenskapliga och pedagogiska inslag.
4 Ibid. 5 Ibid.
6 Jörn Rüsen. Berättandet och förnuft: historieteoretiska texter. Göteborg: Bokförlaget Daidalos, 2004, 160. 7 Anders Dybelius. Ett hållbart minne? Historiebruk kring Georg Carl von Döbeln 1848-2009. Diss., Göteborgs
5
2.1.2 Historiebruk
Historia är inte enbart berättelsen om dåtiden. Historia och våra föreställningar om historien finns ständigt runt omkring oss i vardagen. Historia ”brukas” eller ”används” i många olika sammanhang och synliggörs i alltifrån gatunamn till Tv-reklam. Denna process som behandlar hur och varför historia används kallas för historiebruk. Inom den historiedidaktiska och historiekulturella forskningen fungerar historiebruket som ett verktyg som syftar till att skildra hur olika individer och grupper i samhället brukat historia utifrån sina egna intressen och behov.8 Denna studie behandlar hur författare har använt olika typer av historiebruk i texter om Gustav Adolf. Värt att påpeka är att historiebruk kan urskiljas i många andra typer av historiskt källmaterial utöver texter, exempelvis statyer, reklamfilmer, affischer och så vidare.
Begreppet historiebruk är inget nytt koncept och var en av de första som diskuterade historiebruk var den tyska filosofen Friedrich Nietzsche (1844-1900) i hans skrift Om historiens
nytta och nackdel för livet. Nietzsche skapade sin egen typologi och identifierade tre olika
sorters historiebruk: det monumentala, antikvariska och kritiska historiebruket. Det
monumentala historiebruket kännetecknas av dess fokus på att lyfta fram storslagna och starka
historiska personligheter med syfte att inspirera människor genom att visa på mänsklighetens stora möjligheter. Det antikvariska historiebruket fokuserar på att historia inte ska användas för att skapa något nytt eller leda till specifika handlingar. Istället ska denna typ av historiebruk bidra till att bevara och upprätthålla ett levande kulturarv. Det kritiska historiebruket ska ifrågasätta historien genom att inte bara döma det förflutna utan också genom att stundtals förkasta gamla förståelser, seder och bruk och ersätta det med något nytt.9 Med tiden har andra historiker och filosofer uppdaterat och konstruerat nya typologier som har syftat till att operationalisera begreppet ”historiebruk”. I denna studie tillämpar jag mig av den typologi som utarbetats av den svenska historikern Klas-Göran Karlsson. Karlssons typologi identifierar sju olika sorters historiebruk men denna studie inriktar sig särskilt på det vetenskapliga, politiska, moraliska, existentiella och ideologiska bruket. Dessa fem historiebruk kommer att redogöras för i metodkapitlet.
8 Karlsson & Zander. Historien är nu: En introduktion till historiedidaktiken, 56-69. 9 Ibid.
6
2.2 Material, metod och källpresentation
Källmaterialet som kommer att användas i studien bygger på allmänna historiska översikter över hela eller större delar av den svenska historien. Studien avser därför inte att undersöka biografier eller andra historiska verk som enbart behandlar Gustav II Adolfs liv. Avgränsningar i urvalet av material sker genom att begränsa studiens undersökningsperiod till att endast omfatta perioden mellan år 1800-2000. En aspekt på undersökningen är att studera långsiktiga förändringar i framställningen av och historiebruket kring Gustav II Adolf och därför sträcker sig undersökningsperioden över 200 år.
Här är det värt att understryka att denna studie inte gör några anspråk på att vara uttömmande och därför kommer inte heller samtliga verk under den valda tidsperioden att undersökas och behandlas. Studien kommer behandla totalt åtta verk, fyra verk var för respektive århundrade. I urvalet av källmaterialet har det strävats, i den utsträckning det varit möjligt, att inkludera verk som har haft stor spridning i Sverige samt att verken är fördelade över tid. På sätt sker ytterligare en avgränsning i urvalet av källmaterialet. De utvalda verken och författarna bakom dem kommer att presenteras nedan.
Den metod som i första hand kommer att tillämpas är kvalitativ textanalys. Information om framställningen av Gustav II Adolfs minne kommer att sökas från relevanta författarverk, där helheten i beskrivningarna av Gustav II Adolfs person och politiska gärningar kommer att lyftas fram, det vill säga hur respektive författare har framställt kungens minne. Därefter kommer en kvalitativ tolkning av historiebruket om Gustav II Adolfs minne att ske, detta för att identifiera och klarlägga i vilket/vilka syften författarna har använt minnet av kungen till. Klas Göran-Karlssons historiebruksindelningar kommer att användas för att belysa och tydliggöra vad det är för olika historiebruk som respektive författare nyttjar i sina framställningar av Gustav II Adolf. De historiebruksindelningar som kommer tillämpas i denna studie är: vetenskapligt, existentiellt, moraliskt, politiskt samt ideologiskt. Genom att använda mig av den ovan nämnda typologin blir det också möjligt att se hur/om kungens minne har förändrats och på vilket sätt eventuella likheter och skillnader har manifesterat sig över tid. Karlssons typologi fungerar som ett avgränsat analytiskt verktyg som gör det möjligt att reflektera över såväl skillnader som likheter i hur olika historiker/författare har brukat minnet av Gustav II Adolf. Dessa historiebrukstyper kommer nu kortfattat att redogöras för.
7
Vetenskapligt historiebruk
Det vetenskapliga historiebruket är det som forskare som arbetar med historia ägnar sig mest åt. Här söker man efter och använder historiska källor och artefakter som i sin tur granskas och tolkas för att rekonstruera en sådan korrekt bild av det förflutna som är möjligt. Det främsta syftet med det vetenskapliga historiebruket är att etablera vad som troligtvis hänt i det förflutna samt att granska, omtolka och ifrågasätta tidigare etablerad historieskrivning.10
Politiska-pedagogiskt historiebruk
Det politiskt-pedagogiska historiebruket kan användas för att legitimera eller kritisera politiska beslut i nutiden genom att göra jämförelser med historiska händelser. Historien behandlas som ett skafferi där användaren kan välja ut delar av historien och ställa dem i nutidens tjänst. Här brukar likheterna överbetonas på bekostnad av skillnaderna.11
Existentiellt historiebruk
När historia används för att förstärka identiteter, exempelvis den nationella eller etniska identiteten benämns detta för existentiellt historiebruk. Alla människor har ett behov att minnas det förflutna och därför kan detta historiebruk också utövas av alla. Bruket kan ses som både positivt och negativt då det kan användas för att både inkludera samt exkludera människor ur en gemenskap.12Genom att exempelvis lyfta fram eller hemlighålla historiska händelser, figurer eller förhållande så kan man stärka ett kollektivs gemensamma uppfattningar om sig själva eller andra kollektiv.
Moraliskt historiebruk
När man vill använda historia för att synliggöra orättvisor som har begåtts mot olika grupper så använder man sig av ett moraliskt historiebruk. Syftet med det moraliska historiebruket kan vara att ifrågasätta eller ge perspektiv på historien för att på så sätt ge upprättning åt en person
10 Ibid. 11 Ibid. 12 Ibid.
8
eller grupp av människor. Ett annat syfte kan vara att kritisera de aktörer som innehar makten i ett samhälle genom att peka på dennes historiska handlingar.13
Ideologiskt historiebruk
Politiska grupperingar som använder historia för att främja och legitimera den egna politiska uppfattningen nyttjar ett ideologiskt historiebruk. Det kan också användas för att kritisera andra politiska åskådningar eller grupperingar. De som nyttjar det ideologiska historiebruket är inte främst intresserad av att förmedla vad som ett historiskt sant utan vad som bäst passar deras egen politiska uppfattning.14
2.3 Källpresentation
Svenska folkets historia, av Erik Gustaf Geijer är ett verk som utkom i tre delar mellan åren
1832-1836. I verkets första del behandlas Sveriges historia från forntiden fram till tiden för Stockholms blodbad år 1520. Verkets andra del behandlar tiden från Gustav Vasas maktövertagande och regeringsperiod fram till tiden för Gustav II Adolfs trontillträde 1611. Det tredje och sista delen i verket behandlar Sveriges historia från Gustav II Adolfs regeringsperiod fram till drottning Kristinas abdikering 1654. Det är också verkets tredje del som är föremål för denna studies undersökning. Erik Gustaf Geijer (1783-1847) var en historiker, författare, filosof och tonsättare som under sin livstid bland annat var professor i historia vid Uppsala universitet och ledamot i Svenska Akademien. Geijer räknas ofta som en av 1800-talets främsta svenska kulturpersonligheter.15
Berättelser ur svenska historien: Till ungdomens tjenst utgifven, av Anders Fryxell är ett
omfattande verk om Sveriges historia som författades under flera decennier mellan åren 1823-1872. Totalt omfattar verket 49 band och täcker tidsperioden från förkristen tid fram till Gustav IV Adolfs regeringsperiod. De flesta av banden reviderades med tiden och utgavs i flertalet nya upplagor. Den huvudsakliga författaren till verket var Anders Fryxell (1795-1881) som var mest känd för omvärlden i sin roll som en av samtidens främsta svenska historiker och som en utbildad präst vid Uppsala universitet.16 Efter Fryxells död tog historiken Otto Sjögren (1844-1917) vid och avslutade verket genom att författa band 47-49 som behandlade Gustav III och
13 Ibid. 14 Ibid.
15 Nationalencyklopedin. Erik Gustaf Geijer. 16 Nationalencyklopedin. Anders Fryxell.
9
Gustav IV Adolfs regeringstider. Det är verkets sjätte band som publicerades för första gången år 1833 som är föremål för den här studiens undersökning och den behandlar framförallt Gustav II Adolfs regeringsperiod. Studien använder sig av den sjätte upplagan från 1862.
Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar. Del 4: Sveriges storhetstid, från år 1611 till år 1718, behandlar i totalt sex delar hela Sveriges historia från forntid fram till år 1875. Det är
verkets fjärde del som behandlar den svenska stormaktstiden mellan åren 1611-1718, som är av intresse för den här studiens undersökning. Verket har författats av historikerna Magnus Höjer och Martin Weibull m.fl. och utgavs år 1881. Weibull var docent samt professor i historia vid Lunds universitet17 och Höjer verkade bland annat som lärare och riksdagspolitiker.18
Berättelser ur svenska historien, författades av Carl Georg Starbäck och Per Olof Bäckström i
totalt 23 band mellan 1860-1881. Verket behandlar svensk historia från forntid/hednatiden fram till Oscar II:s regeringsperiod. Verkets första 11 band författades av historiken Carl Georg Starbäck (1828-1885) som utbildades vid Uppsala universitet där han erhöll en fil. mag. i historia år 1854.19 På grund av sjukdom kunde Starbäck inte fullfölja sitt verk och hade skrivit
halva det 12:e bandet innan Per Olof Bäckström (1806-1892) tog vid och slutförde verket genom att skriva band 12-23. Bäckström arbetade under sin livstid som en ämbetsman men gjorde sig känd som en historisk författare.20 Mellan 1885-1886 släpptes en ny reviderad utgåva av verket i totalt 11 band och det är denna utgåva som kommer att användas i studien. Studien ska undersöka verkets fjärde band som behandlar den svenska stormaktstiden under Gustav II Adolf.
Svenska folkets underbara öden, av Carl Grimberg författades och utkom mellan åren
1913-1924 och är ett verk som behandlar Sveriges historia från forntiden fram till Gustav V:s regeringsperiod under 1900-talets första hälft. Verket gavs ut i totalt nio band där ytterligare två supplementband senare utarbetades och utkom mellan åren 1932-1939 i syfte att komplettera tidigare band med ny information och forskning. En reviderad utgåva av verket utgavs mellan år 1959-1963 men denna studie utgår från verkets första upplaga. Carl Grimberg (1875-1941) var docent i historia vid Göteborgs högskola men verkade även under sitt liv även som lärare och förlagsman vid P.A. Norstedt & Söners.21 Det är verkets tredje band som är
17 Nationalencyklopedin. Martin Weibull. 18 Riksarkivet. Magnus M Höjer.
19 Litteraturbanken. Carl Georg Starbäck (1828-1885). 20 Nationalencyklopedin. Per Olof Bäckström.
10
föremål för denna studies undersökning. Bandet behandlar tidsperioden mellan Gustav II Adolfs trontillträde år 1611 fram till Karl X Gustavs död 1660.
Svenska folket genom tiderna: Vårt lands kulturhistoria i skildringar och bilder, av Ewert
Wrangel (red.) utkom mellan åren 1938-1940. Verket är en omfattande berättelse, i totalt 13 band, om Sveriges historia som behandlar tidsperioden mellan landets förhistoria fram till 1900-talets första hälft. Verket redigerades huvudsakligen av Ewert Wrangel (1863-1940), som var en svensk konst-och litteraturhistoriker vid Lunds universitet.22 Denna studie använder sig av verkets fjärde band som är titulerat ”Den yngre Vasatiden” som författades år 1939 av Ingvar Andersson (1899-1974) som bland annat var docent i historia vid Lunds universitet, riksarkivarie och ledamot i Svenska Akademien.23
Svensk historia, av Alf Henrikson utkom 1963 och är ett kronologiskt heltäckande verk som
behandlar Sveriges historia, från landets förhistoria till 1900-talets första hälft. Alf Henriksson (1905-1995) var en svensk författare och tidningsman med särskilt intresse för historia som bland annat skrivit andra verk som behandlar bland annat kinesisk och isländsk historia.24
Denna studie undersöker ett urval av kapitel i verket som behandlar Karl IX:s och Gustav II Adolfs regeringsperioder.
Sveriges historia 1521-1809: Stormaktsdröm och småstatsrealitet, är författad av Eva
Österberg och Göran Behre och utkom för första gången år 1985. Boken förmedlar en sammanfattad bild av Sveriges historia från tiden vid Gustav Vasas makttillträde till Karl XIII:s död. Bokens ena författare är Lars-Olof Larsson (1934-2020) som var docent i historia vid Lunds universitet och som bland annat verkade som universitetslektor vid Växjö universitet.25 Den andra författaren är Eva Österberg (1942-) har tidigare verkat som professor i historia vid Uppsala och Lunds universitet, numera professor emeritus och bland annat ledamot i Kungliga Vetenskapsakademin.26
22 Nationalencyklopedin. Ewert Wrangel. 23 Nationalencyklopedin. Ingvar Andersson. 24 Nationalencyklopedin. Alf Henriksson. 25 Nationalencyklopedin. Lars Olof Larsson. 26 Nationalencyklopedin. Eva Österberg.
11
2.4 Tidigare forskning
År 2012 disputerade Anders Dybelius med avhandlingen Ett hållbart minne? Historiebruk
kring Georg Carl von Döbeln 1849-2009. Dybelius har undersökt hur minnet av den svenska
generalen Georg Carl von Döbeln har framställts. Dybelius konstaterar att bruket av Döbelns minne till en början skedde på ett nationellt plan men att med tiden så har minnet blivit en allt mer lokal angelägenhet. Dybelius konstaterar att värdet och bruket av Döbelns minne har varierat genom historien men att det har varit som mest framstående i tider av nationell kris och som en förebild när de svenska relationerna till Ryssland diskuteras. Döbeln framställs ofta som en folkhjälte som representerar klassiska svenska dygder och hjälteideal som fosterlandskärlek, plikt och ärlighet. Vidare har Dybelius klargjort att Döbeln ensamt fått erkännande över de segrar som Sverige vann under det Finska kriget 1808-1809, trots att det fanns flera aktörer som likväl kunde fått samma erkännande.27 Här finns en parallell till Gustav II Adolf som av många
ensamt hyllades som protestantismens räddare och försvarare, trots att den stora mängd olika aktörer som verkade för den protestantiska sidan under det Trettiåriga kriget (1618-1648).28
Dybelius visar i sin avhandling på hur man kan undersöka och tolka olika typer av historiskt källmaterial med hjälp av en historiebrukstypologi. Dybelius avhandling har i detta avseende varit hjälpsam i dispositionen av denna studie.
Den svenska historiken tillika professorn Sverker Oredsson skriver i sin bok Gustav II Adolf från 2007 om kungens liv och om den historiska händelseutvecklingen i framförallt Sverige och Tyskland under hans regeringsperiod. Oredsson skriver utöver detta också om eftervärldens syn på Gustav II Adolfs liv och politiska gärningar från kungens död fram till 2000-talet i framförallt Sverige och Tyskland. Här beskriver Oredsson bland annat hur 1800-talet kom att bli en viktig del i historien om minnet av Gustav Adolf. Under denna tidsperiod upphöjdes den egna religiösa åskådningen, ofta på bekostnad av andras uppfattningar, nationella hjältar lyftes fram och firandet av olika typer av minnesdagar blev en vanlig företeelse. Den allmänna framställningen av Gustav II Adolf under 1800-talets präglas bland annat av en hjältedyrkan och hyllandet av kungens patriotism. Även kungens roll som en försvarare av protestantism lyfts fram och betonas starkt.29
27 Anders Dybelius. Ett hållbart minne? Historiebruk kring Georg Carl von Döbeln 1848-2009. 28 Oredsson
12
Oredsson menar på att minnet av Gustav Adolf blev i samband med nationalismens framväxt en eggande kraft, inte bara i Sverige utan också i det svenskspråkiga Finland. I framställningar av Gustav Adolf under denna tidsperiod kan nationalismens inflytande ses genom att författarna börja lägga mer vikt vid att beskriva kungen som en enande kraft.30 . Den kultstatus som omgärdade Gustav Adolfs person var i allra högsta grad levande under 1900-talets första hälft.31 Men efter andra världskrigets slut år 1945 har den kultstatus som omgärdat Gustav Adolfs person sedan 1800-talet successivt upphört. För Sveriges del sker detta brott Gustav Adolfs kultstatus i mitten av 1960-talet och detta märks tydligt i framställningarna av kungen.32 Oredsson konstatera att författarnas syn på framförallt tre sakfrågor har haft stor påverkan på hur kungen har framställts. Det rör sig om synen på protestantismen, förhållandet till fäderneslandet och synen på krig.33
I Ulf Zanders avhandling Fornstora Dagar, Moderna Tider: Bruk av och debatter om svensk
historia från sekelskifte till sekelskifte har Zander undersökt och analyserat hur den svenska
historien har använts från sekelskiftet 1900 fram till 2000-talet. Zander konstaterar att det tidiga 1900-talet dominerades av ett nationalistiskt historiebruk där nationen stod i centrum för det historiska intresset. Detta intresse personifierades inte minst av historiska figurer som exempelvis Gustav Adolf och Karl XII. Zander beskriver att det fanns en politisk kamp om dessa historiska gestalter där de ofta användes som antingen politiska slagträ eller symboliska förebilder. Men redan under 1920-talet började avsteg göras från det nationella historiebruket till ett mer objektivistiskt historiebruk. De två världskrigen kom att innebära stora förändringar i historiebruket då politiken började släppa det bakåtblickande historiska perspektivet till istället blev ekonomiska och teknisk-vetenskapliga perspektiv mer dominerande inslag i den politiska debatten. Det tidigare ideologisk-nationella historiebruket hade gått i moralisk konkurs. Yrkeshistoriker började istället fokusera på att förmedla andra historiska perspektiv och historiebruk. Zander beskriver bland annat hur kvinnohistoria och det moraliska historiebruket tog mer plats under 1970-talet.34
30 Ibid, 341-347 31 Ibid, 348-352. 32 Ibid, 353-360. 33 Ibid, 361.
34 Zander, Ulf. Fornstora Dagar, Moderna Tider: Bruk av och debatter om svenska historia från sekelskifte till
13
3. Undersökning
I denna del av studien så kommer undersökningen av det utvalda källmaterialet att presenteras. Här behandlas den första och andra frågeställningen av uppsatsen där författarnas respektive framställningar av Gustav II Adolfs person och politiska gärningar presenteras.
3.1 Svenska folkets historia Gustav Adolfs person
Geijer inleder sitt verk genom att översiktligt beskriva Gustav Adolfs uppväxt och menar på att kungen ärvde båda sina föräldrars mest utmärkande karaktärsdrag. Han liknas vid sin far då han beskrivs som en allvarsam regent och som en stridbar herre. Från sin mor ska Gustav Adolf ha ärvt hennes mod, sinne och ädelhet. Hans stränga uppväxt ledde till att han också blev arbetsam person som upprätthöll både dygder och mandom. Geijer betonar att kungen tidigt uppvisade en stor mogenhet och pekar bland annat på att kungen vid ung ålder fick delta vid rådets möten och vid kungliga audienser. Det var vid dessa audienser som Gustav Adolf, enligt Geijer, fick upp sitt intresse för krig och krigets konst. I framställningen framgår det också att kungen ska ha varit en bildad människa och Geijer pekar särskilt på kungens språkkunskaper inom latin och många europeiska språk.35
I ett av verkets senare kapitel behandlar Geijer Gustav II Adolfs och Sveriges inblandning i det trettiåriga kriget. Här öppnar Geijer kapitlet genom att beskriva kungen som en 34-årig härskare som var ”…blomman af alla ungdomens krafter” och att det i Europa ”…ej [fanns] ett större och skönare namn”. Vidare citerar Geijer kardinal Richelieu för att ytterligare poängtera Gustav Adolfs storhet där kungen beskrivs som en ny och ung uppåtgående sol som trots sina unga ålder redan skapat ett stort rykte om sig, särskilt hos många fördrivna och skymfade nordtyska furstar. Geijer beskriver den bild många tyska furstar hade på Gustav Adolf som följande: ”Tysklands skymfade eller fördrifna furstar höjde till honom blicken i sin nöd, såsom seglaren mot nordens stjerna”.36 I Geijers framställning av Gustav Adolfs person är det tydligt att han
upphöjer kungen som en speciell och unik person. Han är inte bara begåvad och bildad men utstrålar och representerar upprätthållandet av både dygder och manlighet.
35 Geijer, Erik Gustaf. Svenska folkets historia. D. 3, Till K. Carl X Gustaf. Örebro, 1836, 6-7. 36 Ibid 110.
14
Politiska gärningar
När Geijer beskriver Gustav II Adolfs politiska gärningar fokuserar han först på att beskriva rikets interna angelägenheter och lägger särskilt fokus på den politiska och konstitutionella händelseutvecklingen i Sverige vid kungens trontillträde år 1611. Geijer beskriver bland annat hur adelsståndet begränsade kungens makt samt hur adelns privilegier stärktes genom 1611 års kungaförsäkran. Geijer går grundligt igenom hur tidigare svenska kungar har hanterat adelsståndet och beskriver en långvarig tvist mellan olika kungar och adelsståndet i frågan om vilka skyldigheter respektive privilegier adeln skulle inneha.37 Här lyfter Geijer fram att adelns privilegier visserligen blev fördelaktigare i samband med Gustav II Adolfs trontillträde men att den nya kungens person bidrog till att kungamakten och adeln försonades efter många års tvister. Gustav Adolf hade enligt Geijer ett förlåtande sinnelag gentemot de gamla adelssläkterna som hans far, Karl XII, hade förföljt samt att kungens mildhet ledde till att han gottgjorde adeln.
Kungens känsla för rättvisa innebar att han förkastade hans far och farfäders godtyckliga konfiskationer av adelns tillgångar. Även kungens tacksamhet och frikostighet för den av ståndsriksdagens enhälligt bekräftade tronföljden samt det allmänna hopp som tillskrevs kungen var alla faktorer, som enligt Geijer, bidrog till att säkra förhållandet mellan kungen och adelsståndet. Däremot så kunde kungen om det var nödvändigt återkalla utgivna förläningar till adeln om deras medlemmar ådrog sig hans missnöje. Geijer beskriver kungens förhållningsätt till adeln som att han kan återta med den ena handen med vad han med den andra givit. I det ovanstående exemplet framställs kungen som en mycket välvillig och förnuftig regent som hade förståelse för adelsståndets hållning och tog aktiva steg för att reperara revan mellan kungamakt och adel. Geijer visar också genom detta exempel att Gustav Adolf hade en god omdömesförmåga i hans politiska agerande.38
Senare i verket väljer Geijer att beskriva hur och varför ståndsriksdagen för första gången formellt organiserades med utfärdandet av 1617 års riksdagsordning. Han kopplar därefter in en diskussion om hur några tidigare kungars förhållanden med riksdagen har sett ut, särskilt när det kommer till frågor rörande beskattningsrätt och skatteuttag, och jämför sedan hur Gustav II Adolf hanterade riksdagen.
37 Ibid 12-18. 38 Ibid 21-23.
15
Geijer konstaterar att förhållandet mellan tidigare svenskar kungar och riksdagen ofta har varit svåra och komplicerade, vilket har resulterat i att exempelvis många kungar på egen hand, utskrivit skatter på befolkningen utan riksdagens medgivande. Gustav II Adolfs förhållningssätt gentemot ståndsriksdagen var dock annorlunda enligt Geijer. Han beskriver hur kungen inte ville ta mer resurser i anspråk än vad riket behövde utan istället lät han folket, genom riksdagen, att betänka hans förslag och därefter, i enlighet med rikets lagar, hjälpa till att tillgodose kronans behov. Vidare beskriver han att kungen aldrig använde våldsmedel för att exempelvis ta ifrån någon deras egendomar. Geijer hyllar detta omdöme som riktigt och tillskriver Gustav Adolf en ”odödlig ära” genom att säga att han, som Sveriges största krigarkung genom tiderna, var också den minst våldsamma i hans släkt. De skattebördor som befolkningen belastades med under Gustav II Adolfs regeringsperiod skedde nu med stöd hos både riksdagen och lagen. Det tidigare godtyckliga och olagliga skatteuttaget som tidigare var regel, blev nu ett undantag. Geijer beskriver hur kungen, i fördelningen av skatteuttaget, strävade efter jämlikhet mellan ständerna i den utsträckning det var möjligt.39 Här vill Geijer lyfta fram att kungen respekterade
både lagar och institutioner samt att han var rättvis i sitt styre. Han utnyttjade inte sin maktställning för egen personlig vinning och istället syftade kungens politiska handlingar och gärningar alltid till rikets bästa.
Överlag så hyllas Gustav Adolfs inrikespolitik av Geijer för att ha genomfört många reformer inom näringsliv, statsförvaltning, rättskipning och utbildning. Geijer lyfter bland annat fram en skrivelse från Generalbergsamtets40 överstyrelse till drottning Kristina som beskriver Gustav Adolf som oöverträffad inte bara enbart inom militärvetenskapen men att han också innehade civil visdom som var utan dess like bland dåtidens ledare.41
Gustav Adolfs visdom och rättvisa samt förståelse och respekt för olika samhällsinstitutioner och grupper är de främsta egenskaperna hos kungens politiska gärningar som framträder i Geijers skildring. Även om Geijer framhåller kungens styre i positiva ordalag så finns det exempel på kritik. Geijer kritiserar att kungen gjorde sig beroende av så kallade ”mellanmakter” för att finansiera Gustav Adolfs många krig. Dessa mellanmakter bestod bland annat av olika typer av förmögna långivare och företagare som, tack vare sin medfinansiering av krigen, fick särskilda privilegier eller undanbad sig bestraffning vid lagöverträdelser.
39 Ibid 32-36.
40 Ett centralt ämbetsverk som hade till uppgift att både leda och kontrollera gruvnäring och metallförädling i
landet.
16
Kritiken från Geijer mot Gustav Adolfs regering är emellertid skarp.42 Förhållandet mellan den kungliga överheten och mellanmakterna beskrivs på följande sätt: ”[Regeringen] beder och förmanar den ofta, der den borde befalla; och förundran, att upprepade straffbref ej verka…då man finner föremålet vara en mäktig förläningshafvare”.43
3.2 Berättelser ur svenska historien (Fryxell) Gustav Adolfs person
Fryxell inleder sin berättelse om Gustav II Adolf genom att diskutera den då unge kronprinsens liv och person. Han beskriver hur Gustav Adolf redan från barndomsåren hade ett orädd sinnelag och att kronprinsen tidigt hade en dragning till krig och krigsrelaterade ting. Vidare beskriver Fryxell hur Gustav Adolf redan från barndomsår lyckats förena sitt utmärkta mod med ett milt temperament och att han genom dessa egenskaper redan som barn vinna kunde många människors hjärtan. Den unge Gustav Adolf ska också ha varit en frikostig person och här relaterar Fryxell en anekdot där den femåriga kronprinsen ska ha fått en häst i gåva men där Gustav Adolf istället ha valt att betala mannen som skänkt hästen.Gustav Adolf ska också som barn visat upp ett utmärkt intellekt och ska ha skött sina studier både flitigt och ordningsamt. Kronprinsen lärde sig både att tala och förstå flertalet språk och han hade enligt Fryxell djupa insikter i både historia och filosofi. Gustav Adolf visade också tidigt på hög personlig mognad och sysselsatte sig nästan aldrig med vanliga barnöjen där jakt och krigslekar var de enda undantagen. Istället ska kronprinsen istället arbetat ivrigt på sin undervisning eller lyssnat in på de vuxnas samtal om statens angelägenheter. Gustav Adolfs uppfostran ledde också, enligt Fryxell, till att kronprinsen blev en gudsfruktande man som var fylld med stort förstånd och allvar. Gustav Adolf kom även att värdera kunskap, klokhet och redlighet högt och ville omringa sig själv med och besätta rikets styrelse av män som besatt dessa kvalitéer.44
Vidare väljer Fryxell att beskriva Gustav Adolfs mentala och intellektuella kapacitet som en begåvning. Kungen var bland annat snabb på att genomskåda både enskilda och allmänna förhållanden och han att han hade förmågan att utan förberedelser snabbt kunna utveckla och förmedla sina tankar med både klarhet och behag. Fryxell menar på att kungen var en girig person, men endast i sökandet av ära, sanningar och fäderneslandets väl.
42 Ibid 48-49. 43 Ibid 48-49.
17
I förhållandet till sina närmaste framstår Gustav Adolf som en ädel och älskvärd person som alltid uppvisade vördnad, ödmjukhet, uppriktighet och vänskap gentemot sina föräldrar och närmast släktingar. Däremot hade kungen inget tålamod för personer med vanärande sedvanor eller på annat sätt uppträde vanhedrande framför kungens ögon. Bland annat skvaller och baktalande behandlas av kungen med förakt. Även spelande, fylleri och andra typer av utsvävningar var bannlysta i kungens närvaro.45
I sin framställning av Gustav Adolfs barndomsår så får vi en tydlig bild av kungens person som barn. Han är inte bara intellektuellt begåvad och kunskapsrik men även en mogen, förståndig och allvarsam person som utmärker sig i vad han än tar sig an, vare sig det är studier eller rikets angelägenheter. Här blir Gustav Adolf den ideala tronföljaren som redan från början innehade alla kvalitéer för att kunna bli en framgångsrik kung, en skildring som är ett återkommande inslag i många av de efterkommande källorna. Utöver detta får vi även en bild av en extraordinär person som var upphöjd över hela sin omgivning, framförallt vad det gäller hans beteende och moral. Precis som i hans skildring av kungen som den ideala tronföljaren blir Gustav Adolf här praktexemplet på hur en kung ska vara, nämligen en ädel och hedersam person som upprätthåller dygder och sätter ett exempel för sina undersåtar att följa. Att Gustav Adolf ofta ledde genom sitt eget exempel är ett karaktärsdrag som återkommer i skildringen av kungens politiska gärningar.
Politiska gärningar
Även Fryxell väljer att lyfta fram och diskutera kungens förhållande gentemot adelsståndet. Fryxell inleder med att beskriva hur Karl IX:s inskränkningar av adelsståndet hade lett till ett så pass stort missnöje bland adeln att många förmodade att Gustav Adolf skulle uteslutas från tronföljden. Detta skedde emellertid inte men däremot tvingades kungen att underteckna större friheter åt adeln än någon annan Vasakung, vilket fick kungens rådgivare, Johan Skytte, att uppmana kungen att krossa adelsståndet. Gustav Adolf betänkte förslaget men detta överensstämde inte med kungens tankesätt. Enligt Fryxell avskydde kungen den minsta skymten av grymhet och orättvisa och dessutom ansåg han att endast adeln besatt den kunskap, utbildning och skicklighet som krävdes för rikets styrelse. Dessutom hade Gustav Adolf en naturlig förkärlek för adelns finare bildning och dess ärorika historia och han ville hellre stå i spetsen för ståndet och på så sätt vinna stöd för sitt styre och handlingar.
18
Kungen ville undvika att genomföra räfster och indragningar av adelns tillgångar då detta bara skulle leda till obehagliga bråk och stor uppståndelse. Vidare beskriver Fryxell hur Gustav Adolf i början av hans regeringsperiod ofta såg mellan fingrarna för adelns lagöverträdelser då han kände att hans personliga ställning i riket fortfarande var för svag för att hejda adelns överträdelser. Men i takt med att kungens anseende och folkliga popularitet växte så ökade Gustav Adolfs tillförsikt och hos adeln växte samtidigt en ”hälsosam fruktan” för kungen fram. Men kungen vidmakthöll alltid adelns privilegier och använde inte sin tilltagande maktställning för att införa några nya inskränkningar eller bestraffningar av adeln. Fryxell beskriver hur kungen istället ingöt en ny anda i landets adel och att i kungens varje ord och handling så satte Gustav Adolf ett exempel för resten av adeln att följa. Kungen ville förmedla värderingar som självuppoffring, tapperhet, fosterlandskärlek gudsfruktan, sedlighet samt respekt för rikets lagar.46
I beskrivningen av Gustav Adolfs inrikespolitik behandlar Fryxell i ett kapitel hur kungen förbättrade landets förvaltning och byråkrati. De förbättringar som gjordes i landets förvaltning beskrivs av Fryxell som både mer flertaligt och mer djupt ingripande än vad man kunnat förvänta sig av en kung som konstant var upptagen med ständiga krig. Men även under kungens många fälttåg var han alltid uppdaterad med alla regeringsärenden och under vintermånaderna jobbade kungen outtröttligt med att underrätta sig om rikets förhållanden och behov genom att bland annat sammankalla ständerna och genom resor ut till landsorterna. Fryxell beskriver kortfattat hur bristfällig formerna för de inkallade riksdagarna var och de besvär som följde med det. Detta problem avhjälptes då kungen lät införa 1617 års riksdagsordning och genom utarbetandet och förberedandet av införande av 1634 års regeringsform. Under Gustav Adolfs styrelse blev landets länsstyrelser mer organiserade samt så gjordes de första försöken att organisera en samlad översikt över rikets samtliga inkomster och utgifter i en så kallad rikshuvudbok. Även rättsväsendet förbättrades avsevärt genom bland annat inrättande av den första hovrätten, Svea hovrätt, i Stockholm år 1614. Rättsväsendet förbättrades också genom en förbättrad rättegångsordning. Tidigare kungars tid hade i onödan upptagits av att höra och döma i olika tvister från lägre domstolar men genom hovrätterna kunde nu tvister både handläggas och dömas både i och i frånvaro av kungens person.47
46 Ibid, 140, 142-143. 47 Ibid, 153-154.
19
Ett antal olika slutsatser kan dras kring Fryxells framställning av dem politiska gärningarna. Likt Geijer, vill Fryxell framställa att kungen hade en god omdömesförmåga genom att peka på att han framgångsrikt undvek fler konflikter med adeln och även såg adeln som en outnyttjad tillgång som han kunde använda för att stärka sin egen styrelse. Utöver det framkommer en bild av Gustav Adolf som både en stor och stark politisk ledargestalt då kungen valde att inte utnyttja sin starka maktställning för att påtvinga förändringar utan genom att leda och visa genom sitt eget exempel så fick han andra att frivilligt följa och samarbeta med honom. Gustav Adolf är i Fryxells framställning inte bara en aktiv härskare men också välinformerad härskare som var personligen inblandad i många av rikets angelägenheter. Han var även en skicklig och framgångsrik administratör och organisatör som på snabb tid kunde navigera det politiska och byråkratiska landskapet för att genomföra viktiga och nödvändiga reformer.
3.3 Berättelser ur svenska historien (Starbäck & Bäckström) Gustav Adolfs person
Berättelsen om Gustav II Adolf i Bäckström och Starbäcks verk börjar i kungens ungdomsår. Här beskrivs det hur kungen i en ovanligt tidig ålder uppvisade en utmärk omdömesförmåga samt ett skarpt och klart förstånd. Utöver detta utmärkte Gustav Adolf sig tidigt genom sitt flitiga och ordningsamma arbetssätt samt genom sitt mod, godhet och mildhet. I beskrivningen av hans fysiska egenskaper lyfter författarna fram hur kungen hade en behagligt utseende och att till kroppen så var han både starkt byggd och härdad, mycket tack vare hans föräldrars omsorgsfulla vård och de många resor han genomförde i ung ålder tillsammans med sin far. I sin uppfostran skolades Gustav Adolf till att bli en allvarsam och stridsduglig härskare med en modig, hög och ädel hållning. I kungens uppfostran fanns det därför inte utrymme för lek och andra ungdomliga nöjen och han höll sig istället till sina studier och arbetsuppgifter och upprätthållandet av dygder och manlighet. Vid tio års ålder fick kronprinsen delta vid kungliga audienser och av sin far fick han uppgiften att agera som kungens representant och samtala med samt ge de olika sändebuden svar på deras respektive förfrågningar. Karl IX:s hov blev, tack vare de rådande krigsoroligheterna, ofta besökt av utländska officerare.
20
Gustav Adolf fick här möjligheten att samtala om andra folks förda krig och på så sätt uppmuntrades den unga kronprinsens tidiga intresse för krigsrelaterade frågor och han skaffade sig genom dessa samtal djupa insikter om krigsvetenskapen. Det blev en vanlig företeelse att Gustav Adolf tillbringade hela dagarna med frågor om det ena och det andra som hörde till krig.48
Författarnas framställning av kungens person blir här likartad den som uppträder i Fryxells verk då författarna tillför Gustav Adolf många av de samma karaktärsdrag som Fryxell gör. Här ligger dock betoningen något mer på att beskriva kungens stora intresse för krig och krigsrelaterade ting och porträttet av kungens person som målas upp är inte lika upphöjande och idealiserat som i Fryxells skildring. Men den huvudsakliga bilden av kungen som en ovanligt begåvad, allvarsam och mogen person kvarstår.
Politiska gärningar
Författarna väljer senare i verket att lyfta fram några av Gustav II Adolfs inrikespolitiska gärningar, däribland hans reformer av utbildningsväsendet. Tidigt i kungens regeringsperiod var det tydligt att det svenska utbildningssystemet hade förfallit och var i ett sådant skick att kungen på en tillkallad utskottsriksdag år 1620 gav biskoparna i uppgift att komma med ett utredningsförslag som skulle undersöka på vilket sätt lärdom och kunskaper kunde främjas i riket. Biskoparna skulle bland annat undersöka hur många skolor och gymnasier som var nödvändiga, varifrån någonstans bra lärare kunde rekryteras från, hur professorer borde avlönas med mera. Biskoparnas svar till kungens förfrågan tyckte dock visa att de inte var mogna denna uppgift och kungen tvingas ta tag i frågan själv. Året därpå fastställde kungen själv professorernas antal och deras respektive löner. Utöver det lät kungen även uppföra en ny lärohusbyggnad för Uppsala universitet samt grundlade universitetets bibliotek som han lät fylla med böcker ur hans egen boksamling. Men enligt författarna så var Gustav Adolfs viktigaste och mest bestående bidrag till det svenska utbildningsväsendet var upprättandet av så kallade gymnasier i rikets städer. Gymnasierna fungerade som högre läroverk där studenter kunde förbereddas för studier vid dåtidens enda svenska universitet i Uppsala. Författarna poängterar att dessa reformer genomfördes samtidigt som den svenska staten hade stora utgifter i form av de konstanta krigen som Sverige befann sig i samt den lösensumma man skulle betala för Älvsborgs fästning, vilket borde gjort ytterligare utgiftsökningar omöjliga.
48 Starbäck, Carl Georg & Bäckström, Per Olof. Berättelser ur svenska historien. Bd 4, Gustaf II Adolf. Beijer,
21
Detta vittnar, enligt författarna, på storheten och styrkan hos Gustav Adolfs och de män som han omringade sig själv med. Storheten att satsa stort och styrkan att med kraft och allvar genomföra det man ville genomföra. Kungen hyllas även av författarna för sin ädla och självuppoffrande verksamhet som de hävdar bidrog till spridandet av både bildning och kunskaper inom alla samhällsklasser.49
Författarna visar i det ovanstående exemplet på ett antal olika egenskaper som är återkommande i författarnas framställning av kungens styrelse, inte minst kungens bristande tålamod när hans undersåtar inte kunde leverera förväntade resultat. Även kungens förmåga och villighet att inte bara kunna delegera ansvar men också att personligen kliva in och styra upp ett exempelvis ett reformarbete som i det ovanstående exemplet är typiska karaktärsdrag i kungens styrelse som återkommer i författarnas framställning av Gustav Adolfs politiska gärningar. Överlag får vi här bilden av en mycket målmedveten och effektiv kungliga styrelse som hade mod att fatta samt genomföra viktiga och nödvändiga beslut, detta trots att krigs- och utrikespolitiken ofta tog stort anspråk på rikets begränsade resurser.
På frågan om hur den svenska staten, under Gustav Adolfs ledning, kunde finansiera både krig och breda samhällsreformer, så har författarna valt att titta närmare på kungens förda finans – och näringspolitik. Rikets vanliga inkomster var långtifrån tillräckliga för att finansiera den växande stormakten och kungen tvingades till extraordinära åtgärder för att säkra rikets finansiella stabilitet. I första hand valde kungen att förlita sig på lån samt försäljning och pantsättningar av kronans egendomar och inkomster i stor skala, för att få in tillräckliga medel för att gå runt. Dessa extraordinära åtgärder blev snart årliga ärenden och det var inte ovanligt att hela län eller landskap pantsattes. Utöver dessa åtgärder kunde staten ta hjälp av de så kallade handelskompanierna. Detta var en typ av företag som drevs av en grupp privatpersoner som i utbyte mot att de erhöll särskilda handelsprivilegier, såg till att monarken fick ta en del av vinsterna i anspråk för kronans räkning. Under Gustav Adolfs ledning utfärdades ett antal handelsprivilegier åt ett antal kompanier, bland annat år 1619 då kopparkompaniet fick ensamrätt över kopparhandeln i landet. Inkomsterna från kopparkompaniet som kungen och kronan fick ta del av var emellertid stora men med tiden kom konflikter uppstå mellan kompaniets delägare och de bergsmän som tillverkade kopparen över bland annat sena betalningar, vilket ibland resulterade i exempelvis våldsamma protester från bergsmännens sida.
22
Kungen fortsatte dock att omhulda kompaniet och beskrev i klara ordalag hur hela hans välfärd hängde på att kompaniets existens skulle vidmakthållas och att det skulle ges varje möjlighet att blomstra. Därför var det överraskande när kungen år 1628 befall att kompaniet skulle upplösas och dess delägare köpas ut. Författarna menar på att det inte är helt fastställt vad som ledde kungen till att fatta detta beslut men vad som är klargjort är att i och med beslutet så fick kungen större insyn i kompaniets bokföring, om dess egennytta, dess vårdslösa förhållande till bergsmännen samt hur dyrt kompaniet lät ta betalt för sina förstärkningar av kronans finanser. Detta är enligt författarna den mest troligaste förklaringen till kungens plötsliga beslut.50
I detta exempel framträder det att Gustav Adolf inte drog sig för att ta till sig vilka medel som än var nödvändiga för att uppnå sina politiska mål, utan att oroa sig för hur det eventuellt kunde se ut för omvärlden. Kungen frånvaro i konflikten mellan bergsmännen och kopparkompaniets delägare vittnar också om hur kungen till viss del var kapabel till att se mellan fingrarna när problem uppstod i hans styrelse så länge riket fortfarande var beroende av eller kunde dra nytta av något, vare sig det handlade om personer eller institutioner. Men kopparkompaniets plötsliga och hastiga upplösande visar också på kungen inte tvekade att agera kraftfullt när det uppdagades att någonting gjorde mer skada än nytta till riket. Framförallt är det Gustav Adolfs villighet att använda alla till buds stående medel för att nå sina mål och hans förmåga att agera med kraft i hans styrelse mot bland annat korruption som är återkommande drag i författarnas framställning.
3.4 Sveriges storhetstid, från år 1611 till år 1718 Gustav Adolfs person
Författarna Höjer och Weibull berättar i sin inledande beskrivning av Gustav II Adolf om hur kungen redan i väldigt ung ålder hade framtida monarks hållning och självkänsla. När Gustav Adolf fortfarande bars på sköterskans arm så ska han, när någon störande trätt i hans väg, ha utbrast: ”Vet du icke, jag är en herre!”. Vidare lägger författarna fokus på att lyfta fram det man menar var kungens medfödda mildhet och ädelhet som det mest iögonfallande karaktärsdraget som utmärkte honom. När Gustav Adolf träder in i det trettioåriga krigets råa och omänskliga våldsscener så är det dessa karaktärsdrag som lyfter honom högt över andra i sin samtid och som omgjutit hans gestalt i det författarna kallar för ”idealitetens skimmer”.
23
Gustav Adolf beskrivs också som en väldigt kunskapsrik och bildad person som förutom krigets konster också hade ett stort intresse för bland annat den ”klassiska” litteraturen som även utgjorde grunden i kungens utbildning. Kungen blev välbekant med många berömda historiker och retoriker inklusive Livius, Polybius, Cicero och Seneca. Detta litterära intresse bekräftas bland annat av kungen ofta citerade dessa historiska personer i sina tal och kungen sägs ha kunnat Seneca utantill. I övrigt vilade Gustav Adolfs utbildning på Bibelns lärdomar och en protestantisk anda vars främsta bidrag var att skapa en säker moralisk hållning i kungen. Författarna anser att Gustav Adolf var en av tidernas vackraste representanter av denna moral.51
Höjer och Weibull lyfter fram att kungen som person var ovanligt begåvad på många sätt och denna utveckling var synlig i väldigt tidig ålder. Han jämförs av författarna med kända historiska figurer som Alexander den store och den romerska kejsaren Augustus som, likt Gustav Adolf, tagit makten i besittning vid en ung ålder och åstadkommit storhetsdåd. I beskrivningen av kungens fysiska egenskaper ska kungens sällsynta ”renhet” speglat den nordiska adelstypen med den ljusa hyn, de blå ögonen och det guldgula håret. Kungens kropp var även mogen och härdad samtidigt som han hade en god hälsa. Hans yttre utseende tillsammans med hans personlighet gav ett uttryck av harmoni som spreds till alla i hans närhet likt en trolldom. Författarna beskriver kungens utstrålning på följande sätt: ”…ej kufvande, men en upplyftande makt, ej den befallande herskarens, men en upphöjda menniskans majestät.”. Gustav Adolf hade dock ärvt Vasaättens ibland våldsamma och glödande temperament vilket kunde leda till tidvis häftiga utbrott men författarna poängterar att kungen var väl medveten om denna ”brist” i hans annars ideala personlighet.52
Författarnas framställning av Gustav II Adolf är på många sätt likt föregående verk då Gustav Adolfs person höjs högt ovanför sin omgivning och samtid. Betoningen ligger på att förmedla kungens hållning, fysiska attribut och intressen. Här framstår kungen som ett sällsynt exempel på den ideala härskaren i dem egenskaper som tillförs honom. Denna bild förstärks ytterligare när författarna drar paralleller mellan Gustav Adolf och namn som Alexander den store samt kejsare Augustus, något som förövrigt inte skett i dem föregående verken.
51 Montelius, Oscar, Weibull, Martin & Höjer, Magnus (red.). Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar D.4
Sveriges storhetstid, från år 1611 till år 1718. Linnström: Stockholm, 1881, 18-24.
24
En annan sak som är nytt för Höjer och Weibulls verk är beskrivningen av kungen som typexemplet på den ”nordiska adelstypen” som ska ha karaktäriserats av en rad fysiska, snarare än abstrakta attribut som kungen innehade. Sammantaget är bilden av kungens person fortsatt idealiserad och är likartad av den bild som förmedlas i tidigare verk.
Politiska gärningar
I sitt verk beskriver författarna på ett övergripande sätt förutsättningarna för och på vilket sätt Gustav II Adolf tog sin an uppgiften att mellan en kedja av krig, också se till rikets inre styrelse. Kungens inrikespolitiska arbete, till skillnad från krigen och övriga utrikespolitiken, fördes både tyst och stilla. Författarna poängterar vikten av Gustav Adolfs inrikespolitiska gärningar då de menar att det bidrog till stabilitet och ordning i rikets inre styrelse för århundraden framåt. Situationen i Sverige vid tillfället för Gustav Adolfs trontillträde beskrivs som mycket svår och sällan skådad för en nytillträdd kung då landet länge hade präglats av bland annat flertalet yttre och inre stridigheter samtidigt som rikets finanser låg i ruiner. I landet fanns det en efterlängta efter stabilitet och fred men den nya kungen tvingades omedelbart att ta itu med båda nya och gamla krig. Trots att hela Gustav Adolfs regeringsperiod domineras av en lång kedja av krig så hade kungen inte en särskilt krigisk natur. I både brev och tal som författarna lyfter fram var kungen tydlig med hans tro att krig var roten till all ondska i samhället och kallade det för ett syndastraff. Kungen sökte inte krigets ära och han hade inget begär för mer land och folk, istället menar han på att om krig utbryter så är det för att Gud inte gett honom något annat val. Det som kännetecknade Gustav II Adolfs inre styrelse var att han gjorde sig av med den godtycklighet och våldsamhet som präglat tidigare Vasakungars styrelser. Kungen stod själv i spetsen för hela samhället och han ledde ett arbete som utplånade orättvisor och samtidigt öppnade upp för nya möjligheter i samhället.53
Kungamakten var landets mittpunkt och så var fallet i en ännu högre grad än tidigare med Gustav II Adolf där kungamakten i allra högsta grad blev personlig. Kungens närvaro i rikets inre styrelse var helt nödvändig och under kungens första regeringsår spenderat han knappt någon tid alls i Stockholm utan reste istället runt i landet på vad författarna beskriver som ett fredligt korståg som skulle ta itu med det mest akuta förtrycken och oordningshärdarna. Det fanns alltid revor i samhället som behövdes sys ihop, något nytt att skapa eller grunda och ärenden som krävde kungens personliga tillsyn.
25
Arbetet med landets inre förvaltning sysselsatte honom vart han än befann sig, även ute i fält exempelvis Polen och Tyskland. Enligt författarnas mening så fanns det ingen som kände landet och dess befolkning bättre än Gustav Adolf själv.54
Kungen avgjorde de flesta ärenden själv och konsulterade sällan med riksrådet. När han väl gjorde det var det oftast bara med någon enskild medlem, företrädesvis rikskansler Axel Oxenstierna eller någon annan rådets medlemmar som stod i spetsen för någon av rikets styrelsegrenar. Författarna menar på att Gustav Adolfs regering var en kabinettsregering snarare än en rådsregering, där kungen delade makten med riksrådet. Kungen hade en hand i allt som berörde rikets inre och yttre styrelse och han var inte beroende av någon. Det är ett oundvikligt faktum att kungen hade många väldigt dugliga statsmän och generaler runtomkring sig själv som bidrog till kungens storhet och eftermäle och det är en del av kungens storhet att Gustav Adolf identifierat dessa män och tillåtit dem att verka med frihet inom de ansvarsområden som kungen delegerat.55
För att kungens handlingar och beslut skulle bli verklighet lät han, under Axel Oxenstiernas ledning, ordna två centrala ämbetsverk bestående av kansliet och kammaren. Kansliet var ett fullt ordnat ämbetsverk med en noggrann instruktion och arbetsordning och utgjorde det främsta verktyget för kunglig myndighetsutövning. Kammaren organiserades på liknande sätt och utgjorde rikets främsta finansförvaltning. Inom den lägre förvaltningen, där fogdar med total polismakt och lite tillsyn, i praktiken utgjorde en myndighet var för sig. Fogdarnas hårdhänta metoder hade lett till förtryck av befolkningen och bedrägerier gentemot kronan från fogdarnas sida var inte ovanligt. Gustav Adolfs lät föra vad författarna kallar för ett ”utrotningskrig” mot detta missbruk och använde hela sina regeringsmakt för att komma till bukt med problemet. Kungens personliga avsky för fogdarna var uppenbar då han ibland hotade fogdarna med att de skulle få betala ”med huvudet, repet eller fängelset nederest i tornet, der ingen sol skiner.”.56
Här kan vi återigen se likheter med framförallt Geijers och Fryxells framställning där Gustav Adolf är rikets ledande figur som i kontrast med tidigare Vasakungar valde att förkasta användningen av godtyckliga eller våldsamma medel för att åstadkomma politiska förändringar.
54 Ibid, 71-73. 55 Ibid, 73-74. 56 Ibid, 84-85.
