Figur 1. a) ’Biskopens ärt’. En högväxande socker-ärt med pigmenterade blommor och frön, en så kallad gråsockerärt. Sorten har odlats vid Biskops-näset i Dalarna av samma släkt i över hundra år och finns nu också bevarad av Nordiska genban-ken.
b) ’Örshult’. Märgärt från Dalhems socken i Små-land som bevarats i samma släkt i över hundra år.
c) Skånska gråärter kallas vanligen puggor. Denna sort har odlats lokalt i Ballingslöv de senaste fyrtio åren men härstammar från Glimåkra. Foto: Matti Leino.
Local Swedish cultivars of Pisum sativum often have a century-long history of cultivation in the same family.
a
b
c
LEINO & NYGÅRDS
Nordiska museets frågelista om ärtodling från 1938 inleds med att konstatera att ”ärtod-lingen mångenstädes varit av stor betydelse för försörjningen”. Svaren på frågelistan visar att påståendet stämmer i vissa landsdelar, medan odlingen i andra varit av underordnad betydelse.
Parallellt med ärtodling på åkern har ärten också varit en trädgårdsväxt och här har andra sorter odlats.
Odlingsmaterialet utgjordes ända till slutet av 1800-talet av lantsorter som mer eller mindre anpassats till olika landsdelars jordmån och klimat. En del lantsorter kom att få särskilt stort
anseende och odlades i större omfattning. Dit hör till exempel de gula kokärterna ’Östgötaärt’,
’Gul skånsk’ och ’Upplandsärt’, de gröna kok-ärterna ’Balingsta’ och ’Östgöta grönärt’ samt foderärterna ’Jämtlandsärt’, ’Hälsingeärt’ och
’Rättviksärt’ (figur 3) (Osvald 1959). Av träd-gårdsärter kan nämnas sockerärten ’Luleå’ och spritärten ’Roslagens’.
På 1890- respektive 1910-talet startade växt-förädlingsföretagen Svalöf och Weibullsholm ärtförädling (Sjödin 1997). Utgångsmaterialet utgjordes då av inhemska lantsorter som kom-binerades med utländska sorter. Trots stora Figur 2. Fördelning över landet av 77 lokalsorter av ärter. a) typ, b) blomningstid efter sådd, c) höjd vid full mognad.
Swedish distribution of 77 local cultivars of Pisum sativum. a) Type, b) time to flower, c) height at maturity.
brytmärgärt brytsockerärt gråärt kokärt märgärt sockerärt spritärt blåärt
låg medel hög tidig
medel sen
a) b) c)
SVENSKA ÄRTER
förädlingsframsteg kom ändå flera av de gamla lantsorterna att odlas vidare i viss omfattning ända in på 1950-talet. Därefter har odlingen av lantsorter begränsats till mer sporadisk lokal odling.
I trädgårdarna kom redan under 1800-talet utländska sorter och lantsorter att odlas i betyd-ligt större utsträckning än vad gäller åkerärter (Lundén 1920). Dessa sorter med utländskt ursprung har delvis fortsatt att odlas lokalt under 1900-talet även om de förlorat sina ursprungliga
namn. Sorter som bevarats i lokal odling (”on-farm conservation”) kan därför både vara äldre sorter, mer genuina lantsorter eller blandningar därav. Vi väljer därför att använda begreppet lokalsorter som omfattar hela detta material.
Olika ärttyper
Indelningen och namngivningen av olika typer av ärt är komplicerad och förrvirrad. Länge fördes trädgårdsärt och åkerärt till två olika arter, Pisum sativum och P. arvense (se t.ex.
Lyttkens 1904–1906), men idag anses alla ärter tillhöra samma art och delas in i olika grupper.
Indelningen kan baseras på strikta genetiska karaktärer eller efter odlingssätt och använd-ningsområde.
De genetiska karaktärer som använts är i huvudsak samma som Mendel använde i sina försök för att klargöra arvslagarna och som ger tydliga morfologiska skillnader: V / v avgör om baljan har innermembran eller inte, N / n avgör om baljväggen är tunn eller tjock, R / r avgör om fröna är släta (stärkelselagrande) eller skrynkliga (sockerlagrande) samt A / a om blomman och fröskalet är färgad eller vit.
Den gamla uppdelningen baserades på den sistnämnda genen där vitblommande (a) sorter kallades trädgårdsärter och sorter med färgade blommor (A) åkerärter. Idag är de flesta ärter som odlas på åkern vitblomstriga, varför denna namngivning blir ologisk. Det alternativa gamla namnet ’gråärt’ som omfattar alla sorter med färgade blommor är lämpligare och används här.
Svensk Kulturväxtdatabas (www.skud.ngb.
se) väljer att dela in ärter i sju olika typer, främst efter deras användningsområde:
Brytmärgärt har tjock baljvägg och skrynkliga frön (n r). Endast fröna används.
Brytsockerärt har släta frön och tjock, vanligen rund balja (n R). Hela baljan med de ofta omogna fröna används.
Foderärt har vanligen tunnväggig balja och släta frön (N R). Fröna används mest torkade som djurfoder.
Kokärt har gula eller gröna frön vilka torkas och används efter kokning.
Märgärt har tunnskalig balja och skrynkliga eller buckliga frön (N r). Endast fröna används.
Sockerärt. Har baljor utan membran (v) och är därför vanligen platta och tunnväggiga. Hela baljan med de ofta omogna fröna används.
Spritärt har tunnväggig balja och släta frön (N R) och de färska, eller mer sällan torkade
fröna används. Sorter med blå balja kallas för blåärt.
En ärtsort med tunnväggig balja och släta frön (N R) men okänt användningsområde är därför svår att klassificera som foderärt, kokärt eller spritärt enligt kulturväxtdatabasens system.
Flera lokala sorter har dessutom olika använd-ningsområden. I synnerhet gråärter fungerar många gånger både som djurfoder och mat. Ett annat exempel är sorten ’Biskopens ärt’ från Dalarna, som är en gråsockerärt där både baljor och de torkade fröna används och därför svårli-gen låter sig klassas i någon av de ovanstående typerna.
Insamling av lokalsorter
Ett prioriterat område för POM (Programmet för odlad mångfald), som tidigare presenterats i SBT (Jansson & Weibull 2004), var att inven-tera Sverige på lokalsorter av fröförökade kul-turväxter. Inventeringen organiserades som en efterlysning – Fröuppropet – och resulterade i närmare 250 insamlade fröprover. Allra rikligast blev fynden av just ärter. Ärtens frön är hård-skaliga och kan förvaras länge utan att tappa grobarhet. Dessutom är det lätt att odla fram eget utsäde av ärter och många sorter har ned-ärvts som arvesorter inom en familj förknippade med traditionella användningssätt.
LEINO & NYGÅRDS
I samband med fröuppropet gjordes även en etnobotanisk beskrivning av sorternas historik, odling och användning. Dessa resultat har delvis presenterats av Nygårds (2005, 2007) och åter-ges delvis även här. En del insamlingar gjorda tidigare av Nordiska genbanken (NGB) och den ideella föreningen Sesam har också resulterat i ett större antal kollekter. Totalt räknar vi med att runt 150 lokalsorter av ärt har bevarats till våra dagar.
Under sommaren 2006 provodlades 126 lokalsorter av ärt på Sveriges lantbruksmuseum i Julita norr om Katrineholm. Materialet kom främst från Fröuppropet men även från NGB och privatpersoner. Förutom att vara en välbe-sökt och vacker utställningsodling på museet
fotograferades och dokumenterades materialet.
För ungefär en tredjedel av sorterna (49 st) sak-nas dessvärre information om deras ursprung.
Detta gäller framförallt sorter som donerades till NGB under 1970- och 80-talen. För de övriga 77 sorterna har en ursprungsplats eller region kunnat fastställas (figur 2).
Till skillnad från många andra växtgrup-per som bönor och rovor, vilka bevarats främst i sydöstra respektive nordvästra Sverige, har lokalsorter av ärt hittats i hela landet. Det stora antalet sorter (fler än för någon annan lantbruks- eller köksväxt) och den geografiska spridningen gör materialet utmärkt för att se regionala skill-nader som uppkommit till följd av miljöns eller människans urval.
Figur 3. Exempel på variation hos mogna frön. a) ’Rättviks gråärt’, b) ’Kärra’, gråärt från Bohuslän, c)
’Puggor från Ballingslöv-Glimåkra’, gråärt från Skåne, d) ’Prickärt från Väckelsång’, sockerärt från södra Småland. Foto: Matti Leino.
Variation in seed form and colour of local Swedish cultivars of Pisum sativum.
a
d c
b
SVENSKA ÄRTER
Regionala ärttyper
De olika typerna av ärt fördelar sig inte helt jämnt över landet (figur 2a). Av brytmärgärt och brytsockerärt återfinns bara en sort av vardera, från Klenshyttan i Dalarna och Torup i Hal-land. De övriga typerna är vanligare.
Gråärter
Gråärter återfinns i hela landet, dock kan tre huvudgrupper identifieras – norrländska, bohus-ärtor och skånska (figur 2a). De norrländska ärterna har mycket små frön. Färgen varierar från mörkblått till blå- och grönprickighet (figur 3). Plantorna är tämligen låga och småbladiga och baljorna har en utdragen mognadstid.
Denna typ kallas också sandärtor eller
pelus-ker (Osvald 1959). Användningsområdet har främst varit för foder; en sort från Lit i Jämtland odlades i större skala som grisfoder ända in på 2000-talet. Vanligen har ärterna samodlats med havre för att få stöd och ibland har havren och ärtorna även använts tillsammans. Ett annat viktigt användningsområde har varit till mjöl för att proteinberika brödet. Redan Linné noterade under sin dalaresa 1734 hur allmogen i Rättvik odlade och malde en särskild småfröig ärtsort att blanda i brödet. Traditionen har levt kvar ända in på 2000-talet då ett färskt fröprov till-sammans med ett recept på ärtbröd insändes till POM från Rättvik. Även i Alfta i Hälsingland har gråärter odlats för att berika bröd intill våra dagar.
Figur 4. Exempel på variation på blommor. a) ’Brattebräcka’, gråärt från Bohuslän b) ’Gotländsk blåärt’, c) ’Örshult’, märgärt från Småland, d) Varierande blomfärg i ’Norra Rörum’, gråärt från Småland. Foto:
Matti Leino.
Variation in flower form and colour of local Swedish cultivars of Pisum sativum.
a
d c
b
LEINO & NYGÅRDS
Figur 5. Exempel på variation av baljor. a) ’Gotländsk blåärt’, b) ’Zinkgruvan’, märgärt från Närke, c) ’Arvidsjaur’, sockerärt från Norrbotten, d) ’Mormor Hannas ärtor’, spritärt från Småland. Foto: Matti Leino.
Variation in colour and shape of pods of local Swedish cultivars of Pisum sativum.
d b a
c
SVENSKA ÄRTER
De bohuslänska gråärterna har större frön som är brunprickiga (figur 3b). Plantorna varie-rar i höjd men känetecknas av en mycket sen och utdragen blomningstid. Blommorna är kara-täristiskt brokigt rosa (figur 4a). Gråärter kallas i Bohuslän för böner och har en gammal och utbredd odlingstradition, i synnerhet på Orust och Tjörn. I till exempel Olaus Krooks ”Dag-bok från Tjörn 1799–1847” finns odlingen av gråärt nämnd åtskilliga gånger. Vanligen sam-odlades gråärterna med bondböna Vicia faba för att ärterna skulle få stöd av de mer stjälkstyva bondbönorna. De traditionella anrättningssättet för bohusärtor är som lättkokta och ätna tillsam-mans med mjölk och spekesill (Olsson 1965).
Skånska gråärter är liksom de bohuslänska vanligen bruna eller brunspräckliga och storvux-na (figur 3c). De har dock inte samma utpräglat sena mognad som de bohuslänska. I Skåne kall-las gråärter ofta för puggor. Ett vanligt anrätt-ningssätt är kokade och mosade tillsammans med potatis och med fläsk som tillbehör.
Kokärter
Av kokärter, som idag är den överlägset mest odlade ärttypen, finns bara fem lantsorter beva-rade. Dessa är begränsade till Östergötland och Västergötland (figur 2a). ’Östgöta gulärt’ var en lokalsort som odlades i större omfattning in på 1950-talet och står som förälder till en rad förädlade sorter (Osvald 1959). Noterbart är att samtliga bevarade kokärter är gulfröiga, ingen lokalsort av grönfröig kokärt har bevarats.
Märgärter
Förutom i de allra nordligaste delarna återfinns märgärter i hela landet (figur 2a). Detta trots att de är betydligt känsligare för kyla än övriga ärt-typer. Märgärterna har stora vita blommor (figur 4c) och trinda baljor (figur 5b). Många av sor-terna är mycket höga, till exempel ’Nybyggerud’
från Dalsland och de småländska ’Norrhult’ och
’Örshult’ (figur 4c). Den sistnämnda har odlats i samma släkt i åtminstone tre generationer.
Donatorns mormor, född 1865, överlämnade den till donatorns mor när hon gifte sig 1929.
Odlingen kom sedan att fortsätta med största
omsorg. Enligt donatorn ”såddes – vårdades ärtorna varje år – det var ett måste”. Höjden på ärten kräver stöd och traditionellt används ene-störar som håller i decennier utan att ruttna.
Åtskilliga lokala sorter av märgärt går under benämningen ’Stensärt’. Denna härstammar från Stens gård i Graversfors norr om Norrkö-ping. Under 1890-talet ska dåvarande trädgårds-mästaren vid Stens gård fått hem frön av ame-rikanska ärter som han korsat med andra sorter och härigenom fått fram stensärten. Via frö-handlarna i Norrköping verkar sorten sedan ha spidits i landet. De olika stensärterna påminner delvis om varandra beträffande blomning, höjd och mognadstid men flera sorter är uppenbart olika vad gäller form och storlek på blad och baljor. Om alla stensärter har sitt ursprung i den från Graversfors och sedan korsats och selekte-rats vidare eller om begreppet stensärt kommit att omfatta märgärter generellt är oklart.
Sockerärter
De allra nordligaste fynden av lantsorter av ärt, från Svartbjörsbyn utanför Boden och från Arvidsjaur, är två sockerärter (figur 5c). En
tredje sockerärt, ’Tant Erikas’, har odlats lokalt i Sunderbyn utanför Luleå sedan slutet av 1800-talet. Sockerärter är den typ som blir fortast skördeklara och andra typer av ärt är knappast möjliga att odla så långt norrut. Flera sorter sockerärt har också samlats från södra Småland.
Några från sydöstra Småland, till exempel från Väckelsång, Bolum och Högahult,
känneteck-nas av att fröna får ett litet svart märke på den punkt där fröet vidhäftat baljan (figur 3d). Av den anledningen kallas de lokalt för prickärt eller ögonärt.
Sockerärten ’Martha’ från Halland förknip-pas med en mycket speciell odlingstradition.
Donatorn berättar att man under 1930-talet använt ärten för att skapa en berså i trädgården.
Ärtorna planterades i en vid rundel och växte upp till en ”ärtgrotta”.
Spritärter
Spritärter har återfunnits i ungefär samma områden som märgärter (figur 2a), trots att de
LEINO & NYGÅRDS
är köldtåligare än dessa. Vanligen är det sprit-ärtor som använts för att göra maträtten ”änga-mat”.
Några av de sorter där vi lyckats spåra längst odlingshistorik är spritärtor. ’Mormor Hannas ärtor’ (figur 5d) har odlats under minst 125 år på småländska höglandet. Fyra generationer av samma släkt har odlat och bevarat ärtorna som på så sätt vandrat mellan gårdarna Kårarp, Jordanstorp, Hultåkra och Långåsa. Sorten är namngiven efter Mormor Hanna som fick med sig ärtorna hemifrån när hon gifte sig och flyt-tade med sin man Gustav till en liten gård i Flisby socken 1889. Idag odlar donatorn ärtorna på gården i Långåsa, dit hon flyttade som nygift och fick med sig Hannas ärtor.
’Finas fina’ har odlats i Halland sedan sekelskiftet. Sorten kommer från donatorns farmor Josefina Johansson som bodde i Kvibille.
Ärtorna odlades i ett grönsaksland som gjordes i ordning ute på åkern. Då ärterna växte sig höga slogs störar ner i en fyrkant och ”balaband”
– snören från hö- och halmbalar – drogs mellan störarna för ärterna att klänga på.
Blåärter
Blåärter, en form av spritärter där baljan blir mer eller mindre blå (figur 5a) har hittats i stort antal. Blommorna är vanligen stora med lila köl och ljusblått segel (figur 4b) och fröna är pig-menterade. Dessvärre känner vi till ursprunget för bara ett fåtal av blåärtsorterna. Ingen av de insamlade sorterna med känd odlingshistoria går att spåra längre tillbaks än 1940-talet.
Det faktum att blåärter inte heller nämns i Lyttkens (1904–1906) mycket detaljerade redo-visning av olika ärttyper gör att vi kan anta att blåärten är en relativt sen introduktion i Sverige.
Det stora antal kollekter står heller inte i propor-tion till vad som verkar ha varit omfattningen i odling.
Blåärtens avvikande utseende gör antagligen att dessa sorter bevarats och samlats in i högre grad än mer alldagliga sorter. En liknande slut-sats gör Martinsson (2004) som bedrivit insam-ling av pelargon och funnit avvikande sorttyper kraftigt överrepresenterade.
Miljöanpassning och heterogenitet Ärter är nästan uteslutande självbefruktare och
anpassningen till lokala förhållanden går lång-samt eftersom mycket lite genetisk omkombina-tion äger rum. Genom urval av sorter eller urval i sortblandningar kan ändå en lokal anpassning ske. Två kvantitativa karaktärer som kan indi-kera ifall anpassning till lokala förhållanden har ägt rum är blomningstid och växthöjd (figur 2b, c). Sorter med tidig blomning bör företrädesvis förekomma i områden med en kort växtsäsong.
På samma sätt kan man anta att högvuxna sor-ter bör vara missgynnade i områden med dålig tillgång på ris för att binda upp plantorna.
De tidigaste sorterna blommade 55 dagar efter sådd, de senaste efter 73 dagar. Allra tidigast var sockerärterna ’Svartbjörsbyn’ och
’Arvidsjaur’ från övre Norrland samt spritärten
’Hilda’ från Kristinehamn. I norra Sverige före-kommer uteslutande tidiga sorter, men tidiga sorter kan också hittas på andra håll i landet. Är syftet att skörda ärtorna färska kan tidighet vara en egenskap som är intressant i flera landsändar.
Särskilt sena är de bohuslänska gråärterna samt några av de skånska grå- och märgärterna.
Planthöjden varierar från 60 cm höjd till över två meter. Här låter sig regionala mönster svårare urskiljas. Visserligen förekommer inte de högsta sorterna i Skånes och Östergötlands slättbygder där man kan förmoda att det varit sämre med ris för uppbindning. Å andra sidan kan högvuxna sorter hittas på till exempel västgötaslätten, som också bör ha varit risfattig.
Analysen försvåras dock av att flertalet sorter är trädgårdstyper som odlats i mindre omfattning och därför påverkats mindre av tillgången på uppbindningsmaterial.
Sammanfattningsvis kan antagligen de nord-svenska sockerärterna och gråärterna räknas som väl anpassade sorter, uppkomna genom naturligt urval från ett okänt grundmaterial. Även Åker-berg (1951) drar slutsatsen att de nordsvenska gråärterna är uppkomna genom miljöns selek-tion. För de övriga sorterna är det svårare att fastställa ifall någon är utpräglat miljöpåverkad.
En typisk karaktär hos genuina lantsorter är deras variationsrikedom (heterogenitet) som kan
SVENSKA ÄRTER
ses som skillnader i växtsätt, mognadstid, mot-ståndskraft mot sjukdomar med mera (Olsson 1997). Provodlingar i Svalöv på 1890-talet av
svenska lokalsorter vittnar om en mycket omfat-tande heterogenitet (Tedin 1894).
Utifrån de egenskaper som kunnat analyse-ras under provodlingen 2006 kan nu tvärtom konstateras att endast få av lokalsorterna verkar variera inom sorten, de flesta är mycket homo-gena. Anledningen är troligen att de flesta sorter bevarats i mycket små populationer där genetisk drift slagit ut mycket av den variation som kan ha funnits inom sorten. Undantag finns dock, i
’Norra Rörum’ förekommer en variation i blom-färg (figur 4d) och i Rättviks gråärt finns varia-tion i fröfärg (figur 3a).
Flera av gråärterna uppvisar en annan typisk karaktär hos lantsorter – en utdragen blomnings- och mognadstid. Denna egenskap är mycket ofördelaktig vid mekaniserad skörd men kan ha inneburit en ökad odlingssäkerhet.
Identifiering med molekylära markörer Provodlingen visade att ett stort antal sorter går att särskilja med hjälp av yttre karaktärer.
Andra sorter är mer snarlika och för att avgöra om dessa sorter är identiska krävs molekylär-genetiska analyser. Ärt är genetiskt sett en myck-et väl känd art och utmärkta markörer, främst så kallade mikrosatelliter, finns utarbetade (se t.ex.
Loridon m.fl. 2005).
Nordiska genbanken genomförde under 2006 analyser av 80 lokalsorter (Agnese Kolodinska Brantestam, muntl.). Av dessa var 51 sorter unika, resterande 29 hade minst ett duplikat.
Flera av de sorter som inte gick att särskilja genetiskt kan dock särskiljas på sina yttre karak-tärer. Sammantaget är ytterst få av lokalsorterna duplikat, utan tvärtom unika.
Som tidigare nämnts infördes ett mycket stort antal utländska sorter under 1800-talet.
En studie av svenska frökataloger utgivna 1850–
1970 nämner över 211 namngivna sorter
1970 nämner över 211 namngivna sorter