Technological Pedagocial Knowledge (TPK)

Här belyses i vilken utsträckning lärarna uttrycker sig ha förmågan att redogöra för de pedagogiska möjligheter och begränsningar som programmering ger i deras undervisning. Lärarna beskriver hur deras undervisningspraktik förändras när programmering integreras och förklarar även det pedagogiska syftet med programmering.

6.2.1 Eleverna behöver lära sig programmera

Kristoffer liknar det vid en verktygslåda med programmeringsspråk och

programmeringsmiljöer som man som lärare måste var införstådd i och ha en viss grundförståelse för vad syftet är:

”Att det råkar vara programmering i ett visst ämne, i en viss miljö eller i ett visst språk eller viss utrustning då det är ju bara verktyg men själva liksom strategin, den strategiska delen handlar just om att eleverna ska få insikt i ämnet programmering med hjälp av digitala medel”.

Samtliga lärare anser att eleverna behöver lära sig att programmera eftersom det är något som samhället kräver. Kristoffer förklarar att programmering handlar om att följa en given

instruktionslinje och att det är en struktur där man kan repetera och drar en analogi med att baka en kaka: ”att baka handlar inte om någonting annat än att följa instruktioner, göra någonting repetitivt och att få ett förväntat resultat”. Även Amanda berättar om syftet med programmering och anser att undervisning i programmering ger möjligheter för eleverna att förstå deras vardagliga liv: ”Eleverna använder dessa verktyg mycket och de måste förstå att det som händer är inget som bara händer av sig själv utan att det kräver att någon talar om för datorn vad den ska göra, att algoritmer styr din vardag”. Matilda förklarar i sin tur hur

programmering blir en allmänbildning: ”Du måste på något sätt kunna arbeta med det när vi lever som vi gör. Samhället kräver programmering och vi behöver hänga med i utvecklingen, för det är våra barns samtid och framtid”.

6.2.2 Hur viktig är den pedagogiska kunskapen?

Kristoffer anser att TCK väger tyngre än TPK, där pedagogiken är inkluderad, eftersom det är dessa kunskaper som ligger till grund för hans utvecklande av TPK i programmering:

”Insikten i hur man programmerar ger ju ganska mycket att kunna bygga ett syfte med vad jag skulle vilja lära ut hos eleverna”. Amanda, Matilda och Madelen belyser, till skillnad från

Kristoffer, den pedagogiska kunskapen som mer väsentlig. Amanda förklarar att den är viktigt eftersom att den tar längt tid att utveckla och utgör grunden i skolan då den möjliggör att skapa en lärande miljö för eleverna:

”Man behöver ju ämneskunskaperna och de tekniska kunskaperna också men det är lite så. Lär sig eleverna av att prova så borde jag också kunna göra det och den pedagogiska biten har jag ju redan. Man behöver någon slags grund i ämnet för att kunna koppla det till det didaktiska, men jag upplever det pedagogiska som extra viktigt för att skapa förståelse och lärande hos eleverna”.

Madelen, Matilda och Amanda anser även att många elever redan är bekanta i flertalet

programmeringsverktyg. Madelen förklarar att där i en klass alltid finns minst fem elever som är duktigare på verktyget än vad hon själv är och att det kan kännas läskigt. Men hon säger samtidigt att hon inte ser det som en begränsning i hennes undervisning eftersom hon kan bidra med pedagogiska kunskaper: ”Mitt mål är att alltid vara en handledare och inte att sitta på en maktposition, så bäst i klassen är jag fullt medveten om att det är jag inte i detta”. Därtill pekar hon på att hon besitter en pedagogisk kunskap som inte eleverna har och att den är ytterst viktig: ”…de kommer ändå till bekymmer och även om jag inte vet hur man gör det så kan jag lyssna på eleverna och kanske logiskt…för jag har en annan

erfarenhet…pedagogisk”.

Matilda och Amanda uttrycker att de kan få stöd av eleverna i programmeringsverktygen för att utveckla TPK. Samtliga fyra lärare bedömde inte förkunskaper som något nödvändigt hos eleverna, men att det ofta är någonting som flertalet elever redan har. Min tolkning är att Amanda ser det som en pedagogisk möjlighet när hon förklarar att hon och eleverna tillsammans kan hjälpas åt i undervisningen. Hon uttrycker det på följande vis:

”Så oftast gör jag så att jag ber dem lära mig sen kan jag ta med vad jag har förstått till nästa elev för då kan jag lägga det på den nivån som jag vet att de behärskar och jag gör det inte åt dem utan jag ger dem chansen att prova själv. De har den tekniska kunskapen och jag har den pedagogiska kunskapen, jättebra då kan vi hjälpas åt med de”.

Matilda uttrycker även att det finns andra sätt för att utveckla tekniska kunskaper om programmeringsverktygen: ”Där är vissa delar som i till exempel Scratch, med

tolkning är att Matilda menar att det inte krävs så mycket tekniska kunskaper utan att en instruktionsvideo är tillräcklig för att kunna använda verktyget pedagogiskt i undervisningen. Kristoffer anser att läraren behöver ha tillräckliga tekniska kunskaper för att undervisningen i programmering ska utgöra en pedagogisk möjlighet och inte en begränsning. Han uttrycker det på följande vis: ”Om någonting blir fel så måste jag ha koll på vad det kan bero på så att jag kan hjälpa eleverna att gå vidare och inte stanna upp”. Däremot förklarar Kristoffer att man som lärare även ska våga erkänna att man inte kan någonting fullt ut och att man kan ta hjälp av eleverna i deras uppfinningsrikedom för att tillsammans åtgärda eventuella problem.

6.2.3 En lekfull miljö

En förändring som samtliga lärare noterat i sin undervisning i integreringen av

programmering är ett varierat arbetssätt som erbjuder en lekfullhet. Amanda uttrycker det på följande vis: ”Det är ett område som är lätt att göra lekfullt och lustfyllt. Det finns andra områden som jag önskar att jag kunde göra lika lustfyllda”.

Matilda förklarar att programmering möjliggör att undervisa på ett fritt och varierat sätt: ”Det kan vara spel, skattjakter eller dansprogrammering där de ska följa instruktioner. Ja olika delar, för annars är det lätt att man fastnar i matteboken”. Vidare säger Matilda att eleverna upplever det som spännande och roligt till skillnad från arbete i matematikboken eftersom de inte direkt tänker att de ska lära sig matematik. Även Kristoffer uttrycker att han känner att programmering gör det möjligt att ge kunskapen på ett lekfullt sätt: ”Man låter de leka fram det här och till slut blir det väldigt kreativt. De kommer fram till kreativa lösningar och de ser möjligheterna”. Kristoffer påpekar att eleverna är väldigt dopaminstyrda och att en lekfullhet kan trigga dopaminet:

”Det är spel, det är mobiltelefoner, det är snabba resultat på datorer. Det är spel där du ska få poäng, du ska helst levla väldigt snabbt och det är den här snabba återkopplingen som triggar hjärnans belöningssystem. Lite är det så i skolvärlden också. Kan du trigga dopaminet så leder det eleverna vidare, men det gället att hitta vad som triggar deras belöningssystem. Jag tror att jag har hittat det i programmering, att leka”.

Matilda och Madelen pratar även om att det lätt blir lite tävling i det praktiska lekfulla som triggar igång eleverna. Madelen exemplifierar detta med ett system som innebär att utse experter:

”I programmering utser jag experter. Det innebär att jag utser en elev som jag lär

någonting så att den blir expert på det området. Det kan till exempel vara hur man klonar i ett program. Eleverna tycker det är ganska så roligt att bli uppskriven på tavlan att de är experter på någonting. Och alla vill ju då bli experter på så många områden som möjligt”.

6.2.4 Att pröva och ompröva

Samtliga lärare bedömer att felsökning utgör en stor del i att programmera och att det är någonting nytt som har förändrat deras undervisningspraktik i matematik. De fyra lärarna beskriver att programmering innefattar att misslyckas och att inte vara rädd för att göra fel. Kristoffer förklarar att det motsätter elevernas önskan:

”Någonstans hos eleverna så växer den här rädslan att misslyckas över tid. Det betyder att du har testat saker och ting som inte fungerar och det är en del av lärandet. Men eleverna ser det inte så. De ser matematiken som rätt eller fel”.

Madelen menar att många elever har svårt för att våga testa, för de vill säkert veta att de lyckas. Amanda uttrycker för lite problemlösning i matematiken som en möjlig orsak till att eleverna är rädda för att göra fel och att programmering därmed kräver någonting nytt av eleverna som de inte är vana vid. Madelen tror snarare att det beror på erfarenheter:

”Det är främst tjejer som är rädda för att göra fel och har svårt för att felsöka. De spelar vanligtvis inte så mycket datorspel där du ständigt förlorar och dör och måste göra annorlunda för att överleva i spelet. Så de har inte riktigt samma ryggsäck med sig”.

Matilda pekar på att det beror på personligheten, att se sig själv som dålig om man inte lyckas direkt. Amanda menar att eleverna inte är vana vid att pröva systematiskt med en strategi för att hitta svaret. Hon uttrycker att eleverna behöver sättas i en position där de får pröva och ompröva tills det blir rätt: ”De tänker att prova inte är rätt för att de ska veta från början hur de hittar svaret. Men om det inte fungerar så testa på ett annat sätt”. Kristoffer nämner att det kräver att du som lärare har kännedom om hur man felsöker i ett specifikt verktyg och hur du sedan vägleder eleverna i detta. En tolkning av mig om att Kristoffer har en hög TPK dras utifrån en exemplifiering som han gör:

”Jag sa till en elev som inte förstod ett beteende. Det är som att man skulle baka en kaka och att kakan inte jäser. Då får man liksom tänka tillbaka och fundera på vad det är som gör att kakan inte jäser. Eleven gjorde en felanalys om att bakpulver kanske saknades, då det är något som behövs för att kakan ska resa sig. På så vis förstod eleven beteendet genom en felsökning”.

På detta vis förklarar Kristoffer att man kan vägleda elever i ett felsökande så att de får erfarenhet av det. Han menar att det kan hjälpa eleverna att förstå beteenden i

programmeringsverktygen: ”Man har sett mönster, man har sett beteende och man förstår beteende”. Kristoffer belyser vikten av att inte ge svaret åt eleven utan att låta eleven hitta svaret själv genom att pröva och ompröva med hjälp av återkoppling. Även Matilda

understryker återkoppling och formativ bedömning både från programmet och från läraren. Utöver att hitta svaret menar hon att eleverna även måste bli medvetna om vad de lyckas med och vad de har gjort fel: ”Just så att de får träna och kan känna sig trygga i det kan underlätta för problemen som de fastnar i och det kan även användas i andra situationer, inte bara programmering”.