Eftersom yrkeskunnande och yrkesidentitet är personliga, är det svårt att ge ett svar på denna frågeställning. Som de tidigare frågeställningarna visat, börjar utvecklingen redan under gymnasieutbildningen och fortsätter genom nya erfarenheter i arbetslivet. Utvecklingen sker också gradvis och individuellt.
Dock har det i resultatet framkommit tecken på utvecklat yrkeskunnande och
yrkesidentitet, som visar sig i undersköterskornas beskrivning av sitt arbete, sitt engagemang och när de upplever att de är en del i praktikgemenskapen. Att få handleda nya kollegor är ett tydligt exempel på yrkeskunnande och utvecklad yrkesidentitet som framkommer i resultatet.
Informanterna har olika uppfattning om hur lång tid det tar att komma in i arbetet som undersköterska. De som arbetar på sjukhus verkar ha en uppfattning om att man aldrig blir fullärd, utan det finns alltid något nytt att lära sig. I hemtjänsten och på äldreboende anser informanterna att när de gör samma arbetsuppgifter som den övriga personalen, är de inne i arbetet. Detta märks också i strukturen för introduktion i arbetet, på sjukhus får ny personal längre introduktion och kontinuerlig fortbildning, till skillnad mot hemtjänst, äldreboende och som personlig assistent där introduktionen är några få dagar och fortbildning inte är lika vanlig.
Informanterna ger fler exempel på områden där de känner sig säkra i sin yrkesidentitet. Alla har en klar bild av vad arbetet som undersköterska innebär och fler av dem har en
nyanserad bild av arbetsuppgifterna. Det handlar inte enbart om att hjälpa människor med den dagliga omvårdnaden, utan relationen, empati och förståelse är centralt i mötet med
vårdtagare/patienter. De uttrycker att de är en del av gemenskapen i arbetet, eftersom de gör samma saker som den övriga personalen. Samtidigt ger några uttryck för att de har mycket kvar att lära, till exempel Daniel som precis börjat en ny anställning på ett äldreboende.
Informanterna uttrycker ett engagemang för arbetet, vilket krävs för att nå längre i utvecklingen mot att bli expert enligt Dreyfus och Dreyfys (2015) modell.
Ett tydligt tecken på säkerhet i yrkesidentiteten, är att få frågor av sina kollegor och att få handleda nya kollegor. När det gäller arbetsuppgifter som undersköterskorna gör ofta, har de hunnit få en god rutin på arbetet. Här kan de visa nyanställda och både i ord och handling förklara för andra. Detta är ett bevis på att undersköterskorna är en fullvärdig medlem av praktikgemenskapen (Lave & Wenger, 1991). Flera av informanterna visar att de har en tydlig identitet som undersköterska och att de är aktiva i att skapa relationer på arbetsplatsen. De har goda förutsättningar att forsätta utvecklas i sitt yrkeskunnande och i sin yrkesidentitet och en
Diskussion
I denna studie var syftet att bidra med kunskap om nyutbildade undersköterskors möte med arbetlivet och deras uppfattningar om sitt yrkeskunnande och utvecklandet av sin
yrkesidentitet.
Frågeställningarna, resulatredovisningen och analysen i denna studie följer på varandra, hakar i varandra och leder djupare in i förståelsen om hur gymnasieutbildningen och den första tiden som yrkesverksam samverkar för att utveckla yrkeskunnande och yrkesidentitet. Dock är yrkesidentitet och yrkeskunnande två svåra begrepp att studera och beskriva. Eftersom båda är personliga och bygger på erfarenheter, kan jag bara redogöra för min tolkning av informanternas berättelser. Flera andra aspekter väger in och påverkar, till exempel deras förmåga och lust att berätta för mig, självförtroende och självkänsla inför sitt arbete, personlighet och min förförståelse och förmåga att plocka fram det viktiga i det de berättar, för att nämna några aspekter. Något som förvånar mig är hur pass säkra
undersköterskorna i denna studie framstår i sin yrkesidentitet. Alla beskriver en klar målbild med varför de ville läsa utbildningen och verkar trygga i sin yrkesidentitet. Hur är det möjligt efter så kort tid som yrkesverksam i ett så komplext arbete? Jag återkommer till frågor om hur detta kunnat undersökas på alternativa och kompletterande vis i metoddiskussionen längre ner.
Huruvida gymnasieutbildningen har förberett undersköterskorna på arbetslivet, kan också visa sig i hur de upplever oförväntade händelser i arbetslivet. Utbildningen har, i en
samstämmig upplevelse, förberett informanterna på många olika sätt på vad de kommer att möta. Ändå upplever flera av dem svåra saker som nyanställda och tvivlar ibland på sin förmåga. Här kan teorin om situerat lärande och praktikgemenskap användas för att förklara mycket om yrkesidentitet. Samtidigt är det mycket intressant att fundera kring vad
undersköterskorna gör med de nya erfarenheterna de samlar på sig genom dessa oförväntade händelser. Det leder vidare till frågeställningen om inom vilka områden de utrycker säkerhet på yrkeskunnande och yrkesidentitet. Dels är yrkesområdet vård och omsorg ett ostrukturerat arbetsområde där problemlösningsförmåga är en viktig del för att klara av arbetsuppgifterna. Att utveckla problemlösningsförmåga beskrivs även i examensmålen för Vård- och
omsorgsprogrammet. Hur undersköterskorna beskriver hur de löser de här svåra situationerna, genom att ta stöd av kollegor, kommunicera och våga pröva, visar på utveckling och
kunskapsformer enligt Aristoteles. Det kräver dock lång erfarenhet för att utvecklas till expert och fronesis.
Det var svårt att finna tidigare forskning som fokuserar på nyutbildade undersköterskor. Den forskning om undersköterskans yrkeskunnande och yrkesidentitet som redogörs för och används i denna studie, har studerat erfarna undersköterskor. Johansson (2014), Byström (2013) och Thunborg (1999) menar att vana undersköterskor utvecklar sin praktik i
gemenskap. För att utveckla den inutitiva helhetsbedömning som Johansson (2014) kallar för ”det tredje ögat”, måste undersköterskor verka tillsammans och bygga upp en bred erfarenhet i praktikgemenskap. Byström (2013) lyfter fram samspelet och att få vara delaktig i
kärnverksamheten som viktig för att utvecklas i sitt yrkeskunnande. Thunborg (1999) menar att undersköterskans yrkesidentitet utvecklas från att vara individuell till att bli kollektiv. Undersköterskorna som kommit till tals i denna studie är i början av sitt yrkesliv, men beskriver alla vikten av samarbete med kollegor som svar på många frågor. Avsaknaden av kollegor att diskutera med, möjligheten att kunna ta ett steg tillbaka i svåra situationer eller känslan av att vara fullt delaktig och en del av arbetslaget när de tillfrågas och när de får handleda en nyanställd kollega är alla exempel som på olika vis belyser praktikgemenskap och vardagslärande. Motsättningar och svåra händelser är viktiga för utvecklingen, visar Thunborgs (1999) forskning. Det är dock svårare för de undersköterskor som arbetar mer ensamma, som till exempel de i hemtjänst och personliga assistenter. Närheten till kollegorna är mycket viktig för att uteckla yrkeskunnande och yrkesidentitet. Här vill jag återkomma till att undersköterskorna i denna studie verkar väldigt trygga i sin yrkesidentitet redan efter så kort tid i arbetslivet. Vad beror det på? Anna som har arbetat längst av de intervjuade, är också en av dem som har arbetat längst som undersköterska på hennes arbetsplats. Det visar på en stor omsättning av personal. Vilka möjligheter finns det för henne att reflektera och utvecklas i praktikgemenskapen tillsammans med mer erfarna kollegor? Undersköterskorna som arbetar i hemtjänst och på boende, verkar tycka att de är fullt delaktiga i arbetet när de gör samma arbetsuppgifter som den andra personalen. Vad finns det då för möjlighet till utveckling och lärande i praktikgemenskapen? Samtidigt visar SOU 2019:20 att mycket personal i kommunal vård och omsorg anställs utan tillräckliga kompetenser eller utbildning, och det borde därför bli ännu svårare att få till en praktikgemenskap som leder till utveckling av yrkeskunnande och yrkesidentitet.
Resultatet visar tydligt på vikten av praktisk träning i skolan och APL för undersköterskor på samma vis som Viljamaa (2020) visar att APL är viktig för andra yrkeselever.
och APL är ett sätt att påbörja praktikgemenskapen redan under utbildningen.
Undersköterskorna i denna studie har kommit en bra bit på vägen från novis till expert i Dreyfus och Dreyfus (2015) beskrivning av utveckling i yrkeskunnande genom den praktiska träningen i utbildningen. Varken i Viljamaas (2020) studie eller denna, finns tecken på att undersköterskorna ser utbildningen som en inträdesbiljett till yrkeslivet, på det vis som lyfts fram i Thunborgs forskning (1999). Tvärtom, ser gymnasieungdomarna värdet av kunskapen de har med sig från utbildningen in i arbetslivet. De förklarar hur de har lärt sig både praktiskt och teoretiskt och här tolkar jag det som att praktikvändningen på något sätt fungerat för dessa elever. Utbildningen lyckas, trots relativt kort tid i arbetsplatsförlagt lärande, utnyttja den praktik som finns i utbildningen till att exemplifiera de mer teoretiska delarna. Detta kan vara en viktig bekräftelse för yrkeslärare och ansvariga för yrkesutbildningar, att fallbeskrivningar och arbetsplatsförlagt lärande som används på rätt sätt stäker hela utbildningen. Samtidigt finns det tecken på att undersköterskorna inte tagit till sig allt i grundutbildningen fullt ut; vissa ser inte kopplingen mellan olika ämnen och har fokuserat på det som intresserat dem. I arbetslivet sedan, blev det tydligt vad skolan förberedde dem inför. Hur kan utbildare och ansvariga för utbildningen utveckla undervisningen ännu mer så att det blir tydligt att alla kunskaper behövs i det ostrukturerade arbete som undersköterskan ställs inför? Går det, eller finns det andra aspekter som inte har framkommit i denna studie som spelar in?
Alla undersköterskor i denna studie menar att de i skolan har lärt sig mycket om empati och förståelse och att de genom fallbeskrivningar i undervisningen har utvecklat sin förmåga att förstå och tolka vårdtagare med olika behov. Benner (2004) menar att för att kunna
utvecklas till de senare stegen i Dreyfus och Dreyfus (2015) teori, måste en sjuksköterska vara engagerad i arbetet och ha moralisk förmåga. En tolkning är att det är liknande
förutsättningar för undersköterskan på grund av att de verkar i samma område. Det är svårt att utifrån denna studie avgöra hur långt de intervjuade undersköterskorna har kommit i
utvecklingen av sin yrkesidentitet, men det går att se att flera av dem har fått goda
förutsättningar att nå långt på grund av att de visar engagemang och en förmåga att reflektera över empati och förståelse.
Metoddiskussion
Intervju som undersökningsmetod passar till den här typen av forskning, då syftet var att lyfta fram undersköterskornas berättelser. Byström (2013) och Thunborg (1999) har använt
liknande metod dock i kombination med att också intervjua andra yrkesroller inom verksamheten. Ett värdefullt komplement till intervjuerna i denna studie hade varit att
kombinera med till exempel observationer, likt Johansson (2014), som hade kunnat leda till fördjupade resonemang i intervjuerna. Det hade också varit intressant att intervjua en mer erfaren kollega på den arbetsplats där informanterna arbetar, för att få med fler personers perspektiv på hur det är att bli en del av praktikgemenskapen på arbetsplatsen. Deras berättelser hade kunnat jämföras i en analys för att hitta svar på hur nyanställda
undersköterskor blir en del av praktikgemenskapen. Ett ytterligare sätt att fördjupa förståelsen för dessa undersköterskors syn på sin utveckling av yrkeskunnande och yrkesidentitet, hade varit att följa dem under en längre tid. Att intervjua dem igen om sex månader och att kombinera med dagboksanteckningar, hade kunnat fånga fler aspekter av hur de utvecklas i yrkeslivet.