TEMA: ARBETARHISTORIER FRÅN BRASILIEN UNDER 1900-TALET

Migranter från nordöstra Bra-silien anländer till São Paulo.

Fotot taget utanför den norra järnvägsstationen.

litiker. Trots att uppfattningen är omtvistad har det forskats mycket lite på detta område.

I denna artikel koncentrerar jag mig på São Mi-guel Paulista, ett industrialiserat område i São Paulo, känt som det första »nordöstra distriktet» i staden, eftersom dess befolkning bestod huvud-sakligen av arbetare som kom från nordöstra Bra-silien. Mitt mål är att utforska förhållandet mellan kultur och sedvänjor hos dessa migranter från nordöst och arbetarklasserfarenheterna i São Paulo på 1950-talet.

São Miguel, nordost i São Paulo

São Miguel-distriktet förändrades i grunden under 1930-talet när den kemiska industrin Nitro Quimica etablerades där. Under 1500- och 1600-talet var São Miguel en by med indianbefolkning och en jesuitisk missionsstation. Även om det anses vara ett av de äldsta distrikten i São Paulo fanns där mycket lite tillväxt och utveckling, fram till 1900-talet.

José Ermírio de Moraes och Horácio Lafer, två av landets ledande industrialister, såg São Miguel som den idealiska platsen för att etablera en

indu-stri som de köpt i USA. Det fanns goda skäl att välja São Miguel: låga markpriser, gott om vatten tack vare floden Tiete och en järnvägsstation. Med stöd av Vargas-regeringen fraktades år 1935 mer än 18 tusen ton utrustning och maskiner från Virginia i USA till São Miguel. Två år senare startade fabriken sin verksamhet.

Under andra världskriget blomstrade företaget.

Den främsta produkten var rayon, ett mycket po-pulärt syntetmaterial, och Nitro Quimica blev lan-dets viktigaste producent. I slutet av 40-talet hade företaget ungefär åtta tusen anställda och var ett av de mest vinstgivande i Brasilien.

Nitro Quimicas ägare hade som mål att bli do-minerande inom kemisektorn i Brasilien; därför genomförde bolaget enorma investeringar för att utveckla företaget. Det innebar också ökad »social service» inom företaget och en avdelning som

an-svarade för arbetarnas hälsovård, matförsörjning, bostäder och fritidsverksamheter. Många brasili-anska arbetsgivare ansåg att Nitro Quimica var ex-emplarisk när det gäller paternalistisk policy.

Emellertid misslyckades utbyggnadsprojektet och i slutet av 50-talet började företaget sin långa eko-nomiska nedgångsprocess.²

Det kom dock tusentals arbetare till São Miguel under 40- och 50-talen. De kom också från lands-bygden i staterna São Paulo och Minas Gerais, men särskilt från staterna i nordost, lockade av de många arbetstillfällen som företaget erbjöd. Följ-den blev en frenetisk tillväxtperiod i São Miguel Paulista, med den snabbaste befolkningsökningen i São Paulo.³

Sedan 40-talet har området rykte om sig att vara befolkat av personer från nordost. Känt som »Bahia nova»⁴hade stadsdelen den största koncentratio-Information om arbetstillfällen och bostäder i São Paulo var avgörande för beslutet att migrera eller ej.

Kommunikationsnätverk mellan migranter och deras hemorter spelade ofta en central roll.

nen av invånare från nordost; idag beräknar man att ungefär 80 procent av befolkningen har sitt ur-sprung i nordost.

Även om etableringen av Nitro Quimica var en viktig faktor för befolkningsökningen och nordost-dominansen i området, var det inte den enda. God tillgång på billig mark och den snabba uppstyck-ningen i mindre tomter bidrog till områdets utveck-ling. Möjligheten att köpa en billig tomt för att bygga ett eget hus var mycket lockande för migranterna.

Efter andra världskriget var bostadssituationen besvärlig i São Paulo och värst var den för nyanlända migranter. Bostadsbristen bidrog till ökade hyror i centrala områden och tvingade många fattiga att flytta till avlägsna områden. Det enorma inflödet av migranter under 50-talet gjorde att bostadsområden i stadens ytterområden ökade snabbt.

För de flesta arbetare kunde drömmen om att ha

ett eget hus i São Paulo bara uppnås genom att de lånade till en förortstomt och släktingar och vänner hjälpte till att bygga huset. Vissa författare har kallat detta »stadstillväxt genom förortsexpansion» (»su-burban pattern of urban growing»)⁵och det var av-görande för São Paulos utbredning mellan 1940-och 80-talen.

São Miguel Paulista var ett av de största områ-dena där en sådan process ägde rum. Distriktet var indelat i stora sektioner som senare blev flera olika byar, mestadels utan någon infrastruktur eller för-bättringar. Dock satte den stora fabriken i distriktet sin prägel på hela området. Mellan slutet av 1930-talet och det tidiga 60-1930-talet stod Nitro Quimica för flertalet arbetstillfällen i området. Därför var São Miguel Paulista – till skillnad från de andra fattiga förortsområdena – en sann »industristad» inom São Paulo.

Karta över Brasiliens delstater. Många av migranterna till São Paolo kom från de nordöstra delarna av landet, men kallades alla för baianos (»från Bahia») av lokalinvånarna.

Men den fortsatta befolkningsökningen, liksom fabrikens nedgång, förändrade situationen. Även om Nitro Quimica ansågs ha en viktig roll för om-rådet, historiskt och symboliskt, blev företaget allt-mer oviktigt efter 60-talet. Trots det fortsatte São Miguel att attrahera migranter från nordost under 70- och 80-talen.

Vaggan i nordost

Forskning om arbetarmigrationen från nordost till São Paulo, och till andra industrialiserade städer söderut, har betonat de ekonomiska orsakerna till migrationen.

Enligt detta synsätt var det faktorer som fattig-dom på landsbygden, ägarkoncentration av jorden och ständig torka i de nordöstra regionerna som var huvudskälen till migrationen. Migranterna, å andra sidan, attraherades av bättre löner och bättre möjligheter att få utbildning och hälsovård i städ-erna. Men de var fortfarande, enligt denna analys, ett proletariat som försåg

industrialiseringsproces-sen med nödvändig arbetskraft. Alltså var det in-dustrialiseringens och urbaniseringens ekonom-iska krafter som attraherade lantarbetarna. Så sett skapades arbetarklassen av dessa krafter.⁶

De sociala och ekonomiska aspekterna var utan tvivel viktiga för migrationsprocessen i Brasilien.

Emellertid kan en alltför stark betoning av de eko-nomiska faktorerna göra migranternas roll otydlig, som agenter i processen. Migranterna från nordost var inte bara en passiv reflex av externa ekono-miska krafter, även om de påverkades av dem. De var också agenter. Genom olika strategier skapade de migrationsprocessen. De var både aktiva och passiva när de omvandlades till migranter och ar-betarklass i städerna.

Betoningen av migranternas aktiva roll innebär en validering av deras minnen och erfarenheter och därför är det muntliga berättandet särskilt vik-tigt när det gäller migrationshistoria. Arbetarna från nordost har en lång och fascinerande berät-tarkultur. Historieberättare, musiker och populära Strejken vid Nitro Quimica i oktober 1957. Under tio

dagar krävde arbetarna bättre löner och arbetsvillkor.

Aktionen hölls tillbaka av polisen. Arbetarna lyckades dock fortsätta strejken och fick en allmän lönehöjning på 20 procent, vilket sågs som en stor seger.

poeter har alltid haft mycket stor betydelse i deras traditioner och erfarenheter. Därför har ’oral his-tory’ varit ett centralt och givande arbetssätt för att förstå denna grupps sociala historia, eftersom det är ett användbart verktyg för att analysera migra-tionsprocessen.

Arbetarnas vittnesberättelser i São Miguel Pau-lista visar på välutvecklade sociala nätverk i migra-tionsprocessen. Det ursprungliga samhället, familjen, vänner och bekanta hade en avgörande roll i dessa nätverk. Föreståndaren för det lokala postkontoret mellan 1940 och 1970, fru Zeze Santos de Oliveira, säger om de tusentals personer som kom till distriktet på 50-talet att »det var ingen som kom utan kontakter. De kom för att deras kamrater redan bodde i området.» Augusto Lima, en annan äldre São Miguel-bo, minns när han berättar om sin egen resa till São Paulo från Bahia att »den som hade en bekant här [i São Miguel] hoppade av [last-bilen] och letade upp sin kamrats hem».⁷

Föreställningen om migrationen som

oorgani-serad och »irrationell» stämmer dåligt med den bild de flesta migranter har. Deras flytt var ett livs-avgörande beslut och var vanligtvis väl förberedd både inom familjen och i samhället.

Information om São Paulo, dess arbetstillfällen och bostäder, var avgörande för beslutet att migrera eller ej. Därför spelade ett kommunikationsnätverk mellan migranterna och deras hemorter ofta en central roll. Saker som brev, fotografier och vykort var extra värdefulla för att tillhandahålla fakta, men också för att skapa »kulturella fantasier» om desti-nationen. Migranternas besök hos släktingar och vänner på landsbygden i nordost var också viktiga och goda tillfällen att utbyta erfarenheter och eventuell planering för ny migration. Så var det för Afonso Jose da Silva. Hans farbror Fernando och hans kusin Zacaria arbetade vid Nitro Quimica och brukade hälsa på familjen i sin hemstad Bahia.

Silva minns att hans släktingar »sa att São Miguel var väldigt bra och att vi skulle kunna tjäna mycket pengar». Och så lämnade den tjugoårige Afonso Jose da Silva sin by, tillsammans med tolv kamrater och for till São Miguel Paulista 1948.⁸

Familje- och vänskapband var centrala för mig-ranterna. Dessa nätverk hänvisade migranterna till vissa städer eller områden och ibland också till vissa fabriker och företag. Detta gällde São Miguel Paulista och Nitro Quimica som var den domine-rande fabriken i området.

Under sina första år hade Nitro Quimica försökt att lösa bristen på arbetskraft genom att sända agenter till landsbygden i São Paulo och till flera stater i nordöst, för att övertala och anställa arbe-tare. Från 40-talet blev dessa åtgärder allt sällsyn-tare och överflödiga. Det räckte med kontakten och informationsutbytet mellan de fabriksanställda och deras släktingar och vänner hemma i byarna, för att locka nya arbetare till fabriken.

Nitro Quimicas rykte som en »bra arbetsgivare»

som erbjöd många »sociala förmåner» var säkert ytterligare en bidragande faktor. De flesta arbetares berättelser poängterar hur snabbt och lätt det var att få ett jobb vid företaget. Augusto Lima minns första gången han gick till Nitro Quimica för att söka jobb:

Jag stod framför huvudingången. Efter fem minuter ropade någon till mig »Hallå där…

Vill du ha jobb? Kom in!» På den tiden var det raka vägen till produktionen.⁹

Den allmänna bilden av riklig tillgång på arbets-tillfällen förstärktes av idén att företaget favorise-rade rekrytering av migranter, särskilt från nordost.

»Kom in! Du kan börja arbeta. Vi vill ha ’baianos’¹⁰ som du: unga, starka med hett blod». Det var med de orden som företagsläkaren godkände Augusto Limas hälsotest. »Nitro Quimica var en vagga [cradle] för folk från nordost», enligt Afonso Jose da Silva.¹¹

Även om det inte var officiell företagspolicy att rekrytera släktingar och personer som rekommen-derades av arbetarna skedde det i hög grad i prak-tiken. Företagsledningen ansåg att det var för-delaktigt att stärka ansvarskänsla och pålitlighet bland de anställda, vilket stärkte företagets idé om

»Nitro Quimicas stora familj».¹²Dessutom trodde ledningen på den dämpande effekt som släktingar och vänner kunde ha i händelse av konflikter och bråk på arbetsplatsen.¹³ Slutligen var företagets framtoning som hjälpsamt mot folk från nordost mycket läglig eftersom man hade mycket stora behov av arbetare och en hög omsättning av ar-betskraft.¹⁴

Anställningen av arbetare som var släktingar och vänner från samma byar och städer innebar ofta att man upprätthöll och fördjupade tidigare lojalitets-band och solidaritet inom fabriken. Inte sällan hamnade dessa relationer i konflikt med företagets intressen och önskemål.

En explosiv fabrik

När arbetarna väl var anställda skulle de lära sig att arbeta. För Nitro Quimica innebar det att göra fab-riksarbetare av tidigare lantarbetare. Under 1950-talet hade bara knappt 20 procent av arbetarna någon tidigare erfarenhet av industriarbete.¹⁵

Nitro Quimica hade en komplicerad arbetspro-cess. Fabriken hade mer än 60 olika avdelningar och en omfattande mängd produkter. Trots det be-hövde fabriken inte många kvalificerade arbetare och ingenjörer för att fungera.

De allra flesta arbetarna lärde sig arbetet på fa-briksgolvet. För de nyanställda var det huvudsak-ligen mer erfarna arbetare, kontrollanter och förmän som stod för utbildningen i den dagliga ar-betsprocessen. Företagets hållning var positiv till detta lärlingssystem i praktiken och det innebar förvisso en viktig påverkan på de tidigare lantar-betarnas kulturella föreställningsvärld. Dessutom förefaller betoningen på praktik, snarare än teori,

som huvudsaklig träning vara ett viktigt drag i en mer generell arbetarkultur.¹⁶

Om lärlingsskap i praktiken å ena sidan innebar en möjlighet till intern befordran och bättre löner, kunde det å andra sidan öppna för motstånd och starkare solidariska relationer på arbetsplatsen.

Under erfarenhetsutbytet mellan arbetskamrater var det inte bara arbetsuppgifterna som lärdes ut utan också hur man skulle lura förmännen vid in-spektioner. De lärde sig också informella strategier hur man skulle handskas med det löpande bandets rytm.

Jose Cecilio Irmão, en tidigare förman, noterar att när arbetsuppgifterna väl var inlärda »blev de nya arbetarna listiga … de fuskade, pratade bara med varandra, lurade oss …».¹⁷Kontrollanter, ar-betsledare och förmän var formellt ansvariga för de nyanställdas upplärning och för arbetsinspektion.

Under upplärningsperioden fick de ofta höra kom-mentarer om sitt ursprung. Frederico, till exempel, som var chef för en av de farligaste avdelningarna i fabriken brukade ironiskt säga till förmannen när en ny arbetare hade anställts: »Baiano, jag vill att du lär den här baianon en baianos arbete.»¹⁸

Avdelningscheferna hade en viktig roll på fabri-ken. Fabio Ravaglia, som var Nitro Quimias gene-raldirektör på 60-talet minns:

De [avdelningscheferna] hade en stark ställ-ning och var extremt lojala mot företaget. De hade lärt sig allt genom praktiskt arbete. De var de män som faktiskt fick saker att hända inom fabriken.¹⁹

Denna strategiska roll innebar mycket makt för av-delningscheferna inom fabriken. De fattade van-ligtvis beslut om att befordra, bestraffa eller avskeda arbetarna. Arbetarna uppfattade ofta deras kontroll som orättvis och godtycklig. I vittnesbe-rättelserna är det vanligt med referenser till chefer-nas auktoritära stil. Benedito Miguel, till exempel, arbetade 33 år vid Nitro Quimica och anser att fö-retaget bara anställde »tyranner som gillade att tra-kassera arbetare, mellanchefer och förmän.»

Osvaldo Lino arbetade vid företaget i 28 år och han minns att många arbetare fick sparken utan några rimliga skäl, »bara för att chefen inte gillade dem».²⁰ Därför var chefer, förmän och kontrollanter kontroversiella personer för arbetarna. Å ena sidan förknippades de med en auktoritär och orättvis

tillämpning men, å andra sidan var deras jobb ef-tertraktade och representerade en möjlighet till so-cial mobilitet inom företaget.

Cheferna var dock också underkastade arbetar-nas inflytande i fabriken och inom området. En auktoritär chef som ofta överskred de gränser som arbetarna ansåg vara acceptabla kunde drabbas av sanktioner, ibland våldsamma. Jose Cecilio Irmao drar sig till minnes sådant som berodde på chefens trakasserier och orättvisor, »det var alltid slagsmål.

Varje vecka såg vi arbetare klå upp någon chef framför fabriksgrindarna.»²¹

Ibland straffades auktoritära chefer dock inte med våld utan genom att arbetarkollektivet tog av-stånd från dem. Augusto Lima var kontrollant på en stor avdelning på Nitro Quimica och han är stolt över att han alltid »hängde med grabbarna»

och struntade i företagsreglerna. »Hellre än att vara företagets vän, föredrog jag att vara mina vänners vän. I morgon är man ute ur fabriken och då är man vänner. Och man behöver vänner utanför», sade Lima. Han känner till chefer som valde att vara

»företagets vänner» och de var tvungna att »ta bilen och åka och klippa håret i något annat område ef-tersom de kände alla som bodde i området. De var mäktiga män och alla hatade dem.»²²

Nitro Quimicas mycket dåliga arbetsvillkor är en annan fråga som ständigt är aktuell i arbetarnas minne. Det förekom ofta arbetsplatsolyckor och protester mot denna arbetsmiljö återkommer stän-digt i företagets historia.

Särskilt rayonspinneriet var känt för sin ohälso-samma miljö. Otillräckliga ventilationssystem tog inte hand om de giftiga gaserna och arbetarna drabbades ofta av förgiftning. Det var just på denna avdelning som de flesta nykomlingar fick börja.

»Det var den värsta avdelningen på hela fabriken»

minns Jose Cecilio Irmão. »En arbetare arbetade två tre dagar, sedan kunde han inte klara av gaserna längre. Killen blev galen. Ögonen blev röda. De måste använda ögontvätt, potatis … för att tvätta dem.»²³

Roniwalter Jatobá är en journalist och skribent som bodde i São Miguel Paulista under det sena 60-talet och tidiga 70-talet. I en av sina noveller skriver han om en olycklig arbetares öde på ra-yonspinneriet:

Måndag kväll, fabriken: rayonspinneriet, Nitro Quimica, gaserna runt mina ögon, de

tränger in i ögonen, blindhet. Förmannens röst som skyndar på mig … smärtan i ögonen

… Jag gick hemåt, ostadigt. Hemma rå potatis på mina ögon som balsam. Den sög ut ga-serna och blev svart.²⁴

Att fabriken var farlig var välkänt i São Miguel. Den beryktade explosionen 1947 som officiellt innebar nio döda nämns fortfarande ofta i distriktet. Rädslan för nya explosioner och de frekventa arbetsplats-olyckorna var en del av arbetarnas vardag i området.

När fabriken »visslade tre gånger», sade en São Mi-guel-bo som intervjuades under sent 70-tal:

Då visste vi att det var brand. Vi blev mycket rädda. Det sades att om Nitro Quimica smäl-ler, då kommer hela staden att förstöras. Så vi var alla rädda. Och det har varit många hemska olyckor i fabriken. Jag minns att min väns pappa dog där.²⁵

Trots fördelarna med Nitro Quimicas sociala för-måner kände många arbetare att arbetsförhållan-dena var ett tecken på deras utbytbarhet. En gammal arbetare påpekar att företaget hade »myc-ket bra läkare och hälsovård», men »inom fabriken var arbetsmiljön förskräcklig». En annan arbetare berättar att »vi brukade arbeta under grymma för-hållanden och företaget brydde sig inte om vår hälsa. De ansåg att maskinerna var värdefullare än män och kvinnor».²⁶

Toleransen för den sortens arbetsmiljö berodde till stor del på de sociala mönster som bildades och som kunde mjuka upp det hårda dagliga livet på arbetsplatsen. Arbetarnas informella relationer med skämt och lekar under arbetstiden var viktiga för det »kreativa omformandet av arbetsplatsen».²⁷ Som Paul Willis påpekade verkar skämt och lekar ingå i en allmän arbetsplatskultur.

Jose Cecilio Irmão drar sig till minnes: »Vid Nitro Quimica var det en massa skämt. Grabbarna var hopplösa. De hittade alltid på något… De knuf-fades, slogs, boxades». En förman minns att varje gång han lämnade arbetsplatsen slutade arbetarna arbeta och började leka med en kvast. »De slog va-randra med kvasten».²⁸

Skämt och lekar tolererades dock av många för-män och kontrollanter. Det sågs som ett sätt att ut-härda den fruktansvärda arbetsmiljön och den intensiva rytmen vid löpande bandet. På liknande

sätt var öknamn vanliga på arbetsplatsen. Jose Fer-reira da Silva, anställd vid Nitro Quimica mellan 1946 och 1966, berättar att det på den avdelning där han arbetade »fanns det 140 arbetare och nästan alla hade öknamn, även kontrollanter och förmän».²⁹

Informella relationer var grunden för solidaritet och ömsesidig hjälp bland bönder och migranter.

De var också grundläggande för arbetarna vid Nitro Quimica. Nätverken stärktes och vidgades på arbetsplatsen.

Många akademiker som analyserade den första generationen migranter i São Paulo från landsbyg-den ifrågasatte förekomsten av kollektiva aktioner bland dessa nya arbetare på fabrikerna. De note-rade förekomsten av många kamratgrupper som uttryckte sin vänskap genom »småprat, skämt, lekar … och ibland i kontakter utanför arbetsplat-sen».³⁰För dessa författare var de vänskapliga rela-tionerna baserade på gemensamma bekanta, släktskap eller en följd av att arbetarna kom från samma by eller region. Huvudskälet till detta, häv-dade de, var arbetarnas rurala ursprung, eftersom kollektiva handlingar på landsbygden baserades på släktskap och grannskapsband.

Enligt detta synsätt hindrade dessa lantliga

Enligt detta synsätt hindrade dessa lantliga