2015:4 2016:1 [ ]2015:4 2016:1 [ ] TEMA: ARBETARHISTORIER FRÅN BRASILIEN UNDER 1900-TALET

(1)

Arbetarhistoria

2015:4–2016:1 [156–157]2015:4–2016:1 [156–157]

TEMA: ARBETARHISTORIER FRÅN

BRASILIEN UNDER 1900-TALET

(2)

Vid årsskiftet 2015–2016 läggs ARAB:s filial i Grängesberg ned efter 15 års verksamhet. Alla där förvarade fanor, arkiv och annat material flyttas till Stockholm. Läs mer på sidan 78.

(3)

Ledare

04 jonas söderqvist: Det var då, och nu är nu

06 nina sjöberg,karin englund, martin gr assoch silke neunsinger: Till minne av Klaus Misgeld (1940–2015)

Tema: Arbetarhistorier från Brasilien under 1900-talet

08 larissa rosa correa: Fackföreningsrörelsen i Brasilien under kalla kriget (1960- och 1970- talen)

20 jan olsson: Fackligt, socialt och politiskt samarbete på 1970-talet

26 paulo fontes: Migration och arbetarklasserfarenhet: São Paulo på 1950-talet

40 cristiana schettini: Reglementering av prostitution och arbetare i Rio de Janeiro under början av 1900-talet

52 lars gogman: Sagolandet

60 hans larsson: Bibliografi avseende tryckta skrifter som berör Brasilien i ARAB:s biblio- tekssamlingar

64 lars gogman: Från antimilitarism via enhets- klädsel till militär uniform

68 arne högström: »Sött ligger inte för mig.»

Maria Sandels brev, 1918–1922

Från arkivet

78 martin grass: Magasinet i Grängesberg 84 maria boman: Globala mönster och samarbe-

ten för att kartlägga migranters kulturella arv 87 rudolf meidner-priset 2015 för forskning i

fackföreningsrörelsens historia tilldelas Malin Nilsson

87 kjersti bosdotter-priset 2015 för bästa artikel i tidskriften Arbetarhistoria går till Tobias Karlsson

Recensioner

50 folke olsson: Elmbrandt efterlyser ny Wigforss – recension av Innan mörkret faller:

ska 30-talet hinna ikapp oss?av Björn Elmbrandt 54 folke olsson: Fascismen ingen isolerad

företeelse – recension av Att skjuta hästar av Kjell Eriksson

92 medverkande i detta nummer 92 bildkällor i detta nummer 93 lästips från biblioteket

omslagsbild: Demonstration 1984 i São Paulo.

Kvinna klädd i det största oppositionspartiets, Partido do Movimento Democrático Brasileiro, PMDB, flagga.

ARBETARHISTORIA 2015:4–2016:1 [156–157]

34

20

(4)

en svenska versionen av historien om hur idén till den nordiska passunionen föddes är ett parad- exempel på den nordiska samhö- righetskänslan under efterkrigs- tiden inom de samhällsskick som hade makten att fatta beslut. Åtminstone om den är sann. I en bio- grafi över Rolf Edberg, tecknar journalisten Kuno Beckholmen ett porträtt av sin gamle chefredak- tör på Ny tid. Redaktör Edberg, som 1951 även var socialdemokratisk riksdagsledamot och ordfö- rande i publicistklubben, åt lunch med den norske konsuln i Göteborg, Bjarne Dietz. Över maten diskuterades det krångel som gränsbor mellan Norge och Sverige dagligen var tvungna att stå ut med. Dietz, som var medlem i den norska Foreningen Norden, klagade på den orim- liga byråkratin som omfattade gränshandeln mellan de två länderna. Var det inte dags att slopa passen, en gång för alla? Edberg höll med. Dagen

efter skrev han ihop en motion i frågan till svenska riksdagen. Därefter ringde han upp sina gamla socialdemokratiska vänner, Danmarks statsminister tillika aktive Föreningen Norden- medlemmen Hans Hedtoft och Norges finansmi- nister Trygve Bratteli, och övertygade dem om att agera i frågan i sina respektive parlament.

Sedan tog Edberg morgontåget till Stockholm och lyckades få motionen undertecknad av samtliga svenska partiledare och inlämnad på kvällen, i sista stund före motionsstoppet. En interparla- mentarisk kommitté som skulle arbeta »för friare samfärdsel» bildades och tio månader senare var de viktigaste hindren för resande mellan nordiska länder undanröjda, passunionens första fas var in- förd. Då var även Finland och Island med på tåget.

En otrolig hastighet för internationellt samarbete.

Den nordiska passunionen öppnade inte bara gränserna mellan de nordiska länderna. Den skapade ett socialt medborgarskap med arbetsrätt, LEDARE

Det var då, och nu är nu

D

rolf edberg (1912–1997), var med och drev igenom den nordiska passunionen. Han var vid tiden chefredaktör på

Ny Tid, och skrev alltid sitt namn med gemener.

(5)

etableringsrätt, rätten att bosätta sig och att få sjukvård och tillgång till välfärdsinstitutioner i alla nordiska länder. Ungefär samtidigt lades grunden till kol- och stålunionen och det som sedan skulle bli EU.

De socialdemokrater sompå 1950-talet argumen- terade för ett slopande av gränserna, menade att ett försvinnande litet antal personer fastnade i pass- och viseringskontrollen mellan de nordiska länderna. Kontrollen gjordes mot officiella spärr- listor, förteckningar över personer som inte hade rätt att resa ut ur sitt eget land eller in i något av de nordiska grannländerna. En mödosam uppgift, då listorna distribuerades på micro-fischkort till de olika gränsövergångarna och lästes manuellt av gränspolisen. Personerna på listorna kunde vara avvisade efter att de hade begått ett brott, eller fått avflyttningsförbud på grund av under- hållsskyldighet, eller fått sitt pass indraget av någon annan anledning. 1950 avvisade passkont- rollen i samtliga nordiska länder cirka 1 700 nordbor. Detta motsvarade en (1) avvisad på 2 175 inresor, hälften av dessa i gränstrafiken mellan Danmark och Sverige.

Det var helt enkelt inte försvarbart att majori- teten av alla resande skulle behöva stå ut med att bli kontrollerade vid varje gränsövergång, bara för att förhindra den halva promille som utgjorde de

»mindre önskvärda personerna».

Det var då, och nu är nu.Det nu påförda vardags- krånglet, med ID-kontroller för alla som reser mellan Malmö och Köpenhamn, måste naturligtvis upphöra. Och våra åtaganden gentemot FN vad gäller den mänskliga rättigheten att få söka asyl kan vi inte tumma på. Om inte EU är forumet för att gemensamt hantera denna situation, kanske det är dags för de progressiva krafter som finns kvar i Norden att börja arbeta tillsammans?

Situationen är naturligtvis helt annorlunda än 1954, då det var stabila socialdemokratiska rege- ringar i Sverige, Norge och Danmark. Nu har vi en svag socialdemokratisk regering i Sverige, och högerregeringar med populistiska högerpartier i Norge och Danmark och Finland. Men vi kan ju inte släppa på alla principer?

Med hopp om ett bättre 2016.

Jonas Söderqvist

Utges av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek med fyra nummer per år.

Redaktion: Silke Neunsinger (an- svarig utgivare), Lars Gogman, Hans Larsson, Nina Sjöberg, Jonas Söderqvist, Leif Zetterberg (grafisk form).

Adress:Arbetarhistoria, Arbetarrö- relsens arkiv och bibliotek, Elek- tronvägen 2, 141 49 Huddinge E-post:arbetarhistoria@arbark.se Hemsida:www.arbetarhistoria.se Prenumeration 2015:280 kr inom Sverige, 360 kr inom Europa och 390 kr i resten av världen. Prenu- merationsavgift sätts in på plus- giro 55 75 94-9. Lösnummer 90 kr, dubbelnummer 150 kr plus porto).

Priser inkl. moms (6%).

Tryck: Trydells, Laholm 2016.

ISSN: 0281-7446.

Manuskript skickastill redaktionen som e-post. Författaren har copy- right, men tidskriftens innehåll får ej kopieras utan redaktionens medgivande. För insänt, ej beställt, material ansvaras ej. Arbetarhisto- ria indexeras i Artikelsök.

Om inget annat angesingår använda illustrationer i ARAB:s samlingar.

I vissa fall, då ARAB inte har rät- tigheterna till i tidskriften använ- da fotografier eller teckningar, har redaktionen inte lyckats hitta adresser till fotografer eller deras efterlevande som ska ha betalt enligt taxa. I sådana fall ber vi berörd rättighetsinnehavare kontakta redaktionen.

ARBETARHISTORIA NR 156–157 ÅRGÅNG 39–40

(6)

Det är sorg på ARAB.Arbetarhistorias mångåriga redaktör Klaus Misgeld avled den 30 oktober 2015.

Klaus föddes 1940 i Gelsenkirchen, Tyskland och flyttade 1965 till Sverige. Han anställdes på ARAB 1978, men var då redan hemtam i arkivet efter sina doktorandstudier, inför avhandlingen Die »Interna- tionale Gruppe demokratischer Sozialisten» in Stockholm 1942–1945. Zur sozialistischen Friedensdiskussion während des Zweiten Weltkrieges. Han intervjuade i det sam- manhanget tidigare politiska flyktingar i Sverige som sedan fick ledande politiska positioner i Tysk- land och Österrike, däribland Willy Brandt, Her- bert Wehner och Bruno Kreisky.

Till en början tjänstgjorde Klaus i forskarexpe- ditionen, men kom så småningom att göra en stor insats genom intervjuverksamhet och insamling av kompletterande källmaterial som kom att ge de underrepresenterade en röst i arkivet.

Klaus främsta insats var uppbyggnaden av ARAB:s forskningsfrämjande verksamhet. Hans gedigna kunskaper och erfarenheter från den egna forskningen och hans stora nationella och internationella kontaktnät gjorde honom till en ovär- derlig tillgång både för ARAB och den arbetar- historiska forskningen i Sverige och utomlands. I början av 1980-talet inrättades ARAB:s forsknings- råd som var unikt i sitt slag och blev en förebild för andra institutioner. Klaus var rådets sekreterare fram till 2006.

Han var redaktör och senare ansvarig utgivare för tidskriften Arbetarhistoria, han organiserade vik- tiga seminarier och konferenser som låg i forsk- ningens framkant och samtidigt utgjorde en viktig mötesplats för aktivister och akademiker. Resulta- ten publicerades i ARAB:s uppmärksammade bok- produktion. Socialdemokratins samhälle översattes till engelska och ryska och används fortfarande idag.

Denna verksamhet gjorde ARAB känt och bidrog till institutionens höga status bland forskare och syskoninstitutionerna i Sverige och internationellt.

Han medverkade i en rad forskningsprojekt och vars resultat är betydelsefulla än idag, däribland Sozialdemokratie und Außenpolitik in Schweden. Sozialis- tische Internationale, Europapolitik und die Deutschland- frage 1945–1955(1984) och Den fackliga europavägen.

LO, det internationella samarbetet och Europas enande 1945–1991 (1997).

Klaus var en brobyggare mellan akademiker och arbetarrörelsen och kunde visa på den ömsesidiga nyttan av kontakter för forskningen och det fackligt-politiska arbetet. Som sådan var han också en uppskattad styrelsemedlem i Arbetarnas kulturhis- toriska sällskap, ARAB:s vänförening.

Som kollega har Klaus varit drivande i fackliga frågor bland annat som ordförande för Handels fackklubb där han gjorde betydande insatser för de anställda. Han var också betydelsefull för den sociala sammanhållningen på arbetsplatsen och startade ARAB:s pensionärsklubb.

Mellan 2007 och 2015 var Klaus ledamot i ARAB:s forskningsråd och hans forskningsprojekt om svensk solidaritet med polska Solidarnosc gjorde honom till en regelbunden besökare på ARAB efter pensioneringen 2006. Projektet resulterade bland annat i boken Solidaritet & Diplomati. Svenskt fackligt och diplomatiskt stöd till Polens demokratisering under 1980-talet(2015) som han publicerade tillsammans med Karl Molin och Pawel Jaworski.

Klaus bortgång är en stor förlust för ARAB. En om- tänksam, engagerad och uppskattad kollega och vän finns inte längre att prata med eller rådfråga.

Han ingår dock i ARAB:s minne och vi är många som är tacksamma för att vi fick möjlighet att lära känna honom och ta del av hans klokskap, goda omdöme, hans omtänksamhet, hans humor och värme.

För ARAB genom Nina Sjöberg, Karin Englund, Martin Grass och Silke Neunsinger

Till minne av Klaus Misgeld (1940–2015)

(7)

(8)

Under kalla kriget blev Brasilien föremål för USA:s intresse, och den Brasilianska fackföreningsrörelsen sågs som ett viktigt verktyg mot kubanisering av landet, och ett vapen mot kommunismen. Genom olika utbildningsprogram och biståndsinsatser försökte amerikanska myndigheter påverka både fackföreningarna direkt, men även den brasilianska regeringen i mer marknadsvänlig riktning, med minskat inflytande för arbetarrörelseorga- nisationerna.

Av Larissa Rosa Correa

I början av 60-talet ledde de förändringar som kalla kriget innebar till att USA:s myndigheter ändrade sin policy gentemot de så kallade utvecklingslän- derna, särskilt i Latinamerika. Kennedy-administ- rationen, som var oroad av revolutionen på Kuba 1959 och kommunismens framsteg i regionen, tog initiativ till ett internationellt utvecklingsprogram för socialt och ekonomiskt bistånd för allierade länder.

I det politiska sammanhanget lanserade president John F. Kennedy en Alliance for Progress, Framstegsalliansen, strax innan han sjösatte Gris- buktsfiaskot. Inspirerad av tidigare utvecklingspro- jekt som infördes efter andra världskriget, upp- rättade Kennedy en tioårsplan för bistånd och samarbete i syfte att stärka den ekonomiska, sociala och politiska utvecklingen i Latinamerika och på samma gång garantera USA:s välfärd.¹Samma år grundade USA fredskåren i Brasilien, 1961–1981, ett biståndsprogram som anställde unga amerikanska volontärer från olika delar av landet. Syftet var att främja utveckling i Brasilien i enlighet med Framstegsalliansens riktlinjer.

Idén var i allmänna termer att leda in grannlän-

derna på en väg mot »rikedom, frihet och självför- troende», principer som ansågs grundläggande för att skapa en gemensam västerländsk hemisfär, där värden som »frihet» och »värdighet» var gemensamma och därmed också säkrade den fortsatta ekonomiska utvecklingen för avancerade kapitalis- tiska stater. Lincoln Gordon, som var USA:s am- bassadör i Brasilien från 1961 till 1966 och Fram- stegsalliansens talesperson, hycklade inte om de ekonomiska fördelarna för de Latinamerikanska stater som samarbetade: »Vi vet att rika grannar kan bli bra kommersiella partners.»²

Även om det amerikanska biståndsprogrammet i Brasilien huvudsakligen inriktades på den nordö- stra regionen i landet, förutsåg Framstegsalliansen också investeringar i landet som helhet med struk- turreformer inom den ekonomiska-industriella utvecklingen, grundutbildningen, jordbruksreformer, förbättringar av bostäder och hälsovård, stabilisering av inflationen och kooperativa program. Inom arbetsmarknadsområdet skulle »utbildnings»-projekt inom Brasiliens fackliga organisationer sam- ordnas med den ledande fackliga organisationen i USA, The American Federation of Labor-Congress of Industrial Organizations, AFL-CIO.

The American Institute for Free Labor Develop- ment, AIFLD, grundandes samma år som lanse- ringen av Framstegsalliansen. Med finansiering från USA:s biståndsorganisation, US AID, inriktades verksamheten på att förbättra arbetarklassens välfärdssystem genom att omformulera Brasiliens arbetsmarknadsrelationer och ersätta ett korpora- tivistiskt system med ett kontraktbaserat. För att uppnå detta investerade AIFLD i ett eget utbildningsprogram för att skapa en ny typ av fackligt ledarskap.

Fackföreningsrörelsen i Brasilien under kalla kriget

(1960- och 1970-talen)

TEMA: ARBETARHISTORIER FRÅN BRASILIEN UNDER 1900-TALET

(9)

I Latinamerika bildades AIFLD genom en allians mellan arbetsgivare, fackföreningar och USA:s regering; amerikanska affärsintressen var också väl- representerade i AIFLD. Charles Brinkerhoof, Anaconda Corporation, William Hinckley, United Corporation, Robert Hill, Merck and Company, Juan C. Trippe, Pan American World Airways, Henry Woodbridge Tru-Temper Copper Corpora- tion, och J. Peter Grace, W.R. Grace Corporation var alla styrelsemedlemmar i AIFLD 1965. Alla dessa företag hade tydliga ekonomiska intressen i Latinamerika.

För att undvika kritik om USA:s inblandning i nationella angelägenheter grundade AIFLD Insti- tuto Cultural do Trabalho med huvudkontor i São Paulo. Syftet var att ge ekonomiskt och metodmäs- sigt stöd till den fackliga »reformrörelsen» i Brasi- lien. Vid sidan av detta institut etablerade också de internationella fackliga sekretariaten – Internatio- nal Trade Secretariats, ITS – filialer i Brasilien efter militärkuppen, som till exempel The International Federation of Petroleum and Chemical Workers, IFPCW.

AIFLD:s program i Brasilien delades upp i en sektor för städerna och en för landsbygden. Under de första åren betonade AIFLD vikten av att främja

billiga bostäder för arbetarna. 1964 planerade AIFLD till exempel att bygga 11 300 bostäder i São Paulo, Rio de Janeiro, Recife, Salvador, och Porto Alegre.

Enligt Beth Sims var de sociala välfärdsprogram- men i städerna utformade så att de skulle ge en po- sitiv bild av USA i Brasilien, med AIFLD som de brasilianska fackförbundens allierade, som ett sätt att få nya medlemmar att ansluta sig. Till skillnad från strategierna gentemot arbetarna i städerna såg AFL-CIO landsbygdssektorn som idealisk för att introducera »free trade unionism» eftersom det fanns många oorganiserade arbetare inom områ- den som var mogna för ekonomisk utveckling.³ Dessutom hoppades dessa organisationer att en af- färsorienterad arbetsmodell skulle kunna hålla tillbaka spridningen av jordreformrörelsen som var mycket aktiv i Brasilien under denna period. Lik- nande projekt utvecklades också i El Salvador, Do- minikanska Republiken, Venezuela, Sri Lanka, Bangladesh, Indonesien, och Mauretanien.

Framstegsalliansen definierade dock inte tänk- bara strategier eller begränsningar av graden av inblandning i de olika nationernas speciella problem.

Ambassadör Gordon, som förutsåg kritik från nationalistiska grupper och vänsterrörelsen var noga AFL-CIO deltog i framstegsalliansens utbildningsprojekt i Brasilien. USA:s regering var orolig för fack-

liga aktiviteter och det inflytelserika brasilianska kommunistpartiet, PCB under det kalla kriget.

(10)

med att betona att det inte fanns några intentioner att utplåna traditionellt oberoende eller verksamheter i de Latinamerikanske länderna till förmån för »The American way of Life», utan snarare var de en garanti för att de demokratiska institutionerna skulle fungera: »Det är vårt gemensamma mål att visa att fria institutioner kan tillgodose och kommer att tillgodose människors materiella behov, genom att arbeta tillsammans med dem, med de metoder och de ledare de själva väljer».⁴

Trots två decennier av verksamhet i Brasilien har AIFLD, och de metoder som amerikanska fackför- bund använde för att påverka fackligt arbete i Bra- silien efter kuppen 1964, studerats mycket lite av brasilianska historiker.⁵Merparten av den brasilianska forskningen har ägnats åt den omfattande arbetarklassmobiliseringen i slutet av 1970-talet, då en »New Unionism» växte fram under militärdik- taturens borttynande, 1964–1985. Dessutom omvandlades fackförbunden genom regimens auk- toritära och kontrollerande stil till en förlängning av den brasilianska staten, vilket fått historiker att förmoda att det inte fanns något att studera under denna period, bortsett från enstaka modiga mot- ståndshandlingar inom arbetarklassen.

USA:s internationella politik och Brasiliens arbetsmarknadspolitik

För dem som utformade och skapade Amerikas internationella arbetsmarknadspolitik representerade det korporativa systemet för arbetsreglering, nära förbundet med den brasilianske diktatorn Getúlio Vargas under den »Nya Statens» regim (1937 –1945), ett hinder för en »fri och demokratisk»

facklig verksamhet i landet. Enligt dem skulle fackliga ledare bara vara ansvariga för problem som specifikt rörde arbetarna, som löneökningar och bättre arbetsvillkor, krav som kunde drivas genom kollektiva förhandlingar med arbetsgivarna. Enligt det amerikanska kontraktbaserade systemet borde Brasiliens fackliga verksamhet utvecklas oberoende av statens kontroll och utan inbladning av ar- betsdomstolar som var bakbundna av korporati- vistisk lagstiftning.

I Brasilien ansvarar Arbetsmarknadsministeriet för arbetarorganisationernas struktur genom att ge dem officiellt erkännande och auktorisering. De fackliga ledarnas aktiviteter, medling och förlikning är strikt underkastade arbetsdomstolarnas beslut.

Fackförbunden organiseras vertikalt på tre nivåer:

lokalt, delstatligt och nationellt. Förbunden organiseras genom särskilda kategorier för arbetare enligt geografiska uppdelningar. Fram till 1980-talet var organisationer som förenade olika kategorier av arbetare inte tillåtna, som Confederación General del Trabajo, CGT, i Argentina eller AFL-CIO.⁶

Efter valet av Dutra-regeringen, 1946–1951, intresserade sig amerikanska fackliga representanter från AFL, tillsammans med den amerikanska regeringen, för en reformering av arbetsmarknadsrelationerna i Brasilien. Fram till början av 1960-talet bestod dock relationerna mellan fackligt aktiva i de

(11)

båda länderna mest av sporadiska besök av ameri- kanske fackliga ledare, auktoriteter och specialister på arbetsmarknadsrelationer, utbytesprogram och verksamheter som organiserades av International Confederation of Free Trade Unions, ICFTU, och Organização Regional Interamericana do Trabalho, ORIT, i Rio de Janeiro.⁷

Mellan 1945 och 1965 var USA:s regering mest orolig för Brasiliens fackliga aktiviteter i början av det kalla kriget, som var en period med många strejker här och det brasilianska kommunistpartiet, PCB, var inflytelserikt.⁸Som Fontes och Silva no-

terat hade »många grupper av arbetare öppnat för direkta förhandlingar med arbetsgivaren och struntat i eller viftat bort de korporativa institutionerna».⁹På femtio- och sextiotalen kunde PCB, till och med som illegalt parti, vinna mark och inflytande inom arbetarrörelsen. Det sågs därför som nödvändigt att exportera de amerikanska fackliga

»värderingarna» såväl som deras »institutionella stil» till länderna i Latinamerika och att »lära dem hur de skulle handskas med fackliga relationer för att upprätthålla produktionen, öka stabiliteten och hålla kommunistiska agitatorer kort.»¹⁰

Ett massmöte organiserat av brasilianska LO i Rio de Janeiro 1963.

10 000 människor deltog i mötet med krav om jordreformer och åt- gärder mot den aktivitet som ut- vecklats av USA-kontrollerade organisationer i landet.

(12)

Utöver förändringarna i det brasilianska arbets- marknadssystemet ansåg USA:s regering också att det var utomordentligt viktigt att främja en avpoli- tisering av den fackliga rörelsen. I början av 1960- talet gick landet igenom en period då arbetar- rörelsen växte och mobiliserades. Framstegsallian- sens första år präglades av blygsamma och proble- matiska aktioner på grund av de instabila relationerna mellan regeringarna i USA och Brasilien.

Avståndet mellan de båda länderna berodde fram- för allt på en utrikespolitik som siktade på ekonomiskt oberoende, utformad av Jânio Quadros, 1961, och João Goulart, 1961–1964. Under perioden växte också de antiamerikanska stämningarna bland folkrörelserna, ledda av nationalister och vänstern

som inte dolde sin kritiska hållning till Framstegs- alliansen.

Åren före militärkuppen 1964 kulminerade både strejkvågorna och den allvarliga politiska och ekonomiska krisen genom ideologisk polarisering.

Under president João Goulart gjorde arbetarrörel- sen gemensam sak med de nationalistiska grup- perna och vänstern spelade en avgörande roll i kampen för regeringens »radikala reformer». Många av Goulart-regeringens reformer fick skarp kritik från olika delar av medel- och överklassen som fruktade en »kubaniserng» av landet och kallade regeringen en »Fackförbundsrepublik». I slutet av 1963 utsattes Goulart för extremt stark press från både vänstergrupper och nationalister som krävde Joao Goulart, Brasiliens president som störtades

genom en militärkupp 31 mars 1964.

(13)

genomförandet av reformer, och från konservativa krafter och militären, som var hätska motståndare mot dem.

Det var i detta klimat av politisk instabilitet och rädsla för att kommunister eller nationalister skulle ta makten, som ambassadör Gordon övertygade Kennedy att det var nödvändigt med en statskupp, iscensatt av Brasiliens militär. 1963 sände AIFLD en grupp amerikanska fackföreningsmän, som be- dömts vara »demokratiska ledare» till Brasilien för att delta i en facklig kurs som AFL-CIO höll. Även om USA:s inblandning i störtandet av João Goulart är välkänd har man aldrig till fullo avslöjat vilka dessa fackliga ledare var eller till vilka fackliga organisationer de hörde eller i på vilket sätt de bidrog till kuppen. Vi vet i vilket fall att många fackliga organisationer och deras ledare, liksom polisen, militären, politiska partier, studenter och hemmafruar, bildade rörelser som var viktiga för Goularts fall.¹¹

AIFLD-aktiviteter under militärregimen

En av militärregimens första åtgärder var en politisk demobilisering av arbetarklassen i städerna och på landet i syfte att minimera klasskonflik- terna. Hundratals fackliga aktivister och ledare fråntogs sitt fackliga medlemskap och uppdrag, de åtalades och fängslades, som en inledning till den rigida kontrollen över Brasiliens fackföreningsrö- relse under diktaturen. Så var det fritt fram för de amerikanska fackförbunden att utveckla en serie utbildningsprogram i städerna och på landet för att etablera »fri facklig verksamhet» i landet. För State Departement och ledarna för AFL-CIO var det dags att konkretisera projektet att skapa nya ledare och förbereda dem för en verklighet med »oberoende» och »demokratiska» fackliga förhandlingar.

»Städoperationen» som stöddes av generalerna, handlade om att få bort den kommunistiska när- varon i landet och på så sätt bereda väg för internationellt bistånd från USA. Från 1964 till 1966 stödde AIFLD en rad fackliga möten och konferenser i Brasilien för att diskutera »fri och demokratisk» facklig verksamhet. Det sågs som tillfällen att samla information, identifiera problem och utvär- dera projekt som skulle kunna lanseras i landet.

Enligt AIFLD verkade bristen på utbildad arbetskraft vara ett av huvudproblemen. Andra studier som handlade om de olika fackförbundens och sammanslutningarnas utmärkande drag, hade som

syfte att se till att vänstern inte längre skulle utgöra något hot mot regeringen, varken organisationerna eller de som fängslats, gått i exil eller var på flykt.

Inom diplomatin uttryckte den brasilianska regeringen ett starkt önskemål att få samarbeta med USA och att återintegrera landet i »den väster- ländska gemenskapens famn». Facklig utbildning var dock inte tillräckligt för AFL-CIO. Dess ledare och anställda vid AIFLD såg den nya militärregi- men som en möjlighet att förändra den brasilianska arbetsmarknaden i sin helhet. De krävde också ett slut på militärregimen och en återgång till en demokratiskt vald representativ regering.

USA:s regering (liksom de amerikanska fackliga ledarna) trodde att militärregimen skulle bli kort- livad och framförallt »preventiv» såtillvida att den skulle ta bort populister och kommunister från den politiska arenan. Presidenten, general Castelo Brankos beslut att behålla makten som den första militära presidenten under den militära regimen sågs som en svår besvikelse.

Den viktigaste frågan för USA:s anställda vid AFL-CIO var hur man skulle etablera fria och demokratiska fackföreningar i Brasilien utan stöd från militärregimen och allierade fackförbund.

Detta stötte dock snart på patrull. De amerikanska fackliga ledarna ansåg att de måste ta hjälp av mi- litären och »pelegos» (fackliga ledare som går ar- betsgivarens ärenden), annars skulle »kommunisterna» snart vara tillbaka. AIFLD-tjänstemännen var optimistiska om framtiden. De trodde att de skulle kunna utbilda en ny ung generation av »demokratiska och fria» ledare för fackföreningarna.

1964 och 1965 var AIFLD-representanterna, med stöd från militären och presidenten, general Cas- telo Branco, entusiastiska och hoppfulla om sitt uppdrag i Brasilien. Men hur entusiastiska de än var måste USA:s tjänstemän ändå handskas med regimens auktoritära natur.

Det nya programmet för Brasiliens ekonomiska stabilisering, vars grundprinciper var frysta löner, förde med sig en rad förändringar som direkt på- verkade arbetsmarknadsrelationerna. Många av dem oroade de amerikanska myndigheterna som ansåg det omöjligt att omstrukturera Brasiliens fackföreningsrörelse med de nya åtgärderna.

Rätten att strejka och kollektivavtalsförhand- lingar oberoende av staten utgjorde grundpelare i USA:s kontraktbaserade modell. Eftersom det var omöjligt att tillämpa dessa i Brasilien uppstod stora

(14)

svårigheter att införa »en fri och demokratisk facklig verksamhet». Följaktligen fanns det fortfarande en mängd politiska och ekonomiska motsättningar, även om Castelo Brancos regeringspolitik stämde med amerikanska ideal, vilket synliggjorde skillna- den när det gäller metoder och idéer i de båda län- derna.

Viktigast var dock att de flesta av de konservativa fackliga ledare som stödde regimen var ointresse- rade av kollektivavtalsförhandlingar och ännu mindre intresserade av att riskera sin egen ledar- ställning, även om de såg fördelarna med att alliera sig med de amerikanska fackliga ledarna för att främja sina egna personliga intressen och bli av med sina huvudmotståndare i arbetarrörelsen: na- tionalisterna och kommunisterna.

I slutet av 1964 hade mer än hundra fackliga ledare genomgått ITC/AIFLF:s ledarskapskurser.

Dessutom deltog 876 fackliga ledare i regionala seminarier, hundra personer från trettiofyra olika stadsdelar deltog i en tremånaderskurs i São Paulo och ytterligare tolv fackliga representanter skickades till Washington D.C. för att delta i en special- kurs. På grundval av dessa optimistiska rapporter och efter att Brasilien stödde USA:s ockupation av Dominikanska republiken beslöt US AID att öka sitt ekonomiska bistånd till AIFLD-programmet i Brasilien.

AIFLD mötte dock många problem i sina försök att omforma arbetarrörelsen enligt sin fason. Det fanns mer än 21 000 fackliga företrädare i mer än fyra tusen fackliga organisationer och AIFLD var framförallt oroade över hur de skulle kunna fostra ett nytt USA-tränat ledarskap som kunde ta över makten när väl ledarna från vänstern och nationa- listerna hade rensats ut. AIFLD planerade också att påverka brasilianska generaler och kongressen så att de skulle godkänna ett lagförslag om att reglera kollektivavtalsförhandlingarna utan någon inblandning av arbetsdomstolarna.¹²

Frågan om kollektivavtalsförhandlingar

Det är viktigt att belysa några av dragen i den brasilianska diktaturen för att förstå AIFLD:s aktiviteter. Den auktoritära regimen försökte upprätthålla en demokratisk fasad och var mycket mån om sin legala status. Föreställningen att »revolutionen»

(som kuppen kallades av militären och dess konservativa supporters) räddade »demokratin» från kommunisterna, var ett viktigt inslag i militärens

officiella retorik. Denna bild konsoliderades med hjälp av amerikanskt stöd. Trots utrensningen av många fackliga representanter och politiker från 1964 till 1968 fortsatte kongressen att hålla lagstif- tande sessioner och rösta om policyförslag. Men samtidigt kontrollerades kongressen av regeringen.

Detta skedde genom en serie »Institutionella för- ordningar» och grundlagsändringar för att »legali-

Hamn- och transportarbetare i Rio de Janeiro förenade sina dagskrav med solidaritet med den kubanska revolutionen: »Yankeelejda mördare»,

»Bort med tassarna från Kuba».

(15)

sera» en arbiträr tillämpning inom ett formellt ju- ridiskt ramverk. Ett exempel är militärens be- handling av politiska fångar. Många som pekades ut som kommunister eller som skyldiga till »sub- versiv verksamhet» arresterades och torterades och några dödades. Samtidigt var politiska fångar sva- rande i rättegångar i militärdomstolar.

Under den nya regimens första år försökte ge-

neralerna bekämpa en instabil ekonomisk situation genom att införa lönesänkningar och strikt kontroll av arbetarna. Detta ledde till en hel del missnöje inom arbetarrörelsen, såväl som inom andra delar av civilsamhället. Arbetarnas krav hade förvisso inte någon hög prioritet inom det nya ekonomiska programmet. För finansministern (ministro da Fazenda) Octavio Gouvea Bulhões och planerings-

(16)

ministern (ministro do Planejamento) Roberto Campos fanns det tre orsaker till landets inflation:

underskott i den offentliga sektorn, överutlåning till den privata sektorn och alltför generösa löne- ökningar.¹³

Militären införde 1965 ett lönebegränsningspro- gram för att minska inflationen och för att få den ekonomiska utvecklingen att accelerera. Lagen, som gick under namnet »lagen om lönekompensa- tion», definierade löneökningarna i förhållande till levnadskostnadsökningar, som fastställdes av den federala regeringen och dessa ökningar gällde för alla arbetare.¹⁴Den nya lönepolicyn hindrade arbetarna från att träffa kollektiva avtal med arbetsgivarna med löneökningar som översteg det som regeringen hade fastställt. Generalerna menade att alla kollektiva avtal skulle processas i arbetsdomstolarna även om avtalen gjordes direkt med arbetsgivarna. Regeringen begränsade också arbetsdomstolarnas makt när det gäller hur kollektivav- talsförhandlingar skulle definieras. Året innan hade dessutom en ny lag etablerat en strikt byråkratisk process som fackförbunden måste följa för att ut- lysa strejk, vilket i praktiken gjorde alla strejker olagliga.¹⁵Som statsvetaren Margareth Keck note-

rat om denna period: »reallönerna sjönk; genom eliminering av både konfliktämnet (lönerna) och vapnet (strejken) som de mobiliserade medlemmarna med, och som utgjorde deras förhandlings- styrka, försvagades facket allvarligt.¹⁶

Samma år som »lagen om lönekomprimering»

antogs, skickades ett lagförslag om fria kollektiv- avtalsförhandlingar till kongressen, med AIFLD:s och andra amerikanska fackliga organisationers goda minne. USA:s arbetsmarknadsattaché, Her- bert Baker, sade att om lagen antogs skulle den »re- presentera ett viktigt steg mot en demokratisk facklig verksamhet». Men lagförslaget antogs inte av kongressen. Brasiliens regering hävdade att idén med självständiga kollektiva avtalsförhandlingar inte var förenlig med det föreslagna ekonomiska reformprogrammet.

Vägran att tillåta självständiga fackliga förhand- lingar innebar ett bakslag för de diplomatiska relationerna mellan Brasilien och USA, något som direkt påverkade AIFLD:s verksamhet ett decen- nium senare.¹⁷ Efter att lagförslaget fallit lovade brasiliansk militär att det skulle läggas fram på nytt, men ingenting gjordes de följande åren för att åter- uppliva det.

»Leve legaliseringen av Brasiliens kommunistparti», slagord på vägg i Rio de Janeiro.

(17)

Transnationella erfarenheter: AIFLD:s program Förbund till förbund

AIFLD genomförde utbildningsprogram vid Insti- tute Front Royal för utvalda brasilianska fackliga ledare. Studenterna fick lära sig ledarskap, finans- kunskap, den internationella fackföreningsrörel- sens historia, ekonomi och statistik, engelska och förhandlingsteknik för kollektivavtal. Loyola- universitetet i New Orleans och Georgetown i Washington DC erbjöd också internationella kurser för fackliga representanter från Brasilien.

Enligt USA:s ambassadör i Brasilien, John W.

Tuthill var »ett av de bästa sätten att hjälpa till att utbilda och upplysa det brasilianska folket att främja besök i USA. På så sätt skulle de kunna möta ett verkligt civiliserat land.»¹⁸USA:s regering beta- lade resor till USA för brasilianska fackliga organisationer som den amerikanska ambassaden bedömde som inflytelserika.

Enligt ambassadör Tuthill kunde AIFLD-programmet »Union to Union» (»Fackförbund till fackförbund») vara ett effektivt sätt att stärka soli- daritetsbanden mellan amerikaner och brasilia- nare. Kollektivavtalsförhandlingar »the American way» betonades särskilt i detta utbildningspro-

gram. Efter fyra år hade 39 delegationer från de viktigaste brasilianska fackförbunden utexaminerats från »Union to Union»-programmet, medan bara 13 amerikanska fackliga representanter åkte till Bra- silien. Denna asymmetri blir ännu tydligare i utta- landen av regeringsrepresentanter. När statssek- reteraren för arbetsmarknadsfrågor i den amerikanska regeringen, Noyes Thompson Power kom till Brasilien 1965 hävdade han att regeringens kontroll och den korporativa arbetsmarknads- strukturen var det främsta hindret som amerikanska representanter stötte på när det gällde att införa fri facklig förhandlingsrätt i Brasilien.¹⁹

I november 1966 två deltog två amerikanska fackliga representanter i ett utbytesprogram ordnat av AIFLD och de publicerade ett uttalande där de kritiserade den arbetsmarknadspolitik som militär- regimen drev. Uttalandet bidrog till att försämra relationen mellan de två länderna. De amerikanska fackliga företrädarna kritiserade avsaknaden av kollektiv facklig förhandlingsrätt såväl som bristen på bostäder för arbetarna. Brasiliens ambassadör i USA, Vasco Leitão da Cunha bemötte kritiken i New York Times. Han förklarade skillnaderna mellan ett kontraktbaserat och ett korporativt arbets- Student dekorerar vägg med slagord mot regimen Artur da Costa e Silva 1968 i Rio de Janeiro.

(18)

Abstract:

Seeking to establish ties with Brazilian trade unionists, the U.S.

government, the American Fede- ration of Labor-Congress of Indu- strial Organizations, AFL-CIO, and U.S. employers financed ex- change labor educational pro- grams and regular visits to the United States, amongst other ac- tivities. This article aims to ana- lyze the role of the American trade unionism in Brazil under the Dic- tatorship that ruled the country from 1964 to 1985. By focusing on a particular period of the heyday of the authoritarian regime – the mid-1960s and early 1970s, this study explores the massive pro-

gram of trade union education in Brazil conducted by the American Institute for Free Labor Develop- ments, AIFLD, an organization funded by the AFL-CIO, in 1962.

Referenser: Fackföreningsrörel- sen i Brasilien under kalla kriget

1 Lincoln Gordon, A New Deal for Latin America, Cambridge, MA 1963, s. 16.

2 Ibid.

3 Beth Sims, Workers of the World Undermined: American Labor’s Role in U.S. Foreign Policy, Boston, MA 1992, s. 79.

4 Gordon 1963, s. 5.

5 Clifford Welch, »Labor Inter- nationalism: U.S. Involvement in

Brazilian Unions, 1945–1965,» Latin American Research Review30, 1995, s. 62.

6 Kenneth Mericle, »Corpora- tist Control of the Working Class:

Authoritarian Brazil since 1964», i James M. Malloy (red.), Authorita- rian and Corporatism in Latin Ame- rica, Pittsburgh 1977.

7 Robert J. Alexander, »Labor and Inter-American Relations,»

Annals of the American Academy of Political and Social Science, 334, 1961.

8 Welch, 1995

9 Paulo Fontes och Fernando Teixeira da Silva, »Brazil, Labor Struggles», i International encyclope- dia of Revolution and Protest(red) Immanuel Ness (New York Black- marknadssystem. Han medgav att kollektiva för-

handlingar är viktiga, men betonade att de måste underkastas en ekonomisk lönepolitik.

Slutsatser

När Castelo Branco av 1967 efterträddes av general Artur Costa e Silva som Brasiliens president, hade relationerna mellan Brasilien och USA försämrats.

En bidragande faktor var den tilltagande nationalis- men inom militären. Paradoxalt nog bidrog den ökade amerikanska närvaron i Brasilien åren efter militärkuppen till en ökande anti-amerikanism i många sektorer av det brasilianska samhället, till och med inom vissa militära grupper och inom regeringen. Costa e Silva uttryckte sitt missnöje med de amerikanska investeringarna i Brasilien och förkla- rade att han förväntade sig förändringar inom Fram- stegsalliansen. Han var mer intresserad av lån för att underlätta ekonomisk tillväxt än av biståndsprojekt.

Nixon betraktade inte Framstegsalliansen som ett prioriterat projekt. Till skillnad från det tidiga 1960-talet och fram till 1967 spelade den brasilianska arbetarrörelsen nu en mindre viktig roll i landets politiska skeenden. På så sätt påverkades förhållandena på arbetsmarknaden direkt av de försämrade relationerna mellan länderna. AIFLD:s närvaro i Brasilien minskade. De anti-amerikanska känslorna spreds även till gamla allierade. Under

ett möte som kemiarbetarnas fackförbund höll i São Paulo 1970, krävde till exempel en grupp brasilianska fackliga ledare: »Americans go home!».²⁰ Under den senare delen av 1960-talet och det tidiga 1970-talet befann AIFLD sig i en period av osäker- het, framförallt till följd av det ökade missnöje som kom till uttryck, både från fackliga ledare och delar av regeringen, över förekomsten av icke-brasilianska institutioner. Fackförbunden i USA visste inte om militärregimen skulle tillåta dem att fort- sätta programmet. För att undvika ytterligare anti- amerikanska stämningar och kritik för amerikansk inblandning i nationella frågor beslöt AIFLD att föra över direktionen för Instituto Cultural do Tra- bajo i São Paulo till pålitliga brasilianska fackliga företrädare.²¹

Även med ökande skiljaktigheter och avstånd mellan de brasilianska och amerikanska facken upprätthöll AFL-CIO sitt kontor i Rio de Janeiro till 1976. År 1976 uttryckte en anställd vid AIFLD, Angel Verdu, sin oro när han fick veta att det brasilianska kontoret skulle stänga. Enligt honom fanns det ingen anledning att avsluta verksamheterna så länge resultaten föreföll positiva. Han betonade att sedan 1963 hade mer än tusen brasilianska fackliga representanter deltagit i kurser som ITC ordnat i São Paulo och trettio tusen arbetare hade deltagit i regionala workshops. Mellan 1963 och 1974 hade

(19)

well Publishing, 475) 10 Welch, s. 67.

11 René Dreifuss, 1964: a con- quista do Estado, Petrópolis, Brazil 1981.

12 USA:s ambassadrapport från Rio de Janeiro till USA:s Depart- ment of State, 18 november, 1964.

Lab 3-3 BRAZ - box 1282, RG 59, NARA II.

13 Thomas Skidmore, The Politics of Military Rule in Brazil, 1964–1985(New York: Oxford University Press, 1988).

14 Law 4.725, 13 juli, 1965 (lei do arrocho salarial).

15 Law 4.330, 1 juni, 1964.

16 Margareth Keck, »The New Unionism in the Brazilian Transi-

tion,» i Alfred Stepan (red.) Democ- ratizing Brazil, New York, 1989, s.

258.

17 USA:s ambassadrapport från São Paulo till the USA:s Depart- ment of State, juli till december 1965. Lab 3-2 BRAZ - box 1282, RG 59, NARA II.

18 Om USA-ambassadören John W. Tuthills insatser, se inter- vju i The Association for Diplo- matic Studies and Training Foreign Affairs Oral History:

http://memory.loc.gov/ammem/i ndex.html.

19 USA:s ambassadrapport från Rio de Janeiro till USA:s De- partment of State, 14 april, 1966 till december 1965. Lab 3-2 BRAZ -

box 1282, RG 59, NARA II.

20 O Trabalhador Químico, (kemiarbetarnas fackförbundstid- ning), oktober 1970, nr 9, s. 8.

21 Promemoria till George Phillips av Angel Verdu. Office of the President, 68/25, Brazil – 1961–1975 & 1979, RG-038, George Meany Archives.

22 Ibid.

23 Pablo Pozzi, »El sindica- lismo norteamericano en América Latina y en la Argentina: El AIFLD entre 1961-1976», Herramienta, 10, 1999.

279 fackliga representanter utexaminerats från Front Royal Intitute. Dessutom påminde han om de 225 projekt som bekostats av Framstegsalliansen med en totalkostnad i Brasilien på 575 000 dollar.

Enligt Verdu var 75 procent av de arbetare mellan 25 och 30 år som examinerades från AIFLD aktiva inom arbetarrörelsen och representerade en god prognos för införandet av en »affärsmässig fack- lighet» av de framtida fackliga ledarna.²²

På 1970-talet insåg AIFLD att det inte var realis- tiskt att åstadkomma några egentliga förändringar på den korporativa arbetsmarknaden i Brasilien.

Dessutom ansåg man att kommunismen inte längre var något verkligt hot. Men trots detta är det rimligt att tro att AFL-CIO ansåg att det kunde vara bra för deras syften att hålla AIFLD-kontoret öppet, som ett sätt att analysera den ekonomiska och politiska utvecklingen i Brasilien. Den serie av rapporter som togs fram av AIFLD-anställda i samarbete med arbetsmarknadsattachéer måste ha varit användbara för arbetsgivare i USA. AIFLD av- slutade sitt program i Argentina 1974, på samma sätt som i Brasilien. Enligt historikern Pablo Pozzi tvingade de starka anti-amerikanska stämningarna i Argentina AIFLD att stänga kontoret. Det innebar dock inte att amerikanska fackliga organisationer övergav landet helt.²³

Det är viktigt att betona att AIFLD:s framgångs-

rika verksamhet i Brasilien inte bara berodde på USA:s utrikespolitik utan också på relationen med de brasilianska myndigheterna och deras nationella intressen. Även när relationerna mellan Bra- silien och USA var goda, under perioden efter kuppen 1964, var de brasilianska generalerna inte beredda att »sälja gården». Vid flera tillfällen lovade den brasilianska regeringen att överväga de amerikanska fackliga kraven, men i slutänden gjorde generalerna precis tvärt emot vad de amerikanska fackliga ledarna förväntade sig.

Arbetarrörelsens starkare ställning och viss av- spänning i den diktaturens regim i slutet av 1970- talet ledde ironiskt nog till att de fria fackliga förhandlingar, som AIFLD arbetat för så länge, började ta form. Den så kallade »nya fackligheten»

uppstod efter de kända metallarbetarstrejkerna 1978–79, där man trotsade militärdiktaturen och krävde en återgång till demokrati. De nya fackliga representanterna tillkännagav sin rätt att strejka, sin självständighet gentemot staten och de krävde bland annat att arbetsdomstolarna skulle reforme- ras så att de inte skulle lägga sig i överenskommel- ser som slutits genom kollektivavtal. Det »nya facket» ville överhuvudtaget att staten skulle hålla sig borta från fackliga förhandlingar. Särskilt en diktatorisk stat med en företagarvänlig hållning. n

Översättning: Karin Englund

(20)

Jan Olsson var Metallarbetareförbundets internationelle sekreterare under 1970-talet. Här reflekterar han över arbetet med den brasilianska fackföreningsrörelsen och den turbulenta tid då den brasilianska demokratin föddes.

Av Jan Olsson

Året är 1978. Jag och Rolf Jansson från Metallarbe- tarensitter en hel natt med Lula, Luis Inácio da

Silva. Han är då ordförande i metallavdelningen i São Bernardo do Campo, en förstad till São Paulo med många utländska bilfabriker. Också Saab Sca- nia hade en lastbilsfabrik här. Där arbetade Lula som svarvare innan han blev förtroendevald.

Vi spekulerade om framtiden. Hur ska den fackliga kampen organiseras? Vad kan vi göra i Sverige?

Hur kan vi stödja de brasilianska metallarbetarnas politiska ambitioner? Den brasilianska militärdik- taturen var i gungning. Nästan alla i Brasilien, även TEMA: ARBETARHISTORIER FRÅN BRASILIEN UNDER 1900-TALET

Fackligt, socialt och politiskt

samarbete på 1970-talet

(21)

näringslivet, den katolska kyrkan och medelklas- sen, var missnöjda med militären. Pressen kritiserade regeringen, ett tecken på att censuren hade lättat. Den 12 maj 1978 blev en historisk dag i Bra- silien. Arbetarna vid Saab Scania gick ut i strejk som snabbt spred sig till de andra stora bilföreta- gen. Över 50 000 arbetare deltog. Det var den all- varligaste revolten sedan militären tog makten 1964.

I november samma år bröt en ny strejkvåg ut i

São Paulo. 300 000 metallarbetare krävde högre löner och fackliga rättigheter.

Vi tar ett sista glas med Lula innan vi åker i väg.

Vi är övertygade om att det är arbetarna i São Pau- los industriförorter som kommer att genomföra den brasilianska revolutionen och ta den politiska makten. Vi blev sannspådda. År 1980 tog Lula ini- tiativet till den strejk som kom att knäcka militär- diktaturen Samma år bildades arbetarpartiet PT, Partido dos Trabalhadores, med Lula som ledare.

Sveriges tredje största industristad

Låt oss gå fem år tillbaka i tiden. År 1973 har São Paulo blivit Sveriges tredje största industristad efter Stockholm och Göteborg. Alla de stora svenska verkstadsföretagen finns där, till exempel LM Ericsson, Saab Scania, Electrolux, Sandvik och ASEA. De har lockats av landets starka tillväxt och av de förmånliga villkoren för att investera. För att ytterligare stimulera de utländska investeringarna höll den brasilianska regeringen tillbaka lönerna.

Mellan 1968 och 1973 steg produktionen med 10 procent om året. Man talade om det »brasilianska undret».

På Metall oroade vi oss för företagens globalise- ring. Hur skulle denna påverka sysselsättningen i Sverige? Vi såg framför oss en utflyttning av företag från Sverige. Lägre löner och sämre arbetsvillkor stimulerade de svenska utlandsinvesteringarna.

Avsaknaden av fackliga rättigheter i många länder upprörde oss.

I förbundet var debatten om de multinationella företagen mycket livlig. Därför antog Metalls kon- gress på hösten 1973 ett särskilt program. Samhälle och löntagare måste få ett avgörande inflytande över företagens investeringar över gränserna. Sys- selsättning och respekten för fackliga rättigheter skulle vara bedömningsgrunder. Metall krävde också att de större svenska företagen skulle inrätta ett internationellt fackligt koncernsamarbete.

Brasilien var det tydligaste belägget på de svenska multinationella företagens expansion. Efter kon- gressen for jag och Viking Höök från Metallarbetaren dit för att på plats studera läget. De svenska före- tagen hejade på. Man tyckte att kritiken mot dem hade gått för långt.

Vi tog kontakt med våra brasilianska kamrater via Internationella Metallarbetarefederationen, IMF. Fram till 1970 hade IMF en ombudsman pla- cerad i Brasilien. Men då påbjöd regeringen att Luiz Inácio da Silva, »Lula», ledde

den stora metallstrejken i Brasilien i slutet av 1970talet. Här tillsammans med artikelförfattaren 1980.

(22)

I början av 1970-talet hade São Paulo blivit Sveriges tredje största industristad efter Stockholm och Göteborg.

(23)

budsmän, jurister och vårdpersonal.

Men de förtroendevalda var stridbara och ville trots förtrycket flytta fram fackets positioner. Ett primärt krav var att komma in på arbetsplatsen.

Fackets verksamhet upphörde vid fabriksporten.

De fackligt aktiva fick stå utanför för att informera, diskutera och ta upp klagomål. Ibland organiserade de dolda strejkåtgärder typ kollektiv övertids- vägran eller hot om uppsägning. De fackligt aktiva agerade på gränsen till det lagliga och många kallades till polisförhör med jämna mellanrum.

Vi intervjuade redan då Lula: »Vi måste få rätt att arbeta fackligt inom företagen. Vi måste utse ombud på arbetsplatserna som kan föra vår talan och förhandla om löner och andra villkor.

Den fackliga strukturen är densamma som på 30-talet. Det är en struktur som är pådyvlad upp- ifrån för att tillgodose regeringens och företagens intressen. Det brasilianska undret har gjort arbetarna ännu fattigare. Brasilien är ett paradis för de utländska företagen på grund av de låga arbets- kostnaderna».

De svenska företag vi besökte följde i stort sett normal praxis på den brasilianska arbetsmarknaden. Vi tyckte att de var lite bättre i arbetarskydds- frågor. Men de gick inte före när det gällde fackliga rättigheter och löner. Däremot hade de svenska fö- retagen i många fall fört med sig system för arbets- och lönevärdering samt prestationslöner hemifrån.

Lönespridningen var stor. Då i mitten av 70-talet tjänade yrkesarbetarna mellan 3 000 och 4 000 kronor i månaden, de sämst betalda 400 kronor.

Enligt facket behövdes en månadsinkomst på cirka 1 800 kronor för att kunna leva ett anständigt liv, hyra en bra lägenhet, skicka barnen till skolan och äta hyggligt

Givetvis hävdade företagsledarna i de svenska företagen att de hade en bättre en personalpolitik än andra företag. Men något fackligt arbete inne på företaget var det ingen som tillät. 1977 fick Saab Scanias fackliga företrädare i Södertälje ett löfte från moderbolaget att de brasilianska arbetarna skulle få arbeta fackligt och teckna kollektivavtal.

Men det löftet hölls inte av företagsledningen i São Bernardo.

Arbetsgivaren hade ett finger med i allt som rörde de anställda men det skedde utan fackligt inflytande. Relationen var starkt patriarkalisk.

För att på något sätt mäta företagens relationer till de anställda tog vi vid vårt besök reda på antalet fackets internationella förbindelser skulle avbrytas.

Ombudsmannen hamnade för en tid i fängelse.

Ändå kunde IMF ha kvar sina kontakter.

Facket som halvstatligt organ

Den brasilianska fackföreningsrörelsen var ett slags halvstatligt organ. Dess verksamhet var hårt kont- rollerad av arbetsministeriet genom en detaljerad lag. Ministeriet kunde till och med inlägga veto mot att misshagliga kandidater nominerades till fackliga poster.

Ett centralt brasilianskt metallarbetarförbund tilläts inte. Fackförbund fick bara finnas på delstats- nivå. I delstaterna bestämde de små avdelningarna, inte de stora med många medlemmar. Genom att ha medlöpare i småavdelningarna kunde regeringen kontrollera fackföreningsrörelsen.

Löneökningarna bestämdes varje år av regeringen. Facket hade ingen förhandlingsrätt. Löne- ökningarna kompenserade inte inflationen. Det var till och med så att regeringen förfalskade prisstati- stiken. När Metalls avdelning i São Paulo ville göra en egen statistik, stoppades detta av regeringen.

Arbetslagstiftningen var mycket omfattande och arbetsgivarna bröt ofta mot den. Strejkrätten var upphävd. Det fanns ingen anställningstrygghet.

Även i de svenska företagen åkte människorna in och ut, alltefter konjunkturen och orderböckernas storlek. Det hände också att företagen avskedade personal för att slippa betala den löneökning som regeringen beslutade om.

När vi kom in på fackföreningskontoren slogs vi av de enorma köerna av folk. De brasilianska fack- föreningarna fick nämligen enbart utföra med- lemsvårdande social verksamhet. De fackliga kontoren bestod av läkarmottagningar, tandvård, apotek och frisersalonger. Ibland fanns det också kooperativa storköp där medlemmarna kunde handla billigare mat än i andra butiker.

Det var ett förståeligt motiv för att gå med i facket. Ett annat motiv var den juridiska hjälp medlemmarna fick för att ta till vara sina intressen i tvister med arbetsgivarna. En process i arbetsdomstolen kunde ta ett par år.

Ungefär 25 procent av arbetarna var fackligt organiserade. Många vågade inte gå med i facket eftersom de var rädda för repressalier. Medlems- avgiften till facket var 1 procent. Dessutom fick facket ett stort extra bidrag av staten. Man hade råd till stora fackliga expeditioner med mycket om-

(24)

»När vi kom in på fackföreningskon- toren slogs vi av de enorma köerna av folk. Fackföreningarna fick nämligen enbart utföra medlemsvårdande social verksamhet. Kontoren bestod av läkarmottagningar, tandvård, apotek och frisersalonger.»

(25)

fall de hade i arbetsdomstolen. Undersökningen visade att åtskilliga svenska företag var flitigt in- dragna i sådana tvister. Monark, Dynapac och Alfa Laval låg i topp med över 10 domstolsärenden.

1973 drog vi slutsatsen att de svenska investeringarna hade positiva effekter på sysselsättningen i Sverige pga av ökade leveranser av komponenter från de svenska moderbolagen. Den situationen ändrades under de följande åren eftersom den brasilianska regeringen krävde mer inhemsk produktion. Exporten från Sverige sjönk kraftigt. »Genom att kraftigt öka den lokaltillverkade delen av sina leveranser» kunde den höga kostnadsnivån redu- ceras, skrev LM Ericsson i sin verksamhetsberät- telse.

Att återerövra demokratin

Efter mötet med Lula 1978 formulerade Metall sina krav på de svenska företagen. De svenska företagen skulle vara föregångare. Etableringar i Brasilien skulle inte leda till minskad sysselsättning i Sverige.

För att få tillstånd att investera skulle företagen följa tre kriterier; nämligen att erkänna en facklig orga- nisation på arbetsplatsen, att ha regelbundna över- läggningar med fackföreningen för att sluta avtal och att ge de fackligt aktiva anställningstrygghet.

Det var samma krav som drevs av det brasili-

anska facket. Men arbetarna måste vara med, menade Lula. »Vi måste börja från noll. Det behövs en massiv upplysning för att de brasilianska arbetarna ska bli medvetna. I dag vet de ingenting. De måste lära sig hur lagstiftningen fungerar, vad ett kollektivavtal är.»

Det ledde till min sista insats i Brasilien. Som fö- reträdare för IMF åkte jag landet runt under ett hal- vår 1980 för att genomföra fackliga kurser. Då var militären på väg tillbaka till kaserngården. Demo- kratin kunde återerövras.

Intressant är att i det nya politiska skedet följde svenska Metall och SAP två skilda spår i det politiska samarbetet med Brasilien, dels i motsättning dels som komplettering. Det var Metall som hade kontakterna med Lulas parti, PT. De svenska soci- aldemokraternas kontakter var med det socialdemokratiska parti som var med i Socialistinternatio- nalen. Ett slags fackligt-socialt-politiskt samarbete som man också bör fundera på i dag. n

Referenser: Fackligt, socialt och politiskt samarbete på 1970-talet

1 Se Larissa Rosa Corrêa, »Fackföreningsrörelsen i Brasilien under kalla kriget» i detta nummer av Arbe- tarhistoria.

(26)

Perioden efter andra världskrigets slut kännetecknas av en enorm tillväxt. I Brasilien, precis som i många andra delar av världen, ledde detta till en snabb urbanisering.

Flyttlassen gick från de nordöstra provinserna till indu- striregionerna runt São Paulo och Rio de Janeiro. Histo- rikern Paulo Fontes undersöker i denna artikel arbe- tarklasskulturen i migrantbostadsområdet São Miguel Paulista.

Av Paulo Fontes

Den omfattande migrationen av arbetare från landsbygd till städer är en av de viktigaste händel- serna i Brasiliens sociala historia under andra hal- van av 1900-talet. Man tror att mer än 38 miljoner personer lämnade landsbygden mellan 1950 och 1980, något som förändrade landet på djupet, socialt och ekonomiskt.

Storstadsregionen São Paulo och den nordöstra regionen i Brasilien är särskilt viktiga i denna process. Miljoner människor från nordöst fann bostä- der och arbete i São Paulo. Mellan 1950 och 1970 växte staden till tredubbla storleken och antalet migranter från nordöst ökade tiofalt. Migrationen var som intensivast på femtiotalet och arbetare från nordöst var i majoritet i stadens nya fabriker.

Denna process tilldrog sig också akademikernas intresse. Under 50- och 60-talen studerade forskare hur arbetarmigranterna från landsbygden an- passade sig till industrialiseringen och till urbani- seringen. Mycket av denna forskning inspirerades av »moderniseringsteorin».¹

Migrationsprocessen sågs som en omvandling från traditionella och outvecklade bondesamhäl- len till den moderna industriella staden. Enligt detta synsätt bar den första generationer migranter

med sig traditionella kulturvärderingar och de identifierade sig därför inte med industriarbetarens villkor, eftersom de saknade erfarenhet av stadsliv.

Många klassiska studier om den brasilianska arbetarklassen såg proletariatets rurala ursprung som anledningen till dess påstådda apati och bristande klassmedvetenhet, särskilt under den så kallade

»populistiska perioden» (1945–1964). Landsbygden ansågs vara präglad av paternalistiska relationer mellan de sociala klasserna, där lantarbetarna lätt dominerades av populistiska och karismatiska po-

Migration och

arbetarklasserfarenhet:

São Paulo på 1950-talet

TEMA: ARBETARHISTORIER FRÅN BRASILIEN UNDER 1900-TALET

Migranter från nordöstra Bra- silien anländer till São Paulo.

Fotot taget utanför den norra järnvägsstationen.

(27)

litiker. Trots att uppfattningen är omtvistad har det forskats mycket lite på detta område.

I denna artikel koncentrerar jag mig på São Mi- guel Paulista, ett industrialiserat område i São Paulo, känt som det första »nordöstra distriktet» i staden, eftersom dess befolkning bestod huvudsakligen av arbetare som kom från nordöstra Bra- silien. Mitt mål är att utforska förhållandet mellan kultur och sedvänjor hos dessa migranter från nordöst och arbetarklasserfarenheterna i São Paulo på 1950-talet.

São Miguel, nordost i São Paulo

São Miguel-distriktet förändrades i grunden under 1930-talet när den kemiska industrin Nitro Quimica etablerades där. Under 1500- och 1600-talet var São Miguel en by med indianbefolkning och en jesuitisk missionsstation. Även om det anses vara ett av de äldsta distrikten i São Paulo fanns där mycket lite tillväxt och utveckling, fram till 1900-talet.

José Ermírio de Moraes och Horácio Lafer, två av landets ledande industrialister, såg São Miguel som den idealiska platsen för att etablera en indu-

(28)

stri som de köpt i USA. Det fanns goda skäl att välja São Miguel: låga markpriser, gott om vatten tack vare floden Tiete och en järnvägsstation. Med stöd av Vargas-regeringen fraktades år 1935 mer än 18 tusen ton utrustning och maskiner från Virginia i USA till São Miguel. Två år senare startade fabriken sin verksamhet.

Under andra världskriget blomstrade företaget.

Den främsta produkten var rayon, ett mycket po- pulärt syntetmaterial, och Nitro Quimica blev landets viktigaste producent. I slutet av 40-talet hade företaget ungefär åtta tusen anställda och var ett av de mest vinstgivande i Brasilien.

Nitro Quimicas ägare hade som mål att bli do- minerande inom kemisektorn i Brasilien; därför genomförde bolaget enorma investeringar för att utveckla företaget. Det innebar också ökad »social service» inom företaget och en avdelning som an-

svarade för arbetarnas hälsovård, matförsörjning, bostäder och fritidsverksamheter. Många brasilianska arbetsgivare ansåg att Nitro Quimica var ex- emplarisk när det gäller paternalistisk policy.

Emellertid misslyckades utbyggnadsprojektet och i slutet av 50-talet började företaget sin långa ekonomiska nedgångsprocess.²

Det kom dock tusentals arbetare till São Miguel under 40- och 50-talen. De kom också från landsbygden i staterna São Paulo och Minas Gerais, men särskilt från staterna i nordost, lockade av de många arbetstillfällen som företaget erbjöd. Följ- den blev en frenetisk tillväxtperiod i São Miguel Paulista, med den snabbaste befolkningsökningen i São Paulo.³

Sedan 40-talet har området rykte om sig att vara befolkat av personer från nordost. Känt som »Bahia nova»⁴hade stadsdelen den största koncentratio- Information om arbetstillfällen och bostäder i São Paulo var avgörande för beslutet att migrera eller ej.

Kommunikationsnätverk mellan migranter och deras hemorter spelade ofta en central roll.

(29)

nen av invånare från nordost; idag beräknar man att ungefär 80 procent av befolkningen har sitt ursprung i nordost.

Även om etableringen av Nitro Quimica var en viktig faktor för befolkningsökningen och nordost- dominansen i området, var det inte den enda. God tillgång på billig mark och den snabba uppstyck- ningen i mindre tomter bidrog till områdets utveckling. Möjligheten att köpa en billig tomt för att bygga ett eget hus var mycket lockande för migranterna.

Efter andra världskriget var bostadssituationen besvärlig i São Paulo och värst var den för nyanlända migranter. Bostadsbristen bidrog till ökade hyror i centrala områden och tvingade många fattiga att flytta till avlägsna områden. Det enorma inflödet av migranter under 50-talet gjorde att bostadsområden i stadens ytterområden ökade snabbt.

För de flesta arbetare kunde drömmen om att ha

ett eget hus i São Paulo bara uppnås genom att de lånade till en förortstomt och släktingar och vänner hjälpte till att bygga huset. Vissa författare har kallat detta »stadstillväxt genom förortsexpansion» (»su- burban pattern of urban growing»)⁵och det var av- görande för São Paulos utbredning mellan 1940- och 80-talen.

São Miguel Paulista var ett av de största områ- dena där en sådan process ägde rum. Distriktet var indelat i stora sektioner som senare blev flera olika byar, mestadels utan någon infrastruktur eller för- bättringar. Dock satte den stora fabriken i distriktet sin prägel på hela området. Mellan slutet av 1930- talet och det tidiga 60-talet stod Nitro Quimica för flertalet arbetstillfällen i området. Därför var São Miguel Paulista – till skillnad från de andra fattiga förortsområdena – en sann »industristad» inom São Paulo.

Karta över Brasiliens delstater. Många av migranterna till São Paolo kom från de nordöstra delarna av landet, men kallades alla för baianos (»från Bahia») av lokalinvånarna.

(30)

Men den fortsatta befolkningsökningen, liksom fabrikens nedgång, förändrade situationen. Även om Nitro Quimica ansågs ha en viktig roll för om- rådet, historiskt och symboliskt, blev företaget allt- mer oviktigt efter 60-talet. Trots det fortsatte São Miguel att attrahera migranter från nordost under 70- och 80-talen.

Vaggan i nordost

Forskning om arbetarmigrationen från nordost till São Paulo, och till andra industrialiserade städer söderut, har betonat de ekonomiska orsakerna till migrationen.

Enligt detta synsätt var det faktorer som fattig- dom på landsbygden, ägarkoncentration av jorden och ständig torka i de nordöstra regionerna som var huvudskälen till migrationen. Migranterna, å andra sidan, attraherades av bättre löner och bättre möjligheter att få utbildning och hälsovård i städ- erna. Men de var fortfarande, enligt denna analys, ett proletariat som försåg industrialiseringsproces-

sen med nödvändig arbetskraft. Alltså var det in- dustrialiseringens och urbaniseringens ekonomiska krafter som attraherade lantarbetarna. Så sett skapades arbetarklassen av dessa krafter.⁶

De sociala och ekonomiska aspekterna var utan tvivel viktiga för migrationsprocessen i Brasilien.

Emellertid kan en alltför stark betoning av de ekonomiska faktorerna göra migranternas roll otydlig, som agenter i processen. Migranterna från nordost var inte bara en passiv reflex av externa ekonomiska krafter, även om de påverkades av dem. De var också agenter. Genom olika strategier skapade de migrationsprocessen. De var både aktiva och passiva när de omvandlades till migranter och ar- betarklass i städerna.

Betoningen av migranternas aktiva roll innebär en validering av deras minnen och erfarenheter och därför är det muntliga berättandet särskilt viktigt när det gäller migrationshistoria. Arbetarna från nordost har en lång och fascinerande berät- tarkultur. Historieberättare, musiker och populära Strejken vid Nitro Quimica i oktober 1957. Under tio

dagar krävde arbetarna bättre löner och arbetsvillkor.

Aktionen hölls tillbaka av polisen. Arbetarna lyckades dock fortsätta strejken och fick en allmän lönehöjning på 20 procent, vilket sågs som en stor seger.