I detta avsnitt presenteras studiens teoretiska perspektiv: känslan av sammanhang och kompetens.
4.1. Känslan av sammanhang (KASAM)
Aaron Antonovsky som var professor i medicinsk sociologi utvecklade en teoretisk modell som kallas för ”Känsla av sammanhang” (KASAM). När Antonovsky på 1970-talet studerade hur kvinnor som tillhörde olika etniska grupper i Israel anpassade sitt liv efter klimakteriet, upptäckte han att det fanns en sak gemensamt bland kvinnor som överlevde förintelsen. De klarade sig bättre än de andra studiegrupperna. Kvinnor som överlevde förintelsen ansåg sig inte som offer, trots livets alla svåra motgångar. De kunde se helhet och mening i allt som skedde dem. Överlevande kvinnor från förintelsen förstod att det som hände, var inte just mot dem och att det inte var personligt. Den informationen som Antonovsky fann, sådde ett frö i honom. Det ledde till att han utvecklade sin teoretiska modell ”Känslan av sammanhang”. Enligt Antonovsky har alla
människor hälsa, och hälsan är ett kontinuum. Vi befinner oss alla någonstans på en skala där hälsa och ohälsa är motpoler till varandra. KASAM är individernas attityd till livet som helhet.
KASAM består av de följande tre centrala komponenterna; begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Den som har hög KASAM har inte en offermentalitet för livets omständigheter.
De har tvärtom inställningen att olyckliga saker i livet inträffar alla och de sörjer inte för alltid utan ser vägen igenom (Antonovsky, 2005).
Enligt Antonovsky kan KASAM användas endast som ett globalt begrepp och de tre
komponenterna (begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet), kan inte separeras och användas som enskilda och meningsbärande begrepp för KASAM. De tre komponenterna bär meningen till begreppet KASAM tillsammans som helhet. Personer med hög KASAM tenderar att vidmakthålla sin egen hälsa oavsett hur dennes livsomständigheter ser ut. Personer med låg KASAM tenderar att befinna sig vid motpolen av hälsa. I KASAM läggs fokus på friskhetsfaktorer. Det vill säga, hur en individ bibehåller sin egen hälsa, även om han eller hon utsätts för samma stimuli som gör en annan människa sjuk. Det är det, menar Antonovsky, som gör att KASAM skiljer sig från det
patologiska perspektivet, där man studerar om sjukdomar och det som gör människor sjuka (Antonovsky, 2005).
4.1.1. Begriplighet
Begreppet begriplighet syftar till att beskriva i vilken utsträckning en individ uppfattar och upplever inre och yttre stimuli som de möter i livet som helhet. Det handlar om förnuftsmässig begriplighet, strukturerad begriplighet samt tydligt ordnad och sammanhängande begriplighet. Det ska ses som kontrast till kaotisk, otydlig, oordnad, ostrukturerad, oförklarlig och
osammanhängande begriplighet. I en intervjuundersökning upptäckte Antonovsky, att de som hade hög KASAM upplevde att allt kommer att ordna sig åtminstone så bra som man kan förvänta sig. Deras bedömning av verkligheten baserades på deras kognitiva förmåga snarare än
känslomässiga formuleringar av verkligheten. Den andra gruppen med svag KASAM såg sig som olycksfåglar som råkade ut för saker som troligen kommer att fortsätta resten av deras liv
(Antonovsky, 2005).
4.1.2. Hanterbarhet
Hanterbarhet handlar om i vilken utsträckning en individ bedömer att de stimuli som vi människor ständigt bombarderas av är hanterbart. En individ bedömer hanterbarhet genom att jämföra de utmaningar denne möter i livet med individens tillhandhållna resurser och de som den individen räknar med att ställa upp för hen, närstående, politiker eller Gud (Antonovsky, 2005).
4.1.3. Meningsfullhet
Enligt Antonovsky är meningsfullhet en motivationskomponent för begreppet KASAM. I sin undersökning upptäckte han att de som hade hög KASAM alltid pratade om de viktiga och betydelsefulla livsområden i deras liv som de engagerade sig i. De livsområdena hade både känslomässiga och kognitiva betydelser. I vissa extremfall upplevde personer med väldigt lågt KASAM att de inte hade något betydelsefullt i sitt liv. Meningsfullhet innebär i vilken
utsträckning en individ upplever att livet har en känslomässig mening, samt är värdefullt att investera energi, engagemang och hängivelse i (Antonovsky, 2005).
4.1.4. Generella motstånds resurser
Det gemensamma för alla KASAM komponenter är generella motståndsresurser (GMR). En persons KASAM formas av GMR. Hur en persons GMR formas i salutogent perspektiv beror på individens tillgång till resurser, pengar, kulturellt och socialt stöd, jag-styrka samt hur stabil dennes uppväxt har varit. GMR rustar en individ med kraft så att denne kan möta de olika stressfaktorerna i sin livssituation ( Antonovsky, 2005).
Aaron Antonovsky har inte angett detaljerad beskrivning eller lista av ting som kan identifieras med GMR. Interaktion mellan människor och miljö är föränderliga. Därför är det meningslöst att skapa en lista av ting gällande GMR. Av den anledningen har Antonovsky angett några exempel på GMR och beskrivit definitionen för GMR. Antonovskys definition för GMR underlättar identifieringen av GMR. Det handlar om individens kognitiva förmåga, adaptiva förmåga, coping strategier och framgångsrika individers egenskaper i att överkomma olika stressfaktorer. GMR är en del av en persons personlighet. Beroende på hur individens GMR integreras med personens inre och yttre stimuli, så upplever personen stress, vilket medför konsekvenser för personens hälsa (Christopher, Ryan & Foster, 2011).
Flera studier bekräftar att det finns en korrelation mellan KASAM och hälsa. Studier antyder att hälsa kan styrkas av KASAM. När det förekommer KASAM i högre grad (stark KASAM) hos en individ eller i en folkgrupp, förekommer desto mindre ohälsa och tvärtom för lägre grad av KASAM (Moksnes, Espnes & Lillefjell, 2012; Kinman, 2008; Olsson, Larsman & Hwang, 2008).
Utifrån Antonovsky´s definition för GMR, kan sjuksköterskornas kompetens och möjligheter till kompetensutveckling identifieras med de faktorer som förstärker sjuksköterskornas GMR. Det är därför intressant för den här studien att undersöka hur sjuksköterskorna orienterar sig gentemot sin arbetsorganisation och hur upplevd arbetsstimuli är begripliga och sammanhängande (KASAM) samt om kompetens, möjligheter till kompetensutveckling och hur det påverkar sjuksköterskors i arbete.
4.1.5. Dynamiska samband mellan KASAM komponenterna
I tabell 1 beskrivs huruvida de tre olika komponenterna; begriplighet, hanterbarhet och
meningsfullhet, förhåller sig till varandra. Om alla komponenterna ligger högt eller lågt skapar inte problem (se tabell l typ 1och 8). Det innebär att världen är sammanhängande i högre grad eller lägre grad. 2 och 7 är ovanlig kombination, eftersom hög hanterbarhet är beroende av hög begriplighet. När vi människor ställs inför olika stimuli, krävs det att vi vet vad vi ställs inför, och vad som krävs för att tillmötesgå med tillgängliga resurser, samt bedöma hanterbarheten. Det innebär inte heller att en hög begriplighet med låg hanterbarhet (3 och 6) ger stabilitet i tillvaron. I tabell 3 och 6 anges vilken riktning som ska pressa uppåt mot stark KASAM eller neråt mot låg KASAM. Det är beroende av komponenten meningsfullhet (Antonovsky, 2005).
Graden av komponenten meningsfullhet är betydelsefullt, även om en person har hög begriplighet och hög hanterbarhet. En person med hög begriplighet och hanterbarhet, som känner till spelets regler och har alla resurser som krävs men som inte bryr sig om det hela kommer så småningom att förlora sin förståelse och kontrollen över resurserna (5). Det är tvärtom för fallet (4) med låg begriplighet, hanterbarhet och hög meningsfullhet ( Antonovsky, 2005).
Tabell 1. Samband mellan komponenterna i KASAM (Antonovsky, 2005, s. 48).
Komponent
Typ Begriplighet Hanterbarhet Meningsfullhet Prediktion
1 Hög Hög Hög Stabil
2 Låg Hög Hög Ovanlig
3 Hög Låg Hög Press uppåt
4 Låg Låg Hög Press uppåt
5 Hög Hög Låg Press nedåt
6 Hög Låg Låg Press nedåt
7 Låg Hög Låg Ovanlig
8 Låg Låg Låg Stabil
4.2. Kompetens
Kompetens är ett komplext begrepp. Innebörden varierar beroende på den vetenskapsdisciplin det kommer till uttryck inom. I en allmän mening innebär kompetens en förmåga som möjliggör att utföra ett uppdrag effektivt genom att använda kunskaper och färdigheter. Kompetensen består av följande viktiga komponenter; färdighet, kunskap, abilitet, relevanta kvalifikationer, attityder, kvalitet i relationen till arbetets uppdrag, ansvarstagandet i professionella omdömen, personliga egenskaper och färdigheter, professionell socialisering och reflektion i vardagliga arbetet (Fernandez m. fl., 2012).
4.2.1. Sjuksköterskans kompetens
Sjuksköterskors kompetens är en viktig färdighet för att utföra sitt arbete. De snabba strukturella förändringarna i sjukdomsbilden, ökande åldrande befolkning och stegvis minskning i barnafödsel ställer krav på förändring i sjukvårdsystem, och i sjukvårdspersonalens sätt att arbeta. Oavsett på vilken arbetsplats som sjuksköterskor arbetar, ställs det stora krav att använda de tillgängliga kunskaperna inom deras arbetsområden. Vidare, att samordna och ge vård till patienter i
komplexa arbetssituationer med varierande behov. Sjuksköterskeprofessionen utmanas ständigt i hur man kan bidra till samhällets välbefinnande, förväntas ta professionellt ansvar, skydda individers liv och stödja individers aktiviteter i deras vardagliga liv. Det är därför viktigt att utveckla sjuksköterskors kompetens (Fukada, 2018).
4.2.2. Kompetensen kännetecken
För att uppnå kompetens i sitt arbete behöver sjuksköterskor erhålla färdigheter och utveckla personliga egenskaper, som tillåter dem att utföra sitt arbete effektivt. Sjuksköterskor ska vara kapabla till att integrera komponenter såsom; teknik, kunskap, attityder, värderingar och
tankeförmåga i de specifika kontextuella situationerna. Vanliga karaktärsdrag för kompetens kan indelas i tre kategorier; personlig karaktär för yrket sjuksköterska, professionell attityd och beteende samt förmågan att ge vård utifrån professionella kunskaper och färdigheter (Fukada, 2018).
Personlig karaktär för yrket inkluderar medkänsla, självkontroll, problemlösningsabilitet,
förståelse och kritiskt tänkande. Det andra är professionell attityd och beteende. Det handlar om i vilken utsträckning som man följer upp prestationens standard.
Prestationsstandard innebär att ta professionellt ansvar i arbetet, ha förståelse för sin egen begränsning, att vara självgående, ha respekt för patientens rättigheter, att kunna förklara, vidmakthålla kunskap, ha positiv attityd till livslångs lärande och att hålla sig uppdaterad i nya kunskaper och färdigheter. Den tredje kategorin är förmågan att ge vård utifrån professionella kunskaper och färdigheter. Det innefattar; förmågan att samarbeta med andra yrkeskategorier och mellanmänskliga interaktioner, vägleda och utbilda andra, säkerställa sin yrkesrolls kvalitet och säkerhet samt sköta omvårdnaden och utvidga skickligheten i att ge vård (Fukada, 2018).
4.2.3. Lärande
Det finns många teorier och perspektiv för mänskligt lärande, lärandeprocesser och om villkor för människors kompetens och färdigheters utveckling. Det finns inte ett enkelt svar för hur
människor utvecklar intellektuella och manuella färdigheter och lärande. Hur vi lär oss är en del av den större frågan, som handlar om hur kunskap återskapas i vårt samhälle. Skolans
undervisning och utbildning är en del av de viktiga områdena för lärandet. Dock är lärandet inte begränsat till skolans väggar. Vi förvärvar färdigheter och insikter i många andra sammanhang såsom i familjen, i arbete och föreningsliv. Vi lär oss till exempel vid middagsbord eller framför tv:n i soffan, där lärandet inte är vår främsta intention. Lärandet producerar mänsklig verksamhet allt från de enkla vardagliga samtalen, till fysisk aktivitet och kommunikation som människor utgör i samhället. De olika typerna av mänskliga aktiviteter som sker i samhället innehåller i sig själv pedagogik. Individer och grupper tar med sig olika typer av lärdomar från aktiviteter till framtida händelser (Säljö, 2010).
Vi människor lär av våra erfarenheter och använder de kunskaperna i framtida händelser. Dock lär vi oss inte enbart som individer, utan också kollektivt via organisationer, föreningar och
samhällen. Kunskaper och färdigheter byggs upp i det historiska samhällets insikter och
handlingsmönster, och vi blir delaktiga i det genom att interagera med andra människor. Genom att samspela med andra människor i kollektiva verksamheter, och använda de tillgängliga resurserna i form av intellektuella och praktiska redskap, kan människan utnyttja den förmåga
som naturen har gett oss till häpnadsväckande resultat. Kommunikation och interaktion med andra människor gör det möjligt för oss att använda dessa redskap och verktyg. Resurser frambringas till oss genom kommunikation, och det förs vidare genom kommunikation (Ibid).
När vi använder olika typer av redskap, använder vi tidigare generationers erfarenheter och insikter. Kommunikation och mellan mänsklig integration är de avgörande processer för att ta del nyttan av de tillgängliga verktygen. Människans lärande och villkoren för lärandet kan inte förklaras endast med hjälp av neurologiska förklaringar eller med människan som biologiska varelser med egenskaper som kan tänkas att naturen har utrusat oss med. Hjärnan är en viktig komponent för att kunna lära oss avancerade saker, däremot kunskapen är inte resultat av hjärnans biokemiska processer. Även om de biokemiska processerna är viktiga att förstå och analysera, till exempel innebörden av ett begrepp, så befinner sig inte begreppet i sig i hjärnan. Det har att göra med innebörden och meningen av begreppet. Innebörden för begreppet är inte i sig biologiska företeelser utan är det kommunikativ (Säljö, 2010).
För att förstå hur människans lärande går till och vilka krav som ställs för lärandet, måste vi ta med omgivningen. Hur ser omgivningen ut, vilka krav ställer den och vilka resurser erbjuder den.
Lärande från ett sociokulturellt perspektiv handlar om hur vi som individer och grupper anpassar oss efter de tillgängliga fysiska och kognitiva resurserna. Det handlar om hur vi tänker och utför de praktiska projekten, som är en del av vår verklighet. Sociokulturellt perspektiv för lärandet innehåller tre olika företeelser som samverkar med varandra. Det första är utveckling och
användning av intellektuella redskap, till exempel språk. Den andra är utveckling och användning av fysiska verktyg. Den tredje är kommunikation, det handlar om hur människor utvecklar olika former av samarbeten med varandra i kollektiva verksamheter (Ibid).
I ett sociokulturellt perspektiv utvinns kunskap genom att se verkligheten från ett speciellt perspektiv istället för att betrakta det objektivt. Olika perspektiv på verkligheten ger olika kunskap. Kunskap nås i sociala kontexter genom argumentation och handlingar och är ett aktivt sätt att försöka se, förstå och hantera verkligheten på ett special sätt (Voloshinov, 1973). En och samma företeelse kan förstås olika i olika verksamheter, till exempel människans uppkomst ses hos kristna som Guds skapelse medan vetenskapsmännen ser det som något som skapats av evolutionen. Ett modernt samhälle kännetecknas av att olika förståelser och förklarningar av ett och samma fenomen existerar parallellt (Säljö, 2010).