Det teoretiska ramverket som ligger till grund för att analysera studiens resultat är den feministiska institutionella teorin som beskrivs i följande avsnitt samt även innefattar Lombardo och Mergaerts (2013) teoretiska ramverk om motstånd som är sprungen från feministisk institutionell teori. Beskrivningarna av teorierna åtföljs avslutningsvis med en motivering till val av teoretiskt ramverk och teoretiska utgångspunkter.
Institutioner
I denna studie förekommer begreppet institution på olika sätt och för att undvika förvirring så kommer nu begreppet att kortfattat förtydligas. Det skrivs det dels om institutioner som en del av organisationen på ett lärosäte och dessa institutioner ingår oftast i en fakultet (Modell 1, s.
14). Institutioner beskrivs även som ett annat begrepp med en annan betydelse i denna studie och framför allt med avseende i det teoretiska ramverk som beskrivs i detta kapitel. Detta är institutioner som i forskningen beskrivs som spontana ordningar avseende regler och normer som uppstått själva och där individer följer dessa (Hayek et al. 1999; Freidenvall 2011).
Institutioner definierar spelregler och är uppdelade i formella och informella institutioner
18
vilket hjälper individer att navigera gällande förväntningar och förståelse av andra individer, i en organisation eller i samhället i stort. Exempelvis utgör lagar och regler formella
institutioner och informella institutioner är något som är socialt förankrat och utgörs av normer kring beteenden, traditioner, sedvänjor etcetera (Hayek et al. 1999).
Således kan det i resultatet beskrivas om institutioner (regler/normer/beteenden) inom en given institution på lärosätet.
Feministisk institutionell teori
Den feministiska institutionella teorin är en kombination av feministisk och nyinstitutionell teori (Mackay et al. 2010). De båda teorierna fokuserar på samspelet mellan aktörer och institutioner samt den interaktion som pågår mellan formella regler och informella praktiker och normer. Teorierna utgår och delar även förståelsen att institutionella processer i praktiken är inbäddade i normer och värderingar som befäster och privilegierar vissa grupper, intressen och idéer och att de reflekterar och förstärker maktrelationer (Freidenvall 2011). Kön har emellertid varit uppenbart frånvarande inom nyinstitutionalism därav att den anses gynnsam att kombineras med feministisk institutionell teori. Mackay et al. 2010 hävdar att de både teorierna kompletterar varandra och kan tillsammans bidra till att öka förståelsen för och erbjuda nya och viktiga insikter för att förstå komplexa förhållanden mellan struktur och handlingsfrihet, och därigenom producera förbättrad kunskap om det politiska livet.
Den feministiska institutionella teorin erbjuder kunskap i hur institutionellt motstånd kan förstås och studeras liksom hur teorin lyfter fram hur institutioner består av formella och informella könsstrukturer och normer som kan reproducera och motverka könsskillnader vilket även ligger till grund för hur institutioner begränsar möjligheter till förändring.
Feministisk institutionell teori pekar på att institutioner är slagfält för normer (Kenny &
Mackay 2009).
Genom att använda sig av teorin i forskning så uppmärksammar alltså teorin på vilka sätt institutioner och institutionella aktörer gynnar vissa grupper på bekostnad av andra, det vill säga synliggöra könsmässiga maktrelationer och de processer som kan förstärka eller försvaga specifika konfigurationer (ibid). Så kallade institutionella konfigurationer är en särskilt viktig i den feministisk institutionell teori där poängen med begreppet institutionella konfigurationer
19
är effekten av att en institution formas i ljuset av närvaron eller frånvaron av andra institutioner (Freidenvall 2011).
Teoretisering av motstånd gentemot jämställdhetsintegrering: ett feministiskt institutionellt synsätt
Institutioner kan göra det möjligt för aktörer att på ett effektivt sätt implementera
jämställdhetsintegrering genom att förse dessa med nödvändigt hierarkiskt stöd, tid, resurser och tillräckligt med kunskap och utbildning för att genomföra implementeringen. Samtidigt kan institutioner begränsa aktörers möjligheter att genomföra en effektiv integrering genom de existerande normer och praxis som finns inom organisationen (Mackay et al. 2010). Dessa institutionella normer och beteenden som skapar ojämlikhet har strategin om
jämställdhetsintegrering ambitionen att förändra (Europarådet 1998). Eftersom de förändringar som en jämställdhetsintegrering kräver utmanar de existerande normer och praxis när det gäller relationer mellan kvinnor och män inom en given institution så hävdar Díaz González (2001) att processen att jämställdhetsintegrera kommer att möta särskilt motstånd.
Som tidigare nämnts beskrivs institutioner som ett slagfält där synliga eller osynliga motsatta principer, intressen, värderingar, normer och mål och att denna institutionella konflikt skapar en paradoxal kollision vid implementering av jämställdhetsintegrering. Detta då byråkratiska principer kräver genomförandet av strategin och policyn men patriarkala strukturer och principer i stället kräver en avdunstning av integreringen. Longwe (1997) menar att denna så kallade avdunstning inte endast sker ibland utan förekommer som ett återkommande upprepat mönster och att det således måste finnas normer som skyddar manliga privilegier och
maktsystem som motarbetar jämställdhetsintegrering (ibid).
Genom att fokusera på att studera motstånd gentemot politiska förändringar, med en grund i feministiskt institutionell teori, så kan det hjälpa till att identifiera vilka aktörer som uppvisar motstånd och vilka mekanismer de använder. Detta gör att motståndet mot förändring blir synligt, det diagnostiserar problemet samt tar fram lösningar (Mergaert & Lombardo 2014).
Mergaert och Lombardo (2014) har bland annat i en studie analyserat genomförandet av jämställdhetsintegrering i Europeiska unionen (EU) och specifikt studerat hur motstånd uttrycks mot jämställdhetsinitiativ inom EU:S forskningspolitik. Genom sin forskning har de
20
skapat ett bidrag till feministisk institutionell teori i hur forskare kan identifiera motstånd mot jämställdhetsintegrering.
Det begrepp om motstånd som författarna använt sig av inkluderar två huvudtyper:
individuellt och institutionellt motstånd som var och en kan uttryckas implicit eller explicit (se tabell 1 nedan). Ett institutionellt motstånd kan vara ett uttryck för de informella normer och värderingar som råder inom en institution. Institutionellt motstånd kan i hög grad påverka de formella och informella normer och praxis genom vilken en institution arbetar genom för att forma mönster för hur genomförande av jämställdhetsintegrering kan lyckas. Ett
individuellt motstånd kan ofta vara osynlig och implicit och sådant motstånd är inte
nödvändigtvis en medveten eller avsiktlig handling utan snarare ett uttryck för de ojämlika könsnormer som individer har lärt sig och därför tenderar att bevara.
Mergaert (2012) betonar att det är viktigt att skilja på explicit och implicit motstånd då motstånd inte alltid uttrycks tydligt. Explicit motstånd mot initiativ för jämställdhet uppstår när aktörer öppet motsätter sig initiativen genom sina handlingar eller diskurser, eller inte gör vad de borde göra för att främja jämställdhet även om de görs medvetna om institutionens åtaganden om jämställdhet. Implicit motstånd manifesteras inte uppenbart men det kan verifieras genom att observeras i vilken utsträckning aktörer i sina handlingar och diskurser tar avstånd från själva målet om jämställdhet. Dock är denna åtskillnad mellan implicita och explicita motstånd inte alltid tydlig. Både implicita och uttryckliga motstånd kan hittas i både individuella och institutionella typer av motstånd.
Typer av motstånd
Kännetecken
Individuella
Motstånd uttryckt genom handling eller passivitet hos en individ för att motverka könsförändring.
Institutionella
Motstånd avslöjat av ett mönster av aggregerad handling eller passivitet som systematiskt upprepas och som bildar ett kollektivt handlingsförfarande för att motverka könsförändring.
21 Tabell 1 (Lombardo & Mergaert 2013).
En individs otillräckliga handling eller passivitet är ett exempel på hur ett implicit individuellt motstånd manifesteras. Ett explicit individuellt motstånd manifesteras genom en individs uppenbara handlingar eller uttalanden. Implicit eller explicit institutionellt motstånd manifesteras på en kollektiv nivå och är kopplat till politiska beslut om resurser och prioriteringar som antas och beslutas om i högre led inom institutionen. Denna typ av institutionellt motstånd kan manifesteras i form av en ena aggregerad handling, ett
handlingsmönster eller passivitet av aktörer inom en institution eller i form av ett kollektivt handlingsförfarande eller passivitet som motsätter sig ett särskilt jämställdhetsinitiativ (Mergaert 2012).
Orsakerna till dessa typer av motstånd mot könsförändringar menar Lombardo och Mergaert (2013) varierar och kombineras ofta med varandra. Orsaker till individuellt motstånd kan ha sitt ursprung i en känsla av ”oförmåga” som orsakas av brist på resurser som genuskunskap och färdigheter kring dessa, tid, ekonomi och makt. I ett specifikt fall som
jämställdhetsintegrering menas ett individuellt motstånd de ”bördorna” som följer med en jämställdhetsintegrering och är mer riktat mot processen av den. Mergaert (2012) menar att detta individuella motstånd är kopplat till det institutionella motståndet, vilket handlar om att ge aktörer kunskap och kapacitet att utföra implementering av jämställdhetsintegrering. Ett annat exempel där motstånd kan manifesteras är målet om jämställdhet, som handlar om att behålla särskilda privilegier som män kan använda för att motstå kvinnors inträde i offentliga institutioner. Ytterligare exempel på motstånd är hur jämställdhetsintegrering utmanar
Explicita
Motstånd uttrycks öppet när aktörer motsätter sig
jämställdhetsinitiativ genom sina handlingar och diskurser eller inte gör vad de borde göra för att främja jämställdhet även när de görs medvetna om jämställdhetsåtaganden.
Implicita
Motstånd som inte uppenbarligen manifesteras och som kan verifieras genom att observera i vilken utsträckning aktörer, i sina diskurser och inaktioner eller otillräckliga handlingar, tar avstånd från målet om jämställdhet.
22
människors personliga identitet och övertygelse och väcker reflektioner om människors egna könsroll och stereotyper vilket kan utlösa reaktioner av rädsla och självskydd vilket skapar motståndsattityder (ibid). Motstånd kan även uppstå genom att målen med jämställdhet är feministiska och är därmed överdrivet baserade på ideologiska och känslomässiga argument i stället för rationella, vetenskapliga eller juridiska argument. Avslutningsvis är en annan orsak till motstånd det man inom psykologin benämner ”reaktans” som är kopplad till
övertalningsstrategier och som är en form av motstånd mot den förändring som en viss talare förespråkar och där lyssnaren känner att denne försöker ändra attityden hos lyssnare eller försöker manipulera dem på något sätt. För att skydda gränserna för den egna friheten intar lyssnaren en negativ inställning till den förändring som talaren förespråkar (ibid).
Utifrån det teoretiska ramverket som utvecklats ovan menar också Mergaert (2012) att
följande punkter kan formuleras (s.68) när genomförandet av jämställdhetsintegrering inte ger de förväntade resultaten:
- När målet inte är tillräckligt klar och tydlig för de aktörer som ska ta sig an implementeringen av jämställdhetsintegrering, antingen för att målet inte är tydligt begreppsmässigt eller inte tillräckligt tydligt kommunicerat eller inte är förstådd – då kommer inte en jämställdhetsintegrering att vara så effektiv som den kunde ha varit.
- En organisation som inte tar itu med de hinder för jämställdhetsintegrering som finns internt (djupt rotade kulturer, processer och funktioner) kan inte effektivt
implementera en jämställdhetsintegrering.
- Om etapper i processen för en implementering av en jämställdhetsintegrering förbises eller behandlas otillräckligt så kommer detta att påverka resultatet av implementeringen negativt.
- Samråd med eller inblandning av civilsamhällets organisationer och genusexperter möjliggör kritisk granskning och bidrar med input i processen samt fungerar som en form av ansvarsstruktur för verksamheten. Om detta saknas är verksamheten mindre benägen att följa den mest effektiva vägen vad gäller jämställhet.
23
- I en byråkrati som kännetecknas av hög personalrörlighet är det knappast möjligt att tillräckligt utrusta aktörerna som ska implementera jämställdhetsintegreringen med tillräcklig kunskap eftersom specialistkunskaper inte bibehålls inom institutionen.
Dessutom kan då heller inte tjänstemän hållas ansvariga för eventuella resultat av en policy som deras föregångare har haft ansvaret för, vilket står i vägen för en korrekt ansvarsstruktur.
- Tydliga manifestationer av motstånd som kan observeras under implementering av en jämställdhetsintegrering är inte nödvändigtvis signaler om fientlighet mot
jämställdhet utan kan vara tecken på en oförmåga hos aktörerna.
- Om aktörernas oförmåga förekommer i mer generell skala är detta en sannolik indikator på att det existerar ett institutionellt motstånd mot jämställdhetsintegrering
Motivering av val av teoretiskt ramverk och teoretiska utgångspunkter
Utifrån det som presenterats i detta avsnitt så bedöms feministisk institutionell teori med fokus på manifestationer av motstånd att vara lämpligt med anledning av studiens syfte och frågeställningar, liksom att applicera på studiens resultat och författande av analys. Detta för att teorin bidrar till att skapa förståelse för hur individuella och institutionella motstånd samspelar och hur de kan försvåra förutsättningarna för att implementera
jämställdhetsintegrering inom lärosätet.