Tid i samhällsekonomisk analys – hållbar utveckling

Diskontering, eller nedskrivning av framtida värden, används för att jämföra värdet av nyttor eller kostnader som utfaller i vid olika tidpunkter. Allt ses då ur nu levandes synpunkt. Ställningstaganden på svensk och internationell nivå för hållbar utveckling väcker frågan om vad det innebär för vårt sätt att genomföra kostnadsnyttoanalyser eller mer allmänt hur vi tar fram beslutsunderlag. Frågan om hur diskontering bör genomföras är ett av de områden där det råder stor oenighet bland ekonomer.

En av de avgörande faktorerna för framtida välfärd är nettoinkomsten per capita. Inkomst

genereras med hjälp av ett kapital. Kapitalet får åtminstone inte minska för att en viss inkomstnivå ska kunna bevaras. Kapitalet kan delas in i tre huvuddelar, nämligen naturkapital, människotillverkat kapital och humankapital. Naturkapital tenderar att minska över tiden som en följd av resursanvänd- ning och miljöpåverkan. De övriga två har ökat under en lång tid och kan förväntas fortsätta att öka. Den totala kapaciteten att generera inkomst (eller egentligen välfärd) är inte lika med en enkel summa av de tre typerna. Den avgörande frågan är om det är möjligt att ersätta minskningen av naturkapital med de övriga två typerna. I vissa avseenden är det möjligt men inte i andra. Det kan därför vara nödvändigt för långsiktig hållbarhet att naturkapitalet består. Man bör därför vara försiktig med att tolka nuvarande ekonomisk tillväxt som en garant för framtida välfärd. De kalkyler för korrigering av nettonationalinkomst med hänsyn till resurs- och miljöeffekter som har gjorts visar att utvecklingen har varit betydligt mindre positiv än ekonomisk tillväxt indikerar (Pearce och Warford 1992).

De två vanligaste argumenten för att diskontera (räkna ned) framtida värden är dels att människor har en negativ tidspreferens, dvs. de föredrar att få något positivt i dag mot att få samma sak ett eller flera år senare, dels att ekonomisk tillväxt gör att det totala ekonomiska värdet växer. Huvudargumen- tet mot att diskontera är att det ger orimliga resultat i och med att värden som utfaller långt fram i tiden blir mycket lågt värderade. Ett värde om 100 kronor som uppstår om 50 år värderas med 4 procent ränta till 14 kr och efter 100 år till endast 2 kr. Om man analyserar effekter på klimat av olika åtgärder eller utrotandet av en art påverkas välfärden under avsevärt längre tid. Kritikerna uppfattar detta som etiskt tvivelaktigt.

Poängen med hållbar utveckling är att framtida generationer ska ha åtminstone lika goda villkor som vi som lever nu. Det framstår då som rimligt att värden som utfaller vid olika tidpunkter ska värderas lika. Argumentet om tidspreferens för att motivera diskontering är därför inte tillämpligt om man har bestämt sig för att hållbar utveckling ska vara ett överordnat mål. Utöver den ”rena” tids- preferensen finns det en riskersättning i marknadsräntan. För en individ kan både framtida utfall och behov vara osäkra. På samhällsnivå kan många oberoende projekt behandlas i grupp så att man kan bortse från risk. Diskonteringsräntan i samhällsekonomisk analys bör därför vara lägre än i

privatekonomisk.

Det tycks vara så att individer upplever en större skillnad i värde mellan två år som ligger nära i tiden jämfört med skillnaden i värde mellan två år långt fram i tiden. Detta är ett argument för en över tiden avtagande diskonteringsränta (hyperbolisk diskontering). Avtagande diskonteringsränta kan också motiveras med osäkerhet om framtida marknadsräntor och om framtida tillstånd i ekonomin (OECD 2004).

Det andra argumentet om att tillväxt medför att framtida generationer blir rikare än vi kan ändå vara giltigt. Varför ska dagens generation spara för att framtida generationer ska kunna konsumera mer än de själva kan? Om ekonomin tillväxer med några procent finns det skäl att diskontera framtida värden med motsvarande procenttal. Problemet med det resonemanget är att vi inte vet hur livet kommer att te sig för framtida generationer. Det är inte givet att vi kommer att ha en tillväxt i framtiden bara för att vi, med undantag för några kortare perioder, har haft det i över hundra år. Speciellt gäller det om man tar hänsyn till det totala kapitalets utveckling.

Om nollränta tillämpas i ekonomiska analyser skulle det kunna innebära att beslut som tas på grundval av samhällsekonomisk analys, t.ex. statliga investeringar, genomförs när avkastningen är nära noll, vilket inte är konsistent. Privatekonomiska investeringar som grundas på marknadsräntor skulle däremot inte genomföras förrän den förväntade avkastningen är några procent. Det skulle innebära en oönskad allokering mellan statligt och privat. Det motverkas av att statens budget är begränsad. Det är möjligt att räkna upp alternativkostnaden för att använda skattepengar för finans- iering genom att multiplicera kostnaden med t.ex. 1,5 (SIKA 2002). I många fall handlar det om lagstiftning för att skydda natur som gäller alla, varför denna påtalade inkonsistens inte är tillämplig. Målet bör vara att alla aktörer ska ta hänsyn till alla reala kostnader och problemet är att det är svårt att genomföra utan att det uppstår andra problem.

Ett sätt att delvis lösa problemet med felaktig värdering av framtida värden är att inkludera en högre värdering av framtida värden av natur eller naturens tjänster med hänvisning till att de kan förväntas bli mer knappa i framtiden. Det är lättare sagt än gjort. Vi har mycket svårt att göra tro- värdiga skattningar av värdet av naturen för de nu levande. Det är naturligtvis oerhört mycket svårare att skatta värden i en framtida situation som vi inte känner. Ofta tvingas man tillgripa förenklingen att de framtida värdena är lika med dagens. Vi kommer under överskådlig tid att ha svårt att skatta såväl nutida som framtida miljövärden.

Det saknas hållbara argument för att använda en viss diskonteringsränta. Hur man än väljer att göra finns det motargument. Ett ställningstagande för hållbar utveckling kan tolkas som att framtida generationer tillmäts samma värde som nuvarande generation. Beroende på perspektiv eller utgångs-

punkt, dvs. nuvarande generationers nytta eller hållbar utveckling, bör man använda 4 procent real diskonteringsränta respektive hyperbolisk diskonteringsränta som planar ut mot 1 procent (alt. 1 procent konstant ränta). Det senare alternativet kan rekommenderas i en känslighetsanalys där betydelsen av olika antaganden tydliggörs.

Tidshorisonten är en annan faktor som ofta väsentligen påverkar kalkyler. Normalt sätts

tidshorisonten lika med aktuell investerings förväntade livslängd. Effekterna på t.ex. ekosystem kan dock gälla under mycket längre tidsperiod. Det är viktigt att hantera detta genom att t.ex. använda längre tidshorisonter. Oändlig tidshorisont rekommenderas inte eftersom det i vissa fall innebär oändliga värden. I sådana fall är det mer meningsfullt att ställa upp ett mål som ska uppfyllas. Ju längre kalkylperiod desto större problem att hantera kommande generationers okända preferenser.