EKMR har inga uttryckliga undantag för oskuldspresumtionen i artikel 6.2 och inte heller för artikel 6 som helhet. För artiklarna 8-11 finns ett sådant stadgat undantag143 vilket genom en e contrario läsning skulle innebära att inga avsteg fick göras från oskuldspresumtionen.
138 Nowak, Oskyldighetspresumtionen, s. 419 f.
139 A. a. s. 234.
140 Träskman, Rätten att förbli tyst, s. 610.
141 Nowak, Oskyldighetspresumtionen, s. 234.
142 Träskman, Rätten att förbli tyst, s. 609.
Europadomstolen har dock i sin praxis godtagit flertalet avsteg från oskuldspresumtionen i relation till presumtioner och det kan därför inte sägas att rättigheten är absolut. De presumtioner som godtagits av Europadomstolen har ansetts hålla sig inom rimliga gränser och detsamma gäller för rekvisit som tillämpar en omvänd bevisbörda som kommer redogöras för nedan.
6.3.1 Salabiaku v. France
I fallet Salabiaku v. France144 (Salabiaku-fallet) diskuterar Europadomstolen en fransk presumtionsregel relaterad till brottet smuggling och import av narkotika. Frågan var om den omtalade presumtionsregeln stred mot oskuldspresumtionen eller om den kunde användas som ett godtagbart undantag.
Den tilltalade hade i fallet ertappats med 10 kg cannabis vid en gränskontroll in i Frankrike. Den franska lagstiftningen innehöll en skuldpresumtion som innebar att om man ertappats med droger i tullen kunde man dömas för smuggling. Som skydd för den tilltalade hade det i praxis arbetats fram en rätt att försvara sig mot presumtionen med hjälp av t.ex. force majeure.145 Den tilltalade menade att skuldpresumtionen var en överträdelse av oskuldspresumtionen och att den stod i strid med artikel 6.2 EKMR. Den franska lagen bortsåg från subjektiva rekvisit och presumtionen bedömdes enbart utifrån objektiva grunder.146
Europadomstolen började med att konstatera att prövningen inte var en utvärdering av den franska lagens tillämplighet med EKMR, utan en bedömning hur den använts i det specifika fallet. Domstolen konstaterade att det var åklagarens uppdrag att bevisa att den tilltalade inne-haft narkotika. Stater som anslutit sig till EKMR får enligt Europadomstolen, under vissa omständigheter, lagstifta om att vissa objektiva fakta ska vara straffbara. Ingen distinktion görs om denna fakta ska peka på uppsåt eller oaktsamhet. Presumtioner existerar i alla rättsordningar och det kan därför inte anses att EKMR förbjuder presumtioner på ett generellt plan. Oskuldspresumtionen ska tolkas som att den tillåter presumtioner inom ”rimliga gränser”. Så länge en proportionalitetsbedömning görs mellan målet som eftersträvas och den enskildes rätt att försvara sig utgör EKMR inte ett hinder.147
144 Application no. 10519/83, Salabiaku v. France.
145 Application no. 10519/83, Salabiaku v. France, p. 8-14.
146 Application no. 10519/83, Salabiaku v. France, p. 15.
Vid bedömningen diskuterade Europadomstolen den franska domstolens agerande. Omständigheten att fakta som pekade på den tilltalades oskuld hade diskuterats och vägts i bedömningen var av stort intresse. Europadomstolen fann att den franska domstolen varit ytterst restriktiv med användandet av skuldpresumtionen och att detta talade för att agerandet inte stod i strid med EKMR. Det faktum att presumtionen tillskrev den tilltalade uppsåt berövade inte denne rätten att bevisa sig oskyldig. Hade den tilltalade kunnat motbevisa innehavet eller kunnat peka på omständigheter som gjorde att innehavet var en följd av ”force majeure” hade en frikännande dom levererats. En sådan tolkning framgick inte av lagtext, men genom praxis som byggts upp genom åren hade skuldpresumtionen getts en möjlighet att motbevisas. Till följd av praxisen hade den tilltalade en ”reell möjlighet” att bevisa sin oskuld. Av det anförda drog Europadomstolen slutsatsen att den franska lagen och dess tillämpning i fransk domstol inte stred mot oskuldspresumtionen och att den därmed var förenlig med EKMR.148
Nowak har kritiserat ett närbesläktat avgörande från Europadomstolen och menar att möjligheten för de tilltalade att motbevisa presumtionen ställts för högt. I fall där en fällande dom kunnat fastställas utan att använda presumtionen menar han att den är överflödig och borde tas bort. Eftersom presumtioner med påverkan på bevisbördan har stor inverkan ur en rättssäkerhetssynpunkt bör de användas restriktivt. För en rättsstat ska inte avsteg från oskuldspresumtionen vara motiverat för att få till fällande domar där bevisningen är av en bristfällig karaktär.149
I rättsfallet pekar Europadomstolen på det faktum att den tilltalade haft en ”reell möjlighet” att bevisa sin oskuld. Genom att påvisa t.ex. ”force majeure” hade den tilltalade inte dömts för brottet och därmed lämnat presumtionen utan verkan. Nowak har kritiserat även detta ställningstagande då han menar att påvisandet av ”force majeure” är oerhört svårt i domstol, nästan på gränsen till det omöjliga.150
Av Europadomstolens avgörande i Salabiaku-fallet kan vissa slutsatser dras om godkända avsteg från oskuldspresumtionen. Även om Nowak verkar vara av uppfattningen att ”force majeure” är nästintill omöjligt att bevisa för den tilltalade, har det enligt rättsfallet upplyfts som en ”reell möjlighet” att försvara sig mot en skuldpresumtion. Om det är Nowak som överskattat
148 Application no. 10519/83, Salabiaku v. France, p. 28-30.
149 Nowak, Oskyldighetspresumtionen, s. 173 f.
svårigheten i att bevisa force majeure eller om det är Europadomstolen som vidgat möjligheten för medlemsstater att frångå oskuldpresumtionen är inte helt klart. Viktigt att poängtera är dock att Nowaks kritik enbart nämner ”force majeure” som problematiskt i sammanhanget, medan Europadomstolen diskuterar andra sätt som den franska domstolen gett den tilltalade chansen att bevisa sin oskuld i koppling till den ”reella möjligheten”. Det hade enligt Europadomstolen räckt att motbevisa innehavet för den tilltalade att gå fri. Endast när innehavet bevisats krävdes det att den tilltalade kunde bevisa att det berodde på ”force majeure”. Nowaks tolkning synes enligt min mening den korrekta i sammanhanget då presumtionen inte fick någon verkan innan innehav hade bevisats. Efter att innehavet bevisats kunde skuldpresumtionen påföras den tilltalade som därmed ansågs ha uppsåt till smuggling. När bevisningen nått den punkten var det enbart genom att bevisa att innehavet berodde på force majeure som den tilltalade kunde anses oskyldig.
Eftersom Europadomstolen använder sig av argument som hänför sig till bevisning som leder till presumtionens inträde och inte bara brytandet av presumtionen i sig drar jag slutsatsen att även sådana omständigheter måste tillmätas betydelse för bedömningen om överens-stämmelse med oskuldspresumtionen. I ljuset av det nu sagda tolkar jag den ”reella möjligheten” för att bryta en skuldpresumtion som inte bara omständigheter som uppräknas för att motbevisa presumtionen, utan även chansen för den tilltalade att undvika presumtionens inträde.
6.3.2 Murray v. UK
Fallet Murray v. UK (Murray-fallet) berör rätten till tystnad som konstaterats ovan utgör en del av oskuldspresumtionen. Frågan var om hans rätt till tystnad hade kränkts och det därmed var en överträdelse av artikel 6.2 EKMR.
Murray greps av polisen i Nordirland i ett hus tillsammans med personer som hade koppling till gruppen IRA. I huset fann polisen en person som hållit inspärrad och Murray åtalades därför för framförallt medhjälp till olaga frihetsberövande. Murray förblev tyst under hela processen och vägrade att medverka till utredningen av brottet eller ens att värja sig själv under domstolsförhandlingarna. Han dömdes till åtta års fängelse och överklagade senare domen till Europadomstolen.
Europadomstolen börjar med att konstatera att varje fall som behandlas i domstol är en bedömning av om åklagaren lagt fram tillräckligt med bevisning för en fällande dom. Det är inte förenligt med rätten till tystnad att huvudsakligen basera en dom på det faktum att den
tilltalade vägrat svara på frågor. Detta oberoende av om det gäller i polisförhör eller under en huvudförhandling i domstol. Enbart i situationer där bevisningen är så stark att den kräver motbevisning för att förändra bedömningen av skuldfrågan, kan domstolen förvänta sig en förklaring från den tilltalade. Tystnaden från den tilltalade skulle då kunna vägas mot åklagarens bevisning för att avgöra hur stark denna bevisning är.151
Omständigheter i det enskilda fallet får vara vägledande i om det av den tilltalades tystnad är möjligt att dra slutsatser med negativ påverkan. Av vikt för bedömningen är betydelsen av tystnaden ur bevisvärderingssynpunkt och om det existerat tvång som är ämnat att få den tilltalade att prata.152 I förevarande fall hade Murray inte blivit bestraffad på grund av sin vägran att yttra sig, men han hade blivit varnad av myndigheterna att tystnaden skulle kunna användas emot honom. Europadomstolen påpekade att detta skulle kunna ses som indirekt tvång, men eftersom graden av tvånget inte ansågs högt var det i sig inte en överträdelse av artikel 6 EKMR.153
Storbritannien hade lagstadgat diverse säkerhetsåtgärder för det tilltalade som skulle vägas in innan någon slutsats kunde dras utifrån tystnaden. Som en del av säkerhetsåtgärderna ingick att informera den tilltalade om att tystnaden kunde användas som bevisning emot densamma. Utöver det första kravet behövde åklagaren påvisa att bevisningen utgjorde ett ”prima facie-mål”. Innebörden av ett ”prima facie-mål” beskrivs av Europadomstolen som ett mål där bevisningen är så pass övertygande att den utan motbevisning når upp till kravet på ställt bortom rimligt tvivel.154
I fallet ansågs bevisningen mot Murray vara av överväldigande karaktär. Då åklagaren ansågs ha uppnått en bevisningsgrad av ”prima facie-måls” nivå var det för domstolen möjligt att tolka den tilltalades tystnad på ett negativt sätt. Många konventionsslutande stater använder sig av fri bevisprövning och den tilltalades beteende ska därför få beaktas till viss del i domstolsprocessen. Det faktum att åklagaren lyckats uppnå bevisning som utgjorde ”prima facie-nivå” betydde enligt Europadomstolen att bevisbördan inte övervältrats på den tilltalade
151 Application no 18731/91, Murray v. UK, p. 45-47.
152 Application no.18731/91, Murray v. UK, p. 47.
153 Application no. 18731/91, Murray v. UK, p. 47-50.
i strid med oskuldspresumtionen. En överträdelse av artikel 6 EKMR kunde således inte konstateras i fallet.155
Nowak har kritiserat även detta rättsfall och menar att rätten till tystnad borde hållas absolut. Om åklagaren uppnår ”prima facie-nivå” på bevisningen borde ett tillskrivande av den tilltalades tystnad som ytterligare bevisning inte vara nödvändig.156 En sådan tolkning synes förvisso vara korrekt då bevisningen utan den tilltalades utsago redan nått gränsen för bortom rimligt tvivel. Viktigt att notera är dock att Europadomstolen uttrycker att bevisbördan inte övervältrats i strid med artikel 6.2 EKMR och inget annat.
I Murray v. UK diskuterar Europadomstolen åklagarens bevisbörda kontra den tilltalades rätt till tystnad. Av fallet kan slutsatsen dras att åklagarens bevisbörda ställs väldigt högt för att den tilltalade ska vara tvungen att uttala sig för att undslippa en fällande dom. Åklagaren ska ha uppnått en ”prima facie-måls” nivå på bevisningen för att tvinga den tilltalade att bemöta anklagelserna. Endast i situationer där den tilltalade då fortsatt vägrar uttala sig kan tystnaden användas som ett led i bevisningen. Tvång som är ämnat att få den tilltalade att prata får inte användas och indirekt tvång får användas om det finns tillräckliga säkerhetsåtgärder.
För uppsatsen blir viktigast att notera den grad av bevisning som åklagaren måste uppnå för att bevisbördan inte ska anses överflyttad till den tilltalade i strid med artikel 6.2 EKMR. Av domen framgår att nivån på bevisningen när den uppgår till ”prima facie-mål” är tillräckligt för att inte kränka oskuldspresumtionen. Jag tolkar det uttalandet som att om ”prima facie-mål” uppnås av åklagare kan en omvänd bevisbörda som kräver att den tilltalade uttalar sig inte strida mot artikel 6.2 EKMR.157
6.3.3 Slutsatser kring rimliga gränser och avsteg från oskuldspresumtionen
Av rättsfallen som redogjorts för under detta kapitel kan en övergripande regel utläsas för avsteg från oskuldspresumtionen. I Salabiaku-fallet uttrycker Europadomstolen att ett avsteg från presumtionen måste ske inom ”rimliga gränser”. Som ett underliggande krav för att avgöra om en presumtion befinner sig inom ”rimliga gränser” ska en proportionalitetsbedömning göras mellan målet som eftersträvas och den tilltalades rätt till försvar.158
155 Application no.18731/91, Murray v. UK, p. 54-58.
156 Nowak, Oskyldighetspresumtionen, s. 202 f.
157 Samma tolkning görs i Nowak, Oskyldighetspresumtionen, s. 201 f. Se även application no. 13201/05, Krumpholz v. Austria.
Salabiaku-fallet uttrycker även att bevisbördan för processen ska ligga på kärandeparten. Att använda sig av en omvänd bevisbörda som skulle rucka på den uppdelningen är bara tillåtet i situationer där bevisbördan berör frågor om ansvarsfrihet t.ex. ”force majeure”.159
Som ett nästa led uttrycker Europadomstolen i Salabiaku-fallet att den tilltalade ska ha en ”reell möjlighet” att motbevisa presumtionen. Invändningar mot en skuldpresumtion som i det förevarande fallet får inte falla på döva öron. Den tilltalade ska med rätt hjälpmedel kunna bryta presumtionen och där med slippa ansvar.160
I Murray-fallet kan ytterligare en aspekt av godkända avsteg från oskuldspresumtionen identifieras. Kärandepartens bevisbörda ska vara högt ställd för att inte kränka oskulds-presumtionen. Vid användandet av omvända bevisbördor ska käranden uppnå ett bevisvärde som utgör ”prima facie-mål” för att inte helt övervältra bevisbördan på den tilltalade. Utan den tilltalades invändning ska målet anses vara ställt bortom allt rimligt tvivel.161
Av det nu anförda kan avsteg från oskuldspresumtionen konkretiseras på följande sätt. Som en övergripande prövning ska en proportionalitetsbedömning mellan målet och den tilltalades rätt till försvar utföras. Som det första av de tre underliggande kriterierna ska den omvända bevisbördan enbart kopplas till ansvarsfrihet. För det andra ska det finnas en ”reell möjlighet” för den tilltalade att bryta presumtionen. För det tredje ska kärande ha en bevisbörda som uppnår ”prima facie-mål” för att inte kränka oskuldspresumtionen.