Tillgängliggör forskning

Ytterligare en viktig funktion av de gemensamma mötena som analysen av intervjuerna resulterade i är att mötena gjorde aktuell och relevant forskning tillgänglig för krisstödspersonerna. Genom föreläsningar, utbildningsdagar och kontinuerlig uppdatering om det aktuella forskningsläget får krisstödspersonerna möjligheten att hålla sig uppdaterade. Nedan följer ett citat där en intervjuperson pratar om dennes intresse av och möjligheter att följa med i aktuell forskning.

Jag tycker det är jättespännande och intressant och tycker väl ändå att jag har, alltså får möjlighet att kunna följa och uppdatera mig och att vi liksom gemensamt i krisstödsgruppen kan hjälpa varandra att uppdatera oss. Att vi får åka iväg på en del konferenser och så där man lyfter det senare inom det här området och då liksom delar det med varandra. Jag tycker att jag har ganska goda möjligheter att göra det.

Intervjuperson 7 I Heiwes m.fl. (2013, s. 955) studie visade resultatet på att nästan hälften av socialarbetarna på svenska sjukhus, hade låg eller ingen kunskap om att relevant forskning finns tillgänglig.

evidensbaserat, vilket förutsätter att den professionelle har tillgång till aktuell forskning. Resultatet av våra intervjuer kan inte bekräfta Heiwes m.fl. (2013) resultat. Krisstödspersonerna i vår studie visar på god tillgång till aktuell forskning där de gemensamma mötena har en central roll i tillgodogörandet av forskningen.

I likhet med Serbati, Moe, Halton och Harold (2019, ss. 791–792) som visar på en strategi som kallas practice–research för att minska klyftan mellan forskning och praktik, kan krisstödspersonernas gemensamma möten ses som en strategi för att komma närmare forskningsfältet. Det som skiljer strategierna åt är att krisstödspersonernas tillvägagångssätt inte för deras kunskap och erfarenhet vidare till forskningsfältet. Det kan därför beskrivas som en envägskommunikation där krisstödspersonerna endast tar del av aktuell forskning. Fördelen med practice–research som inte är aktuellt i detta fall, blir således att forskarna även får ta del av praktikerns lärdomar.

Förutom krisstödsgruppens gemenskap och utbyte av erfarenheter som sker kollegialt kan vi i analysen utläsa att gruppens samordnare har en betydelsefull roll gällande tillgodogörandet av forskning. Nedan följer ett citat som handlar om möjligheten att tillgodogöra sig forskning genom samordnaren för gruppen.

Jag hoppas att jag har det, jag får ju av [namn], hon är ju samordnare. Hon är jättebra på att skicka ut om information där det är utbildningsinsatser och där försöker jag vara med på i möjligaste mån för att det vill jag, vara uppdaterad.

Intervjuperson 2 Många av krisstödspersonerna beskriver samordnaren som en nyckelperson, både i syftet att tillgodogöra sig forskning och utbilda sig i stor grupp men också som någon man själv kan vända sig till med frågor om bland annat forskning eller metoder. Detta går i linje med vad tidigare forskning kommit fram till vad gäller att ledaren skapar en förebild för yrkesarbetarna. I studien var denna förebild särskilt viktig i början av handledningen (Arvidsson, Löfgren & Fridlund 2000, ss. 180–181). I analysen av detta examensarbete framträder ingen skillnad på samordnarens roll i början och efter en tid av gruppträffar.

I analysen av hur forskning tillgodoses ser vi att det kollegiala utbytet av erfarenheter och kunskap är en särskilt viktig del för krisstödspersonernas möjligheter att ta del av det aktuella forskningsläget.

Sammanfattningsvis för temat gemensam kunskapsutveckling kan vi se att krisstödspersonernas gemensamma möten för erfarenhetsutbyte och utbildningsmöjligheter har stor betydelse för deras kunskapsutveckling. Detta är något som samtliga krisstödspersoner ger uttryck för i intervjuerna. Gruppens sammanhållning och samordnarens centrala roll bidrar till stort förtroende gentemot varandra i gruppen. Vi tolkar det som att dessa gemensamma möten är av stor betydelse för utvecklandet av krisstödspersonernas praktiska handlande.

7 Diskussion

Syftet med examensarbetet har varit att öka förståelsen för hur det är att arbeta som krisstödsperson i den akuta och mellanfasen efter en allvarlig och extraordinär händelse. Vidare har vi undersökt hur krisstödspersoners arbete utförs och kan förstås i relation till aktuella förutsättningar och tillgänglig forskning. I kapitlet följer en diskussion kring de mest intressanta delarna av studiens resultat och analys. Syftet med diskussionen är att belysa studiens resultat utifrån modern kristeori, de teoretiska begreppen praktisk kunskap, praktiskt handlande och praktisk yrkesteori samt genom egen analys och presenterad tidigare forskning. Vi vill genom diskussionen redogöra för svaren på studiens frågeställningar samt ge förslag på vidare forskning. En diskussion kring hur studiens resultat har påverkats av vårt metodval kommer också att föras.

Efter analys av intervjumaterialet framträder en gemensam nämnare i hur det bristande vetenskapliga underlaget påverkar krisstödspersonernas arbetssätt. Vi ser att arbetssätten i många fall bygger på erfarenhetsbaserade metoder och att enbart den teoretiska kunskapen inte är tillräcklig. Det agerande och handlande krisstödspersonerna utövar ser vi går i linje med det praktiska handlandet som Thomassen (2007) beskriver. Praktiskt handlande kräver ständiga överväganden för vilket handlande som ska ges i stunden (Thomassen 2007, s. 24). För det praktiska handlandet inom krisstöd vid allvarliga händelser räcker det således inte att enbart förhålla sig till det vetenskapliga underlaget. Utifrån vår analys ser vi att den erfarenhetsbaserade kunskapen och det teoretiska underlaget behöver fungera som komplement till varandra. Den erfarenhetsbaserade kunskapen behöver ta plats när den teoretiska kunskapen inte kan beskriva det konkreta arbetssättet till fullo. Erfarenheten skapar därmed trygghet för arbetet. Att forma ett praktiskt handlande kräver ett förnuft som bygger på den trygghet du byggt upp genom många tidigare överväganden och omdömen för olika situationer (Thomassen 2007, ss. 20–21). Detta tycker vi stämmer bra överens med det vi har sett i resultatet. Ur analysen framkommer att flera år av erfarenhet är av stor betydelse för krisstödspersonernas trygghetskänsla. Vi ser att krisstödspersonerna måste kombinera teoretisk kunskap med professionell expertis, som i deras fall erhållits genom denna erfarenhet. Att lära sig genom erfarenhet menar Schön (2003, ss. 49–50) kan innebära att du reflekterar kring reaktioner, frågor och vad du kunde gjort annorlunda både efter men också i stunden för ditt agerande.

I resultatet av vår analys kan vi se att de professionellas expertis och således deras praktiska handlande utvecklas genom det kollegiala utbytet mellan varandra. De gemensamma mötena möjliggör ett framgångsrikt erfarenhetsutbyte. Istället för att enbart behöva ta individuella beslut baserat på intuition i nya situationer, sker ett kollegialt lärande i de gemensamma diskussionerna vilket gör att krisstödspersonerna tillgodogör sig ny kunskap om situationer de tidigare inte varit med om. Detta medför dock inte att nya beslut i nya situationer aldrig kommer behöva tas utan föregående diskussion med krisstödsgruppen. I intervjuerna kunde vi tydligt se att kollegorna i krisstödsgruppen bidrar till en stor trygghet för varandra men också att träffarna utvecklade deras personliga professionella expertis. Krisstödspersonerna lär sig således inte bara av sitt eget handlande utan också genom att ta del av kollegors handlande. Att utveckla

träffar och i kontakten dem emellan. Resultatet av vår studie bekräftas i tidigare forskning vad gäller betydelsen av gemensamma träffar inom samma profession (Arvidsson, Löfgren & Fridlund 2000, ss. 178–185; Dempsay & Halton 2017, ss. 15–16). De gemensamma träffarna skapar således en möjlighet för varje krisstödsperson att utveckla praktisk kunskap genom reflektion över det egna och andras handlande.

Genom analysen kan vi se att stora delar av krisstödspersonernas arbetssätt går i linje med den moderna kristeorin. Vi kan därför dra slutsatsen att krisstödsgruppens arbete utgår från bästa tillgängliga kunskap. Något som genom analysen framkommer som en brist i den moderna kristeorin är att den utesluter metoder för den enskilda krisstödspersonen att hantera sina egna känslor i mötet med drabbade (Hobfoll m.fl. 2007; NCTSN & NCPTSD 2006). Den moderna kristeorin är inte utvecklad med syftet att stödja krisstödspersonerna vilket tydligt syns i resultatet av studien, eftersom vi ser att krisstödspersonerna behöver hitta egna strategier för att hantera sina känslor. Denna lucka i modern kristeori kompenserar krisstödspersonerna för genom bearbetning i den gemensamma gruppen. Krisstödsgruppens gemensamma möten blir en arena för att dela med sig av erfarenheter och känslor för det givna krisstödet. För flera krisstödspersoner innebär dessa möten också en möjlighet till avslut, att få sätta punkt i ett påfrestande ärende. Denna strategi för bearbetning blir viktig eftersom ett krisstöd som bedrivs på bekostnad av krisstödspersonens egen hälsa inte är hållbart. Ett bra ledarskap och en god sammanhållning är nyckeln till en krisstödsgrupp med bra möjligheter att arbeta under påfrestande arbetsförhållanden (Socialstyrelsen 2018, ss. 60–62).

Trots avsaknaden av evidensbaserade metoder för krisstöd vid allvarliga händelser kan vi genom vår analys ändå tolka att krisstödspersonerna känner sig bekväma i utförandet av sitt krisstöd. Krisstödspersonerna nämner flera orsaker till att de arbetsmetoder de använder både är tillfredsställande och tillräckliga för de flesta situationer. Krisstödspersonerna upplevs vara trygga med det arbetssätt de har men när vi frågar om krisstödspersonerna skulle vara hjälpta av ytterligare forskning svarar samtliga att det skulle vara bra med mer forskning. Det som krisstödspersonerna önskar är mer forskning om konkreta metoder för krisintervention och forskning kring hur krisstödsarbetet kan följa med i samhällets ständiga utveckling. Vi tycker oss se en stor trygghet för arbetet i krisstödsgruppen vilket vi tror beror på att de alla har utvecklat sin egen praktiska yrkesteori. Den praktiska yrkesteorin tror vi befästes genom den bekräftelse och de diskussioner som sker i de gemensamma mötena. Även om mycket av utvecklingen sker gemensamt i krisstödsgruppen utvecklar alla en personlig praktisk yrkesteori eftersom den styrs av personliga teorier bestående av intuition och erfarenhet (Lauvås & Handal 2015, s. 26). I de fall där den teoretiska kunskapen om hur praktiken ska gå till är otillräcklig blir den personliga praktiska yrkesteorin särskilt framträdande. Detta bidrar till att krisstödsarbetet genomsyras av praktiska erfarenheter samt egna värderingar i kombination med det teoretiska underlaget. En risk kopplad till detta skulle kunna vara att krisstöd som utförs med för lite grund i den bästa tillgängliga kunskapen, istället till för stor del genomsyras av den professionellas individuella expertis. Att arbetet till stor del är grundat på den professionelles expertis tycker vi framträder tydligt i intervjuerna, men att detta skulle bidra till en risk för de drabbade är inget vi kan se tendenser till. Om vi hade sett stora variationer mellan svaren hos

krisstödspersonerna som bygger på personliga åsikter och värderingar hade det kunnat vara en varningssignal för att den praktiska yrkesteorin skulle kunna bli allt för individuell.

Samordnarens roll för krisstödsgruppen är något som vi väldigt tydligt kan se som viktig. Samordnarens roll framstår i vår analys inte bara som viktig för krisstödspersonernas kunskapsutveckling utan också som betydelsefull för sammanhållningen. Vi kan se i vår analys att den enskildes vilja och intresse av att vara med i krisstödsgruppen till viss del bygger på förtroendet för samordnaren. I likhet med vad Arvidsson, Löfgren och Fridlund (2000, ss. 180– 181) har kommit fram till att ledaren för en grupp skapar en viktig förebild för gruppmedlemmarna är också så fallet i krisstödsgruppen. Här tror vi oss se att samordnarens funktion blir extra viktig när det vetenskapliga underlaget tenderar att lämna många frågor kring hur det praktiska krisstödet ska utformas. Vi tolkar det som att det finns ett ramverk som sätter gränserna för hur individuell den praktiska yrkesteorin tillåts vara. Dessa ramar ser vi bestäms genom samordnarens tydliga roll och den gemensamma kunskapsutveckling som sker i krisstödsgruppen. Detta förutsätter en samordnare som är väl insatt i och uppdaterad om det vetenskapliga underlaget samt har stor egen erfarenhet av krisstödsarbete vilket de övriga i krisstödsgruppen uttrycker. För att sammanfatta samordnarens roll och betydelse för krisstödsgruppen tror vi inte att krisstödspersonerna skulle haft samma möjlighet att känna sig trygga i krisstödsarbetet om inte samordnaren hade varit så pass delaktig i det krisstödsarbete som utförs. Kravet på att använda bästa tillgänglig kunskap (Schön 2003, s. 295) upprätthålls genom samordnarens tydliga ramverk för utförande. Således sätts också de yttre ramarna för den frihet varje krisstödsperson har i skapandet av sin egen praktiska yrkesteori.

Sammanfattningsvis kan vi se att krisstödspersonerna påverkas av att inte ha evidensbaserade metoder för krisintervention vid allvarliga händelser i den akuta och mellanfasen. Denna påverkan kan visa sig genom det stora behovet av erfarenhetsbaserad kunskap. Krisstödspersonerna upplever sig inte mindre trygga i sitt arbete på grund av avsaknaden av evidensbaserade metoder utan har kompenserat denna eventuella minskning av trygghet genom gruppens sammanhållning och funktion som kunskapsutvecklare. Vi kan se att krisstödspersonerna formar sitt praktiska handlande med stöd av erfarenhet och professionella expertis vilket går i linje med målet för evidensbaserad praktik. Den praktiska kunskapen präglas av gruppens diskussioner, kollegialt lärande och egna lärdomar i kombination med egna värderingar och intuition. Utvecklandet av en praktisk yrkesteori blir således avgörande för krisstödspersonerna eftersom bristen på evidensbaserade metoder annars skulle kunna skapa en betydande otrygghet för arbetet. En otrygghet som skulle kunna bidra med känslan av låg kompetens för sitt krisstöd och otillräcklighet gentemot de drabbade. Den verklighet vi ändå har fått se hos krisstödspersonerna är att de tillsammans lyckas förhålla sig till bästa tillgängliga kunskap och på det viset skapar en känsla av trygghet för sig själv och gruppen som helhet. Vikten av ytterligare forskning synliggörs i analysen då vi ser att krisstödspersonerna saknar evidensbaserade metoder för krisstöd vid allvarlig händelse. Detta styrker Shultz och Forbes (2013) påstående om att det under lång tid saknats forskning om metodernas effektivitet. Forskningen behöver fokusera på att utvärdera på vilket sätt psykologisk första hjälp och den

den drabbade (Shultz & Forbes 2013, s. 10). Ytterligare forskning kring vilken effekt dagens konsensus har för den drabbade skulle kunna bidra med evidensbaserade metoder för krisstöd vid allvarliga händelser. Tack vare krisstödspersonernas höga autonomi inom hälso- och sjukvården (Morén, Perlinski & Blom 2015, s. 27) är det också rimligt att anta att evidensbaserade metoder snabbt skulle kunna implementeras inom krisstöd. Evidensbaserade metoder för krisstöd vid allvarliga händelser skulle ha flera positiva effekter för socialt arbete. För det första skulle evidensbaserade metoder enligt vår analys bidra med en större trygghet i yrkesutövningen för krisstödspersonerna. Det skulle också kunna bidra till ett mer effektivt omhändertagande av drabbade vid allvarliga händelser. Ett effektivt omhändertagande gynnar inte bara den drabbade utan också de närstående och därmed också samhället i ett större perspektiv. Hälso- och sjukvårdslagens krav på systematisk och fortlöpande utveckling av kvaliteten (HSL 5:4) i kombination med våra resultat gör forskning om krisstöd vid allvarliga händelser angeläget för socialt arbete. Att krisstödspersonerna bedriver sitt sociala arbete inom kontexten för hälso- och sjukvård ser vi därför kan medföra fördelar i utvecklandet av evidensbaserade metoder för krisstöd vid allvarliga händelser. Utmaningarna med att forska i nära anslutning till allvarliga händelser kvarstår dock men som vi kan se i resultatet av våra intervjuer behöver forskningen anta utmaningen att på ett eller annat sätt sträva efter att nå denna evidens.

Resultatet av studien har formats genom de val vi gjort för teori, metod, datainsamlingsmetod och analysmetod. Genom att vi förhållit oss till den moderna kristeorin har vi i våra resultat kunnat befästa krisstödsgruppens arbetsmetoder till vår teori. Genom en kvalitativ metod med avstamp i hermeneutik har vi kunnat skapa oss en djupare förståelse för krisstödspersonernas situation. En nackdel med studiens upplägg är att resultatet inte går att generalisera på en större population, detta har dock inte varit vår avsikt. Om vi hade intervjuat fler krisstödsgrupper skulle vi kunnat fått ett mer representativt resultat och en fördelning av citaten där vi minskat risken för att vissa enskilda intervjupersoner får en alltför stor betydelse och genomslag för våra resultat. En fördel till följd av att samtliga intervjupersoner ingår i samma krisstödsgrupp är att vi har kunnat få en djup förståelse för hur dessa krisstödspersoner förhåller sig till att evidensbaserade metoder saknas samt hur deras arbetsmetoder förhåller sig till den moderna kristeorin. En potentiell nackdel med att vi endast når ut till en och samma grupp kan vara att intervjupersonen förhåller sig restriktiv i sina utsagor. Även om krisstödspersonerna tillförsäkras anonymitet i studien finns risk för igenkänning av citaten inom den gemensamma gruppen vilket skulle kunna medföra att en viss återhållsamhet finns i intervjusvaren.

Inför vår studie avsåg vi att förhålla oss till Cullbergs (2006) teori om krisens faser, vilket hade givit studien ett annat resultat. Vi valde dock bort den teorin med hänsyn till samtalet med samordnaren då vi upptäckte att den moderna kristeorin framträdde mer central för krisstödsgruppen. Valet av modern kristeori anser vi därför har bidragit med ett relevant perspektiv för studien som också givit en stor förståelse för krisstödsgruppens arbete. Vår begränsning till den moderna kristeorin och våra teoretiska begrepp har påverkat våra val i analysen av empirin. Exempel på empiri som medvetet valts bort är frågor kring vad de akuta insatserna leder till för den drabbade på lång sikt. De långsiktiga effekterna av ett tidigt krisstöd

Att vi valde kvalitativ innehållsanalys för tolkning av vår empiri bidrog att vi på ett bra sätt i vår analys kunde erhålla det manifesta innehållet. För en delvis vidare tolkning antog vi ett hermeneutiskt förhållningssätt där vi pendlade mellan det manifesta och latenta innehållet kopplat till den moderna kristeorin. Vi kunde med detta helhetsperspektiv finna kopplingar mellan krisstödspersonernas förhållningssätt och våra teoretiska begrepp. Kopplingar som exempelvis visar på att krisstödspersonerna utvecklat sin praktiska yrkesteori. Med denna typ av analys anser vi att vi kan ha gått miste om en större del av empirins latenta budskap då vi främst lagt fokus på det manifesta innehållet i vår empiri.