Tjänstemannens instrument i arbetet för att motverka omoraliska beslut

Vad finns det för instrument som tjänstemannen kan använda sig av när hen vägrar att lyda lagen och överordnade? Det finns en hel process att följa och jag kommer kortfattat att redovisa denna. Processen delar upp sig på tre olika nivåer: protest, obstruktion och sorti. Protesten kan ta olika former och dessa är: väckning, som är det första steget som bör tas; vissla, som innebär att tjänstemannen informerar den överordnade myndigheten eller

allmänheten om den omoraliska och olagliga händelsen. Under vissling kan tjänstemannen bli identifierad utav sina överordnade. Därför är det viktigt att väckning har prövats först och att

36 Lundquist a.a., s. 130

37 Lundquist a.a., s. 131

35

den företeelse hen reagerar mot har ”direkt skadliga effekter för landet och för medborgarna”.³⁹

Obstruktion handlar om åtgärder som, till exempel, att arbeta långsammare, att sabotera det dagliga arbetet, läckor till mass-media, att följa regler kompromisslöst och på så sätt försvåra arbetet, interna omprioriteringar, personalskiften och reorganisation som kan försena och påverka aktiviteter. Viskandet är en form av obstruktion som innebär att anonymt informera massmedia om det som sker i förvaltningen. Tjänstemannens anonymitet skyddas av

trygghetslagstiftningen på olika sätt, till exempel genom att det är otillåtet för myndigheten att försöka ta reda på vem tjänstemannen är.40

Sorti är sista steget i processen och det tas på olika sätt när alla andra steg som väckning, vissling och viskning inte givit något resultat. För att sorti ska vara etiskt acceptabelt måste tjänstemannen ha gjort offentligt anledningen till att hen avgår. Det finns situationer när sorti inte är lösningen och det framstår som oetiskt att avgå med tanke på den effekt som detta har i förvaltningen. I vissa situationer får det negativa effekter att avgå som till exempel att

ersättaren kan vara en person ”helt utan skrupler” och att det i förvaltningen då endast blir ja-sägare kvar. Ja-ja-sägare är en kategori av tjänstemän som enligt Lundquist kan ifrågasättas och det finns skäl att fundera över om de har ”mest positivt att bidra med till det offentliga livet”

41.

Lundquist talar om en annan reaktion som innebär att man blir förflyttad och på så sätt inte behöver utföra de uppgifter som hen ser som omoraliska. Ur ett etiskt perspektiv är denna åtgärd felaktig, därför att uppgiften då utförs av någon annan, det vill säga det är ingen riktig lösning. ”Det torde vara lika oetiskt att smita från ansvar som att vidta oetiska åtgärder.”⁴² Sorti kommer med komplikationer i tjänstemannens liv, och hen befinner sig under en lång period i en utsatt situation. Att lämna sin tjänst innebär även negativa ekonomiska

konsekvenser som till exempel att man måste klara sig en period utan arbete och utan inkomst.

Jag menar att en redovisning av dessa instrument är nödvändig eftersom det finns så lite kunskap om de åtgärder som finns till hands i situationer när tjänstemännens egenetik

kommer i konflikt med lagen eller överordnade. Jag ville även ta upp detta därför att jag anser

39 Lundquist a.a., s. 113

40 Lundquist a.a., s. 114

41 Lundquist a.a., s. 116

36

att det är aktuellt i diskussionen kring de moraliska svårigheter som tjänstemännen möter i det dagliga arbetet. Tillsammans med den statliga värdegrunden som innebär ett förebyggande arbete och riktlinjer inför etiska överväganden, blir dessa instrument och åtgärder aktuella i form av konkret vägledning i arbetet för att motverka omoraliskt fattade beslut och

omoraliska beteenden. Detta svarar även på en annan fråga i min undersökning av det valda materialet. Den handlar om instrument eller medel som tjänstemän kan använda sig av när de möter moraliska svårigheter i sitt arbete.

Rebecca Thorburn Stern berör frågor kring mänskliga rättigheter, medborgaskap och

territoriella gränser i boken Mänskliga rättigheter i det offentliga Sverige. Hon börjar med att förklara idén om människors lika värde som rättsligt manifesteras genom principen om icke-diskriminering. Mänskliga rättigheter omfattar varje individ till följd av att man är en

människa och oavsett vem man är, var man är född, under vilken jurisdiktion man befinner sig i eller vad man har för rättslig status. Allt detta finns uttryckt i Förenta nationernas (FN) Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna 1948. Art. 1 i Allmänna förklaringen preciserar att ” alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”. Art. 2 fastställer att ”[v]ar och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag.” 43

Rebecca Thorburn Sten hävdar att mänskliga rättigheters universalitet kommer i konflikt med statens suveränitet när det gäller migranterna och deras villkor. Att erkänna deras rättigheter ifrågasätts och detta görs även oftare när det handlar om migranternas sociala och ekonomiska rättigheter, det vill säga rättigheter som kräver mer resurser och insatser som till exempel tillgång till mat, bostad och hälsovård. Dessa frågor blir aktuella när man talar om

asylsökande som har fått ett beslut om avvisning eller utvisningsbeslut och som av olika anledningar gömmer sig i landet och vägrar återvända. Sverige har även där, tack vare de internationella överenskommelser man har bundit sig juridiskt till, ett ansvar för dessa människor som befinner sig på svenskt territorium. Thorburn Sten styrker en viktig nyans i detta och menar att dessa rättigheter bör ses som rättigheter för individen och inte en ”förmån som kan beviljas eller avslås av ekonomiska eller politiska motiv”. 44

I den sista paragrafen i hennes artikel behandlas tjänstemannens roll inom den offentliga förvaltningen. Detta har hög relevans inom migrationsområdet där man har att göra med

icke-43 Lind, Anna- Sara. Namli, Elena, Mänskliga rättigheter i det offentliga Sverige, s. 168

37

medborgare och där man bör beakta deras rättigheter. De krav som tjänstemannen har på sig för att lyckas med detta är kunskapskraven, vilket poängterar vikten av att känna till vad lagen kräver och detta inkluderar kunskap om människorättsliga och andra folkrättsliga förpliktelser som Sverige har ratificerat eller signerat. Det andra handlar om insikt som går ut på att förstå dessa förpliktelser som tydliga riktlinjer för handling och inte endast som abstrakta

ställningstaganden. Och det tredje är ansvaret att ta till sig rollen som rättstillämpare och det faktum att man är en del av staten och därmed agerar och tolkar dessa rättsregler med syftet att uppfylla de internationella konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige har

signerat. Risken blir annars att mänskliga rättigheter blir ”tomma ord” om de inte appliceras i praktiken i varje ärende eller fall, som normer och inte [bara som] ”vackra fraser man kan välja, eller välja bort, att respektera.”⁴⁵

38