Tjänstemannens roll och rättigheter

5.3 Tjänstemannens roll och rättigheter

Jag kommer att fortsätta med en annan viktig del i mitt förslag som koncentrerar sig på tjänstemannens roll och rättigheter. Lennart Lundquist talar om ett erkännande av tjänstemannens rättigheter genom ett citat som jag anser är rimligt att introducera i min analys. Dessa rättigheter är grundläggande för deras förmåga att visa civilkurage. Att se sig själv som rättighetsbärare ger en känsla av stolthet och självrespekt som är essentiell för att visa sig förtjänt av andras kärlek och uppskattning. Att respektera andra betyder att respektera deras rättigheter och den mänskliga värdigheten kan här betyda ” den erkända rätten att ställa krav.”56

Är mänskliga rättigheter tillsammans med människovärdet en separat diskussion som har att göra mer med rättsstaten och rättssäkerheten? Eller är mänskliga rättigheter bron mellan det

54 Marcusson, Lena. Offentligrättsliga principer, s. 11, citat av Nils Jareborg i Vad är en princip? s. 139

55 Marcusson a.a., s. 12

43

offentliga etos och rättsstaten som behöver stärkas för att detta ska förtydliga den viktiga rollen som tjänstemannen egentligen spelar i den offentliga förvaltningen? Mänskliga rättigheter lyfts fram i Lundquist analys när han talar om rättssäkerheten och rättsstaten som är inriktade på relationen mellan det offentliga etoset och samhällsmedlemmarna. Det finns olika nivåer av rättssäkerhet varav en av dessa är att medborgaren har garanti för verkliga rättigheter och mot verkliga rättskränkningar. En annan nivå handlar om en trygghet emot en orimlig, partisk eller hänsynslös behandling i saker, där ens rättigheter kränks.57 Lundquist menar med begreppet det offentliga etoset ”de fundamentala föreställningarna om hur vårt samhälle bör styras ”58 men detta är också en grundval för diskussionen om tjänstemannens roll och beteende och överhuvudtaget den offentliga makten med dess interna och externa situationer.⁵⁹

Rebecca Thorburn Stern bidrar med sin ansats om tjänstemannens roll inom den offentliga förvaltningen där icke-medborgare är subjekt i denna maktrelation. Hon talar om ansvar som är en av de tre specifika saker hon anser är viktiga i tjänstemannens sätt att agera. Med ansvar menar hon att tjänstemän genom sin roll som rättstillämpare ska se sig själva som en del av det allmänna och därmed en del av staten. Hon menar att detta i sin tur leder till att Sverige som stat kan lyckas med att respektera juridiskt bindande internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter. Tjänstemannens roll blir tydlig här, den definieras av erkännandet av egna rättigheter som ger en känsla av självrespekt och stolthet. I sitt arbete med icke-medborgare behöver tjänstemannen ta ansvar och ta sin roll på allvar. Den rollen tillsammans med kunskap och insikt, som är de andra två saker som Rebecca Thorburn Stern nämner i sin analys, skapar bättre förutsättningar för tjänstemannen att bli medveten av den roll hen har i den givna maktpositionen.60

Nu, när vi har behandlat de statliga principerna, dygderna och förtydligat tjänstemannens roll inom den offentliga förvaltningen vill jag gå vidare och titta på de instrument som tjänstemannen har till hands i de fall när allt detta inte hjälper längre och när dilemman inte går att lösa utan hjälp utifrån. Jag anser att en yrkesetik bör innehålla också de praktiska eller konkreta instrument som finns för tjänstemän att protestera och få sina röster hörda när saker inte fungerar som de ska. Precis som inom vård och omsorg genom den

57 Lundquist, a.a., s. 102

58 Lundquist, a.a., s. 53, r. 1

59 Lundquist, a.a., s. 103

44

bestämmelse som socialtjänstlagens Lex Sarah utgör bör man ha möjligheten att anmäla stora missförhållanden.

Dessa instrument finns förklarade och redovisade i kapitel fyra. Jag kommer endast att nämna dem och göra små kommentarer och kopplingar till den empiriska undersökningen som jag ser som relevanta i denna kontext.

Frågan kring kunskapen om protestmöjligheter fanns inte i undersökningen. Däremot tycker jag nu i efterhand att den är mycket viktig särskilt när det under intervjuernas gång var vissa tjänstemän som uttryckte maktlöshet inför lagen och bara nämnde den sista utvägen, nämligen sorti. Sorti är sista steget i processen vilket innebär att man lämnar sin tjänst. Diskussionen som vi tidigare har haft om att erkänna sina rättigheter, att känna självrespekt och stolthet för den roll man har slutar dessvärre med sorti. Det civilkurage som vi talade om blir därmed en begränsad frihet. Den begränsas på ett konkret sätt av överordnades makt genom individuella lönesättningar, låg anställningstrygghet, etcetera. Existensen av dessa former av

begränsningar framkom när den rådande styrningsform som heter New Public Management började implementeras.

Enligt Lennart Lundquist är tjänstemannen skyldig att reagera på oetiska beslut. Han menar att de överordnade inte bör se detta som ett misslyckande i sitt ledarskap utan att det bör uppfattas som en naturlig åtgärd i förvaltningen. Vissla och viska är två andra instrument som tjänstemannen tvingas att använda när väckning (den första steget i processen - informera den överordnade) inte fungerar. Dessa två åtgärder är etisk acceptabla och uppmuntras av den svenska lagstiftningen. ⁶¹ Det finns däremot villkor för att vidta sådana åtgärder och detta är att de oetiska beslut som tjänstemannen bör reagera emot ska ha direkt skadliga effekter för landet och för medborgarna. I och med att Migrationsverkets tjänstemän arbetar i relation med icke – medborgare, hur kan dessa åtgärder förklaras eller berättigas? Dessa åtgärder har således inte direkta effekter för medborgare utan de påverkar icke-medborgares liv, eftersom myndigheten i detta fall arbetar med icke-medborgare. Hur ska man resonera kring detta om

tjänstemännen inte ser sig ha ett ansvar att uppmärksamma dessa oetiska beslut därför att de inte står i relation till medborgare? Denna fråga ställdes i min undersökning och alla svarade då att de inte har denna aspekt i åtanke när de hanterar sådana situationer. Däremot undrar jag om denna aspekt ändå inte tillkommer på ett annat sätt. En hypotes skulle kunna vara att icke-medborgare inte känner till sina rättigheter, eller inte har möjligheten eller de nödvändiga

45

förutsättningarna (språket, eller ekonomiska tillgångar för att anlita en advokat) för att bestrida felaktiga beslut och utgår ifrån att de beslut som tagits är lagliga. När asylsökande inte känner till sina rättigheter och har fått ett felaktigt utvisningsbeslut reagerar de olika utifrån de förutsättningar de har. Under en intervju berättar en handläggare om ett felaktigt beslut (som hen protesterade mot men som ändå tagits av överordnade) som sedan

uppmärksammades i media, då den asylsökande krävde en verifiering av beslutet. Lundquist tar också upp ett liknande fall som ledde till ett olyckligt avslut då den asylsökande begick självmord efter att man hotat med utvisning. Med detta argument anser jag att det är ännu viktigare att tjänstemannen tar dessa åtgärder på stort allvar och inte låter sig tystas ner av varken de överordnade eller lagen.

Den andra aspekten som handlar om effekten som dessa åtgärder har på förtroendet för staten är diffus enligt min mening eftersom det förtroende som staten får från medborgarna inte direkt påverkas då tjänstemännen inte har en direkt kontakt med medborgare. Enbart genom sig själva som medborgare och det nätverk som de asylsökande har (andra icke-medborgare eller även medborgare som till exempel godemän) och det som kommer ut till allmänheten genom vissling, kan detta uppnås. Vissling kan spela en positiv roll och kan tolkas som ”transparens” eller egen kontroll samt som en möjlighet att upptäcka ’verkligheten’ och de brister som finns inom myndigheten. Jag tycker att det är bättre att felaktiga beslut kommer ut på ett sätt eller annat (väckning, vissling, viskning) än att företeelser sker i skuggan av en ”perfekt” myndighet. En annan intressant aspekt där det skulle kunna bli negativa effekter för staten är den internationella kritiken. Kan kritik från internationella organ ha en skadlig effekt för staten? Jag anser att det kan innebära en risk för att medborgarna får ett minskat

förtroende för staten och dess demokratiska värden. Dessa två tillsammans med mänskliga rättigheter bör se till att ingens rättigheter kränks oavsett den rättsliga statusen. Om en myndighet som Migrationsverket (som är en myndighet som tillhör den offentliga

förvaltningsapparaten) fattar felaktiga beslut och bryter mot viktiga principer, tycker jag att det låter rimligt att ifrågasätta även andra myndigheter som behandlar medborgare.

Proteståtgärder blir därmed ett viktigt instrument och många gånger det enda sättet för

asylsökande att få sina röster hörda. Tjänstemannens roll här är att skydda sin egen mänskliga värdighet samtidigt som hen skyddar de asylsökandes mänskliga rättigheter och

människovärde. Den dubbla rollen som hen innehar förtjänar all uppmärksamhet. Det är Seyla Benhabibs teori om erkännande av rättigheter oberoende av nationalitet och rättsligt status som aktualiseras och genomsyrar mitt resonemang.

46

Internationella organ kan spela en betydande roll i statens tillvägagångsätt och attityd i hanteringen av felaktiga beslut och oetiska beteenden som förekommer inom

migrationsområdet eftersom inget land vill bli kritiserat i ett internationellt forum. Asylsökande tillhör en internationellt erkänd utsatt grupp och bör omfattas av mänskliga rättigheter utan orimliga begränsningar. Migration och asylsökandes rättigheter, och inte endast medborgares rättigheter, bör finnas med i moraliska diskussioner.