Tvångsomhändertagande av barn i respektive länder

Privat– och familjeliv ska skyddas och ett ingripande från Sveriges och Sydafrikas sida får endast ske i syfte att skydda den enskilde och dess rättigheter men stöd i lag måste alltid finnas enligt Artikel 5 CRC. Statliga personer och myndigheter i båda länderna har anmälningsskyldighet ifall de får reda på att barns rättigheter kränks av vårdnadshavare som utsätter barn för fysiskt, psykiskt, sexuellt våld eller annan nedvärderande behandling vilket ger varje konventionsstat rätt att ingripa för barnets bästa innan och efter en utredning gjorts enligt Artikel 3, 9 & 19 CRC. Tvångsomhändertagande av barn i respektive länder tillåts i syfte att främja barnets bästa och barnet får placeras på skyddat boende efter utredning samt ska få hjälp och ekonomiskt stöd av staterna enligt Artikel 20 CRC. Tvångsomhändertagna barn i dessa länder som får skydd, vård eller behandling ska ha möjlighet att få sin hantering granskad

33 för att få yttra sig om utvecklingen av deras behandling vilket spelar en viktig roll för att beakta deras rättigheter enligt Artikel 25 CRC.

Den sydafrikanska statens regionala och nationella lagstiftningar förbjuder alla former av sexuella övergrepp, fysiskt och psykiskt våld, misshandel och annan nedvärderande eller omänsklig behandling mot barn enligt Article 16 & 27 ACRWC samt Paragraf 28 Act No.108 of 1996. Barnets vårdnadshavare har ansvar att ta hänsyn till barnets bästa genom att respektera barns rättigheter och ta föräldraansvar genom att sörja för barnets underhåll enligt Article 20 ACRWC, Paragraf 15 i Maintance Act No. 99 of 1998 och Paragraf 18 (1–2) i Act No. 38 of 2005. Nationella barnrättsorganisationer, socialarbetare och domstolar i Sydafrika gör en riskbedömning för att se om ett barn utsätts för våld eller kränkande behandling som strider mot sydafrikansk regional och nationell rätt och om det visar sig vara så, får de inte neka barn skyddsorder vilket framgår i Article 19 & 25 ACRWC och Paragraf 150 i Act No. 38 of 2005.

I Paragraf 151–155 Act No. 38 of 2005 framgår det att socialarbetare, nationella barnrättsorganisationer och SAPS har en anmälningsskyldighet till domstolar ifall de har misstankar om eller bevis på att barn far illa.

Utifrån regional och nationell rätt är det både staten och kommunerna som bär det stora ansvar att se till att barns rättigheter beaktas, att alla barn ska känna sig trygga och inte får utsättas för någon form av kroppslig bestraffning eller kränkande behandling enligt 1 kap. 2 §.

5 st. RF och 6 kap. 1 § FB. Vårdnadshavaren har ansvar att bevara, försörja och uppfylla barns utveckling och behov där de ser till att barnet inte riskerar att utsättas för någon form av skada enligt Artikel 24 punkt 2–3 EU–stadgan, Artikel 3 EKMR och 6 kap. 2 §. 2 st. FB. Utifrån 6 kap. 2a § FB genomförs en riskbedömning av staten inom ramen för tvister om barnets vårdnad, boende och umgänge i syfte att bedöma risken för huruvida barnet utsätts för våld eller annan skada i hemmet och ifall kontakten mellan vårdnadshavarna ska tillåtas. I Artikel 24 punkt 2–

3 EU–stadgan, Artikel 8 EKMR och 14 kap. 1 § SoL framgår att de svenska myndigheterna, privata och offentliga verksamheter som berör barn och dess familj har en anmälningsskyldighet till socialnämnden ifall de misstänker eller vet att ett barn utsätts för våld i hemmet. Barn som fallit offer för våld i hemmet har rätt till hjälp från socialnämnden och socialtjänsten enligt Artikel 24 punkt 2–3 EU–stadgan och 5 kap. 11 §. 1 & 3 st. SoL.

I Sverige finns det två sätt att tvångsomhänderta barn som utsätts för någon form av fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld i hemmet. För det första får socialnämnden omedelbart omhänderta barn enligt 6 § LVU ifall den gör en bedömning att ett omhändertagande inte kan vänta och att barnets hälsa och utveckling är i fara. För det andra får ett barn tvångsomhändertas och beredas vård med stöd av 1–2 §§ LVU efter det prövats av förvaltningsrätten att barnets hälsa och

34 utveckling är i fara samt att barnet är i behov av vård. Skillnaden mellan 6 § och 1–2 §§ LVU är att den förstnämnda tillämpas vid grova och akuta fall där en utredning görs i efterhand medans det senare används under eller efter en utredning genomförts av socialtjänsten.

I Sydafrika likt Sverige finns det även två sätt att tvångsomhänderta barn men det är istället socialsekreterare, nationella barnrättsorganisationer och SAPS som får omhänderta dem. För det första får omedelbart omhändertagande av barn vilka utsätts för fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld i hemmet ske utan domstolsbeslut enligt Paragraf 151–155 i Act No. 38 of 2005 och Paragraf 2a i Act No. 116 of 1998 ifall de bedömer att barnets liv är i fara, utnyttjas på olika sätt och är i behov av vård för att säkerställa barnets säkerhet, bästa och välbefinnande.

Enligt Paragraf 167 (1–2) i Act No. 38 of 2005 kan ett omedelbart omhändertagande av ett barn sträcka sig från sex månader utan beslut från domstol efter en placering på tillfälligt boende medan det i Sverige får ta högst en vecka enligt 7 § LVU. Enligt Paragraf 150 i Act No. 38 of 2005 får även ett barn tvångsomhändertas om socialarbetarnas utredning bevisar att barnet behöver beredas vård men det prövas av domstol vilket är det andra sättet att tvångsomhänderta barn på. Sydafrikanska domstolar gör även en bedömning gällande hur allvarlig situationen är för att barnet ska få vård efter hen blivit utsatt för fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld i hemmet av sina vårdnadshavare enligt Paragraf 14 (4aB–iii–VI) i Act No. 74 of 1983. Paragraf 151–

155 och 150 i Act No. 38 of 2005 fungerar likt 6 § och 1–2 §§ LVU i Sverige och skillnaderna mellan Paragraf 151–155 och 150 är samma som skillnaderna i 6 § och 1–2 §§ LVU.

I de sex svenska tvångsmålen som spelar en central roll för uppsatsen visar att barnen i fem av de sex fallen omedelbart omhändertogs med stöd av 6 § LVU, fyra av sex tvångsomhändertogs med stöd av både 1–2 §§ LVU och två av sex omhändertogs med stöd av 2 § LVU. I en del av fallen tvångsomhändertogs barnen med stöd av olika kombinationer av de tre paragraferna i LVU där barnets hälsa och utveckling spelade en avgörande roll då dess fysiska och psykiska välmående i hemmet var i eller riskerades utsättas för fara. För Sydafrikas del i de sex rättsfallen framgår tvångsomhändertagande av barn i endast ett av de framtagna fallen och de andra fem fallen visar inte myndigheternas tvångsomhändertagande efter att vårdnadshavarna blivit dömda i domstol. Domstolarna gör istället en bedömning enligt Paragraf 7 (1a & 6–7) i Act No. 116 of 1998 ifall barnet är i behov av en skyddsorder och ett tvångsomhändertagande görs endast vid grova fall speciellt i de fallen när det inte finns någon familjemedlem som kan ta hand om barnet då domstolen anser att det är lämpligare att barnet placeras hos en familjemedlem än familjehem. Den bedömningen görs av domstolen utifrån barnets omständigheter och bästa enligt Paragraf 7 (f) (i–ii) i Act No. 38 of 2005.

35