Tvetydighet leder till osäkerhet

Samtliga lärare ansåg att det identitetsutvecklande uppdraget var viktigt. Det är i skolan som eleverna får möjlighet att utvecklas till att bli demokratiska medborgare, vilket lärarna uttryckte var särskilt naturligt för samhällskunskapslärare då det är områden som förekommer i ämnet. Även Osler (2010) och Savvides (2006a) framställer i sina studier att lärare känner en tacksamhet för sitt ämne på grund av hur väl integrerat områden som demokrati och identitet är i ”citizenship education”, vilket är en variant av samhällskunskap. Däremot väcker det även frågan på hur lärare förhåller sig till utvecklandet av en europeisk identitet, och i sin tur kring hur de värderar det europeiska gentemot det lokala, det nationella och det globala.

I föreliggande studie framkom det en stor variation kring hur lärarna värderade den lokala, nationella, europeiska och globala identiteten. Bland lärarna fanns det flera olika positioner men i de yttersta kanterna kunde två lärare ställas – Christer för den lokala identiteten och Diana för den globala. För Christer, men även Erik, var det lokala perspektivet viktigt att främja och utgå ifrån i undervisningen eftersom det är i lokalsamhället som eleverna har möjlighet att påverka i bland annat politiken. Detta är ett ställningstagande som både Osler (2010) och

39 Convery & Kerr (2005) intygar finns bland lärare. I Convery & Kerrs (2005) fall fanns en särskild lärare som betonade den lokala identitetens betydelse. I det fallet ansåg läraren att det är i det lokala som eleverna kan utöva sina rätt- och skyldigheter och att det därmed är viktigt att belysa vilka dessa är för eleverna. Läraren ansåg även att variationen i språk och traditioner inom Europa försvårar förståelsen för eleverna och därmed undvek läraren att aktivt inkludera ett europeiskt perspektiv i sin undervisning (Convery & Kerr, 2005). För Christer var detta inte fallet då han ansåg att det fanns en vikt i att underhålla europeiska ståndpunkter i olika globala frågor.

I det motsatta facket ligger Diana som snarare menar att det är det globala perspektivet som bör genomsyra undervisningen och att eleverna bör utvecklas till att bli världsmedborgare som värderar oliktänkande och respekten för människan högt. Diana menar att det europeiska perspektivet är tämligen exkluderande eftersom det innebär att det finns något som skiljer européer från andra människor i världen, vilket Diana inte ser som något självklart. På samma vis resonerar lärarstudenter i Convery & Kerrs (2005) studie som menar att främjandet av en europeisk identitet utesluter den globala identiteten. Marshall förklarar också hur det är ett vanligt förekommande förhållningssätt då frågan om ”global citizenship”, eller världsmedborgarskap, tar en större plats i skolvärlden (Marshall, 2009). Lärare utvecklar således ett kosmopolitiskt förhållningssätt som främjar öppenhet för ”andras” kulturer och människor, likt vad både Diana och Erik poängterade.

De andra lärarna förhåll sig något mer tillbakadragna rörande värderandet av den europeiska identiteten gentemot den lokala, den nationella och den globala identiteten. Däremot var bland annat Anna tydlig med att hon lägger mer fokus på det globala än det europeiska på grund av hennes osäkerhet kring den europeiska identitetens definition, vilket också var något Filip tyckte. Göran ansåg också att den globala identiteten var viktigare att främja, åtminstone i relation till det lokala. Däremot pekar Göran mycket åt det centrala innehållet och hur det påverkar vad man har med i sin undervisning. Även Erik och Björn påpekade detta då de menade att identitetsutvecklingen sker oplanerat och egentligen bör genomsyra undervisningen av sig självt. Dessa skiljaktigheter är något som återfinns i tidigare forskning där bland annat Marshall påpekar styrdokumentens roll i främjandet av identiteter, i synnerhet det globala och det nationella. Där menar Marshall att de brittiska styrdokumenten i samhällskunskap eller ”citizenship” baseras på den globala dimensionen, och däribland ligger det europeiska perspektivet vilket gör att det hamnar i skymundan (Marshall, 2009). Detta är även något som Savvides pekar på där de brittiska lärarna uttryckte hur det inte finns något samarbete eller

40 samstämmighet bland lärare kring den europeiska dimensionen och hur det bör främjas i undervisningen (Savvides, 2006a). Överlag påvisar flera studier att lärare snarare fokuserar på den lokala, nationella eller globala identiteten eftersom det är mer påtagligt, både definitionsmässigt och innehållsmässigt, än den europeiska (Marshall, 2009; Convery & Kerr, 2005; Osler, 2010), vilket också är en tendens som visats i föreliggande studie.

Däremot är det värt att poängtera att fyra av lärarna, Erik, Göran, Björn och till viss del Filip, ansåg att utvecklandet av en europeisk identitet var, trots svårigheterna, fortfarande relevant trots att mer vikt ges åt den lokala och globala identiteten. Anledningen var att Europa fortfarande är en viktig aktör i globala frågor, vilket man inte kan undgå ifrån att behandla. Noterbart är att de intervjuade lärarna i Convery & Kerrs (2005) studie ansåg att det inte fanns någon vits i att utveckla en europeisk identitet eftersom det föranleder exkludering – ett ställningstagande som även Anna höll med om.

En väsentlig faktor som lärare i tidigare studier nämnde var att det fanns en rädsla att utvecklandet av en identitet leder till uteslutandet av en annan. Lärarna i dessa studier menar alltså att den nationella identiteten är den viktigaste delen av en individs självidentitet och därmed bör den främjas eller utgås ifrån i en större utsträckning (Convery & Kerr, 2005; Philippou, 2005; Marshall, 2009). Däremot finner inte någon i föreliggande studie att en identitet kan utesluta en annan – snarare ansåg de att de kompletterar varandra. Björn, Christer, Erik och Göran var särskilt måna över elevernas mångkulturella bakgrund och hur det medför en skara med olika identiteter i ett och samma klassrum. Erik betonade hur det kan vara en resurs som skapar möjligheter för lärare att diskutera om olika kulturer, traditioner och identiteter i klassrummet. Detta är ett ställningstagande som även framförs i Oslers (2010) och Porteras (2019) studie där diskussionen kan fungera som en grund för att skapa kosmopolitiska attityder hos elever.