2. Tydlig och känd tobakspolicy – och realistiska (del)mål
En politiskt beslutad policy måste göras väl känd för alla i organisatio-nen: vad gäller för förtroendevalda, anställda och elever, vad gäller för patienter i öppen och sluten vård?
Exempelvis ska inget tobaksbruk före-komma hos anställda under betald arbetstid, i arbetskläder i och omkring landstingets byggnader. Rökförbud ska gälla generellt och platser där rök-ning är tillåten – och inte stör omgiv-ningen - ska vara tydligt markerade.
Att bestämma delmål och genomfö-randedatum lagom långt fram i tiden för de olika ingående komponenterna kan underlätta processen.
3. Medvetna och främjande ledare
Tobaksfrågan är en ledningsfråga. Om inte ledningen förmår att själv rätta sig efter det politiska beslutet eller att verkställa det inom enheten kan ingen framgång förväntas. Ledaren ska stöd-ja sina medarbetare i strävan att bli rök- och snusfria och ha insikt om var-för detta kan vara så svårt. Ledningen bör också bejaka medarbetare som vill arbeta tobaksförebyggande – med insikten att detta innebär en investe-ring snarare än en kostnad.4. Folkhälsoattityd i grund-utbildningen
Ökade krav bör ställas på att man under utbildningen till läkare, sjuk-sköterska, tandläkare, undersköterska etc., inte bara tillägnar sig fakta om tobaksbrukets effekter utan också ges tillfälle att diskutera sin attityd till des-sa förhållanden. Den studerande bör så snart som möjligt – helst redan innan hon/han antas till utbildningen – få reda på vad som förväntas i yrkes-rollen framöver, nämligen ett större folkhälsomedvetande! En tobaksfri policy i utbildningsinstitutionerna för-utsätts.
5. Tydlighet vid anställningen
En tydlig och efterlevd landstingspoli-cy underlättar anställningsprocessen:om du vill jobba med oss, måste du acceptera våra arbetsregler. Inte minst viktig är denna tydlighet när nya arbetsledare ska anställas – se punkt 3.
I några landsting har framförts förslag att en icke-rökare bör prioriteras före en rökare vid anställning, förutsatt att de i övrigt är lika kvalificerade. Reak-tionerna på sådana förslag visar att fortsatt diskussion behövs av yrkes-roll, befattningsbeskrivning och arbetsrättsliga aspekter.
6. Tobaksfri arbetstid
Under betald arbetstid – och motsva-rande tid för elever och förtroendeval-da – ska man avstå från att använförtroendeval-da alla former av tobak. Motiven är flera:
ingen ska behöva utsättas för rök-eller snuslukt. Hälso- och sjukvårds-personalen har kunskap om hälsoef-fekter, nikotinberoende, miljöaspekter och ekonomiska effekter. De anställda är (därigenom) förebilder för patien-ter, för yngre medarbetare och för befolkningen i stort. Att snusning inkluderas i beslutet är en markering av det faktum att kunskapen om häl-soeffekterna av långvarig snustillförsel är otillräcklig på en rad punkter. Även om snusning – med dagens kunskap – inte är lika hälsoskadlig som rökning, är en fortsatt okritisk attityd i samhäl-let till ett ökande snusbruk inte önsk-värd från folkhälsosynpunkt.
7. Ingen tobaksförsäljning
Att inom verksamheten sälja de pro-dukter, som orsakar så mycket av vårdbehovet, är inte konsekvent. För personal, polikliniska patienter och andra besökare behövs ingen försälj-ning. En majoritet av sjukhusvårdade patienter använder inte tobak. Många användare har erfarenhetsmässigt ing-et större behov under vistelsen. För övriga – i realiteten rätt enstaka – starkt nikotinberoende patienter, som inte kan få tobaksvaror genom
anhöri-ga, löser kompetent personal denna omvårdnadsfråga (se vidare punkt 9).
8. Medveten och kompetent (vård)personal
Tobaksfrågan är en yrkesrollsfråga.
All personal ska informeras om tobaksfrågans omfattning och karak-tär, alltså det som utgör underlaget för landstingets breda policybeslut. Ju närmare patienten man arbetar, desto viktigare är en kontinuerlig fortbild-ning och handledfortbild-ning i konsten att samtala med och stödja den nikotinbe-roende patienten. Utbildningsprogram för detta kan med fördel vara Inter-netbaserade och centralt utvecklade för att underlätta ekonomiskt för det enskilda landstinget.
9. Patientens tobaksbehov – en omvårdnadsfråga
Den sjukhusvårdade patientens tobaksbehov bör ”avdramatiseras”genom att betraktas som ett i raden av olika behov som patienten kan ha.
Det kräver hos omvårdnadspersona-len en kompetens att identifiera absti-nensbesvär och att skickligt och indi-vidanpassat hantera dem – utan eller med nikotinläkemedel eller tobaksva-ror. Härigenom kan på sikt även pati-entrökrum avvecklas och användas för annan verksamhet.
10. Tillgängligt avvänjningsstöd för patienter och personal
Tre av fyra rökare och varannan snu-sare uppger sig vilja sluta och upp till hälften av dessa önskar någon form av stöd. SBU-rapporten Metoder för rök-avvänjning (nr 138 1998) fastslår att kort rådgivning som del i det vardagli-ga rutinarbetet i hälso- och sjukvården och tandvården är det mest kostnads-effektiva sättet att hjälpa rökare till rökfrihet. En rutinmässig journalregis-trering av patienters tobaksvanor är grundläggande för ett rationellt stöd-arbete och för möjligheten att kvali-tetssäkra detta. Tobaksavvänjning bör ingå som en självklar del i
åtgärdspro-gram och vårdplanering. Eventuell väntelistetid inför åtgärder av olika slag bör utnyttjas för sådant stöd. Till-gång till ett professionellt tobaksav-vänjningsstöd ska också finnas för den egna personalen i alla vårdformer.
Enhetliga regler bör skapas för utnytt-jande av arbetstid för sådant stöd och för ersättning av kostnader för stödlä-kemedel – med kunskap om de ökade kostnader som en rökare orsakar sin arbetsgivare jämfört med en icke-rökare finns goda incitament att inves-tera i sådant stöd.
11. Kontinuitet i stödet mellan vårdformer
Vårdkedjetanken måste finnas även för tobaksavvänjningsstödet. Anting-en Anting-en sjukhusvistelse leder till omedel-bart tobaksstopp eller innebär att motiverande frön sås under vårdda-garna bör en personlig kontakt tas med intresserad personal på patien-tens hemort för uppföljande stöd.
12. Tobaksenhet med ansvar för utveckling
I varje landsting bör finnas en enhet med ansvar och resurser att följa tobaksfrågan och utveckla landsting-ets tobakspreventiva arbete. Detta innebär att informera och påverka attityder, att stimulera och stödja det förebyggande arbetet i länets kommu-ner, att utveckla tobaksavvänjning-skompetensen inom länet och att även i övrigt följa upp arbetet med det tobaksfria landstingets olika kompo-nenter. Kvalitetssäkring av verksam-heten bör utföras, till exempel genom att landsting granskar varandra. Den tobakspreventiva enheten bör stimule-ra landstingets påtryckarroll (punkt 1) och utnyttjas för synpunkter i remiss-ärenden.
99-03-30, reviderad 04-05-20 (133)
Göran Boëthius, Läkare mot Tobak Yvonne Höijer, Sjuksköterskor mot Tobak Jan Skjöldebrand, Tandvård mot Tobak