Uppbrott och eftervåld

Detta tema handlar om uppbrottet från en våldsam relation och det eftervåld som följer efter relationens slut. I avsnittet får läsaren återse Charlotte och Sofia. Charlotte beskriver en händelse då hon kommer till insikt om att hon måste lämna relationen, medan Sofia beskriver ett långdraget uppbrott som är präglat av våld.

Narrativ 1: Charlotte

I november blev det alltmer ohållbart. Vi var osams. Jag pratade om mina känslor och vad sommaren hade gjort med mig och vad som skulle behövas för att jag skulle kunna läka. Då blev han helt tokig. Han misshandlade mig grovt framför barnen, två och fyra år gamla. Han slog mig över kroppen flera gånger. Tog stryptag på mig och släpade mig genom tv-rummet ut genom hallen. Höll kvar strypgreppet länge, länge och dunkade mitt huvud i dörrposten flera gånger. Jag kämpade för att få luft och kände att jag var nära att svimma. Slutligen öppnade han dörren och knuffade mig nedför stentrappan. Jag ramlade baklänges, men slog mig inte så farligt. [...] Han lät mig komma in och börja göra mig iordning inför kvällen. När jag var klar gjorde han om hela proceduren med slag och utknuffning, fast först tog han ifrån mig nycklarna. Den här gången hade jag endast nattlinne på mig och jag var barfota. Det var kallt och snö ute. Jag sprang denna gång runt huset till köksdörren. Jag bankade på av alla krafter och ropade till fyraåringen att han skulle komma och öppna dörren. Han sprang fram till dörren, fortfarande skrek han i panik. Min man kom bakifrån och ropade till sin fyraårige lille son: “Öppna inte dörren, släpp inte in henne.” Fyraåringen öppnade dörren och jag tog båda barnen i famnen. Rusade upp tillsammans med dem och låste dörren till deras rum, vi lade oss i deras säng. Vi låg tätt, tätt tillsammans och vi grät och grät. De somnade till sist. Jag hade handväskan i sängen, tätt intill kroppen ifall jag måste fly under natten. Jag hade ingen mobiltelefon och kunde inte ringa någon. [...] Efter misshandeln stod det klart, jag var tvungen att fly (Eklund 2020 s, 59–60).

35

Narrativet inleds med att Charlotte beskriver att förhållandet blir alltmer ohållbart i november då hon och hennes man alltid är osams (sammanfattning och orientering). Charlotte vill prata med sin man om sina känslor så att hon kan läka men mannen blir arg när hon försöker med detta. Hon beskriver att hennes man blir helt tokig och börjar att misshandla henne grovt framför barnen. Charlotte beskriver att mannen knuffade ut henne i snön och låste dörren. Charlotte berättar att hon tog sig in igen då hon hade nyckeln i bakfickan. Efter att hon hade kommit in och gjort sig iordning för kvällen misshandlar han henne igen innan han knuffade ut henne ännu en gång. Denna gång tar han från henne nyckeln. Charlotte beskriver att denna gång är det Charlottes barn som öppnar dörren trots att barnens pappa försöker förhindra detta (händelseförlopp). Efter misshandeln går hon tillsammans med sina barn upp i barnens rum där hon låser dörren och till slut somnar (resultat). Charlotte avslutar narrativet med att berätta att efter misshandeln stod det klart för henne att hon måste lämna relationen (slutkläm).

Charlotte vill prata med sin man om sina känslor men mannen blir arg när hon försöker med detta. Detta går att tolka som att mannens beteende i föregående narrativ gällande missfallet har påverkat henne djupt. Utifrån hur Charlotte beskriver händelseförloppet efter misshandeln, går det att tolka det som att hon och barnen blev rädda och ledsna eftersom hon beskriver hur hon tar med sig barnen och låser in sig med dem i barnens rum där de gråter och gråter. Utifrån att hon låser in sig med barnen går det att tolka att hon gör detta för att skydda sig själv och barnen från ytterligare misshandel. En möjlig poäng av Charlottes narrativ kan vara att det var denna händelse som slutligen gjorde att hon bestämde sig för att hon måste lämna mannen. En annan poäng med hennes narrativ kan vara att hon vill framhäva hur grovt våldet var som hon blev utsatt för. Det framgår i boken att Charlotte efter detta tillfälle inleder en fysisk uppbrottsprocess från mannen då hon börjar se sig om efter en egen bostad (Eklund 2020).

Narrativ 2: Sofia

Skräcksagan fortsatte, kantad av uppbrott och försoningar, advokatmöten, samarbetssamtal, familjeterapi i Schweiz och Stockholm, separationer och hopflyttningar, och psykisk misshandel. Vi fick också ett till barn två år senare, trots att vi just då levde separerade. Sakta, sakta började jag ta mig ur den destruktiva relationen, men hjärtat stretade fortfarande emot. På något konstigt sätt älskade jag honom fortfarande. Sjukt, jag vet, men mitt tillstånd var precis lika sjukt som hans. I åtta år höll vi på så där. [...] En dag för tre år sedan fick jag nog på riktigt. [...] De flesta av mina vänner hade nog uppfattningen att nu när jag väl separerat från honom blev jag fri, men i själva verket var det bara början på ett nytt helvete. [...]

36

Han ville ha ensam vårdnad, att barnen skulle bo hos honom och han ville ha huset. Syftet var att jämna mig med marken utan en tanke på vad som var för barnens bästa. Sedan blev det förhalning av bodelning, vägra försäljning, vägra en förlikning som inte innebar att jag gick lottlös, vägra allt, ändra sig i fråga om vad han ville och ändra historierna allt eftersom det passade honom och hans dagsform. [...] Det blev till slut en förlikning mellan oss i fråga om vårt gemensamma hus, barnen, umgänge samt underhåll efter tre och ett halvt års process (Eklund 2020, s 274–276).

Narrativet inleds med att Sofia beskriver att skräcksagan fortsatte (sammanfattning). Sofia berättar att förhållandet kantades av uppbrott, försoningar rättsliga tvister och psykisk misshandel (händelseförlopp). Sofia beskriver att de fick ett barn när de levde separerade. Vidare beskriver Sofia att det tog tid att ta sig ur den destruktiva relationen. Hon beskriver att det tog åtta år. Senare i narrativet berättar hon att det var för tre år sedan som hon fick nog på riktigt. Sandra beskriver hur mannen ville ha ensam vårdnad över barnen och att de skulle bo hos honom. Hon fortsätter med att beskriva hur mannen förhalar och försvårar de rättsliga processerna. Narrativet avslutas med att det blir en förlikning efter tre och ett halvt års process (resultat).

Sofia beskriver att det tog lång tid för henne att ta sig ur relationen då hon älskade mannen. Sofia beskriver det som att hennes tillstånd var lika sjukt som hans. Detta går att tolka som att Sofia anser att hon har blivit indoktrinerad av mannen och att hon därför har svårt att lämna relationen. Det går även att tolka som att Sofia skuldbelägger sig själv för att ha varit i samma tillstånd som mannen. Detta kanske hon känner då hon vill förklara för sig själv varför hon stannar. Slutligen beskriver hon hur får nog av relationen och påbörjar en process att lämna relationen vilket hon beskriver som början på ett nytt helvete. Utifrån Sofias beskrivning av att ett nytt helvete börjar går det att tolka som att uppbrottsprocessen var psykiskt påfrestande för henne. Utifrån Sofias beskrivning av att mannen ville jämna henne med marken går det att tolka det som att mannen ville förstöra hennes liv. En möjlig poäng med narrativet kan vara att Sofia vill framhäva att våldet kan fortsätta efter en separation.

Gemensamt för Sofia och Charlotte är att de till slut når en vändpunkt men detta sker på olika sätt. För Charlotte kommer vändpunkten i samband den grova misshandeln hon utsätts för. Utifrån Charlottes beskrivning av hur hon och barnen låser in sig i barnens rum går det att tolka att hon vid detta tillfälle börjar frukta för sitt eget och barnens liv. Sofia beskriver att det tog

37

åtta år för henne att “få nog på riktigt” som kan anses vara hennes vändpunkt. En anledning till att Sofias uppbrott tog åtta år kan vara att hon hoppades att mannen skulle förändra sig och bli den fantastiska man han var i början och därför ger hon honom ett flertal chanser att förbättra sig. En annan anledning kan vara att mannen manipulerar Sofia att stanna i relationen genom att växla mellan våld och värme. Hon beskriver dagen hon bestämde sig för att lämna mannen med orden “jag fick nog på riktigt”, vilket kan tolkas som att Sofia känner en uppgivenhet över att mannen inte kommer förändras och det är därför hon bestämmer sig för att lämna mannen.